I Tiden att vara elak

Tidskriften Tiden är ett klassiskt socialdemokratiskt idéorgan. Det startades av partiets nestor Hjalmar Branting 1908. I den öppna anda som nu och då kan prägla det svenska politiska samtalet har jag för mig att till och med någon artikel av mig själv publicerats där. Att lyssna på och läsa meningsmotståndare kan nämligen många gånger vara mer utvecklande än att ta del av alster präglade av den helt övertygades distanslöshet. Med den nu ganska omtalade nidbilden av kungaparet har denna anrika publikation passerat många publicistiska gränsstationer på vägen ut i tankens dyiga träskmarker. Vad värre är, det handlar knappast om ett tillfälligt misstag som chefredaktören antytt i någon intervju utan snarare om en illasinnad medveten handling. Den som vill kan nämligen köpa bilden som affisch för 200 spänn av Tiden.

 

Är det fel att satiriskt eller kritiskt kommentera kungen, drottningen och det konstitutionella statsskick vi har i Sverige? Absolut inte! Det är liksom ett av demokratins fundament att tillåta, rentav uppmuntra, en fri och obunden debatt med media som väljer egna vägar. Lika litet är det förkastligt att exempelvis skriva om S-ledares handel och vandel, om fackföreningsrörelsen som stor sponsor av socialdemokraterna eller ens påminna om hur det laborerades med löntagarfondssocialism endast 30 år bort i tiden.

 

Med stor frihet följer ändå ett personligt ansvar. Med vilken respekt ska vi möta varandra? Och just sagda Tiden tillsammans med andra S-röster i samhället brukar nogsamt påminna om hur den tidigare partiledaren Mona Sahlin behandlades under Toblerone-affären eller för den delen Håkan Juholt.

 

Att då presentera en bild (dessutom krängandes den kommersiellt som affisch) föreställande kungen tillsammans med ett grabbgäng som käkar pizzabitar tagna från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottningen på knä försöker städa bort ett hakkors från golvet kan knappast beskrivas som intelligent eller roligt. Bilden lanseras som satir. Jag tillsammans med många andra har svårt att se den komiska glimten. Däremot ser vi något annat som gör oss rejält oroliga och ledsna: Elakheten!

 

Tiden väljer att publicera en bild enbart för att vara taskig och gemen. Som de yrkesrepublikaner de flesta socialdemokrater är anses kungafamiljen vara legitimt villebråd för förakt. En spottkopp. Det är precis samma reaktion som ligger bakom vänsterfolkets vägran att sjunga kungssången i samband med Riksdagens högtidliga öppnande. De är för fega att utmana den starka folkopinion som är för dagens statsskick. Modet räcker inte längre än till att de står tysta och surmulna när symbolen och den främste företrädaren för landet Sverige hälsas välkommen till vårt parlament. Eller så kan de inte texten och har missat att den finns längst bak i det programhäfte som delas ut…

 

Därmed medverkar intelligenta socialdemokrater och Tiden till ett förgrovat och elakt klimat. För om man får behandla kungen och drottningen hur som helst borde ju toleranströskeln vara ännu högre ifall någon önskar vara taskig mot något så prosaiskt som en partiledare eller fackföreningsfolk!

 

Av och till brukar annars just socialdemokrater vara hyperkänsliga då politiker och deras villkor kritiskt granskas och beskrivs. Men att göra narr av landets främsta symboler är samtidigt inget problem. Ibland är det faktiskt bra att försöka se sig själv med den andras ögon!

 

Till Tidens övergrepp med bilden kan även adderas den rubrik som satts: ”Om detta må vi berätta.” Dels är det en markering att det finns något att säga utöver illvilligt skvaller. Och dels är det en omskrivning av det arbete som inleddes under Göran Perssons tid som statsminister att faktiskt öka kunskaperna och insikterna om nazitidens grymheter: ”Om detta må ni berätta”. Utöver att Tiden väljer att vara elak är detta också en trivialisering och relativisering som i grunden är lika anmärkningsvärd som beklaglig. För egen del kommer det att ta lång tid innan jag åter tar den här tidskriften på allvar. Men det kanske var på tiden?

Mona! Se upp för Maria!

Mandatperiodens sista partiledaredebatt i riksdagen har avhållits. När vi började i oktober 2006 möttes den nyvalde statsministern Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Göran Persson. Då var rollerna en smula ovanliga för dem båda. Nu är det Mona Sahlin som anför det rödgröna blocket och hennes osäkerhet och stundens allvar märktes tydligt i denna viktiga urladdning inför valet. Fredrik Reinfeldt utstrålade däremot trygghet och kunde använda hela sitt register av debattekniker från lugnt resonerande, till bitsk och i något fall sylvass ilska. S-ledaren hade svårt att parera.

Tydligt markerades de politiska skillnaderna. Alliansens alla partier slår vakt om arbetslinjen och betonar hur skattesänkningar är bra för både enskilda och näringslivet. Maud Olofsson (C) påminde om hur kilometerskatt och energiskattehöjningar slår hårt mot landsbygden och inte minst de företag som finns där. Hur påverkas sammanhållningen i landet när folk tvingas flytta? Fredrik Reinfeldt drog upp faran med att dagens halverade arbetsgivaravgift för de under 26 år skall avskaffas av de rödgröna. Och Jan Björklund (FP) påminde om den brist på långsiktighet som energifrågorna hanteras med av S, V och MP.

När det påpekades att miljö- och vänsterpartiet på sina respektive kongresser ställt sig bakom idéer om kortare arbetsveckor och friår tvingades Mona Sahlin markera genom att hävda att ingen på den rödgröna sidan tar strid för arbetstidsförkortningar. Intressant, vad mer av det MP och V nyligen beslutat om skall man strunta i? För min del får det naturligtvis vara det mesta men hur förhåller man sig då till de interna demokratiska processerna inom oppositionen?

Riktigt besvärande är det för de rödgröna att bli påminda om att Sveriges offentliga finanser i en internationell jämförelse är riktigt bra. Andra brottas med stora budgetunderskott och hög statsskuld. Här har skulden betats av och landet har lägst underskott bland alla inom EU.

Två intressanta reflektioner kan göras efter dagens debatt. Den första är Mona Sahlins osäkerhet. Inledningsanförandet applåderades betydligt färre gånger än det gensvar som mötte Fredrik Reinfeldt då han talade. Alliansens ledamöter trivs mer med sin statsministerkandidat än vad de rödgröna gör med sin. Och sådant påverkar naturligtvis den interna stämningen. Det andra är Maria Wetterstrands brandtal till förmån för a-kassa. Hon kramade facket på ett varmare och innerligare sätt än socialdemokraterna. Knappast en politisk hållning som leder till att fler borgerliga väljare lockas men däremot något av en dolkstöt på socialdemokraterna i storstäderna. Hon markerar att MP är ett fräschare och piggare alternativ till S.

För socialdemokraterna kan detta bli ett besvärligt val. Alliansen visar skickligt på vad rödgrön politik får för konsekvenser för jobben och hushållens ekonomi medan MP försöker locka över ännu fler S-väljare.

Europas folk, res er!

Samtidigt som många européer tvingats notera hur aktiebörser visat tydliga tecken på misstroende och euron ratats av valutaplacerare som resultat av Greklands dåliga och under åratal misskötta ekonomi så har greker upprört protesterat. Bättre tillfälle kunde ha valts. Visst finns rapporter som visar på relativt sett hög korruption och visst har många politiker länge duckat inför de stora utmaningarna. Men var har den egna sjukdomsinsikten funnits? Hur går det att ställa stora krav på det offentliga samtidigt som alla vet att skattemoralen är låg? Ett nyhetsreportage berättade om den framgångsrika rederinäringen med möjlighet att tjäna 100 000 till 200 000 dollar om dagen per fartyg. I bästa fall har det genererat 4,5 procent i skatt. I vissa fall lägre än så! Och då inträffar det konstiga att greker ställer krav på internationell solidaritet i meningen att andra staters skattemedel varmt uppskattas som lånegarantier samtidigt som just grekiska rederier konkurrerat ut andra länders företag vilka faktiskt betalat skatter och avgifter i sina respektive länder.

När grekiska kommunister lyfter upp banderoller med budskapet ”Europas folk, res er!” kan man säga att detta sker då många skattebetalare på andra håll vägrar att ta ansvar för andras skulder. Och det är ingen tillfällighet att de länder som nu hamnat i blickfånget är Portugal och Spanien. Även här har traditionell S-politik drivits. Man har helt enkelt gjort av med mer pengar än som funnits och dessutom funderat väldigt litet kring hur utanförskapet skall bekämpas och sysselsättningen stimuleras. Om detta har det också utkämpats politiska strider. Nu handlar det om att städa upp efter traditionell socialdemokratisk politik. Och den är inte bättre i Spanien eller Storbritannien än i Sverige ifall Mona Sahlin fått styra!

Om Greklands kommunister drömmer om att Europas folk skall resa sig så kan ju Storbritanniens röstberättigade sägas ha gjort det! Premiärminister Gordon Brown och hans labour har röstats bort. Partiledaren har nu även meddelat sin avgång. Han visar att politik handlar om både innehåll som utstrålning. Gordon Brown misslyckades ju inom båda områden!

Självfallet innebär detta en möjlighet för de brittiska socialdemokraterna att modernisera sig till nytta och glädje för alla europeiska systerpartiet. Mona Sahlin kan sägas vara ett slags svensk Gordon Brown.

Samtidigt är det väldigt spännande att se hur olika länders politiska traditioner präglar sina medborgare och även media. De senaste dagarna har uppfyllts av reportage kring den extraordinära situationen att en koalitionsregering kan komma att behöva formeras i London. Det är ovant och man hänvisar till de olika erfarenheter som finns på kontinenten. Och omvänt gäller att många på andra sidan Engelska kanalen finner det synnerligen märkligt med enmansvalkretsar. Den bästa slutsats som kan dras är att det gäller att vara ödmjuk i frågor kring konstitution och grundlag då olika länder löst det på en mängd sätt och det faktiskt finns en hel del att lära sig av varandra.

Inför förra veckans brittiska val var liberaldemokraterna väldigt uppmärksammade. Det gick sedan inte så bra och nu förhandlar partiet både med de vinnande konservativa som förlorande socialdemokraterna. Uttalanden och en velighet från liberaldemokraternas och ordförande Cleggs sida som inte stärker utan försvagar partiet.

Då finns det anledning att dra en slutats: Europas folk, agera emot otydligheten!

Toblerone - Clegg

Morgontidningarna är fyllda av artiklar om de samlade vänsterkrafternas upptåg under första maj. På goda grunder kan nyhetsvärderingen ifrågasättas. Vanligtvis brukar ju helsidor sparas till det som är nytt och oväntat. Att S-ledaren Mona Sahlin vill höja skatter, vänsterpartisten Hans Linde se en invandringspolitik med öppna gränser långt bortom det som varit en svensk samförståndslinje och förre ministern Leif Pagrotsky vill ha en rödgrön regering känns inte precis som de stora avslöjandena. Samma gamla vanliga vänsterpolitik dammas nu av medan reporterblocken fylls med citat och TV och radio återsänder väl valda delar av de framförda budskapen.

Ibland finns det dock anledning att lyssna extra noga. Ett av Mona Sahlins utfästelser var att det som kallas skattegapet mellan pensionärer och inkomsttagare skall minskas ifall det blir en rödgrön regering. Vad innebär det? Skall man räkna med skattesänkningar ifall det blir regeringsskifte? Är det inte långt troligare i så fall att andra skatter kommer att höjas för att uppnå den av socialdemokraterna önskade utjämningen. Sedan 2006 har Alliansregeringen hittills sänkt inkomstskatterna fyra gånger och skatten för pensionärer två med en tredje sänkning presenterad i vårbudgeten att börja gälla 1 januari 2011. Vid ett regeringsskifte är nog det omvända att vänta, höjningar istället för sänkningar.

Britterna går till val några månader före oss i Sverige. 6 maj skall ett nytt parlament utses. S-ledaren Gordon Brown har det kämpigt. Enligt de flesta opinionsmätningar ligger hans parti först på tredje plats. Även om det är historiskt låga siffror för labour kan systemet med majoritetsvalkretsar ändå ha en gynnande effekt som delvis kan dölja en del av problemen. Där finns en stor likhet med de svenska socialdemokraterna. Även om oppositionen för närvarande har viss ledning beror det ju inte på S. Tvärtom, så här lågt har partiet inte befunnit sig på 80 till 90 år. Det är nivåer från 1928 som tangeras. Lokomotivet på vänstersidan är för närvarande miljöpartiet.

Även Storbritannien har sin tredje kraft i liberaldemokraterna och dess partiledare Nick Clegg. Även om det går hyggligt för det utmanande konservativa partiet så strömmar de besvikna labourvälajarna i väg åt två håll. Nick Clegg har också skickligt lyckats profilera sig gentemot det han beskriver som de två gamla partierna under de tre mycket uppmärksammade TV-debatterna. Tydligt har dessa också visat de retoriska skillnaderna mellan våra båda länder. Den brittiska stilen är mer ledig och mindre tyngd av en massa procentsatser. Partiledarna söker mandat för vad de vill göra framåt. Det handlar om att måla upp en vision av vilket samhälle som eftersträvas. Och där har de två stora partierna varit mer framgångsrika. De konservativa vill att det skall löna sig att vara skötsam och ta ansvar med mindre stat och mer civilt samhälle medan labour lutar sig mot traditionell S-politik med offentliga ingrepp och pekpinnar. Även om Nick Clegg lyckas charma och det finns något sympatiskt i att vara outsider blev han i debatterna ofta svaret skyldigt då det handlade om svåra frågor som invandringspolitik, försvar och skatter.

Det finns en brittisk lärdom att dra i svensk politik. Så länge MP tillåts agera något slags tredje kraft kommer de gröna att ha luft under vingarna. Det är när den besvärliga verkligheten med sina avvägningar inom exempelvis skolans, försvarets och ekonomins områden skall beskrivas som problemen kommer.

En valrörelse med inriktning på sakfrågor är därför farligare för vänsterexperimentet än att det blir verbal pajkastning. När skratten nu tystnat bland borgerliga anhängare över uttryck som ”tobleronepolitik” finns det anledning att fundera igenom ifall det är så effektivt att bli direkt personlig. Har inte Mona Sahlin tillräckligt med internt motstånd inom sina egna led? Alliansföreträdare som sprider plumpa och nedsättande uttryck om sina motståndare kan möjligtvis få en och annan spexare på sin sida men riskerar att sluta oppositionens led mot en gemensam fiende. Den som är övertygad om kraften i de egna argumenten och som känner sig trygg i vilken som är den fortsatta färdriktningen behöver inte vinna genom att vara grov. Då räcker det talade som skrivna ordet gott i sig. Plakatpolitiken och en Hans Linde (V) som önskar regeringen en riktig skitdag kan med varm hand överlämnas åt den röda sidan. För det som visades upp 1 maj hade litet nyhetsvärde och var inte ens roligt.

Säpo, Spyker och Saab

Det har nu gått ett par dagar sedan beskedet kom att sportbilstillverkaren Spyker Cars köper Saab. Bilder av jublande anställda i Trollhättan har sänts ut över världen, i vart fall över hela Sverige. Och Spykers VD har varit medialt tillgänglig på ett föredömligt sätt och charmigt besvarat mångas frågor även om åtskilliga undringar, funderingar och invändningar kvarstår.

De Saabanställda kan i detta läge utses till vinnare. Så även själva varumärket. Näringsminister Maud Olofsson (C) förtjänar också mycket beröm för att ha orkat stå emot de mycket hårda opinionsvindar som dragit fram de senaste månaderna. Socialdemokrater som Mona Sahlin och Tomas Eneroth, som stått bredvid och försökt blåsa på, har nu själva fångats av tornadon och virvlar uppåt mot allt högre höjder. För vem fick rätt? Inte var det alla de S-politiker som krävt att regeringen skall göra mer och lån eller stöd borde utlovas. Alla de pengar, skattebetalarnas pengar, som Sahlin viftat med hade hamnat hos den amerikanska ägaren GM om inte Maud Olofsson och Alliansregeringen stått emot. I Spyker Cars finns en ny ägare på plats utan att den svenska staten sitter med en mängd aktier som tvingat politikerna att agera företagsledare.

Till landets alla socialdemokrater som varit upprörda de senaste månaderna går det att rikta frågor på temat: Tänk om vi följt ert förslag i oktober? I november? I december? Eller i början av januari? Hur mycket av skattebetalarnas pengar hade då riskerats?

Självfallet finns det anledning att tro att även socialdemokrater uppskattar den lösning som nu kommit till stånd. Men det är inte i enlighet med de tankar man själv drivit utan där har den statliga närvaron och delaktigheten varit så mycket större och starkare!

Regeringens försiktighet och ansvarstagande har helt enkelt gett utdelning!

Intressant är också de uppgifter som nu förekommer om att Säpo förmedlat uppgifter vidare till de amerikanska myndigheterna och GM om tidigare ägarintressenter i Spyker Cars. I kulisserna uppges den ryska familjen Antonov ha figurerat med kontakter i den undre världen. Det skall förklara att Antonov nu köpts ut.

Ingen borde förvånas. Det är inte första gången oerhört rika personer i Ryssland kan kopplas till korruption och även den högsta makten. De pengar som dragits in på olagligheter skall både ”tvättas” som investeras någonstans. Det finns skäl att vara försiktig med ryskt kapital. Och det finns också anledning att inse det möjliga samband som kan finnas mellan skumraskaffärer och Kreml.

Den svenska regeringen har sett nyktert på Saab under hela den tid det talats om försäljning. Det hade varit befriande med samma typ av klarsynthet även ifråga om dagens Ryssland!

Fyra år, tre frågeområden och två alternativ

Nog märktes det i riksdagen på onsdagen att valåret 2010 är här. Vid partiledardebatten var många inlägg ganska fräna. All elegans och polityr, som att vända sig till talmannen vid replikskiftet, var ersatt av en brutalitet med anklagande pekande fingrar och påståenden om att ”du vill rasera”. Samtidigt kan detta elektrifiera. I praktiken varje inlägg från någon av de deltagande sju applåderades. Inte alltid för att det var bra eller perfekt framfört men för att visa meningsmotståndare och media att alla är på hugget. Ibland sitter man över parti- och blockgränserna och småpratar i bänkarna. De första 30-40 minuterna var det mycket tyst då alla säkert insåg vikten av denna och kommande dagars debatter i radio och TV. Det handlar om att komma starkt ut inför den förvalrörelse som lär bedrivas i februari och mars.

Statsminister Fredrik Reinfeldt markerade tre viktiga områden i valrörelsen och det mandat moderaterna söker inför de kommande fyra årens regeringsutövning: 1) Full sysselsättning 2) Välfärdens kärna med bättre kvalitet och resultat 3) Starkare motståndskraft mot våld och droger.

Från alla av Alliansens företrädare kom befogade varningar för vad de tre vänsterpartierna egentligen representerar. Ifråga om ekonomi ges prov på stora oklarheter och otydligheter. ”Allt kan inte lovas till alla”, påmindes oppositionen om. Socialdemokraterna har gedigna erfarenheter av regeringsmakt. Men frågan är hur MP och V som ständigt befunnit sig i opposition skall hantera rollen av ansvarstagande ifall det blir regeringsskifte? Och hur många av särintressena och kostsamma småfrågor orkar Mona Sahlin i så fall hålla emot och hur mycket blir politik som måste finansieras genom nya notor att sända till skattebetalarna?

Även om Peter Eriksson och Lars Ohly kämpar med sin yttre fasad för att framstå som möjliga ministerämnen och regeringsbärare så bryter de gamla åsikterna igenom då och då. Då besvaras morgondagens energiutmaningar med en axelryckning och en varm förhoppning om ytterligare kärnkraftsavveckling eller rent kommunistiska resonemang om att välfärdens pengar slösas på bolagens vinster. Eriksson och Ohly står långt från företagandets och entreprenörskapets dynamik.

Fredrik Reinfeldt skyr ideologiska termer. Samtidigt betonar han pragmatism som arbetsmetod och avvisar tanken på ”perfekta lösningar”. I grunden handlar det om ett sunt förhållningssätt som vilar på en mogen människosyn. Till skillnad från revolutionärer och jakobiner är vi ett antal som menar att människan är ofullständig, i sig rymmer gott och ont och därmed kan göra rätt och fel. Utopister och visionärer tror att det finns en enda sanning och den skall pådyvlas alla andra. Pragmatikern inser att det handlar om att hantera olika sinsemellan stridande intressen. Gårdagens avvägning behöver inte vara rätt i morgon. Det är ett moget, lyssnande ledarskap som erbjuds i kontrast till den självsäkerhet S, V och MP uppvisar utan att de egentligen klarar av att säga vad som kan vara att vänta de kommande fyra åren och framför allt hur mycket allt kommer att kosta!