Tar vid efter Cristina

Pressmeddelande torsdag 3 oktober 2013

 

Hans Wallmark (M), riksdagsledamot från Ängelholm, tar över som vice ordförande för den svenska delegationen i Nordiska rådet efter Cristina Husmark Pehrsson (M). Wallmark blir därmed också även delegationsledare för moderaterna i Nordiska rådet.

- Det är hedersamt att få efterträda Cristina Husmark Pehrsson som är en av de mest gedigna och hårt arbetande politiska företrädare som jag känner. Både som minister med ansvar för de nordiska frågorna och som moderat ledare i Nordiska rådet har hon visat ett tydligt engagemang åt att göra något åt gränshindersfrågor och att underlätta för fördjupad handel och utbyte, säger Hans Wallmark

- Norden och de nordiska samarbetsfrågorna har legat mig varmt om hjärtat i många år och det har varit en förmån att få arbeta med dem, både som statsråd och riksdagsledamot, via Nordiska Rådet. När jag nu lämnar mina förtroendeuppdrag, i samband med att jag inte ställer upp till omval, känns det tryggt att överlämna stafettpinnen till Hans Wallmark som jag vet har ett djupt och långvarigt engagemang för det nordiska samarbetet, säger Cristina Husmark Persson.

Nordiska rådet är en del av det som binder samman. Tillsammans med valda från parlament i övriga fyra andra länder och tre självstyrande områden gäller det att på olika sätt underlätta i vardagen.

Operation Atalanta

Sveriges riksdag har diskuterat fortsatt deltagande i Operation Atalanta i Adenviken och Indiska oceanen. För egen del har jag haft förmånen att sitta ordförande för det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskott som haft att bereda ärendet. Vänsterpartiet som reserverat sig fick inleda i kammaren onsdag 6 mars. Därefter följde jag som företrädare för alla de partier som står bakom. I mitt anförande försökte jag lyfta fram argumenten för och vårt ansvar:

 

Det handlar om att säkra humanitära hjälpsändningar som transporteras via fartyg men också att förhindra det sjöröveri som är ett hot mot internationell handel och som hjälper till att trasa sönder länder och samhällen i regionen. EU har genom sina deltagande medlemsländer axlat sin del av det internationella ansvaret sedan 8 december 2008. Sverige har varit på plats tidigare, både genom Försvarsmaktens försorg som genom Kustbevakningen.

 

Rapsodiskt kan bilden tecknas av de senaste årens händelser i Somalia med politiskt sönderfall, våld och övergrepp. Under lång tid, vi talar om över två decennier, har det saknats fungerande regering. Människor har plågats av inbördeskrig och nyhetsrapporteringen har präglats av rapportering om Al Shababs övergrepp. Nu har våldsgrupperna sedan 2011 drivits ut ur huvudstaden Mogadishu och det finns tecken på växande politisk stabilitet, om än från tidigare låga nivåer.

 

Den humanitära situationen i Somalia är en av de svåraste i världen med cirka 3,8 miljoner människor i behov av hjälp. Av dessa är runt 2 miljoner direkt beroende av humanitära insatser utifrån för sin överlevnad. Det finns 1,1 miljoner internflyktingar i Somalia och 1 miljon somaliska flyktingar i regionen. 236 000 barn uppskattas vara akut undernärda. Svälten i vissa områden har krävt tiotusentals dödsoffer.

 

Det är i ljuset av detta Sveriges och EUs närvaro ska ses!

 

Livlinan har varit mattransporter och andra förnödenheter i FNs regi. Från och med november 2007 har FNs livsmedelsprogram transporterat mer än 800 000 ton mat till Somalia. Behovet av att skicka humanitär hjälp med sjötransporter till Somalia 2013 bedöms förbli fortsatt omfattande med tanke på läget. Sjövägen är det mest effektiva sättet att nå de hjälpbehövande. Varje kapat fartyg kan innebära tragik för alla dem som väntar på lasten.

 

Det goda med insatser som Operation Atalanta är att sedan 2008 har inga fartyg med förnödenheter från FNs livsmedelsprogram attackerats! Vi är med och gör nytta. Vi är med och gör skillnad!

 

Utöver Operation Atalanta deltar även Sverige på andra sätt för att mildra nöden: Sverige har under 2012 bidragit med betydande belopp i humanitärt stöd till Somalia. Stöd som går via FN, Rödakors- och röda halvmånerörelsen och enskilda organisationer. Under 2011 bidrog Sverige med 438 miljoner kronor i humanitärt stöd till Somalia. Av dessa gick 74 miljoner kronor till FNs livsmedelsprogram.

 

Utöver de viktiga mattransporterna handlar det också om att säkra ett av de mest trafikerade fartygsområdena i världen. Via Adenviken går fartygen på väg till och från Suezkanalen. Det handlar om 33 000 handelsfartyg per år. Under 2012 noterades en minskning av piraternas framgångar till havs. I jämförelse med 2011 reducerades både antalet attacker (från 317 till 89) och antalet framgångsrika kapningar (från 25 till 13). Minskningarna kan bero på en kombination av åtgärder. Dels internationell närvaro som exempelvis Operation Atalanta men också att ett växande antal länder tillåter beväpning ombord på den egna handelsflottan. Fartygen utrustas också med taggtråd, vattenkanoner, höga fribord, registrering och anmälan inför passage i högriskområden. Till allt detta kommer också ett illegalt och oreglerat fiske som hotar både fiskbeståndet som inkomstmöjligheterna för somaliska fiskare.

 

Genom avtal med olika länder som Seychellerna, Mauritius och Kenya finns möjligheter att döma och hålla i fängelse de pirater och sjörövare som fångas in. Det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskottet, vars betänkande vi behandlar, påminner om att en till annat land överförd person ska behandlas humant och inte utsättas för tortyr eller andra övergrepp. Personerna ska inte utsättas för inhuman behandling och den rättsliga prövningen ska vara rättvis och öppen och göras av en kompetent, oberoende och opartisk instans. Utskottet påminner också om att det i regeringens proposition saknas hänvisningar till FNs säkerhetsrådsresolutioner 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, 1612 om barn i väpnade konflikter och 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter. De utgör självklara beståndsdelar i det viktiga freds- och säkerhetsfrämjande arbete som sker inom ramen för Operation Atalanta.

 

Det svenska bidraget utgörs av HMS Carlskrona med ombordbaserad helikopter, säkrings- och bordningsstyrka samt med förberedda utrymmen för sjukvård och kirurgi. Totalt sett handlar det om att ställa till förfogande en väpnad styrka bestående av högst 260 personer. Det handlar om högst fyra månader från den 6 april i år.

 

HMS Carlskrona återvänder till Adenviken efter att ha varit där tidigare. HMS Malmö och Stockholm samt stödfartyget HMS Trossö var på plats maj till september 2009. Maj j till november 2010var som nämnts HMS Carlskrona där med bland annat en säkrings- och bordningsstyrka. Sverige har också haft ledningsansvaret för Operation Atalantas styrkehögkvarter och bidragit med en helikopterenhet. Sverige har också vid två tillfällen, under perioderna mars till juni 2010 och oktober 2012 till februari 2013 bidragit med ett sjöövervaknings-flygplan från Kustbevakningen.

 

Avslutningsvis: Insatserna medverkar till att göra skillnad! Det handlar om vårt bidrag för att försöka skapa något drägligare och bättre villkor för hårt utsatta och plågade människor. Samtidigt så ska vi alltid vara medvetna om att den här typen av uppdrag också är förenade med risker. Det kan handla om fredsfrämjande uppdrag och krishanteringsinsatser. Det kan bli skarpt läge. Vi har som landets främsta politiska företrädare i Riksdagen genom vårt bifall axlat ansvar för insatsen. Och den utförs av duktiga kvinnor och män. Sveriges insats i Operation Atalanta är i de nödlidandes intresse. Är i vårt lands intresse. Och en del av det internationella ansvar som visas inom ramen för EUs gemensamma insatser.

Olika bud om budgeten

Det har onekligen varit intensiva och händelserika dagar – och nätter! – då EUs stats- och regeringschefer förhandlat fram en långtidsbudget. Sverige torde vara det land som gått längst när det gäller att regeringens positioner ska förankras i parlamentet. För det ändamålet finns EU-nämnden. För oss ledamöter och ersättare har SMS och e-post kommit alla tider på dygnet för att hålla oss underrättade om händelseutvecklingen. Ett avstämningsmöte fick klaras av 03.00 med några på plats i Stockholm och andra uppkopplade per telefon. Det går att ha mycket kraftiga och befogade synpunkter på det europeiska beslutsfattandet där den här typen av viktiga avgöranden kramas fram under ett par timmar av mangling. Inget torde bli bättre av att det sker på natten. För egen del uppskattas en mer ordnad process med bra bakgrundsmaterial och gedigna konsekvensanalyser.

 

Nu kanske det ändå inte är klart fast de ledande företrädarna för EUs 27 medlemsstater är överens. Europaparlamentet ska säga sitt. Och redan kan en del märkliga tongångar höras därifrån. Samtidigt som exempelvis socialdemokraterna i Sverige klagar över att vårt lands budgetrabatt inte blev högre så ondgör sig företrädare för samma parti på plats i Bryssel över att det inte blev mer pengar i budgeten! De senare funderar på att fälla förslaget! Och Europaparlamentets socialdemokratiske talman uppges ha gått så långt att han önskar sluten omröstning så att inte ledamöterna behöver skylta med att de önskar mer. Hela poängen är väl just att politiskt ansvar ska kunna utkrävas! Det är därför val genomförs, för att pröva och granska.

 

För någon dag sedan skrev jag med M-gruppledaren Anna Kinberg Batra och EU-nämndens Gustav Blix i Göteborgs-Posten om att Europa inte behöver nya institutioner utan ansvarstagande:

 

”Den inre marknaden har med rätta pekats ut som motorn för Europas tillväxt. Vi anser att fokus för EU:s institutioner och beslutsfattare bör vara att utveckla och fördjupa den inre marknaden för att förbättra framtidsvillkoren för EU:s medborgare. Det handlar om både jobb som välstånd. Under de senaste årens krishantering har alltför många politiker i EU fastnat i en diskussion, långt ovanför medborgarnas huvuden, om hur teoretiska system ska se ut för att hantera framtida kriser i unionen, i stället för att komma med lösningar på de akuta problemen.

 

Europa behöver reformer. Åtgärder för att komma till rätta med stängda handelsområden och förverkliga den inre marknaden. Det handlar inte minst om att bryta ner de hinder som fortfarande bromsar den så viktiga gränsöverskridande tjänstemarknadens utveckling och om att få igång en fungerande digital marknad. Det handlar också om att hela tiden bejaka EU:s relationer till sin omvärld. Att få till stånd fördjupade frihandelsavtal mellan EU och exempelvis USA är av stor vikt. I varje medlemsland krävs det också tuffa prioriteringar av utgifter och kostnader. En tillväxtstrategi som vågar utmana förmåner, byråkrati och överregleringar/…/

 

Debatten om Europas framtid och Europeiska unionens framtid är mycket viktig. Tyvärr visar sig för få vara intresserade av vad medborgarna önskar eller vad som bäst skapar ett demokratiskt beslutfattande. Dessutom tenderar dessa fördragsdiskussioner att skugga de verkliga reformer som varje nation behöver, rent av måste, göra.”

 

Här finns hela debattartikeln:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1262469-europa-behover-reformer-inte-nya-institutioner

Vikten av att göra upp

Sedan ett par år finns det en myndighet i Karlstad, Sadev, som har till uppgift att granska och följa upp det svenska biståndet. Kritik har riktats mot organisationen. I en rätt skarp rapport från Statskontoret visas på innehållsmässiga svagheter. De senaste åren har det sällan i media eller i den politiska debatten hänvisats till Sadev. Regeringen har inte en enda gång sedan 2006 angett det som källa. Med tanke på att svenskt bistånd allt som allt handlar om bortåt 40 miljarder är ju bra utvärdering både viktigt och angeläget. Bara en enkel jämförelse: Sedan något år tillbaka genomför Riksrevisionen en fördjupad granskning av det svenska försvaret. Och ofta hänvisas både i samtalen partierna emellan som i media till rapporter och dragna slutsatser. Bra granskning är ibland som tandläkaren. Det kan väcka visst obehag men är av stor vikt. Och dras det slutsatser och genomförs revideringar baserade på fakta kan ju reella förbättringar uppnås till glädje både för själva funktionen (försvar, bistånd eller vad det kan vara) som för skattebetalarna.

 

Som nybliven ordförande i Utrikesutskottet för drygt två veckor sedan möttes jag av risken att fyra partier (S, V, MP och SD) skulle förenas i ett blankt krav att behålla Sadev. Efter genomläsning av andra partiers motioner och samtal med kloka socialdemokrater förstod jag dock att det även där finns ett starkt intresse av bra granskningar och utvärderingar inom biståndsområdet. Och att en mer fristående, rent av oberoende, ordning inte sågs som något problem. Istället fanns en oro för att förändringar kan leda till tidsspill och därmed att viktigt underlag för beslutsfattande går förlorat. Statskontorets formuleringar om påstådda svårigheter att rekrytera kompetenta medarbetare i Karlstad stack också i ögonen. Det sista är ju full begripligt för alla som bor utanför de stora städerna. Kompetens och kvalitet behöver i sig inte vara en funktion av ort.

 

Inom områden som utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken tycker jag att det är bra ifall det går att uppnå en samsyn i viktiga sakfrågor. Att biståndet, och utvärderingen av den, skall göras beroende av SD ger i alla fall mig olustkänslor.

 

Jag tog kontakt med den ansvarige socialdemokraten Kenneth G Forslund och gav honom både mina bästa som sämsta argument. Han lyssnade. Och därefter kunde vi börja växla tankar och åsikter med varandra på ett mycket konstruktivt och respektfullt sätt. Under några dagar kunde en gemensam sjupartiuppfattning mejslas fram. Vid riksdagsdebatten kom Carina Hägg (S) att kalla detta agerande ”heroiskt”. Som ny utrikesutskottsordförande uppskattar jag mycket socialdemokraternas och Kenneth G Forslunds lugna och kunniga hållning. Det lovar gott för framtiden. Jag har rent av fått en synpunkt från en journalist som bevakat ärendet att det är ganska ovanligt att S- och M-företrädare berömmer varandra. Men jag tycker att politik inte bara ska handla om att framhäva konflikterna utan även det som berör.

 

För mig är det självklart att efter riksdagens beslut bjuda in statsrådet Gunilla Carlsson till utrikesutskottet för att omedelbart säkra möjligheterna till dialog och att låta henne lyssna på kloka påpekanden.

 

Den sjupartiöverenskommelse vi formade oss bakom kom att ha följande lydelse:

 

”Det har konstaterats brister i utvärderingen av svensk biståndspolitik och det finns en samsyn i utrikesutskottet kring behovet av reformering av utvärderingen av svenskt bistånd. Regeringen förbereder en omstrukturering från Sadev till en ny och mer ändamålsenlig utvärderingsfunktion. Utrikesutskottet är angeläget om att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen för samråd om den nya utvärderingsfunktionen. Utskottet fäster särskild vikt vid att övergången från Sadev till ny verksamhet sker överlappande och att det inte uppstår något glapp i utvärderingsverksamheten.

 

I utvärderingen av Sadev har bl.a bland annat möjligheten att rekrytera kompetent personal i Karlstad ifrågasatts. Utskottet delar inte uppfattningen om rekryteringssvårigheter utan vill tvärtom peka på att det runt om i hela landet finns kompetens att tillgå. Karlstad ligger dessutom geografiskt väl placerat för att verksamheten ska kunna knyta till sig forskningskompetens både från Sverige och våra nordiska grannländer. Därmed utesluts inte möjligheten för att en framtida verksamhet under rätt förutsättningar skulle kunna förläggas till Karlstad.

 

Det är av stor vikt att det finns en fristående utvärderingsfunktion av god kvalitet. En bred politisk majoritet anser att det är angeläget med utvärdering av biståndets genomförande och långsiktiga effekter och att utvärderingsverksamheten svarar mot behovet av kvalitativt och relevant beslutsunderlag. Utskottet förutsätter att processen kring utformningen av en ny utvärderingsverksamhet ska vara transparent och att detta resulterar i en bred politisk enighet kring den framtida verksamhetsutformningen. Av yttersta vikt är även att funktionen har ett högt mått av fristående och självständighet.

 

Utskottet förordar att det anslag som i budgetpropositionen benämns Avveckling av institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete ersätts av ett anslag med benämningen Utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete. Anslaget ska användas för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete och får utöver detta användas för omstrukturering av den befintliga utvärderingsmyndigheten.”

Om exportkontrollen av krigsmateriel

Svensk export av försvarsmateriel är något som berör. Det finns starka åsikter. Inte minst mot bakgrund av de uppgifter om möjliga vapenaffärer med Saudiarabien som det rapporterats mycket om under 2012. Riksdagen har också begärt att frågan om exportkontroll ska ses över. Regeringen har sedan en längre tid meddelat att en utredning ska tillsättas, i dagarna blev det klart att jag ska leda den som ordförande.

 

Jag ser framför mig ett omfattande arbete. I direktiven räknas inte endast upp exportkontrollen som sådan utan dessutom en mängd kringuppdrag. Redan någon dag efter det formella beslutet om gruppens sammansättning, som fattades av handelsminister Ewa Björling på regeringens vägnar, kallade jag till ett första möte för att snabbt nu få igång arbetsprocesser.

 

Jag tror på värdet av stor öppenhet och nyfikenhet inför alla de frågor och olika dimensioner som kan lyftas fram. Det är nödvändigt att skapa möjligheter för företrädare för det civila samhället, kyrkor, fack och näringsliv att framföra sina tankar till utredningen. Debatten visar ju på mångas engagemang och då är det viktigt att deras aspekter och tankar också kan nå ledamöterna. Till det kommer att frågeställningarna om viktiga begrepp som exempelvis demokrati-diktatur men också vårt lands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska intressen kräver kvalificerade dragningar, inte minst det tidigare förutsätter kontakt med universitet och folkrättsexperter.

 

Statsrådet Ewa Björling konstaterade med anledning av att utredningens arbete nu startatar: ”Det kommer att handla om både utrikes- och säkerhetspolitiska intressen som mänskliga rättigheter. Alla argument ska prövas och diskuteras med eftertänksamhet”

 

Övriga ledamöter är en garanti för bredd, djup och engagemang. Det finns starka företrädare vana vid god argumentering men förhoppningsvis också att lyssna. De två övriga moderaterna är Jessica Polfjärd och Ulrik Nilsson. Från S sitter Urban Ahlin, Anna-Lena Sörenson och Lars Johansson. Allan Widman (FP), Kerstin Lundgren (C), Désirée Pethrus (KD), Bodil Ceballos (MP), Lars Ohly (V) och Mikael Jansson (SD).

 

I de direktiv som regeringen ställde sig bakom i juni görs en uppdelning mellan vad kommittén ”särskilt” ska titta på respektive det den ”vidare” kan göra:

 

”Kommittén ska särskilt

• utreda den framtida svenska exportkontrollen av krigsmateriel och ramarna kring den. Det huvudsakliga syftet med utredningen är att lämna förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater,
• föreslå de överväganden som lämpligen bör göras för att fastställa om ett land är en icke-demokrati och som bör ligga till grund för den tillståndsprövning som görs när det gäller utförsel av krigsmateriel ur Sverige samt analysera hur dessa överväganden kan genomföras i den svenska exportkontrollen av krigsmateriel,
• utreda på vilket sätt en skärpning ska göras av exportkontrollen av krigsmateriel, gentemot icke-demokratier. Kommittén ska därvid lämna förslag på de författningsändringar och andra åtgärder som behövs för en sådan skärpning,
• pröva vad som i framtiden bör betraktas som följdleveranser och vilka regler som bör gälla för dessa, mot bakgrund av utredningens övergripande syfte. Konsekvenserna ska analyseras. De förändringar som kommittén föreslår ska inte få retroaktiv verkan. Nuvarande regelverk och praxis måste alltså tillämpas på följdleveranser avseende export som godkänts innan ny lagstiftning trätt i kraft,
• undersöka och kartlägga andra samarbetsländers – såsom de nordiska länderna, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien och USA – exportkontrollsystem och då särskilt deras exportkontroll av krigsmateriel gentemot icke-demokratiska länder,
• utreda konsekvenserna om exportkontrollen avseende krigsmateriel skärps gentemot icke-demokratiska stater, t.ex. påverkan på Sveriges bredare bilaterala relationer.

 

Vidare ska kommittén bl.a.

• analysera och bedöma om krigsmateriellagstiftningen ska förändras i klarläggande syfte. Om kommittén bedömer att krigsmateriellagstiftningen bör förändras i klarläggande syfte ska kommittén lämna förslag till de författningsändringar som anses nödvändiga,
• utreda lämpligheten av att införa administrativa sanktionsavgifter i krigsmateriellagstiftningen och i lagstiftningen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden samt lämna förslag till de författningsändringar som anses nödvändiga,
• utreda möjligheten att öka öppenheten och transparensen inom den svenska exportkontrollen, inklusive Exportkontrollrådet,
• redovisa hur den gemensamma ståndpunkten, de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport och Sveriges politik för global utveckling omvandlats i praxis och om denna förändrats över tid.”

I Tiden att vara elak

Tidskriften Tiden är ett klassiskt socialdemokratiskt idéorgan. Det startades av partiets nestor Hjalmar Branting 1908. I den öppna anda som nu och då kan prägla det svenska politiska samtalet har jag för mig att till och med någon artikel av mig själv publicerats där. Att lyssna på och läsa meningsmotståndare kan nämligen många gånger vara mer utvecklande än att ta del av alster präglade av den helt övertygades distanslöshet. Med den nu ganska omtalade nidbilden av kungaparet har denna anrika publikation passerat många publicistiska gränsstationer på vägen ut i tankens dyiga träskmarker. Vad värre är, det handlar knappast om ett tillfälligt misstag som chefredaktören antytt i någon intervju utan snarare om en illasinnad medveten handling. Den som vill kan nämligen köpa bilden som affisch för 200 spänn av Tiden.

 

Är det fel att satiriskt eller kritiskt kommentera kungen, drottningen och det konstitutionella statsskick vi har i Sverige? Absolut inte! Det är liksom ett av demokratins fundament att tillåta, rentav uppmuntra, en fri och obunden debatt med media som väljer egna vägar. Lika litet är det förkastligt att exempelvis skriva om S-ledares handel och vandel, om fackföreningsrörelsen som stor sponsor av socialdemokraterna eller ens påminna om hur det laborerades med löntagarfondssocialism endast 30 år bort i tiden.

 

Med stor frihet följer ändå ett personligt ansvar. Med vilken respekt ska vi möta varandra? Och just sagda Tiden tillsammans med andra S-röster i samhället brukar nogsamt påminna om hur den tidigare partiledaren Mona Sahlin behandlades under Toblerone-affären eller för den delen Håkan Juholt.

 

Att då presentera en bild (dessutom krängandes den kommersiellt som affisch) föreställande kungen tillsammans med ett grabbgäng som käkar pizzabitar tagna från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottningen på knä försöker städa bort ett hakkors från golvet kan knappast beskrivas som intelligent eller roligt. Bilden lanseras som satir. Jag tillsammans med många andra har svårt att se den komiska glimten. Däremot ser vi något annat som gör oss rejält oroliga och ledsna: Elakheten!

 

Tiden väljer att publicera en bild enbart för att vara taskig och gemen. Som de yrkesrepublikaner de flesta socialdemokrater är anses kungafamiljen vara legitimt villebråd för förakt. En spottkopp. Det är precis samma reaktion som ligger bakom vänsterfolkets vägran att sjunga kungssången i samband med Riksdagens högtidliga öppnande. De är för fega att utmana den starka folkopinion som är för dagens statsskick. Modet räcker inte längre än till att de står tysta och surmulna när symbolen och den främste företrädaren för landet Sverige hälsas välkommen till vårt parlament. Eller så kan de inte texten och har missat att den finns längst bak i det programhäfte som delas ut…

 

Därmed medverkar intelligenta socialdemokrater och Tiden till ett förgrovat och elakt klimat. För om man får behandla kungen och drottningen hur som helst borde ju toleranströskeln vara ännu högre ifall någon önskar vara taskig mot något så prosaiskt som en partiledare eller fackföreningsfolk!

 

Av och till brukar annars just socialdemokrater vara hyperkänsliga då politiker och deras villkor kritiskt granskas och beskrivs. Men att göra narr av landets främsta symboler är samtidigt inget problem. Ibland är det faktiskt bra att försöka se sig själv med den andras ögon!

 

Till Tidens övergrepp med bilden kan även adderas den rubrik som satts: ”Om detta må vi berätta.” Dels är det en markering att det finns något att säga utöver illvilligt skvaller. Och dels är det en omskrivning av det arbete som inleddes under Göran Perssons tid som statsminister att faktiskt öka kunskaperna och insikterna om nazitidens grymheter: ”Om detta må ni berätta”. Utöver att Tiden väljer att vara elak är detta också en trivialisering och relativisering som i grunden är lika anmärkningsvärd som beklaglig. För egen del kommer det att ta lång tid innan jag åter tar den här tidskriften på allvar. Men det kanske var på tiden?

Blogg om twitter

Ord kan vara korta. Meningar rappa. Efter att ha livnärt mig på att skriva och använda olika formuleringar sedan 1988 delar jag Winston Churchills åsikt om att ju mindre du har att säga i tid desto mer kräver det förberedelser. Det spontana ska vara det väl inövade…

 

Det finns nog anledning för en del twittrare att fundera kring detta. För någon dag sedan skrev S-riksdagsledamoten Elin Lundgren under den pågående budgetdebatten: ”Mer tysk arbetsmarknad vill Borg ha. Arbeit macht frei.”

 

Att hon sedan snabbt försökte städa bort sitt famösa inlägg och sedan oförblommerat be om ursäkt mildrade kanske skadan men kunde inte reversera det redan sagda. Visst går det att peka ett kritiskt finger mot henne. På samma sätt som socialdemokraterna med rätta, men heller inte utan partiegoistiska skäl, vände sig mot en moderat som anklagade en ledande S-företrädare för att vara ”klappturk”.

 

Av detta finns det faktiskt massor att lära sig. För det första att alla ledande partimänniskor kan begå fel och göra övertramp. Då kan det, trots allt, vara bra med en förlåtande om än inte accepterande attityd. Inte för att mildra det sagda eller markera förståelse för det fördomsfulla utan för att synliggöra insikten om människans bräcklighet. Jag känner inte Elin Lundgren, men det vore tråkigt om hennes politiska framtid stupade på detta på samma sätt som jag tycker det är rimligt att den moderate twittraren också kan ges en ny chans. Det finns en fara ifall svensk politik endast kommer att handla om att leta reda på vad fel andra sagt eller skrivit snarare än att själv försöka bidra med något begåvat.

 

Både uttrycket ”klappturken” som ”Arbeit macht frei” markerar dock att det finns cementerade uppfattningar. Något liknande har också internationellt diskuterats efter ett omslag på Newsweek som uppfattas beskriva alla muslimer som ”jihadister”. Det finns skäl att nyansera och moderera. Fördomsfullhetens träsk är farligt och stinkande.

 

Ytterst handlar det om förkärleken för kollektiva egenskaper. Människor tillskrivs positioner de antas inta endast därför att de ses representera något. Samtidens politiska samtal är fullt av sådana exempel, tänk bara på Gudrun Schyman och hennes beskrivning av män!

 

Extra trist är Elin Lundgrens kommentar med tanke på att dagens Tyskland på många sätt sedan andra världskriget gjort uppriktiga och storartade insatser för att lyfta fram och vända sig mot de övergrepp och vidrigheter Hitlers rike gjorde sig skyldigt till. Inte minst Västtyskland har försökt göra upp med sin historia medan dåvarande kommunistiska DDR hade ett mer osunt förhållande till det förgångna där onekligen övergången mellan säkerhetstjänsterna Gestapo och Stasi var mer än flytande.

 

Det är synnerligen svårt att se något i dagens Förbundsrepubliken Tyskland som gör det rimligt att skriva om ”Arbeit macht frei” (hämtat från ingångsporten till ett av Förintelselägren). Tvärtom är Tyskland i dag Sveriges viktigaste handelsland. En nation med vilket vi har ett nära utbyte och är en viktig EU-allierad. Om Norden och de tre baltiska republikerna är våra självklara samarbetspartners kan även ytterligare några länder adderas till denna krets. I allt väsentligt de som tillhör den Nordeuropeiska tillväxtkorridoren. Däremot kan det nog vara så att vi i Sverige inte rätt förstår hur stort och inflytelserikt Tyskland är idag och vilka fördelar vi har av våra goda och nära förbindelser. Elin Lundgrens rader visar i blixtbelysning vikten av att vi lär oss mer!

 

S-ledamoten ger trist nog uttryck för den syn som kan finnas hos många svenskar. Dessutom visar hon det vanskliga i snabba och rappa kommentarer. Det övertänkta är att föredra. Allra helst om det ska uttryckas kort och kärnfullt. Där finns en stor fördel mellan den mer ordrika bloggen och dess karga kusin twitter. Ibland kan de många orden behövas för att nyansera. Det gäller inte minst när andra människor, kulturer, religioner och länder ska beskrivas. Det råa gapflabbet fastnar i halsen när insikten kommer att det på andra sidan finns en sårad eller förnärmad människa. Inte en del utav ett kollektiv utan en alldeles enskild vanlig individ!

Ännu mer om den nordiska modellen

Måndag 25 juni till onsdag 27 juni har två av Nordiska rådets utskott möten på Åland. Själv är jag medlem av Medborgar- och konsumentutskottet. De senaste åren har fokus visats inte minst konstitutionella spörsmål med inriktning på ursprungsbefolkningarnas villkor men också hur de självstyrande områden getts lagligt stöd för självstyre och autonomi i olika former.

Utifrån ett svenskt perspektiv är ju Åland mycket intressant. Det är den enda helt enspråkiga delen av republiken Finland – och det är svenska som är språket! Först genom ett utslag från Nationernas Förbund avgjordes den legala statusen. På museet i Mariehamn visas en jubileumsutställning som uppmärksammar 90 år av självstyre. En bra och viktig presentation för att förstå Ålands särställning.

För någon vecka sedan behandlades i riksdagen också ett betänkande från utrikesutskottet om Norden. Det handlade både om regeringens insatser som återrapportering från Nordiska rådets svenska delegation. För egen del blev det en replikväxling med Karin Åström (S) om socialdemokraternas försök att lägga beslag på begreppet den ”nordiska modellen”:

KARIN ÅSTRÖM (S) replik:

Fru talman! Då är vi här igen med den debatt som vi påbörjade i våras. Den nordiska modellen, särskilt välfärdsmodellen, är mycket socialdemokratisk och väldigt lite ”moderatisk”.

Det är Patent- och registreringsverket i Sverige som har gett oss patent på uttrycket den nordiska modellen. På samma sätt gav man Kristdemokraterna patent på uttrycket verklighetens folk, och på samma sätt har man gett en mängd olika politiska partier och föreningar patent på namn. Det är inget märkligt förfarande för Patent- och registreringsverket i Sverige.

Jag har fullt förtroende för att Patent- och registreringsverket gör korrekta bedömningar. Det intressanta är att man har hållit på ett bra tag med detta och konsulterat forskare och tittat på vetenskaplig forskning bakåt i tiden. Utifrån denna forskning har man kunnat konstatera att den nordiska modellen är starkt förknippad med arbetarrörelsen som tillsammans med nykterhetsrörelsen har format det välfärdssamhälle vi har i Norden.

Jag förstår inte vad Hans Wallmark ser för problem med att vi har ett patent på uttrycket den nordiska modellen, som också är kopplat till den forskningsrapport som är på gång. Vad är egentligen problemet?

HANS WALLMARK (M) replik:

Fru talman! Tack och lov har ni inte patent på den nordiska modellen, ni har varumärkesskyddat uttrycket. Det är en viktig distinktion.

Låt mig anta frågan både i sak och i form. Jag har ingen anledning att kritisera Patent- och registreringsverket, även om det har inkommit ett antal invändningar som jag tror att PRV just nu håller på att behandla. De har kommit från privatpersoner och, pikant nog, även från Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet som också har anfört kritik mot att Socialdemokraterna vill varumärkesskydda uttrycket den nordiska modellen. Detta prövas nu av PRV.

I form kan man möjligtvis tycka att Socialdemokraterna själva av klädsamhet inte borde ha lämnat in ansökan. De borde ha haft självtilliten och självförtroendet att klara av en diskussion med moderater, vänsterpartister och miljöpartister om vad man kan ha i den nordiska modellen.

Det leder mig in på sak. Vad är den nordiska modellen? Vi ser hur den har vuxit fram under ett antal hundra år. Karin Åström pekade på några av beståndsdelarna. Otvivelaktigt har den formats av arbetarrörelsen och av nykterhetsrörelsen. Man kan dock inte komma ifrån att den också har formats av frikyrkorörelsen, av folkskolan, av landets alla företagare, av våra universitet och studenter, av miljörörelsen och av kvinnorörelsen. Allt detta ligger bakom.

Tillsammans har vi skapat ett Norden som står för samarbete, tillit och sammanhållning. Det är det som gör de nordeuropeiska länderna – inte bara Sverige utan hela Skandinavien och delvis Holland – så extraordinära.

Ni har er viktiga beståndsdel i den nordiska modellen, men förneka inte oss andra vår del i vår gemensamma historia.

KARIN ÅSTRÖM (S) replik:

Fru talman! Låt mig först göra en rättelse. Det är ett varumärkesskydd. Enligt de uppgifter jag har hindrar det inte dig, Hans Wallmark, att använda begreppet den nordiska modellen – lika lite som det hindrar mig att använda Kristdemokraternas uttryck verklighetens folk i både tal och skrift, om jag så vill. Den uppgiften har jag fått av Patent- och registreringsverket.

I ditt anförande, Hans Wallmark, sade du att den nordiska modellen handlar om värderingar. Ja, självklart handlar det om värderingar. I den forskningsrapport som är på gång ska man titta på just vilka värderingar som har legat till grund, och man ska stresstesta den typ av modell vi har. Det ska bli intressant att se vad man landar i.

Enligt vårt sätt att se det var det arbetarrörelsen som tillsammans med nykterhetsrörelsen lade grunden till och byggde den nordiska välfärdsmodellen. Det är viktigt för oss att säga.

I den här välfärdsmodellen ser vi mycket av det jobb som vi tidigare har lagt ned på olika frihetsreformer. Jag kan nämna exempelvis kvinnlig rösträtt, införandet av a-kassa och fri abort. I alla de tre exemplen röstade ni nej, och vi jobbade för.

HANS WALLMARK (M) replik:

Fru talman! Jag tror inte att bara Kristdemokraterna utan alla vänner i Alliansen och kanske många utanför den skulle vara glada om Socialdemokraterna ville ansluta sig till verklighetens folk. Vi känner stor öppenhet. Jag förstår att varumärkesskyddet inte hindrar mig eller någon annan att använda uttrycket den nordiska modellen. Jag gjorde det från talarstolen, och jag tänker fortsätta att göra det.

Det är inte det jag kritiserar. Min kritik gäller att Socialdemokraterna saknar självförtroende, vilket gör att man måste gå till Patent- och registreringsverket för att varumärkesskydda det uttrycket i stället för att delta i en diskussion om vad den nordiska modellen är och hur vi kan utveckla, förbättra och förstärka den och hur den kan vara delad inte bara mellan socialdemokrater och moderater utan mellan de nordiska länderna. Jag skulle dessutom vilja ha ett bredare perspektiv. Jag tror att det också handlar om de baltiska länderna och delvis Nordeuropa.

Vad är det som är unikt? Karin Åström räknar upp några enskilda reformer. Jag är inte säker på att det är just det som konstituerar den nordiska modellen. Jag tror att det är djupare än så. Jag tror att det handlar om samarbete, tillit och samverkan, det som har lett till att vi har fått folkskola och allmänna sjukförsäkringar. Det är den värdemässiga grunden som är det intressanta.

Det är då starkt begränsat det som jag kan läsa i mina anteckningar att Karin Åström just sade, nämligen att det är arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen som har skapat det. Jag kan tänka mig en mängd annat. Det är det min kritik gäller. Förneka inte företagandets Sverige. Förneka inte folkbildandets Sverige. Förneka inte kvinnorörelsens Sverige. Vi skulle kunna använda mer än två minuter i ett replikskifte för att tala om organisationer som har format den nordiska modellen.

Säpo, Stasi och sekretess

Torsdag 3 maj var det Stasidebatt i riksdagen. Då behandlades den skrivelse regeringen författat som respons på önskemål om att svenska polisarkiv ska öppnas. Det är glädjande att denna dokumentation finns på plats. Jag hoppas dock att detta blir inledningen på fler åtgärder och granskningar. Det handlar om rätten till vår egen historia. I ett tio minuter långt anförande utvecklade jag själv några tankar:

Som relativt nyinvald riksdagsledamot ställde jag redan under 2006–2007 en fråga till justitieminister Beatrice Ask om vad Säpo har i sina akter när det gäller folk som sprungit den östtyska säkerhetstjänsten Stasis ärenden i Sverige. Den information jag då fick låg sedan till grund för en motion som väcktes året därpå. Ensam, och tillsammans med kolleger som exempelvis Mats Johansson och Carl B Hamilton, har opinion drivits för ökad öppenhet.

Med regeringens skrivelse 2011/12:67 Uppgifter hos Säkerhetspolisen om misstänkt samröre med Stasi, som behandlas i det betänkande från konstitutionsutskottet som nu debatteras, har ett viktigt steg tagits. Regeringens skrivelse är en kortare populärversion som berör rådande rättsläge, ger en schematisk bakgrundsteckning och visar på tillstånden i ett par viktiga grannländer.

Det finns all anledning att vara glad och tacksam för denna skrivelse. Jag ser den dock inte som något slags slut på en process utan möjligtvis som inledningen på en annan. Det handlar om kunskap om vår samtid och förståelse av vår historia.

Det handlar om Säpo, Stasi och sekretess.

Historia kan på sitt sätt liknas vid körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm. Just nu, vid den här tiden på året, väcker de beundran och uppmärksamhet. Folk kommer för att titta och kommentera. Sådan kan historia också vara. Den väcker intresse. Den blir föremål för samtal. Men likt körsbärsträden kan den också ändra skepnad och karaktär, från vårens skira grönska till höstens blad som faller och vinterns nakna mörka grenar.

Historia är aldrig någonting entydigt. Den är föremål för ständiga perspektivskiften. Det kan bero på att tidigare regimer fallit som möjliggjort ny kunskap och fakta. Det kan innebära att nya aspekter lyfts fram. Historia kan av totalitära regimer och inskränkthetens politiska rörelser användas för propaganda, för att lägga till rätta och för att rensa ut det man inte vill se. Styrkan i en demokrati och ett öppet samhälle är möjligheten till granskning och att låta olika goda och välgrundade argument brytas mot varandra. Diktaturens taggiga svarta buskar utan frukt utgör en kontrast till frihetens blommande åsiktsträdgårdar.

En central frågeställning när det gäller vad som finns i Säpos arkiv angående svenska medborgares Stasisamröre handlar om öppenhet och möjligheten för forskare, journalister och experter att ta del av handlingar. Regeringen menar i sin skrivelse att det inte finns någon anledning att ändra den praxis som utvecklats. Det noteras: ”Högsta förvaltningsdomstolen visar att det i förhållande till Säkerhetspolisens uppdrag finns möjlighet att för forskningsändamål ta del av ett omfattande material hos Säkerhetspolisen som rör misstänkt samröre med Stasi och som är sekretessbelagt i förhållande till allmänheten. Offentlighets- och sekretesslagen behöver därför inte ändras.”

Otvivelaktigt har en forskare, professor Birgitta Almgren, efter månader av överklaganden och processande till slut fått ta del av vissa handlingar. Det är onekligen det goda föredömet, som går att visa upp. Baksidan är den som utskottet själv noterar i sitt betänkande, att Justitiekanslern, efter en anmälan från Säkerhetspolisen, beslutat att inleda en förundersökning om brott mot tystnadsplikten mot just den forskare som hittills beretts möjlighet att läsa en del relevanta handlingar.

Därmed finns det en uppenbar risk att andra forskare och historiker drar sig för att själva ansöka om att få ta del av handlingar. Det som många av oss hoppas ska bli en väg mot öppenhet kan, om vi inte ser upp, i själva verket leda till slutenhet.

Det är inte riksdagens uppgift att överpröva enskilda myndigheters beslut, oavsett om det handlar om att göra en anmälan eller om det handlar om att inleda ett förundersökningsförfarande. Däremot är det riksdagens uppgift att peka på konturen av vilket samhälle vi önskar. För egen del vill jag se ett Sverige där forskare utan rädsla kan ta del av handlingar, där man med hjälp av gedigna böcker, som dem Brigitta Almgren har skrivit, eller via tidnings- och tidskriftsartiklar kan diskutera samtidens utmaningar och frågeställningar. Varför, hur och kanske rent av vem som sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden i Sverige under 1960-, 70- och 80-talet är i det sammanhanget relevant.

Det var inte utan rätt kraftiga restriktioner Högsta förvaltningsdomstolen gick med på ett utlämnande till Birgitta Almgren. Bland annat stadgades att

Handlingarna ska läsas i säkerhetspolisens lokaler.

Handlingarna får inte avbildas med hjälp av teknisk utrustning.

Uppgifter i handlingarna som rör enskilda får inte publiceras eller lämnas vidare till någon annan, inklusive den berörde själv, om de inte har sådan form att de enskilda inte kan identifieras.

Eventuella minnesanteckningar ska förvaras på ett sådant sätt att någon annan inte kan ta del av dem.

Eventuella minnesanteckningar ska förstöras senast den 30 juni 2011.

Trots dessa kraftiga begränsningar och trots pågående förundersökning mot den enda forskaren som hittills getts möjlighet att ta del av vissa av Säpos handlingar hoppas jag personligen att fler seriösa granskare skulle våga, inom ramen för nuvarande lagstiftning, begära att få ta del av Säpos uppgifter med koppling till Stasi.

Ett annat önskemål skulle kunna vara en större satsning på oberoende forskning genom att exempelvis något universitet eller högskola genom en extra medelstilldelning kunde upprätta ett program där Sveriges och svenskars förhållande till förtryckets och kommunismens Östtyskland granskades, från andra världskrigets slut till Berlinmurens fall.

Mer om försvarsmateriel

Miljöpartiet vill enligt sitt partiprogram att Sverige ska upphöra med export av försvarsmateriel. I bästa fall kan ju detta beskrivas som orealistiskt. För egen del bejakar jag utvecklingen inom EU mot ökat samarbete och handel även inom detta område. Sverige har ett stort kunnande - mer öppenhet och mindre protektionism i Europa skulle ha stora fördelar för blågult näringsliv. Vårt land är sjätte störst nation inom EU när det gäller tillverkning och utveckling av försvarsmateriel. En stor fördel med EU-området är ju att en förutsättning för medlemskap är demokrati, öppen ekonomi och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. För några veckor sedan diskuterades i riksdagen försvarsmateriel med utgångspunkt i en rapport från Riksrevisionen. Bland annat sa jag då:

Jag var faktiskt tvungen att gå fram och läsa i den sverigedemokratiske ledamotens koncept för att se om jag hörde rätt, och det gjorde jag dessvärre. Han sade bland annat: Självständighet finns inte i denna regerings sinnevärld. Lika lite vill de skydda vår försvarsindustri.

Jag kan förstå att Sverigedemokraterna blir sura ibland, men jag vill betona att svensk politik i allmänhet och svensk försvars- och säkerhetspolitik i synnerhet inte är ett sällskapsspel. Jag tycker också att man ska värna orden. Det är viktigt att vi för en debatt och funderar igenom våra argument, men man går lite över gränsen när man säger att självständighet inte finns i denna regerings sinnevärld och att den inte värnar om svensk försvarsindustri. Vi ska slåss med blanka vapen.

Vad är grunden för den rådande politiken och inriktningen när det gäller försvarsmateriel:

”Genom en systematisk genomgång av möjligheterna att utnyttja befintlig materiel, genom att öka antalet eller vidareutveckla dessa befintliga system och genom att behovet tillgodoses av de produkter och tjänster som den internationella marknaden erbjuder bör fördyringar kunna undvikas. I första hand bör en anskaffning göras genom deltagande i samordnad internationell anskaffning och i andra hand på egen hand. Endast i de fall då dessa möjligheter uttömts bör man välja att tillgodose behovet genom en nyutveckling, och även då i första hand i samarbete med andra eller tillsammans med internationella samarbetspartners. Egenutveckling bör ske endast i undantagsfall.”

Jag tycker att det är intressant. Jag tycker att det är viktigt, och jag tycker att det är bra formulerat. Det är formulerat av den socialdemokratiska regeringen 2005–2006. Den linjen tycker jag att vi nu förvaltar under alliansstyre.

I våra handlingar står det att regeringen gör bedömningen att framtidens samarbete i allt större utsträckning kommer att handla om att hitta gemensamma lösningar för att vidmakthålla materiel och anskaffning av färdigutvecklad och beprövad materiel.

Som Allan Widman (FP) påpekade är vi en relativt liten marknad på den stora marknaden. De materielrelaterade anslagen omfattar i Sverige sammanlagt ca 17 miljarder årligen, varav 10 miljarder är anskaffning och 7 miljarder materielnära verksamhet. Det kan jämföras med att svensk försvarsindustri förra året exporterade för 13,9 miljarder.

Man måste fundera inte bara på den inhemska marknaden utan också på var det finns kunder i övrigt. Det får gärna vara demokratiska nationer. Det fina med det europeiska samarbetet är att alla EU-medlemmar har en demokratistämpel, även om det just nu finns en smutsfläck på Ungern. Ingen kan bli EU-medlem utan att uppfylla de demokratiska kriterierna för mänskliga rättigheter. Därför är det så väsentligt att vi är goda européer och ser ett samarbete och en samverkan i Europa.

Avslutningsvis finns det anledning att verkligen beröra det Riksrevisionen lyfter fram i sin rapport. Det handlar om helikopter 14. År 1996 identifierades ett behov i Danmark, Finland, Norge och Sverige. År 1999, alltså för 13 år sedan, upprättades ett kontor i Stockholm för att genomföra inköpet. År 2001 genomförde Sverige en egen beställning på 18 stycken. Det är elva år sedan. I Riksrevisionens rapport anges att den är insatsklar 2017. År 2020 är den insatsklar sjöoperativt. Beställningen gjordes 2001, helikoptern har sjöoperativ förmåga 2020. Det är en period på 19 år. Som kontrast kan nämnas beslutet som fattades när det gällde Black Hawk. Vi beslutade att köpa 15 stycken från USA, i allt väsentligt var det vad vi i debatterna föraktfullt kallar för att köpa från hyllan. Det tog ett och ett halvt år från beställning till att de var insats- och leveransklara, inklusive flygförare och tekniker. Den som föraktfullt pratar om att det är fel att köpa från hyllan borde reflektera över Riksrevisionens rapport när det gäller kontrasten mellan helikopter 14 och vår Black Hawk-affär.

Om folkbildning

Under 2011 kom Riksrevisionen med en starkt kritisk rapport om stödet till studieförbunden. Totalt sett handlar det om ungefär 1,6 miljard till folkbildningsverksamheten. Till det kommer ungefär lika mycket till folkhögskolorna vilket ger den totala summan om långt över tre miljarder om året. Intressant är att granskningen resulterat i så pass lite debatt. Inte ens när frågorna behandlades av riksdagen blev det något mer omfattande meningsutbyte. Själv har jag försökt anlägga ett mer kritiskt perspektiv format av ett antal år som viceordförande i Medborgarskolan. Folkbildning är viktigt och speciellt för Sverige. Men en generös inställning står inte i kontrast med uppföljning och granskning. Tvärtom! Ytterst handlar det om medborgarnas förtroende. Jag är rädd för att en bra rapport från Riksrevisionen nu kommer att läggas till handlingarna och att inga genomgripande förändringar kommer att ske fram till nästa granskning om fem till tio år då man upprört noterar att skevheterna består. Är inte tiden inne att fundera på en bättre form av fördelningen av statens stöd?

Min moderata kollega Anne Marie Brodén hanterade de ibland förekommande påståendena om nedrustning och avveckling av Sveriges folkbildning. I själva verket är det mer pengar nu än tidigare. Hon sa bland annat i riksdagsdebatten:

”En intressant fråga kan man ställa sig i den här debatten. Det är om folkbildningens tid verkligen är nu, kanske den bästa tiden, för vi lever ju verkligen i en kunskapsintensiv tid där det livslånga lärandet alltmer utgör själva grunden för att kunna hävda sig i yrkeslivet och samhället i stort.

Den tid är över när man läste en utbildning och sedan började på en arbetsplats där man blev kvar genom hela yrkeslivet med snarlika arbetsuppgifter. Dagens arbetsmarknad handlar mer om förändring, globalisering och teknisk utveckling. Och vi kommer alla som arbetstagare i allt större utsträckning att behöva förkovra oss via utbildningar genom hela livet men även som människor behöva bilda oss genom hela livet. Därför har folkbildningen en viktig och naturlig roll, inte minst också i förmågan och möjligheten att möta nya människor. Här kommer också betydelsen in när vi pratar om ett mångkulturellt samhälle, där folkbildningen har gått före och visat vägen på många sätt.

Vi har hört här i dag att regeringen inte satsar på folkbildning. Det är inte sant. Vi har satsat mer pengar i flera år, och vi satsar nu dessutom extra medel för att ungdomar 16–25 år ska kunna gå på folkhögskola – 84 miljoner i tre år och cirka 1 000 platser om året. Läs gärna på om regeringens goda förslag!

Som ni vet finns det 10 studieförbund och 150 folkhögskolor i Sverige i dag, och alla har stöd från det offentliga. Statens stöd handlar om 3,3 miljarder, men också kommuner och landsting runt om stöder dessa verksamheter/…/

Ordning i statens finanser är något som alliansregeringen ofta framhäver och som är självklart för oss moderater. Det är där all politik börjar. Därför är utskottets och Riksrevisionens gemensamma uppfattning att statsbidrag ska fördelas så att de styr mot statens syfte och kvalitativa kriterier. Det är viktigt, och det stryker vi under i betänkandet. Nyckelorden är kvalitet – inte kvantitet – uppföljning och färre men tydligare och framför allt mätbara mål.
Var finns oppositionen i detta? Att man är splittrad har vi hört och att man har en förändrad syn på vem som ska titta och se. Inte följer man Riksrevisionens tankar utan vill att studieförbunden ska granska sig själva, vilket kan anses som ganska orimligt.

Världen förändras i en alltmer intensiv takt. Förståelsen för denna nya tid och värld är grunden för en vass och modern politik på folkbildningens område.”

För egen del framhävde jag följande: ”Med kunskap och fostran lyfter vi oss själva. Sverige är ett exempel på det. Vi har också en ännu längre tillbaka i tiden liggande bildningstradition i form av universitetsföreningarna, liberala Verdandi och konservativa Heimdal, som hade småskriftsserier och som också skickade ut människor från universiteten att tala på landsbygden för medborgarna.

Vi har många som är intresserade av folkbildning här i riksdagen, delvis för att också ett antal partier är medlemsorganisationer i de större studieförbunden och folkbildningsorganisationerna/…/

Riksrevisionen noterar att dagens fördelning inte utgår från kvalitativa kriterier. I det nuvarande systemet utgår nämligen bidrag efter hur mycket studieförbunden fått tidigare år samt verksamhetsvolym – till den som har skola vara givet, så att säga. Snabbt växande och nya studieförbund missgynnas av dagens system. En studietimme är värd olika mycket i bidrag beroende på vilket studieförbund det gäller. Det skiljer så mycket som 54 procent mellan det studieförbund som får mest – 131 kronor per studietimme – och det som får minst – 85 kronor. 54 procents skillnad på samma sorts studieförbundstimme beroende på vilket studieförbund det är!

Riksdagen har vid två tillfällen efterfrågat årlig information om hur statsbidraget används och hur statens syften tillgodoses. Folkbildningsrådet har varit oförmöget att ge bättre uppgifter än rent kvantitativa siffror. Folkbildningsrådet är ett organ som finns i myndighets ställe och som formats av studieförbunden själva. Ifall dagens organisation inte klarar av att motsvara de krav på och önskemål om verksamheten som staten har, och ytterst skattebetalarna, krävs nytänkande.

I och för sig har ett antal statliga myndigheter avvecklats de senaste åren – en trend att verkligen bejaka – och jag menar, personligen, att om Folkbildningsrådet inte lyckas med sin uppgift är det inte orimligt att tänka nytt, mot något som klarar av granskning, uppföljning och öppenhet. År 1991 övertog Folkbildningsrådet dagens uppgifter från dåvarande Skolöverstyrelsen. Det kanske var rätt åtgärd för sin tid. Frågan är om det är rätt för vår tid. Det handlar om förtroendet för landets studieförbund och den viktiga verksamhet dessa ansvarar för, inte minst lokalt, och det handlar, som jag nämnde inledningsvis, om 1,6 miljarder kronor om året enbart i statligt stöd till studieförbunden för deras folkbildningsverksamhet.”

Den ensamma ön Utopia

Anders Bodegård är en briljant översättare och tolkare. Och själv tillhör jag den grupp av bokälskare som inte bara tittar på författarnamnet utan också på vem eller vilka som medverkat att överföra texten till svenska. Första gången jag läste dikter av Wizlawa Szymborska från Polen så var det inte hennes, då okända, namn som lockade utan Bodegårds. Men vilken upptäckt! Därefter har jag alltid burit med mig dikter eller små häften av denna poet. Och när hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1996 var jag en som verkligen gladde mig – både därför att det var en värdig mottagare som att det var en författare jag läst och kände till.

Dikterna är komprimerade och fulla av innehåll. Inte sällan finns en oväntad vändning. Szymborska själv har pekat på ett samband och en likhet med exempelvis Tomas Tranströmer. Det finns också ett tydligt antiauktoritärt drag.

Besked har nu kommit om att hon avlidit 88 år gammal. Och det går att känna på samma sätt som inför en annan mästare, Vaclav Havel. Sorg inför döden men stor tacksamhet för livsgärningen.

God litteratur och poesi formar och förändrar läsaren. Mitt jungfrutal i riksdagen 2006 kom till viss del att präglas av just Szymborska där jag försökte göra hennes livssyn till en del av min samhällssyn. Jag har letat fram mitt anförande. Bland annat sa jag då:

”Ledamöter av Sveriges riksdag – särskilt vi nyvalda – möts gärna av frågan om vilka förväntningar vi har. Vad förväntar vi oss av vår insats under kommande år? Fru talman, den frågan är egentligen inte särskilt intressant. Ett långt viktigare spörsmål är väl vad medborgarna och den breda allmänheten förväntar sig av oss folkvalda.

I samband med statsministerns regeringsförklaring och finansministerns budgetpresentation underströks gång efter annan att en av alliansregeringens viktigaste uppgifter är att göra något åt bristen på jobb och det utanförskap som finns i samhället. Framgången i detta uppdrag blir en av de politiska linjaler regeringens arbete kommer att mätas efter om fyra år. Det var också en av förklaringarna till att så många väljare gav de borgerliga partierna och de borgerliga kandidaterna sitt förtroende i årets val att vi fick till stånd en efterlängtad maktväxling i Sverige.

Men jag tror att det finns fler frågor som också anses viktiga. Det finns en önskan om ett förnyat Sverige med större plats för enskilda initiativ, människor i samarbete och att de ideella krafternas arbete bättre ska ses och lyftas fram. Till min glädje har organisationen Forum för frivilligt socialt arbete i dagarna här i riksdagshuset delat ut en skrift med titeln Samhället är större än staten.

Fru talman! För egen del kan den titeln tjäna som rubrik både för det jag säger i dag och för det jag önskar ska prägla det politiska arbete både jag och mina riksdagskolleger kommer att lägga ned under kommande år. Jag är nämligen rädd för att vi i Sverige har börjat vänja oss vid att socialt arbete och hjälp till svårt sjuka, handikappade och människor med psykiska eller fysiska problem endast kan och bör utföras av företrädare för de offentliga systemen, myndigheterna och organen. Men jag tror inte att brödet till den hungrande är sämre bara för att det delas ut av en kristen hjälporganisation eller att missbrukaren eller den till fängelsestraff dömde fången får en mindre stödjande arm bara för att den räcks fram av en person från en ideell organisation. Tvärtom tror jag att ett gott samhälle skapas av att den gemensamma myllan hålls samman av en mängd olika rottrådar.

Just därför behöver vi se alla landets kyrkor, församlingar och samfund. Just därför behövs allt från Stadsmissionen till Rädda Barnen, Röda Korset och landets tusentals och åter tusentals idrotts- och kulturföreningar.

Vad Sverige behöver är en medveten politik som gör det möjligt för dessa hjälpande och stöttande händer att få ett större ansvar och därmed också ekonomiska förutsättningar för sina insatser. Även om vi via skatten finansierar många av våra välfärdstjänster som erbjuds är det viktigt att andra utförare tillåts. Det kan till exempel vara skolor och fritidshem på entreprenad. Det kan vara sjuk- och hälsovård samt missbrukshem som drivs av exempelvis kyrkliga stiftelser eller föreningar. Det kan vara idrottsplatser som tas om hand av föreningslivet självt.

På så sätt är vi med och skapar ett samhälle som är större än staten. På det sättet är vi med och förverkligar det statsminister Fredrik Reinfeldt slog fast i alliansens regeringsförklaring: ’Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle, såsom föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund och ideella organisationer. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet.’

Ytterst handlar allt detta om ideologi. Jag ansluter mig till den polska Nobelpristagaren och underbara poeten Wisława Szymborska som i dikten Utopia just avvisar alla förenklade lösningar och självklara svar. Det finns nämligen inte endast en lösning, och således kan det offentliga inte svara för allt. Utopia för henne är följande:

En ö där allting bara klarnar Ju längre in i snåren, ju bredare öppnar sig Självklarhetens dal.
Och vidare skriver hon:
Finns det något tvivel, så skingras det av vinden. Ekot tar till orda utan anrop, förklarar så gärna världarnas hemligheter.
Men poetens mästerliga förklaring lyder:
Ön är trots sin tjusning öde, och på stranden syns små märken av fötter, samtliga vända i riktning mot havet. Som om man bara begett sig härifrån och utan återvändo sänkt sig i djupet I ett liv man inte begriper.

Det livet man inte begriper är alltid större än staten!”

Mats Johansson 60 år

Vännen och riksdagskollegan Mats Johansson fyllde 60 år den 26 december. Som överraskning planerade vi övriga i redaktionen i lönndom en specialutgåva av Svensk Tidskrift. Det blev ett nummer med texter som kretsade kring Mats Johansson som person, hans gärning och breda intressen.

I redaktionsrutan konstaterades bland annat: ”Svensk Tidskrift är endast ett av många projekt som bär Mats Johanssons prägel. Genom åren har han på olika sätt slagit vakt om den svenska idédebatten. Det har varit som tidningsman på Svenska Dagbladet, som återkommande kommentator i radio och TV, på Timbro och som författare och förläggare/…/

Mats Johansson är en mycket moralisk person. Inte i den bemärkelse att han har åsikter om andras sätt att leva sina liv utan i kraven på sig själv och vilket andligt klimat som skapar ett gott samhälle. Han är med rätta fruktad av sina motståndare och en trygg allierad att ha vid sin sida som vän. Utöver en säker förmåga att skilja dåliga argument från goda kan han se individen bakom alla ord och formuleringar.

I dag är det knappast förvånande att ledande personer tror på marknadsekonomi och tryggt söker inspiration i en liberalkonservativ tanketradition. Så har det inte alltid varit i Sverige. Mats Johansson har formats i kamp under en tid då Socialdemokraterna som ett 50 procentsparti dominerade debatten, det talades om ’den tredje vägen’ och 68 blev ett begrepp. Just tack vare hans engagemang och debattlusta har han varit med om förändringen. Det har också skett genom att vara på rätt plats vid rätt tillfälle oberoende om det gäller att verka som informationschef vid Gösta Bohmans sida då moderaterna förnyades under 1970-talet, som ansvarig för näringslivets tankesmedja Timbro eller som nu ledamot av Sveriges riksdag.”

Glädjande nog hörsammades önskemål om textbidrag från olika skribenter. Riksdasgkollegan Cecilia Brinck fångade sin forne chef på Timbro i ett porträtt. Timbros nuvarande chef Markus Uvell lyfter fram det senaste projektet i form av Fri Värld som ska medverka till en mer levande och bred utrikes- och säkerhetspolitiskdebatt i Sverige. Redan har ett antal intressanta och lyckade rapporter tagits fram och träffar genomförts. Riksdagsledamoten Jessica Polfjärd, som tidigare varit ordförande i moderaternas idéprogramsgrupp, resonerar kring fortsatt förnyelsearbete. Mitt eget bidrag var en recension av Mikael Holmströms bok Den dolda Alliansen. Mats Johansson har en tid klagat på att jag aldrig skrivit klart denna text om hur Sverige under lång tid spelat under täcker med Nato – men han kunde ju inte veta att den sparats för bättre dagar…

Två genuint välskrivna litet längre artiklar står Nils Johan Tjärnlund respektive Martin Tunström för. Den förre skriver initierat och historiekunnigt om Mats Johanssons barndomsstad Sundsvall medan den senare står för en briljant genomgång av högerpressen som bildningsbärare. Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, beskriver ett viktigt stycke tidningshistoria på ett sätt som gör att hans artikel kommer att bli något andra återvänder till när det svenska medielandskapet seriöst ska granskas. Med den klokhet och respektfullhet som är Tunströms signum lyfter han fram ett antal avisor och enskilda personer. Han ser och beskriver:

”Att historien är oskriven säger emellertid inget om den svenska högerpresens betydelse såväl i historien som i våra dagar. Mycket trycksvärta har förbrukats sedan Sverige blev tidningsläsandets land och konservativa tidningar utgavs över praktiskt taget hela riket. Då var det opinionsbildande uppdraget satt i första rummet, på andra sidan. Tidningar grundades för att påverka samhälle och politik. Det är något som möjligen lätt glöms bort i dag, när den opinionsbildande verksamheten är ett av många uppdrag. Och när en koncern äger tidningar med snart sagt hela färgskalans politiska kulör.

Den moderata pressens historia är dess ägares och redaktörers. Under åren har banden mellan parti och press tunnats ut, sannolikt till glädje för bägge parter. Lojaliteten för dagens ledarskribenter är vanligen mot idéer och inte mot en parlamentariskt vald församling. Det har gjort pressen röster mindre förutsägbara, mer intressanta och sannolikt också betydligt mer betydelsefulla. Den politiska beteckningen - M – kan dock förvilla i något fall. Var finns oberoendet? Inflytande över stiftelser finns i flera fall – det gäller Stiftelsen Barometern och den stiftelse som äger Norrköpings Tidningar koncernen. Men M – står för en moderat linje – inte moderaternas. Kvar från partipresstiden finns Högerpressens förening som ett allt mer självständigt nätverk för redaktörer och direktörer. Pengar från det tidigare moderata tidningsägandet förvaltas i dag av Medialen, som moderaterna fortfarande utövar ett inflytande över. Svenska Nyhetsbyrån, majoritetsägd av landsortstidningar, levererar ledare till tidningar som saknar egna skribenter eller önskar kompletterande material.”

Martin Tunström slår också ett viktigt slag för det opinionsbildande materialet och levande ledarsidor: ”Inte heller finns någon beröringsskräck till ideologier eller till konservatism i den Moderata pressfären. På Moderata Samlingspartiets senaste stämma lyckades ombuden till sista köra över partiledningen. Orden konservatism och liberalism skulle med i programmet. Något år innan hade Nya Wermlands-Tidningen ägare – familjen Ander – beslutat att dess tidningars ledarsidor skulle benämnas konservativa. Stiftelsen Barometern, som äger 50 procent av Gota Media slår fast att Barometern och Smålandsposten ska värna konservativa idéer, vid sidan av uppdraget att hävda kristna värderingar. Ideologiernas död märks i vart fall inte på ledarsidorna.

Ledarsidornas uppdrag får sägas ha blivit än mer betydelsefullt i en tid när politiska företrädare allt oftare hakar på opinioner än skapar opinion. I partierna har chefsideologerna försvunnit och ersatts med chefskommunikatörerna. Till detta kommer att berättelser formas och sänds ut från en växande PR-industri. Tidningarnas opinionsbildning ter sig därför som unik i vårt samhälle. Avsändaren är tydlig, men obunden från organiserade intressen. Resurser finns att varje dag kommentera skeenden från en lokal horisont. På ledarsidan finns möjligheten att formulera ställningstaganden utifrån idéer och utan hänsynstaganden till det parlamentariskt möjliga eller till de målgrupper som mejslats fram från återkommande väljarundersökningar.”

Svensk Tidskrift på nätet hittar man här: http://www.svensktidskrift.se

Nordiska hinder

I riksdagen har det varit ett heldagsseminarium om gränshinder. Nordiska rådet var medarrangör. På plats fanns parlamentariker från Sverige, Norge, Finland och Åland. Det fanns tjänstemän från olika nivåer och ett par olika nordiska ministrar. Således en bra samling. Några dagar dessförinnan hade arbetsmarknadsministrarna träffats för att tala om vilka barriärer som kan tas bort. Och Jan Björklund hade tillkännagett att Sverige satsar en årlig miljon på att stärka finskans ställning i Sverige. Ifråga om ambitioner råder ingen tvekan om den önskade färdriktningen!

En av föreläsarna fäste uppmärksamheten på det faktum att Norden kommit långt i att knyta samman länderna. Och det är ett perspektiv som ibland saknas i debatten! De senaste åren har det politiska arbetet prioriterats på att försöka ta bort gränshinder. Och då blir det gärna så att man vältrar sig i historier och berättelser kring allt som inte fungerar. Sådana exempel finns! För varje drabbad är detta allvarligt. Men när Norden jämförs med andra områden i Europa där det existerar ett mer omfattande samarbete så skiljer vi oss ut på ett positivt sätt. Några sådana delregioner är UK/Irland, Belgien/Tyskland/Frankrike/Luxemburg samt Österrike/Schweiz/Tyskland/Italien. I fråga om handel ligger vi på samma nivå medan Norden skiljer ut sig genom en högre grad av integration ifråga om service och investeringar.

Trots det finns mer som kan göras. Det gäller att underlätta för pendling, service, handel och investeringar. Kan den gemensamma potentialen frigöras blir Norden mer attraktivt i utomståendes ögon vilket i sig kan locka ytterligare kompetens och kapital. Och omvänt, ju mer splittringen framhävs desto mer kan andra dra sig för att göra affärer med Norden.

Strömstad användes som ett konkret exempel. Med en och en halv timmas avstånd till Oslo och två timmars färdväg till Göteborg finns en hel del som arbetspendlar. I dag drygt 140 till Oslo och ungefär 120 till Göteborg i en kommun med drygt 10 000 invånare. Den generellt högre lönenivån i Norges huvudstad och det något kortare avståndet borde dock göra att ännu fler sökte sig dit än i dag. För Strömstads del borde det handla om 20-30 personer till. Det finns således saker som lägger hinder vägen. Kan dagens trögheter tas bort handlar det om att öka andelen pendlare i Norden från dagens 60 000 med bortåt tio procent. Den samlade vinsten beräknas till mellan en halv och en miljard danska kronor. Skulle dessutom alla som börjar jobba komma från arbetslöshet sparas fyra miljarder danska kronor i minskade ersättningar!

Utifrån ett arbetstagarperspektiv berättade en svensk som jobbat i Danmark och som skadats där om sina svårigheter både att få ut sjukersättningar som att få adekvat rehabilitering. Han sändes mellan olika system i de båda länderna. En bisarr labyrintliknande situation beskrevs. Och vid ett besök jag tidigare gjort hos ett svensk byggbolag som haft danska arbetare på den svenska sidan redogörs för en liknande situation. Ansvarig sade att han skämdes. Av detta kan en viktig slutsats dras att myndigheter som Försäkringskassan i de olika länderna borde ha någon som är ”Nordenspecialist” och som kan göras ansvarig för samordningen. För det är sällan viljan brister utan snarare förmågan att få omfattande välfärdssystem att bli kompatibla!

En företagare beskrev hur olika standards och auktoriseringar förhindrar för byggjobbare, elektriker och andra att ta sig mellan länderna. I Danmark får ett trähus endast vara fyra våningar högt medan den tillåtna höjden i Sverige är 7-8 våningar. Låt oss bli mer nordiska genom samordning löd hans kloka sammanfattande råd! Här är det viktigt att varje lagstiftningsprocess följs av den givna och goda följdfrågan ifall man tänkt igenom konsekvenserna av nya regler utifrån ett nordiskt perspektiv. Kommer samarbetet att underlättas eller försvåras? När det svenska socialförsäkringssystemet nu granskas så har en remiss av den senaste delrapporten sänts till de andra länderna. De är bra och steg i rätt riktning!

Det är viktigt att alla tokiga gränshinder uppmärksammas – oavsett om det handlar om enskilda som har problem med föräldraförsäkring, a-kassa eller Malmtågen som måste byta lokförare då gränsen mellan Sverige och Norge passeras – men samtidigt är det också av stor betydelse att de goda exemplen lyfts fram. Det finns ett omfattande samarbete i Norden. Tack vare det Gränshindersforum som inrättats av regeringarna avskaffas nu 10-14 gränshinder om året. Och dagens svårigheter beror inte på att folkvalda eller tjänstemän önskar att det ska finnas barriärer. Istället finns en genuin och delad vilja att göra något åt dem!

Statistikkort och Stasi

Totalt hörsammade 17 ledamöter den block- och partiöverskridande inbjudan att komma och lyssna till professor Birgitta Almgren när hon besökte riksdagen för att berätta om sin senaste bok. Med under hennes introduktion och efterföljande frågestund fanns också ett antal tjänstemän från olika utskottskanslier. Ungefär fem procent av Sveriges samlade riksdagsmän får sägas vara god uppslutning. Det är många debatter i kammaren som inte kommer upp i sådana nivåer…

I centrum för hennes forskning står den dåvarande östtyska säkerhetstjänsten Stasi och dess aktiviteter. Birgitta Almgren har försökt beskriva metoder och syften bakom DDR-statens agerande. Med sin nya bok (Inte bara spioner…) tecknar hon porträtt av de människor som sprang en diktaturs ärenden. Efter en ordentlig holmgång med myndigheterna lyckades hon ju till slut få ett domstolsutslag som gav rätten att granska svenska arkiv. Dock med kraftiga begränsningar som att exempelvis inte kontakta de svenskar som förekommer i akterna eller ens skriva ned det hon kunde läsa.

Birgitta Almgren har som den seriösa forskare hon är respekterat restriktionerna även om hon inte gillat dem. Därmed har hon inte försvårat för andra att söka tillstånd för att göra en liknande granskning. I riksdagen var hon också mycket pedagogisk och beskrev sina tankekedjor på ett lika begåvat som begripligt sätt.

Stasi använde sig av IM - inofficiella medarbetare. Sverige var ett strategiskt land som under 1960-, 70- och 80-talet försökte spela en roll mellan öst och väst. Östtyskarna ville försvåra och förhindra att det neutrala landet kom att luta sig för mycket åt ”fel” håll. Birgitta Almgren är dessutom övertygad om att Stasi hade ansvar att rapportera vidare till KGB och Sovjetunionen.

2919 Stasirapporter finns från Sverige. Först i slutet av 1990-talet lyckades dessa fullt ut att dechiffreras. Särskilt intressanta var de så kallade inflytelseagenterna. De som höll uppsikt och rapporterade till DDR men också spred ut rykten och talade väl om Östtyskland. Birgitta Almgren försöker tona ned bilden av dessa springsjasar. Det var inte riksdagsmän och andra tunga framträdande personer man önskade värva. Istället var det personer på mellannivå som lärare, journalister och andra som kontrakterades. Allra helst om de var unga idealister. Fler gjorde detta för vad de ansåg vara en god sak som freden eller för att undvika ett kärnvapenkrig än för pengar! Bland annat berättar hon om en socialdemokratisk journalist som haft tillgång till de högre S-kretsarna i Sverige. Långt in på 1980-talet fortsatte rapporterna.

Birgitta Almgren är kritisk till den svenska debatten men också de undanflykter som finns gentemot ökad öppenhet. I hög utsträckning är det endast en del av det så kallade Rosenholz-kartoteket som finns i Sverige. Här finns F16 som huvudsakligen handlar om dem Stasi varit intresserade av, således både vänner som fiender. Mer intressant är F22 och statistikkorten. Där finns anteckningar om spioner och de tunga informatörerna. Med dessa uppgifter som grund kan man sedan söka i den stora databas med Stasiuppgifter som finns i Berlin.

Säpo har aldrig begärt ut F22- eller statistikkorten från USA som nu sitter på Rosenholz-arkivet. Gör det, uppmanar Birgitta Almgren. Verkar vara en bra idé, tycker jag! Efter mötet var det dags för votering och litet senare på kvällen en mottagning på Rumäniens ambassad i vilken jag deltog. Den tid är inte så långt borta då svenskar medvetet sprang med uppgifter och informationer till olika ambassader för kommunistländerna. I dag är Rumänien ett av EUs 27 demokratiska medlemsstater. Delvis som ett resultat av att andra stod upp för friheten i en tid då ledande svenska politiker gjorde en stor sak av att befinna sig mellan öst och väst. Det är viktigt att berätta om förtrycket och dess mekanismer. En hel del återstår för att den verkliga historien ska kunna beskrivas. Fler informationer från Rosenholz-korten kan vara ett sätt att teckna en mer fulländad och korrekt bild. Säpo har inte gått till botten, hävdar Birgitta Almgren, utan de uppgifter som finns är huvudsakligen tio år gamla. På andra sidan Atlanten finns mer som borde vara av intresse.

Birgitta Almgren till riksdagen

De senaste veckorna har professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola väckt uppmärksamhet med sin bok Inte bara spioner…

När hennes granskning av Stasi kom ut för något år sedan startades en debatt om den dåvarande östtyska säkerhetstjänstens aktiviteter i Sverige. För egen del finner jag det lika naturligt att denna period skärskådas som hur Nazityskland försökte infiltrera vårt land. Det har dock uppfattats som olämpligt att närma sig den egna samtiden. Även om Sverige gjort mycket i samband med kommunismens kollaps och Sovjetunionens sönderfall, särskilt gentemot de tre baltiska republikerna, så har vårt land inte en alltigenom ärbar historia att se tillbaka på. Det har varit kryperi och undfallenhet gentemot det röda blocket som kunde ägna sig åt censur, förföljelse, tortyr och avrättningar medan ledande svenskar tittade åt annat håll.

Det handlar dock inte bara om staternas likgiltighet. I vissa fall fanns det personer som sprang andra länders ärenden. Inte bara som spioner utan också som informatörer och betalda propagandister. Kunskapen är kanske bäst om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv, de så kallade Rosenholz-dokumenten, hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där. Det finns goda möjligheter att visa vem som gjorde vad.

I Sverige bedrivs ett projekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. Den senaste boken bygger på uppgifter hon fått tillgång till efter en dom i regeringsrätten, dock med kraftiga inskränkningar och begränsningar.

DDR-statens påverkan och infiltration är något gemensamt för Norden. Det handlar om vår nutidshistoria. Av flera skäl är det viktigt att forskarna i de olika länderna kan arbeta utan begränsningar och hinder.

Internationellt arbetas för ökad öppenhet kring just de kommunistiska regimernas brott mot mänskligheten. Med mycket bred majoritet antogs av Europaparlamentet den 2 april 2009 en resolution. Paragraf 6 är tydlig om tillgången till arkiv: ”Europaparlamentet beklagar att tillgången till handlingar av personlig betydelse eller för vetenskaplig forskning fortfarande är orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna”.

27 september 2011 avslutades en konferens i Visby med nordiska forskare som ägnar sig åt Stasi. Där antogs ett manifest med följande lydelse:

”Den östtyska säkerhetstjänsten Stasis verksamhet i de nordiska länderna är historia. Det handlar om nutidshistoria och en viktig del av den internationella politiken.

Under de senaste 20 åren har detta övervägande varit föremål för undersökande journalistik. Långsamt har forskningsintresset ökat från historikers och statsvetares sida. Men forskning om DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet bör vara en fast beståndsdel i vår europeiska historia. Men så långt har vi ännu inte kommit.

En anledning till detta är att de avgörande dokumenten från DDR:s säkerhetstjänst fram till idag inte är tillgängliga för forskningen. Det handlar om Rosenholz-dokumenten som rör medborgare från de nordiska länderna. I Stasiarkivet, i den tyska myndigheten BStU i Berlin, finns inte Rosenholz-dokumenten som rör Danmark, Finland, Norge och Sverige. Originalen finns i CIA:s arkiv i USA. Med detta förslag tar vi upp ett förslag som den ledande politikern i förbundskanslerns kansli och nuvarande chefen för tyska underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst Ernst Uhrlau redan i februari 2000 lade fram för de nordiska ländernas ambassadörer.

Vi vädjar till de nordiska regeringarna att agera så att Rosenholz-dokumenten ställs till Stasiarkivets förfogande, eftersom denna myndighet är ansvarig för bearbetning och dataskydd gällande DDR-historia. Det är dags att DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet blir föremål för seriös forskning.”

För att bredda kunskapen har ett antal kolleger med mig i spetsen bjudit in Birgitta Almgren till riksdagen. Mötet sker onsdag 12 oktober klockan 15. Personligen ser jag fram emot att få höra henne utveckla tankarna, inte minst kring vikten av just de så kallade Rosenholz-dokumenten.

22 X Ansvar

I riksdagen har jag plats nummer 65. Det är ganska precis mitt i kammaren. Därifrån går det väldigt bra att följa det som sker. Som nu senast i samband med det högtidliga öppnandet av Riksmötet 2011/12. Hela den kungliga familjen deltog och alla 349 ledamöter var på plats.

Jag tillhör dem som gillar att landets statschef av riksdagens talman hemställs om att öppna årets möte. Kungen är vår gemensamma symbol. Årets tal var tydligt där han underströk viktiga saker som familj och kampen mot våldet. Inte minst i orostider märks hur betydelsefullt det är att ha offentliga funktioner som står ovanför och bredvid den dagliga och mer snäva partipolitiken. En avdankad politiker som president kanske kan läsa bättre innantill men aldrig fungera lika samlande.

I efterhand har ett antal kommentatorer gjort sig lustiga över att statsminister Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen använde sig av ordet ”ansvar” 19, 22 eller 26 gånger (varierar beroende på vem som räknat). För en politiker är det faktiskt ett riktigt bra värdeord. Ibland efterfrågas mindre partidisciplin och mer oförutsägbarhet. Sverige ska i det rådande läget vara glad över ett parlament som inte innehåller allt för många äventyrligheter och oklarheter. Tydliga och stabila beslut är vad som nu behövs. Det är att axla ansvar!

Som tidningsman inser jag också vikten av upprepning. Dels därför att TV visar 20-30 sekunder och dels därför att tidningarna citerar i bästa fall ett par meningar. Då gäller det att trumma in budskapet. Det gjorde Fredrik Reinfeldt. Jag kommer ihåg från min tid på Barometern-OT hur vi i veckor på ledarsidan bedrivit kampanj mot det dåvarande påfundet från S-C-håll om så kallat tvångssparande. I alla varianter och former hade vi framfört kritik och invändningar. Samma dag som alla landets inkomsttagare fick se hur pengar drogs från lönen för detta tvångssparande ringde en läsare till redaktionen i Kalmar. Han undrade varför vi aldrig varnat för denna regeringens senaste påfund. Ansvar 22 gånger är i det sammanhanget inte så dumt!

Jag tycker också att det var ett ideologiskt tal av statsministern där han försökte sätta alla de olika förslagen och reformerna i ett mer idébaserat sammanhang. Samhället är alltid större än staten, konstaterades det. Och sådan är ju Alliansens politik att inte endast jobben och arbetslinjen prioriteras utan också att mer pengar i plånboken, ökad valfrihet och fler aktörer inom välfärden just stärker det civila samhället. Det finns plats för fler.

Regeringsförklaringar kan ibland bli en lättare version av den kommande budgeten. Det blir siffror och kommatecken. Nu var det hela meningar och viktiga nyckelord. Friheten är ett sådant. Ansvar ett annat. Det handlar om idépolitisk förankring, i vart fall som jag ser det från bänkplats nummer 65!

M om Mp själv får välja...

Jag sprang på Gustav Fridolin i dag. Under en visning av riksdagshuset för en grupp från Skåne råkade vi på det gröna språkröret. Och självfallet stannade han till för att tala och argumentera. Han är mycket duktig på att hantera människor. Man kan inte annat än att gilla honom! Självfallet berördes också tidningen Dagens Samhälles rundringning till ett antal gröna lokala politiker. Tre av fyra tycker att miljöpartiet borde kunna bilda regering med moderaterna. Precis det jag skrev om i en debattartikel i Expressen i juli. Fridolin höll med om att hans folk var resultatorienterat. Men han trodde ändå inte på något slags anslutning till Alliansen. Ingen har heller talat om villkorslös kapitulation! Jag tror han är mer avigt inställd än nödvändigt. Och undersökningen är väldigt intressant. På flera håll landet runt finns nämligen goda exempel där M och Mp funnit varandra och där ett fungerande Allianssamarbete byggts ut med ett femte parti.

Jag tog min utgångspunkt i Finland när jag skrev debattartikeln i Expressen där det pläderades för att regeringen skulle kunna breddas med deltagande från Mp. I vårt östra grannland sitter de gröna med i en ministär som nu leds av moderaternas systerparti. Det verkar fungera bra. De grönas partiledare och nuvarande miljöminister Ville Niinistö känner jag väl sedan vi under ett antal år arbetat tillsammans i Nordiska rådet. Om det går där, varför går det inte här? Frågan är hur kompromiss- och samarbetsvilligt miljöpartiet i Sverige är? Gustav Fridolins avståndstagande tyder på att det är svårare för Mp än M att bryta ny mark!

Jag tror att de uppgifter Dagens Samhälle presenterar med tre av fyra miljöpartister villiga att söka sig mot moderaterna ger en rättvisande bild. Jag har dessutom alltid uppfattat miljöpartiets väljarbas som mer borgerlig än partiets riksdagsgrupp. Samtidigt ska erkännas att Alliansen genom åren gjort flera breda uppgörelser med Mp. Och hemma i Skåne bildar Alliansen regionledning med miljöpartiet.

En förklaring till den positiva attityden är att lokalt har gröna politiker säkert upptäckt hur pragmatiska och konstruktiva moderata kommunpolitiker kan vara, det slår igenom i undersökningen. Socialdemokraterna under Håkan Juholts ledning har också fått en ganska vinglig start med motstridiga besked, då är det bra med en Allians som är tydlig, ansvarstagande och konsekvent.

Jag tycker faktiskt att frågan om regeringssamverkan seriöst borde prövas. Samtidigt innebär det ett stort ansvar för Mp som aldrig axlat regeringsmakt i Sverige. Det är långt från populism och lova allt till alla. Kanske är det därför Gustav Fridolin tvekar…

Att Mp och moderaterna kan samverka förutsätter ett antal saker: Samarbetsförmåga. Tillitt. Och vilja. Men Finland är i denna fråga ett gott exempel. Ibland handlar det också om att våga.

Från dagens utrikesdebatt

Det har varit utrikespolitisk debatt i riksdagen. Den inleds med en cirka två och en halv timme lång runda där en företrädare från varje parti deltar. Utrikesministern börjar med den utrikespolitiska deklarationen. De första 60 minuterna eller så brukar vara hyggligt välbesökta med många ledamöter i kammaren och femtiotalet personer på den diplomatiska läktaren. Sedan klingar det av. Efter den första fasen är det sedan fritt fram för alla i riksdagen. I år var det 18 anmälda talare vilka har sex minuter var till sitt förfogande samt två efteranmälda som var och en får fyra minuter. Däremot är det fri replikrätt vilket kan leda till snabbare meningsutbyten. För egen del blev det ett par kvicka omgångar och så ett längre anförande. För den som är intresserad kommer den här i sin helhet:

För några dagar sedan var jag tillsammans med tjugotalet andra föräldrar på ett informationsmöte. Våra barn skall tack vare Rotary ges möjligheten att studera utomlands under ett år. I utbyte skall pigga och positiva ungdomar komma till Sverige för att plugga och lära sig svenska. För mammor, pappor och barn är detta något stort som väntar. Men med detta sagt inser jag att det ändå inte är lika omvälvande som när dessa utbytesprogram genomfördes för 30 år sedan. Då fanns i bästa fall vanliga brev som tog ett par dagar att nå fram och collect-calls. I dag går det att följa allt samtidigt som det händer via Facebook, twitter och bloggar. Och sker något riktigt allvarligt finns möjligheten att via sökmotorer leta efter i pris någorlunda överkomliga flygbiljetter för att ta sig dit där det egna barnet finns.

Denna bild av verkligheten kastar också ljus över en svensk utrikesdebatt. Allt är mycket närmare. Vi kan direkt följa det som sker på torget i Tunis eller Kairo. Vi kan följa oberoende granskare såväl som etablerade media. Aljazeera har de senaste veckorna blivit en lika viktig informationskälla som exempelvis CNN.

Utrikespolitiskt fokus riskerar mycket att dikteras av pågående nyhetsrapportering. Och alla känner vi att något väldigt är på gång i Nordafrika och Arabvärlden med inte bara en utan två presidenter som drivits iväg av frustrerade befolkningar. Fler kan vara på väg. Tidigare år har andra händelser upprört och kommit att prägla debatten – det kan ha varit munkarnas modiga marsch för frihet i Burma eller studenter som krossas av framryckande stridsvagnar i Peking.

Faran med att helt fångas av stundens medierapportering är att annat viktigt kan gå förlorat. De senaste timmarna har exempelvis sagts väldigt litet om Sydamerika. På sitt sätt tråkigt då det är en kontinent med enorm potential. Tidigare år har det funnits anledning att vara bekymrad över militärjuntors framfart och övergrepp mot mänskliga rättigheter. Med undantag för exempelvis Venezuela och president Chavez försök att strypa oppositionen går utvecklingen rätt i många länder med fria presidentval och skiften på de högsta posterna i länder som Chile och Brasilien. Till det kommer en god ekonomisk utveckling som imponerar, inte bara i dessa två stater utan också i exempelvis Peru. En förklaring till bristande intresse kan vara språket. Allt för få läser och förstår spanska. Miljöpartisten Bodil Ceballos är en av få i kammaren som brukar hänvisa till spanskspråkiga tidningar som El Pais. En hel del beviljades under 1970- och 80-talet flyktingstatus i Sverige – de är nu utmärkta broar mellan våra länder och ekonomier och goda ambassadörer både för sitt nya hemland Sverige som sitt gamla hemland.

Språkförbistringen kan också vara en förklaring till att vi haft så svårt att förstå kraften av och vidden i de stora förändringarna i Södra Medelhavsområdet och Nordafrika. Fransktalande i Tunisien och Algeriet och engelsktalande i Egypten har hjälpt till att göra begripligt det som sker. Svårare är det att rätt utvärdera det som inträffar i mer uteslutande arabisktalande områden som Jemen. Ett land som mycket väl kan bli nästa på listan där korrupta regimer fälls av folk som fått nog av fattigdom och marginalisering.

Som ordförande i riksdagens EMPA-delegation känner jag tillsammans med mina fem övriga riksdagskolleger ett särskilt ansvar för södra Medelhavsområdet. Det är lika fascinerande som starkt att nu följa utvecklingen. Likt tidigare talare vill jag understryka hur viktigt det är att EU och därmed Sverige är på plats. Inte minst för konkret demokratibistånd. Vi som partimedlemmar har ett särskilt ansvar att finna de som nu är beredda att kandidera i kommande val och lära ut allt sådant som vi kan finna självklart som hur flygblad tillverkas, hur politiska program och plattformar tas fram och processas och att en viktig del av en valkampanj är att visa motståndarna respekt. Kraven skall inte bara ställas på andra organ och institutioner utan skall också ställas på oss själva som demokrater.

Val är inte allt. Det kan vara en viktig början, men också missbrukas. Sex månader till val i Tunisien respektive Egypten kan tyckas vara en lång tid men är en oerhört kort tid för den som för första gången i sitt liv skall delta i ett fritt val. Den amerikanska författaren och tänkaren Fareed Zakaria påpekar i sin bok Frihetens framtid att det utöver val behövs rättssäkerhet, maktdelning och skydd av grundläggande fri- och rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet och egendomsrätt. Vad som behövs är inte bara val utan också en väl fungerande konstitutionell ordning!

Nog så viktig är också en fungerande ekonomisk utveckling i de länder som demokratiseras. Frustrerade medborgare som gjort upp med det gamla tjuvsamhället måste mötas av nya regeringar som kan ta de första stegen mot bättre levnadsvillkor. Klarar man inte av detta är risken stor att missnöje och besvikelse kan leda till att även den demokratiska processen avbryts. Just därför behövs handelsavtal och att något görs åt tullar som försvårar export från Nordafrika till Europa. Utöver demokrati och mänskliga rättigheter behövs marknadsekonomi. Först föll den sovjetiska socialismen. Nu är det dags för den arabiska socialismen.

Några av riksdagskollegerna har i utrikesdebatten berört Norden. Viktigt och väsentligt. Men som boende i Öresundsregionen med Skåne och Själland och med god kännedom om Tornedalen känns det faktiskt provocerande att se detta som utrikespolitik. Det handlar om vår vardag och vårt dagliga liv, jag väljer därför att lägga mer krut på den frågan då kammaren någon gång i maj förväntas diskutera just nordiska frågor.