onsdag 20 januari 2010

Fyra år, tre frågeområden och två alternativ

Nog märktes det i riksdagen på onsdagen att valåret 2010 är här. Vid partiledardebatten var många inlägg ganska fräna. All elegans och polityr, som att vända sig till talmannen vid replikskiftet, var ersatt av en brutalitet med anklagande pekande fingrar och påståenden om att ”du vill rasera”. Samtidigt kan detta elektrifiera. I praktiken varje inlägg från någon av de deltagande sju applåderades. Inte alltid för att det var bra eller perfekt framfört men för att visa meningsmotståndare och media att alla är på hugget. Ibland sitter man över parti- och blockgränserna och småpratar i bänkarna. De första 30-40 minuterna var det mycket tyst då alla säkert insåg vikten av denna och kommande dagars debatter i radio och TV. Det handlar om att komma starkt ut inför den förvalrörelse som lär bedrivas i februari och mars.

Statsminister Fredrik Reinfeldt markerade tre viktiga områden i valrörelsen och det mandat moderaterna söker inför de kommande fyra årens regeringsutövning: 1) Full sysselsättning 2) Välfärdens kärna med bättre kvalitet och resultat 3) Starkare motståndskraft mot våld och droger.

Från alla av Alliansens företrädare kom befogade varningar för vad de tre vänsterpartierna egentligen representerar. Ifråga om ekonomi ges prov på stora oklarheter och otydligheter. ”Allt kan inte lovas till alla”, påmindes oppositionen om. Socialdemokraterna har gedigna erfarenheter av regeringsmakt. Men frågan är hur MP och V som ständigt befunnit sig i opposition skall hantera rollen av ansvarstagande ifall det blir regeringsskifte? Och hur många av särintressena och kostsamma småfrågor orkar Mona Sahlin i så fall hålla emot och hur mycket blir politik som måste finansieras genom nya notor att sända till skattebetalarna?

Även om Peter Eriksson och Lars Ohly kämpar med sin yttre fasad för att framstå som möjliga ministerämnen och regeringsbärare så bryter de gamla åsikterna igenom då och då. Då besvaras morgondagens energiutmaningar med en axelryckning och en varm förhoppning om ytterligare kärnkraftsavveckling eller rent kommunistiska resonemang om att välfärdens pengar slösas på bolagens vinster. Eriksson och Ohly står långt från företagandets och entreprenörskapets dynamik.

Fredrik Reinfeldt skyr ideologiska termer. Samtidigt betonar han pragmatism som arbetsmetod och avvisar tanken på ”perfekta lösningar”. I grunden handlar det om ett sunt förhållningssätt som vilar på en mogen människosyn. Till skillnad från revolutionärer och jakobiner är vi ett antal som menar att människan är ofullständig, i sig rymmer gott och ont och därmed kan göra rätt och fel. Utopister och visionärer tror att det finns en enda sanning och den skall pådyvlas alla andra. Pragmatikern inser att det handlar om att hantera olika sinsemellan stridande intressen. Gårdagens avvägning behöver inte vara rätt i morgon. Det är ett moget, lyssnande ledarskap som erbjuds i kontrast till den självsäkerhet S, V och MP uppvisar utan att de egentligen klarar av att säga vad som kan vara att vänta de kommande fyra åren och framför allt hur mycket allt kommer att kosta!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar