Första advent är en dag då mycket händer. Denna söndag samlas vanligtvis fler i landets kyrkor än någon annan dag. Mycket passande då detta också inleder det nya kyrkoåret. Alla i bänkarna kanske inte tänker på detta utan njuter istället av ett pyntat rum, fladdrande ljus som sänder suggestiva skuggor mot vitkalkade väggar och skönsjungande körer. Vad som under månader tränats in av noter och toner delar nu unga som gamla med sig av. Radions väderleksrapport meddelade denna dag att temperaturen pendlade från plus åtta grader i söder till minus åtta grader i norr. Ärligt talat är det ju ibland svårt att skapa den riktiga julkänslan när det är fuktigt och varmt ute och gräsmattorna lyser gröna.
På Stortorget i Ängelholm var det precis som på många andra ställen landet runt julskyltningsaktiviteter. Förväntansfulla barn kunde med sina föräldrar gå omkring och peka ut sådant man önskade i present till den 24 december. Lions och andra förtjänstfulla frivilligorganisationer hade ställt upp med tomtar som kunde ta emot långa listor samt skapa rätt stämning för tre- och fyraåringar.
Allt detta, från adventshögtiden i kyrkan till samlingen på torget, är delar av våra gemensamma traditioner. Detta är en del av vår identitet. Det handlar om en förankring bakåt i tiden. Tillsammans med hustrun var vi med många goda vänner på Klitterbyn och smakade några av julbordets alla klassiska rätter. Självfallet ett par sorters sill, lax med en utsökt söt senapssmakande sås, köttbullar och skinka. På bordet fanns också ett dekorerat grishuvud. Allt detta påminnelser om de bondkök och den kosthållning som präglade vårt land under hundratals år. Utan att förringa eller bortse från traditioner kan familjer i dag lägga sig till med nya vanor som komplement. Av någon anledning har det exempelvis hos oss blivit sushi och saké på julafton även om det dagen därpå dukas fram sill och annat tillsammans med snaps. På det sättet håller vi oss numera med två traditioner.
Ett öppet och bejakat sinnelag gör det möjligt att kombinera och addera. Nya influenser är inte nödvändigtvis hot. Att muslimer i Sverige kan dela ut julklappar och ha gran är inget konstigt. Jesus och jungfru Maria förekommer ju också i Koranen, något uppenbarligen schweizarna bortsett ifrån.
När dagar som dessa alla tycks vara traditionsbundna och vill göra som förut är det värt att tänka på att de övriga drygt 45 veckorna av året då det inte är advent och julhelg pågår en kamp. Det invanda ifrågasätts och bespottas. Så sker inom kultur, konst men också ifråga om rättsmedvetande och samhällssyn. Då skall traditionerna och konventionerna kastas åt sidan och ersättas av något nytt och radikalt annorlunda. Det är i sådana stunder det är gott att vara konservativ. Traditionens makt visar att det finns mycket att bevara men som också går att kombinera med nya influenser. Därför äter jag gärna sushi på julafton, dansar runt granen med muslimer och gläds med barnen som under skyltsöndagen kryper ihop med tomtefar. Radikalen tillsammans med sverigedemokraten kan stå vid sidan av och sura åt olika delar av allt detta!
måndag 30 november 2009
onsdag 25 november 2009
Våld mot kvinnor
I tio år har 25 november varit den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. I riksdagshuset uppmärksammades det genom ett seminarium som avslutades med ett panelsamtal med ledamöter företrädande riksdagen i olika internationella organ. För egen del talade jag om det arbete som utförs inom ramen för Nordiska rådet och det nordiska samarbetet.
Bland inledarna fanns professor Gun Heimer från Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). Plötsligt blev det liv och intresse! Hennes föredrag kändes mycket angeläget och i vart fall jag fick lära mig en del nytt. Bland annat finns en kvinnofridslinje som det skyltas för i landets apotek. När den inrättades tog den under första året emot 40 000 telefonsamtal. Det visar att det inte handlar om något marginalproblem utan en reell utmaning. Som forskare underströk Gun Heimer att mer måste vara evidensbaserat, man måste veta vad man gör genom att systematiskt granska och analysera de åtgärder som sätts in.
Även om problem och utmaningar medgavs konstaterade Gun Heimer ändå att man som svensk kan vara stolt då jämförelser görs med andra länder. Det hon dock kunde sakna var mer civilkurage – att både tala om problemen som att anmäla ifall någon drabbas av våld i den egna närmiljön.
Särskilt imponerad blev jag av det arbete som NCK gör gentemot domare och åklagare för att sprida kunskap om våld mot kvinnor. Gun Heimer, själv gynekolog, var dock mycket bister mot hälso- och sjukvården då hon slog fast att fler anmäls för våldtäkt än tidigare men att antalet fällda förövare är oförändrat. En viktig förklaring är bristande rutiner i samband med att offren på sjukhus eller hos sin läkare berättar om vad man utsatts för och sedan eventuellt undersöks. Det behövs bättre rutiner för att säkra bevis. HCK har varit med om att ta fram en särskild handbok och undersökningsmaterial att använda just då personer uppger sig ha blivit skadade eller våldtagna. Särskilt svår är situationen för förståndshandikappade flickor som drabbas. Jag uppskattar verkligen detta konkreta handlingssätt och viljan att just använda rättssamhällets mekanismer!
I det därpå följande samtalet kunde jag sedan berätta om en del av det som sker i nordiska sammanhang. Framför allt finns en sedan många år block- och partiövergripande vilja att arbeta mot människohandel. Inte minst i Östersjöområdet och i dialog med exempelvis Baltiska rådet. En del av våldet mot kvinnor sker ju i samband med sexköp. Just därför är det så viktigt att agera. Men det finns nog anledning att också se vad som i arbetet mot gränshinder kan göras för att bli bättre på informationsutbyte. Det blir allt vanligare att folk flyttar över gränserna i de nordiska länderna och då måste polis men också sociala myndigheter trots sekretessregler kunna hjälpa varandra ifråga om våld inom familjen och kvinnor som blir slagna av sina män.
När det gäller människohandel tror jag att Norden i internationella sammanhang kan bidra med positiva erfarenheter och ett tydligt förhållningssätt. Det märkets när jag i förra veckan som representant för den svenska delegationen till Nordiska rådet vid ett möte i Bryssel just fick höra många berömmande ord om det som sker i exempelvis Sverige, Norge och Island både ifråga om sexköp som den hjälp flyktingar och asylsökande får. Det handlar om attityder och där uppfattas och uppskattas en klar nordisk hållning. Jag påpekade också att människohandel är ett av kriminalitetens många Hydraansikten. För brottslingarna handlar det om att tjäna pengar och då görs ständigt en avvägning mellan hur hårda straff som kan utdömas ifall man grips och vinstmarginalen. Och därför byts ibland fokus – från handel med människor, till vapen, narkotika, steroider eller falska mediciner. Följ pengarna, löd en uppmaning.
Ifråga om människohandel påpekades i Bryssel att det inte bara handlar om individer som utnyttjas för sexuella ändamål (även om det är en stor grupp) eller som slavarbetare (även det en stor grupp) utan numera också ifråga om illegala adoptioner, där människor tvingas till tiggeri eller kommer till Europa som påtvingade organdonatorer. Folk som frivilligt eller med tvång hämtas från länder på andra kontinenter lever ofta i system med stor korruption, bristande rättsväsende samt fattigdom. Därför hänger kampen mot människohandel samman med så många andra områden som exempelvis migration (att tillåta mer arbetskraftsinvandring inom EU) och bistånd (att satsa på demokratiuppbyggnad och kvinnornas ställning).
Bland inledarna fanns professor Gun Heimer från Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). Plötsligt blev det liv och intresse! Hennes föredrag kändes mycket angeläget och i vart fall jag fick lära mig en del nytt. Bland annat finns en kvinnofridslinje som det skyltas för i landets apotek. När den inrättades tog den under första året emot 40 000 telefonsamtal. Det visar att det inte handlar om något marginalproblem utan en reell utmaning. Som forskare underströk Gun Heimer att mer måste vara evidensbaserat, man måste veta vad man gör genom att systematiskt granska och analysera de åtgärder som sätts in.
Även om problem och utmaningar medgavs konstaterade Gun Heimer ändå att man som svensk kan vara stolt då jämförelser görs med andra länder. Det hon dock kunde sakna var mer civilkurage – att både tala om problemen som att anmäla ifall någon drabbas av våld i den egna närmiljön.
Särskilt imponerad blev jag av det arbete som NCK gör gentemot domare och åklagare för att sprida kunskap om våld mot kvinnor. Gun Heimer, själv gynekolog, var dock mycket bister mot hälso- och sjukvården då hon slog fast att fler anmäls för våldtäkt än tidigare men att antalet fällda förövare är oförändrat. En viktig förklaring är bristande rutiner i samband med att offren på sjukhus eller hos sin läkare berättar om vad man utsatts för och sedan eventuellt undersöks. Det behövs bättre rutiner för att säkra bevis. HCK har varit med om att ta fram en särskild handbok och undersökningsmaterial att använda just då personer uppger sig ha blivit skadade eller våldtagna. Särskilt svår är situationen för förståndshandikappade flickor som drabbas. Jag uppskattar verkligen detta konkreta handlingssätt och viljan att just använda rättssamhällets mekanismer!
I det därpå följande samtalet kunde jag sedan berätta om en del av det som sker i nordiska sammanhang. Framför allt finns en sedan många år block- och partiövergripande vilja att arbeta mot människohandel. Inte minst i Östersjöområdet och i dialog med exempelvis Baltiska rådet. En del av våldet mot kvinnor sker ju i samband med sexköp. Just därför är det så viktigt att agera. Men det finns nog anledning att också se vad som i arbetet mot gränshinder kan göras för att bli bättre på informationsutbyte. Det blir allt vanligare att folk flyttar över gränserna i de nordiska länderna och då måste polis men också sociala myndigheter trots sekretessregler kunna hjälpa varandra ifråga om våld inom familjen och kvinnor som blir slagna av sina män.
När det gäller människohandel tror jag att Norden i internationella sammanhang kan bidra med positiva erfarenheter och ett tydligt förhållningssätt. Det märkets när jag i förra veckan som representant för den svenska delegationen till Nordiska rådet vid ett möte i Bryssel just fick höra många berömmande ord om det som sker i exempelvis Sverige, Norge och Island både ifråga om sexköp som den hjälp flyktingar och asylsökande får. Det handlar om attityder och där uppfattas och uppskattas en klar nordisk hållning. Jag påpekade också att människohandel är ett av kriminalitetens många Hydraansikten. För brottslingarna handlar det om att tjäna pengar och då görs ständigt en avvägning mellan hur hårda straff som kan utdömas ifall man grips och vinstmarginalen. Och därför byts ibland fokus – från handel med människor, till vapen, narkotika, steroider eller falska mediciner. Följ pengarna, löd en uppmaning.
Ifråga om människohandel påpekades i Bryssel att det inte bara handlar om individer som utnyttjas för sexuella ändamål (även om det är en stor grupp) eller som slavarbetare (även det en stor grupp) utan numera också ifråga om illegala adoptioner, där människor tvingas till tiggeri eller kommer till Europa som påtvingade organdonatorer. Folk som frivilligt eller med tvång hämtas från länder på andra kontinenter lever ofta i system med stor korruption, bristande rättsväsende samt fattigdom. Därför hänger kampen mot människohandel samman med så många andra områden som exempelvis migration (att tillåta mer arbetskraftsinvandring inom EU) och bistånd (att satsa på demokratiuppbyggnad och kvinnornas ställning).
Etiketter:
Baltiska rådet,
Gun Heimer,
människohandel,
NCK,
Nordiska rådet,
nordiskt samarbete,
våld mot kvinnor
tisdag 17 november 2009
Från en kommun till en annan
I måndags var det kommunfullmäktige i Ängelholm. Det mesta var sig likt. Det fanns dock en stor skillnad. Kommunsekreterare Åke Nilsson var inte som brukligt på plats. Han hade avlidit några dagar tidigare 60 år gammal. Få gillade annars som han det kommunpolitiska arbetet. På måndagskvällarna rapporterade han gärna via närradion vad som skedde vid de beslutande mötena. Han ville att alla uppgifter skulle vara korrekta och kryssade mellan borden under kaffepauserna för att tala med alla de folkvalda han kände. Han var den påpasslige tjänstemannen med stor respekt för de ibland kniviga avvägningar politikerna har att göra.
Måndagskvällen dominerades helt av budgeten för 2010. Trots att sammanträdet startade klockan 16, alltså två timmar tidigare än vanligt, höll det ändå på till strax efter 22. Att Sverige som en starkt exportorienterad ekonomi påverkats av den internationella finanskrisen och efterföljande kraftiga nedgången märks. Det slår mot alla både i form av hög arbetslöshet som minskade utrymmen. Samtidigt får det konstateras att Sverige jämfört med andra länder på nationell nivå hanterat krisen på ett ansvarstagande sätt. Det lönar sig nu när det finns tecken på konjunkturförbättringar. Ekonomiskt ser det dock tufft ut för landets kommuner de kommande två, tre åren.
Föga förvånande är socialdemokraternas förslag till lösning skattehöjning. Så har partiet hävdat i upp- som nedgångar, låg- som högkonjunkturer, de senaste åren. Redan på förhand går det att räkna ut att alldeles oavsett läge så kommer S-idéerna att bygga på att ta ut några fler kronor i skatt av medborgarna. Och i Ängelholm stöds dessa tankar regelmässigt av vänster- och miljöpartiet samt sverigedemokraterna. Så även för 2010! I fullmäktige finns också en avhoppad centerpartist, Stig Andersson, som nu är politisk vilde. Han var mest oblyg av alla och stod från talarstolen och utropade den ena budgetförstärkningen efter den andra som sedan landade i att kassakvittot stannade på plus 66 öre i utdebitering.
Vid debatten framförde jag två argument som det finns anledning att upprepa fram till valen 2010. Några öre här och några öre där kan låta försåtligt. För normalinkomsttagaren och den som lever på pension och betalar kommunalskatt kan det handla om allt från kanske 500 till 1500 kronor i ökade utgifter om året. Till det kommer andra förslag om skattehöjningar. S i Region Skåne vill öka med 60 öre och på nationell nivå ifrågasätts jobbskatteavdragen. Räknar man samman allt detta blir det ännu mer, kanske 1500 till 3000 för en normalinkomsttagare. Per år. Det dubbla för en familj där båda arbetar. Har man råd med det? Riksdagsledamot Kerstin Engle (S) som också sitter i fullmäktige blev arg och menade att moderaterna nu försöker måla upp bilden av socialdemokraterna som ett skattehöjarparti. Det är inte speciellt svårt. Det är bara att räkna samman förslagen. Men att det under en mandatperiod kan kosta 10 000 till 15 000 för en enskild om det blir S-styre i Ängelholm, Skåne och Sverige vill man nog mörka.
Det andra är att det saknas samband mellan hög skatt och hög service. Ifall man för fem, sex år sedan gått med på förslagen om höjd skatt är jag helt övertygad om att samma personer nu inför 2010 och de justeringar som får göras på grund av det ekonomiska läget kommit fram med tanken på att höja skatten igen. Servicen och det kommunala utbudet hade inte varit på en högre nivå än i dag men priset som medborgarna fått betala hade varit högre. Och det hade funnits önskemål om ständiga ökningar genom nya skattehöjningar!
Och från en kommun till en annan: På tisdagskvällen var det lokalval i Danmark. Ängelholms vänort Höje Taastrup ser ut att få behålla sin populäre konservative borgmästare Michael Ziegler. Hans parti dubbleras och närmar sig nu 40 procent. Imponerande dels därför att det handlar om en kommun som tidigare haft stark S-uppslutning och dels därför att konservative folkeparti annars ligger runt 10 procent i landet som helhet. Många hade förutspått närmast ett valsammanbrott för just konservative, så tycks inte ha skett. Däremot har regerande liberala venstre drabbats hårt medan olika former av socialister gjort bra ifrån sig. Michael Ziegler och de konservativa i Höje Taastrup visar precis som moderaterna i Ängelholm att tydlighet och ansvarstagande kan löna sig när medborgarna får avgöra. Det är inte alltid den med längst utgiftskvitto som går bäst. Utan den som är trovärdigast och är konsekvent!
Måndagskvällen dominerades helt av budgeten för 2010. Trots att sammanträdet startade klockan 16, alltså två timmar tidigare än vanligt, höll det ändå på till strax efter 22. Att Sverige som en starkt exportorienterad ekonomi påverkats av den internationella finanskrisen och efterföljande kraftiga nedgången märks. Det slår mot alla både i form av hög arbetslöshet som minskade utrymmen. Samtidigt får det konstateras att Sverige jämfört med andra länder på nationell nivå hanterat krisen på ett ansvarstagande sätt. Det lönar sig nu när det finns tecken på konjunkturförbättringar. Ekonomiskt ser det dock tufft ut för landets kommuner de kommande två, tre åren.
Föga förvånande är socialdemokraternas förslag till lösning skattehöjning. Så har partiet hävdat i upp- som nedgångar, låg- som högkonjunkturer, de senaste åren. Redan på förhand går det att räkna ut att alldeles oavsett läge så kommer S-idéerna att bygga på att ta ut några fler kronor i skatt av medborgarna. Och i Ängelholm stöds dessa tankar regelmässigt av vänster- och miljöpartiet samt sverigedemokraterna. Så även för 2010! I fullmäktige finns också en avhoppad centerpartist, Stig Andersson, som nu är politisk vilde. Han var mest oblyg av alla och stod från talarstolen och utropade den ena budgetförstärkningen efter den andra som sedan landade i att kassakvittot stannade på plus 66 öre i utdebitering.
Vid debatten framförde jag två argument som det finns anledning att upprepa fram till valen 2010. Några öre här och några öre där kan låta försåtligt. För normalinkomsttagaren och den som lever på pension och betalar kommunalskatt kan det handla om allt från kanske 500 till 1500 kronor i ökade utgifter om året. Till det kommer andra förslag om skattehöjningar. S i Region Skåne vill öka med 60 öre och på nationell nivå ifrågasätts jobbskatteavdragen. Räknar man samman allt detta blir det ännu mer, kanske 1500 till 3000 för en normalinkomsttagare. Per år. Det dubbla för en familj där båda arbetar. Har man råd med det? Riksdagsledamot Kerstin Engle (S) som också sitter i fullmäktige blev arg och menade att moderaterna nu försöker måla upp bilden av socialdemokraterna som ett skattehöjarparti. Det är inte speciellt svårt. Det är bara att räkna samman förslagen. Men att det under en mandatperiod kan kosta 10 000 till 15 000 för en enskild om det blir S-styre i Ängelholm, Skåne och Sverige vill man nog mörka.
Det andra är att det saknas samband mellan hög skatt och hög service. Ifall man för fem, sex år sedan gått med på förslagen om höjd skatt är jag helt övertygad om att samma personer nu inför 2010 och de justeringar som får göras på grund av det ekonomiska läget kommit fram med tanken på att höja skatten igen. Servicen och det kommunala utbudet hade inte varit på en högre nivå än i dag men priset som medborgarna fått betala hade varit högre. Och det hade funnits önskemål om ständiga ökningar genom nya skattehöjningar!
Och från en kommun till en annan: På tisdagskvällen var det lokalval i Danmark. Ängelholms vänort Höje Taastrup ser ut att få behålla sin populäre konservative borgmästare Michael Ziegler. Hans parti dubbleras och närmar sig nu 40 procent. Imponerande dels därför att det handlar om en kommun som tidigare haft stark S-uppslutning och dels därför att konservative folkeparti annars ligger runt 10 procent i landet som helhet. Många hade förutspått närmast ett valsammanbrott för just konservative, så tycks inte ha skett. Däremot har regerande liberala venstre drabbats hårt medan olika former av socialister gjort bra ifrån sig. Michael Ziegler och de konservativa i Höje Taastrup visar precis som moderaterna i Ängelholm att tydlighet och ansvarstagande kan löna sig när medborgarna får avgöra. Det är inte alltid den med längst utgiftskvitto som går bäst. Utan den som är trovärdigast och är konsekvent!
onsdag 11 november 2009
Wallenbergs kvarglömda portfölj
Det finns kraft och vitalitet i konstnären Gustaf Kraitz. Han har ständigt nya idéer och projekt på gång. Tillsammans med hustrun Ulla Kraitz har de var för sig och tillsammans skapat keramik och konst under årtionden. Efter en tid i Stockholm är det nu huset på Hallandsås sluttning vid Förslöv som är alltings självklara utgångspunkt. När jag i måndags träffade Gustaf Kraitz var han just hemkommen från ett par dagar i USA. 84 år gammal beklagar han sig litet över att tidsomställningen nu känns av en smula. Så var det inte förr…
Strax skall dock huset invaderas av byggkillar. Nya glaspartier skall sättas in för att få bättre ljus. Och om två veckor kommer en större delegation från Kina. Det handlar om en svarsutställning i Malmö efter att Gustaf och Ulla Kraitz nyligen haft en stor presentation av sin keramik vid ett nyöppnat museum i Peking. Den bränn- och glaseringsteknik som många gånger används har nämligen historiska anor. Därav ett stort intresse utifrån, inte minst från Kina. Du kan väl komma förbi, säger Gustaf.
Före den stora och berättigade uppmärksamheten österut var det under några år Raoul Wallenberg-monumentet utanför FN-skrapan i New York. Och man slås av enkelheten. En portfölj med initialerna RW som står kvarlämnad, övergiven, på ett stycke mark bestående av gatstenar från Budapest. Ensamheten, utsattheten men också närvaron gestaltas på ett starkt sätt. Tack vare sponsring från bland annat SAS kunde Gustaf Kraitz ett drygt dussin gånger flyga över Atlanten och tillbaka för att planera och utföra detta konstverk. Och istället för att jaga nya bidragsgivare och andra som önskade stödja detta projekt tog AGAs förre VD Marcus Storch och garanterade hela summan. Därmed blev det också ett fritt skapande utan inblandning utifrån.
För i grunden ogillar Gustaf Kraitz beställningar. De kan bli för detaljrika synpunkter. Just nu skapas en stor staty av den skånska operamästarinnan Birgit Nilsson. Exakt var den skall stå eller vem som skall betala är inte helt klart vilket gör att konstnären än så länge uppfattar sig ha full beslutanderätt. Och det uppskattas. Den skall bli två meter, förklarar han. Och det är precis vad ugnen klarar av. Vi får lägga statyn på en bår och sedan föra in henne genom luckan. Först måste dock keramiken förbrännas och det får ske vid en industriugn i Tyskland. Risken att godset går sönder är hög. Men det är här yrkesskickligheten kommer in, säger Gustaf Kraitz. De som misslyckas har många gånger gjort något fel.
Styrkan förklarar Gustaf med att han tidigt tvingades vänja sig vid hårt arbete. Som ungrare med fel bakgrund i den kommunistiska delen av Europa hamnade han i sovjetisk fångenskap och kolgruva. Det blev fem års straffarbete. 1956 kunde han ta sig ut ur landet och till Sverige. Hans imponerande livsöde kan leda till många slutsatser och reflektioner. Men åtminstone två slår en hårt och omedelbart. I Berlinmurens skugga och glädjen över Sovjetstatens och DDRs kollaps glöms ibland alla offer och fångar bort. De finns närmare än man tror och bär hela historien med sig. Och svensk keramik i allmänhet och konstnärslivet på Bjäre och i Förslöv i synnerhet skulle inte kunna tänkas utan bland annat Gustaf Kraitz. En invandrare och flykting!
Strax skall dock huset invaderas av byggkillar. Nya glaspartier skall sättas in för att få bättre ljus. Och om två veckor kommer en större delegation från Kina. Det handlar om en svarsutställning i Malmö efter att Gustaf och Ulla Kraitz nyligen haft en stor presentation av sin keramik vid ett nyöppnat museum i Peking. Den bränn- och glaseringsteknik som många gånger används har nämligen historiska anor. Därav ett stort intresse utifrån, inte minst från Kina. Du kan väl komma förbi, säger Gustaf.
Före den stora och berättigade uppmärksamheten österut var det under några år Raoul Wallenberg-monumentet utanför FN-skrapan i New York. Och man slås av enkelheten. En portfölj med initialerna RW som står kvarlämnad, övergiven, på ett stycke mark bestående av gatstenar från Budapest. Ensamheten, utsattheten men också närvaron gestaltas på ett starkt sätt. Tack vare sponsring från bland annat SAS kunde Gustaf Kraitz ett drygt dussin gånger flyga över Atlanten och tillbaka för att planera och utföra detta konstverk. Och istället för att jaga nya bidragsgivare och andra som önskade stödja detta projekt tog AGAs förre VD Marcus Storch och garanterade hela summan. Därmed blev det också ett fritt skapande utan inblandning utifrån.
För i grunden ogillar Gustaf Kraitz beställningar. De kan bli för detaljrika synpunkter. Just nu skapas en stor staty av den skånska operamästarinnan Birgit Nilsson. Exakt var den skall stå eller vem som skall betala är inte helt klart vilket gör att konstnären än så länge uppfattar sig ha full beslutanderätt. Och det uppskattas. Den skall bli två meter, förklarar han. Och det är precis vad ugnen klarar av. Vi får lägga statyn på en bår och sedan föra in henne genom luckan. Först måste dock keramiken förbrännas och det får ske vid en industriugn i Tyskland. Risken att godset går sönder är hög. Men det är här yrkesskickligheten kommer in, säger Gustaf Kraitz. De som misslyckas har många gånger gjort något fel.
Styrkan förklarar Gustaf med att han tidigt tvingades vänja sig vid hårt arbete. Som ungrare med fel bakgrund i den kommunistiska delen av Europa hamnade han i sovjetisk fångenskap och kolgruva. Det blev fem års straffarbete. 1956 kunde han ta sig ut ur landet och till Sverige. Hans imponerande livsöde kan leda till många slutsatser och reflektioner. Men åtminstone två slår en hårt och omedelbart. I Berlinmurens skugga och glädjen över Sovjetstatens och DDRs kollaps glöms ibland alla offer och fångar bort. De finns närmare än man tror och bär hela historien med sig. Och svensk keramik i allmänhet och konstnärslivet på Bjäre och i Förslöv i synnerhet skulle inte kunna tänkas utan bland annat Gustaf Kraitz. En invandrare och flykting!
Etiketter:
Birgit Nilsson,
Förslöv,
Gustaf Kraitz,
Marcus Storch,
Raoul Wallenberg,
Ulla Kraitz,
Ungern
onsdag 4 november 2009
KGB-Guillou och Stasi-Sverige
Det är intressant att ta del av den uppburne författaren Jan Guillous försök att förklara varför han som journalist en gång i tiden avslöjade sitt samröre med CIA och därmed skapade scoop medan han hållit tyst om sina KGB-kontakter. Det är först på betryggande avstånd till Berlinmurens fall och Sovjetstatens kollaps han med en axelryckning sagt sig ha haft visst utbyte och rent av bjudits på både sprit som fått pengar för rapportskrivande.
Jan Guillou är en skicklig debattör. Hans kritiker drar sig nu sakta morrande tillbaka. Det hela är på väg att rinna ut i sanden. Det blir inget mer om KGB ifall inte något sensationellt nytt kan presenteras. Och det verkar inte aktuellt.
Av den anledningen kan det finnas skäl att lyfta det hela till ett något högre, mer principiellt, plan. Hur kommer det sig att vi i Sverige tassar så mycket kring det faktum att det under 1950-, 60- och 70-talet fanns dem som sprang andra länders och säkerhetstjänsters intressen? Självfallet skedde värvningar. Diplomaten och Svensk Handels Dag Klackenberg kunde för några år sedan berätta om sina kontakter och hur han framgångsrikt agerat dubbelagent för att sprida falsk information. Och Jan Guillou menar sig ju inte ha gjort något olagligt utan endast förberett ett avslöjande om KGB i Sverige som sedan aldrig blev någon artikelserie.
För några år sedan publicerades en stor bok som var en sammanställning av vilka som var medlemmar i svenska nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 40-talet. Nog bläddrades det i den volymen på en mängd folkbibliotek och förtjust snappades det upp namn på personer som blivit kända för andra saker. Men många hade dött då boken gavs ut. Därmed saknades möjligheter till försvar, förklaringar eller replik. Fördelen med att granska den historia som bara ligger 20 till 40 år bak i tiden är att åtskilliga offer som skyldiga lever.
Efter Östtysklands fall såldes en del register. Några hamnade i händerna på USA. Det finns uppgifter om att det kan gå att hyggligt räkna ut ett antal personer i länder som Sverige vilka agerade på uppdrag av Stasi. Hittills har ingen velat avslöja dessa namn eller öppna Säpos arkiv för forskning. I en debattartikel i Svenska Dagbladet fredag 30 oktober tar undertecknad och riksdagskollegan Mats Johansson ställning:
”Åter rasar en debatt om utländska säkerhetstjänsters aktiviteter i Sverige i det förflutna. Just nu ligger fokus på det sovjetiska KGB, för ett drygt år sedan handlade det om östtyska Stasi. En av deras huvuduppgifter var att värva svenskar som skulle förse dem med information och påverka opinionen.
När arkiven efterhand öppnats, främst utomlands, har vi fått veta en del namn. Även Säkerhetstjänstkommissionen gav 2002 en omfattande genomlysning av mönster och människor i övervakningen av säkerhetsrisker.
På en punkt vore det för historieskrivningen värdefullt med en komplettering. Den svenska säkerhetspolisen har tidigare, med politiskt stöd, vägrat att lämna ut de hemligstämplade uppgifter som finns kring dem som eventuellt sprungit Stasis ärenden i Sverige.
I svar på ställda riksdagsfrågor har justitieminister Beatrice Ask (M) förnekat att det skulle handla om 900–1000 namn; däremot har Säpo fått vad som uppges vara ”spridda uppgifter” i samband med att arkiv öppnats. Även om brott i juridisk mening avförts och preskriberats finns en moralisk-politisk dimension. Vilken typ av opinionspåverkare har det handlat om? Hur såg mönstren och nätverken ut? Dessutom är det rimligt att personer som på felaktiga grunder stämplats som diktaturens medlöpare har möjlighet att rentvå sitt goda namn innan böcker och spekulationer om 50 år kommer med utpekanden som ingen av dem då kan värja sig emot.
Det bestående intresset för vem som gjorde vad under det spök- lika 1930-talet visar att vi nu borde ta chansen att offentligt granska det 60- och 70-tal då upp- burna svenskar som i aktiv handling stödde diktaturerna. När kända namn florerar och människor utpekas utan att arkiv öppnats eller hemligstämplar hävts på officiellt material ökar utrymmet för desinformation och förtal. Bättre vore att säkerhetspolisen nu utan att röja källor får offentliggöra information om Stasis arbete i Sverige och svenskars kontakter med DDR-regimen, så att medier och forskare kan gå vidare med att ge oss hela bilden.”
Jan Guillou är en skicklig debattör. Hans kritiker drar sig nu sakta morrande tillbaka. Det hela är på väg att rinna ut i sanden. Det blir inget mer om KGB ifall inte något sensationellt nytt kan presenteras. Och det verkar inte aktuellt.
Av den anledningen kan det finnas skäl att lyfta det hela till ett något högre, mer principiellt, plan. Hur kommer det sig att vi i Sverige tassar så mycket kring det faktum att det under 1950-, 60- och 70-talet fanns dem som sprang andra länders och säkerhetstjänsters intressen? Självfallet skedde värvningar. Diplomaten och Svensk Handels Dag Klackenberg kunde för några år sedan berätta om sina kontakter och hur han framgångsrikt agerat dubbelagent för att sprida falsk information. Och Jan Guillou menar sig ju inte ha gjort något olagligt utan endast förberett ett avslöjande om KGB i Sverige som sedan aldrig blev någon artikelserie.
För några år sedan publicerades en stor bok som var en sammanställning av vilka som var medlemmar i svenska nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 40-talet. Nog bläddrades det i den volymen på en mängd folkbibliotek och förtjust snappades det upp namn på personer som blivit kända för andra saker. Men många hade dött då boken gavs ut. Därmed saknades möjligheter till försvar, förklaringar eller replik. Fördelen med att granska den historia som bara ligger 20 till 40 år bak i tiden är att åtskilliga offer som skyldiga lever.
Efter Östtysklands fall såldes en del register. Några hamnade i händerna på USA. Det finns uppgifter om att det kan gå att hyggligt räkna ut ett antal personer i länder som Sverige vilka agerade på uppdrag av Stasi. Hittills har ingen velat avslöja dessa namn eller öppna Säpos arkiv för forskning. I en debattartikel i Svenska Dagbladet fredag 30 oktober tar undertecknad och riksdagskollegan Mats Johansson ställning:
”Åter rasar en debatt om utländska säkerhetstjänsters aktiviteter i Sverige i det förflutna. Just nu ligger fokus på det sovjetiska KGB, för ett drygt år sedan handlade det om östtyska Stasi. En av deras huvuduppgifter var att värva svenskar som skulle förse dem med information och påverka opinionen.
När arkiven efterhand öppnats, främst utomlands, har vi fått veta en del namn. Även Säkerhetstjänstkommissionen gav 2002 en omfattande genomlysning av mönster och människor i övervakningen av säkerhetsrisker.
På en punkt vore det för historieskrivningen värdefullt med en komplettering. Den svenska säkerhetspolisen har tidigare, med politiskt stöd, vägrat att lämna ut de hemligstämplade uppgifter som finns kring dem som eventuellt sprungit Stasis ärenden i Sverige.
I svar på ställda riksdagsfrågor har justitieminister Beatrice Ask (M) förnekat att det skulle handla om 900–1000 namn; däremot har Säpo fått vad som uppges vara ”spridda uppgifter” i samband med att arkiv öppnats. Även om brott i juridisk mening avförts och preskriberats finns en moralisk-politisk dimension. Vilken typ av opinionspåverkare har det handlat om? Hur såg mönstren och nätverken ut? Dessutom är det rimligt att personer som på felaktiga grunder stämplats som diktaturens medlöpare har möjlighet att rentvå sitt goda namn innan böcker och spekulationer om 50 år kommer med utpekanden som ingen av dem då kan värja sig emot.
Det bestående intresset för vem som gjorde vad under det spök- lika 1930-talet visar att vi nu borde ta chansen att offentligt granska det 60- och 70-tal då upp- burna svenskar som i aktiv handling stödde diktaturerna. När kända namn florerar och människor utpekas utan att arkiv öppnats eller hemligstämplar hävts på officiellt material ökar utrymmet för desinformation och förtal. Bättre vore att säkerhetspolisen nu utan att röja källor får offentliggöra information om Stasis arbete i Sverige och svenskars kontakter med DDR-regimen, så att medier och forskare kan gå vidare med att ge oss hela bilden.”
Etiketter:
inrikesspioner,
Jan Guillou,
KGB,
Mats Johansson,
Stasi,
Östtyskland
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)