Stasi och Svenska kyrkan

Under alldeles för lång tid har det tassats kring det faktum att svenskar av olika anledningar sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden. Det fanns hängivna DDR-vänner som ända in mot slutet av denna korrupta förtryckarstats existens hyllade landet och dess påstådda framsteg. Med åren efter Berlinmurens fall för drygt 20 år sedan har ohyggligheterna i hur den kommunistiska säkerhetsapparaten organiserades avslöjats.

I Sverige har funnits en rädsla att tala om Stasis informatörer, vad de gjort sig skyldiga till och deras skuld och ansvar. Det har varnats för risken att oskyldiga pekas ut. För en tid sedan namngavs en präst i Svenska kyrkan. Han förnekade. Domkapitlet i Luleå fick in en formell anmälan. På plats i Berlin gjordes undersökningar av akter som gav entydigt svar. Prästen har därefter erkänt. I ett öppet brev publicerat i tidningen Dagen försöker han förklara.

För Svenska kyrkan är det naturligtvis allvarligt. Det finns också skäl att fundera på om den nu avslöjade prästen var den enda Stasi visade intresse för? En så pass paranoid organisation önskade säkert fler på plats så att alla påståenden kunde dubbelkollas. Finns det fler med DDR-kontakter? Åtminstone biskopen i Stockholm Lars Carlzon var på sin tid aktiv i den dubiösa Föreningen Sverige-DDR som publicerade ett propagandablad med hyllningar till kommunistledaren Honecker och andra folkförtryckare. På Svenska Dagbladets ledarsida resonerar jag i en text kring Stasi och Svenska kyrkan:

”Skuggan hinner ikapp. Prästen har erkänt sin koppling. Han har också begärt att få bli avkragad, obehörigförklarad, som präst.

Därmed finns ett namn. I sammanhanget mycket mer intressant är att det också finns en trådände. Nu är det möjligt att nysta. Prästen skriver själv i ett öppet brev: ’Genom information som bland andra jag lämnat vidare om studenter i dåvarande DDR har samma människor fängslats och farit illa i slutet av 1960-talet. Inget plågar mitt samvete som det. Jag inser att förlåtelse är alltför mycket att be om. Men ett första steg mot försoning är att jag erkänner min roll.’

En bärande invändning mot öppnandet av arkiv och vidare efterforskning har varit att det inte handlar om brott i juridisk mening eller i vart fall kan vara sådant som är preskriberat. Men det finns en moralisk dimension också. Precis den prästen själv berör/…/

Mer forskning och öppenhet behövs om Stasis och DDR:s förhållande till Sverige. Dels för att förstå samband och mekanismer, dels för att göra ett försoningsarbete möjligt. Det viktiga är inte namnen utan vad dessa leder till. För några månader sedan tog justitiedepartementet fram en vitbok om vad som kan finnas hos Säpo. Den bör ses som ett första steg: inte som avslutningen på en process utan snarare inledningen. Även det civila samhället kan bistå med kunskap. Vad hittar man till exempel hos Svenska kyrkan?”

Här finns hela mitt inlägg i Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vad-finns-om-stasi-hos-svenska-kyrkan_7397278.svd

Stasi: Två präster - två olika val

Av och till har jag skrivit om den östtyska säkerhetstjänsten Stasi verksamhet i Sverige under de mörka decennierna på 1960-, 70- och 80-talet. Professor Birgitta Almgren har med sina artiklar och böcker varit en viktig opinionsbildare. För en tid sedan gjordes en anmälan av säkerhetspolisen till Justitiekanslern för att hon skulle ha röjt hemliga uppgifter. Efter lång väntan kom för en tid sedan beskedet att JK inte går vidare. Det var en viktig signal. Ett åtal hade med rätta kunna missförstås som en attack på yttrandefriheten och ett öppet forskningsklimat. Förhoppningsvis kommer istället fler seriösa granskare att begära tillgång till handlingar som finns i svenska arkiv. Ytterst handlar det om rätten till vår gemensamma historia.

I den kristna dagstidningen Dagen uppmärksammar jag i en debattartikel hur olika en del av kyrkornas företrädare agerat. Några sprang DDR-regimens ärenden medan andra kämpade emot. Just nu har Domkapitlet i Luleå att hantera det faktum att en präst visar sig ha varit informatör för den fruktade hemliga polisen Stasi i tidigare Östtyskland. Efterforskningar på plats i Berlin indikerar att det kan handla om mer än två decennier till nytta för DDR-regimen. Ungefär samtidigt som denna sorgliga och solkiga berättelse rullas upp i Sverige med förnekanden och bortförklaringar väljs Joachim Gauck till president i Tyskland. Som präst var han aktiv medborgarrättskämpe i DDR. 1990-2000 var han chef för den myndighet som hanterade Stasiarkiven. En verksamhet som präglats av stor öppenhet.

I Dagen skriver jag: ”Två präster och två helt olika val. Samtidigt indikerar livsödena hur viktigt det är att försöka sätta DDR och krypandet för makten i ett större och bredare perspektiv. Det väsentliga är inte att peka finger åt det moraliskt förkastliga. Däremot är det av stor betydelse att med samma lidelse som Gauck lyfta fram sanningen så att människor kan dra egna slutsatser och begripa det ofattbara att lämna ut personer till den säkerhetstjänst som var ett viktigt redskap för den kommunistiska östtyska regimen.

För Svenska kyrkan är det hela inte alldeles ointressant. Under de mörka åren har det funnits präster och företrädare som spelat helt olika roller. De som indirekt eller mycket medvetet sprungit DDRs ärenden och därmed hjälpt en förtryckarstat. Och de som handgripligen, i ord och gärningar, stöttat Gauck och hans meningsfränder.

Är det inte dags för Svenska kyrkan att själv ta initiativ till forskning kring den egna historien? Regeringen har för några månader sedan presenterat en skrivelse som kan ses som en vitbok över vilka uppgifter den svenska säkerhetspolisen disponerar. Det är en kortare populärversion som berör rådande rättsläge, ger en schematisk bakgrundsteckning och visar på tillstånden i ett par viktiga grannländer. Det finns all anledning att vara glad och tacksam för denna skrivelse. Den är dock inte något slags slut på en process utan möjligtvis inledningen på en annan/…/

Biskop Lars Carlzon var under ett antal år ordförande och aktiv i Förbundet Sverige-DDR. På vilket sätt medverkade den organisationen till att legitimera det östtyska förtrycket?

Professor Birgitta Almgren har med två böcker väckt stor uppmärksamhet. Hon har pekat på det intima samröre en del personer valde med Stasi och DDR. Inte alltid spioner och inte alltid informatörer, men väl tjänande en regim som efter den tyska återföreningen avslöjats för all sin brutalitet och sina övergrepp mot de egna medborgarna.

I Joachim Gaucks anda borde alla som kan öppna sina arkiv och avslöja den egna historien i alla sina grå och mörka nyanser. Svenska kyrkan är på inget sätt befriad. Det visar det ärende Luleå domkapitel har att hantera. Det visar biskop Lars Carlzons engagemang för DDR-staten.

Sanningen ska göra oss fria!”

Här finns hela artikeln i Dagen:

http://www.dagen.se/opinion/kyrkans-historia-bor-granskas/

Säpo, Stasi och sekretess

Torsdag 3 maj var det Stasidebatt i riksdagen. Då behandlades den skrivelse regeringen författat som respons på önskemål om att svenska polisarkiv ska öppnas. Det är glädjande att denna dokumentation finns på plats. Jag hoppas dock att detta blir inledningen på fler åtgärder och granskningar. Det handlar om rätten till vår egen historia. I ett tio minuter långt anförande utvecklade jag själv några tankar:

Som relativt nyinvald riksdagsledamot ställde jag redan under 2006–2007 en fråga till justitieminister Beatrice Ask om vad Säpo har i sina akter när det gäller folk som sprungit den östtyska säkerhetstjänsten Stasis ärenden i Sverige. Den information jag då fick låg sedan till grund för en motion som väcktes året därpå. Ensam, och tillsammans med kolleger som exempelvis Mats Johansson och Carl B Hamilton, har opinion drivits för ökad öppenhet.

Med regeringens skrivelse 2011/12:67 Uppgifter hos Säkerhetspolisen om misstänkt samröre med Stasi, som behandlas i det betänkande från konstitutionsutskottet som nu debatteras, har ett viktigt steg tagits. Regeringens skrivelse är en kortare populärversion som berör rådande rättsläge, ger en schematisk bakgrundsteckning och visar på tillstånden i ett par viktiga grannländer.

Det finns all anledning att vara glad och tacksam för denna skrivelse. Jag ser den dock inte som något slags slut på en process utan möjligtvis som inledningen på en annan. Det handlar om kunskap om vår samtid och förståelse av vår historia.

Det handlar om Säpo, Stasi och sekretess.

Historia kan på sitt sätt liknas vid körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm. Just nu, vid den här tiden på året, väcker de beundran och uppmärksamhet. Folk kommer för att titta och kommentera. Sådan kan historia också vara. Den väcker intresse. Den blir föremål för samtal. Men likt körsbärsträden kan den också ändra skepnad och karaktär, från vårens skira grönska till höstens blad som faller och vinterns nakna mörka grenar.

Historia är aldrig någonting entydigt. Den är föremål för ständiga perspektivskiften. Det kan bero på att tidigare regimer fallit som möjliggjort ny kunskap och fakta. Det kan innebära att nya aspekter lyfts fram. Historia kan av totalitära regimer och inskränkthetens politiska rörelser användas för propaganda, för att lägga till rätta och för att rensa ut det man inte vill se. Styrkan i en demokrati och ett öppet samhälle är möjligheten till granskning och att låta olika goda och välgrundade argument brytas mot varandra. Diktaturens taggiga svarta buskar utan frukt utgör en kontrast till frihetens blommande åsiktsträdgårdar.

En central frågeställning när det gäller vad som finns i Säpos arkiv angående svenska medborgares Stasisamröre handlar om öppenhet och möjligheten för forskare, journalister och experter att ta del av handlingar. Regeringen menar i sin skrivelse att det inte finns någon anledning att ändra den praxis som utvecklats. Det noteras: ”Högsta förvaltningsdomstolen visar att det i förhållande till Säkerhetspolisens uppdrag finns möjlighet att för forskningsändamål ta del av ett omfattande material hos Säkerhetspolisen som rör misstänkt samröre med Stasi och som är sekretessbelagt i förhållande till allmänheten. Offentlighets- och sekretesslagen behöver därför inte ändras.”

Otvivelaktigt har en forskare, professor Birgitta Almgren, efter månader av överklaganden och processande till slut fått ta del av vissa handlingar. Det är onekligen det goda föredömet, som går att visa upp. Baksidan är den som utskottet själv noterar i sitt betänkande, att Justitiekanslern, efter en anmälan från Säkerhetspolisen, beslutat att inleda en förundersökning om brott mot tystnadsplikten mot just den forskare som hittills beretts möjlighet att läsa en del relevanta handlingar.

Därmed finns det en uppenbar risk att andra forskare och historiker drar sig för att själva ansöka om att få ta del av handlingar. Det som många av oss hoppas ska bli en väg mot öppenhet kan, om vi inte ser upp, i själva verket leda till slutenhet.

Det är inte riksdagens uppgift att överpröva enskilda myndigheters beslut, oavsett om det handlar om att göra en anmälan eller om det handlar om att inleda ett förundersökningsförfarande. Däremot är det riksdagens uppgift att peka på konturen av vilket samhälle vi önskar. För egen del vill jag se ett Sverige där forskare utan rädsla kan ta del av handlingar, där man med hjälp av gedigna böcker, som dem Brigitta Almgren har skrivit, eller via tidnings- och tidskriftsartiklar kan diskutera samtidens utmaningar och frågeställningar. Varför, hur och kanske rent av vem som sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden i Sverige under 1960-, 70- och 80-talet är i det sammanhanget relevant.

Det var inte utan rätt kraftiga restriktioner Högsta förvaltningsdomstolen gick med på ett utlämnande till Birgitta Almgren. Bland annat stadgades att

Handlingarna ska läsas i säkerhetspolisens lokaler.

Handlingarna får inte avbildas med hjälp av teknisk utrustning.

Uppgifter i handlingarna som rör enskilda får inte publiceras eller lämnas vidare till någon annan, inklusive den berörde själv, om de inte har sådan form att de enskilda inte kan identifieras.

Eventuella minnesanteckningar ska förvaras på ett sådant sätt att någon annan inte kan ta del av dem.

Eventuella minnesanteckningar ska förstöras senast den 30 juni 2011.

Trots dessa kraftiga begränsningar och trots pågående förundersökning mot den enda forskaren som hittills getts möjlighet att ta del av vissa av Säpos handlingar hoppas jag personligen att fler seriösa granskare skulle våga, inom ramen för nuvarande lagstiftning, begära att få ta del av Säpos uppgifter med koppling till Stasi.

Ett annat önskemål skulle kunna vara en större satsning på oberoende forskning genom att exempelvis något universitet eller högskola genom en extra medelstilldelning kunde upprätta ett program där Sveriges och svenskars förhållande till förtryckets och kommunismens Östtyskland granskades, från andra världskrigets slut till Berlinmurens fall.

Statistikkort och Stasi

Totalt hörsammade 17 ledamöter den block- och partiöverskridande inbjudan att komma och lyssna till professor Birgitta Almgren när hon besökte riksdagen för att berätta om sin senaste bok. Med under hennes introduktion och efterföljande frågestund fanns också ett antal tjänstemän från olika utskottskanslier. Ungefär fem procent av Sveriges samlade riksdagsmän får sägas vara god uppslutning. Det är många debatter i kammaren som inte kommer upp i sådana nivåer…

I centrum för hennes forskning står den dåvarande östtyska säkerhetstjänsten Stasi och dess aktiviteter. Birgitta Almgren har försökt beskriva metoder och syften bakom DDR-statens agerande. Med sin nya bok (Inte bara spioner…) tecknar hon porträtt av de människor som sprang en diktaturs ärenden. Efter en ordentlig holmgång med myndigheterna lyckades hon ju till slut få ett domstolsutslag som gav rätten att granska svenska arkiv. Dock med kraftiga begränsningar som att exempelvis inte kontakta de svenskar som förekommer i akterna eller ens skriva ned det hon kunde läsa.

Birgitta Almgren har som den seriösa forskare hon är respekterat restriktionerna även om hon inte gillat dem. Därmed har hon inte försvårat för andra att söka tillstånd för att göra en liknande granskning. I riksdagen var hon också mycket pedagogisk och beskrev sina tankekedjor på ett lika begåvat som begripligt sätt.

Stasi använde sig av IM - inofficiella medarbetare. Sverige var ett strategiskt land som under 1960-, 70- och 80-talet försökte spela en roll mellan öst och väst. Östtyskarna ville försvåra och förhindra att det neutrala landet kom att luta sig för mycket åt ”fel” håll. Birgitta Almgren är dessutom övertygad om att Stasi hade ansvar att rapportera vidare till KGB och Sovjetunionen.

2919 Stasirapporter finns från Sverige. Först i slutet av 1990-talet lyckades dessa fullt ut att dechiffreras. Särskilt intressanta var de så kallade inflytelseagenterna. De som höll uppsikt och rapporterade till DDR men också spred ut rykten och talade väl om Östtyskland. Birgitta Almgren försöker tona ned bilden av dessa springsjasar. Det var inte riksdagsmän och andra tunga framträdande personer man önskade värva. Istället var det personer på mellannivå som lärare, journalister och andra som kontrakterades. Allra helst om de var unga idealister. Fler gjorde detta för vad de ansåg vara en god sak som freden eller för att undvika ett kärnvapenkrig än för pengar! Bland annat berättar hon om en socialdemokratisk journalist som haft tillgång till de högre S-kretsarna i Sverige. Långt in på 1980-talet fortsatte rapporterna.

Birgitta Almgren är kritisk till den svenska debatten men också de undanflykter som finns gentemot ökad öppenhet. I hög utsträckning är det endast en del av det så kallade Rosenholz-kartoteket som finns i Sverige. Här finns F16 som huvudsakligen handlar om dem Stasi varit intresserade av, således både vänner som fiender. Mer intressant är F22 och statistikkorten. Där finns anteckningar om spioner och de tunga informatörerna. Med dessa uppgifter som grund kan man sedan söka i den stora databas med Stasiuppgifter som finns i Berlin.

Säpo har aldrig begärt ut F22- eller statistikkorten från USA som nu sitter på Rosenholz-arkivet. Gör det, uppmanar Birgitta Almgren. Verkar vara en bra idé, tycker jag! Efter mötet var det dags för votering och litet senare på kvällen en mottagning på Rumäniens ambassad i vilken jag deltog. Den tid är inte så långt borta då svenskar medvetet sprang med uppgifter och informationer till olika ambassader för kommunistländerna. I dag är Rumänien ett av EUs 27 demokratiska medlemsstater. Delvis som ett resultat av att andra stod upp för friheten i en tid då ledande svenska politiker gjorde en stor sak av att befinna sig mellan öst och väst. Det är viktigt att berätta om förtrycket och dess mekanismer. En hel del återstår för att den verkliga historien ska kunna beskrivas. Fler informationer från Rosenholz-korten kan vara ett sätt att teckna en mer fulländad och korrekt bild. Säpo har inte gått till botten, hävdar Birgitta Almgren, utan de uppgifter som finns är huvudsakligen tio år gamla. På andra sidan Atlanten finns mer som borde vara av intresse.

Birgitta Almgren till riksdagen

De senaste veckorna har professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola väckt uppmärksamhet med sin bok Inte bara spioner…

När hennes granskning av Stasi kom ut för något år sedan startades en debatt om den dåvarande östtyska säkerhetstjänstens aktiviteter i Sverige. För egen del finner jag det lika naturligt att denna period skärskådas som hur Nazityskland försökte infiltrera vårt land. Det har dock uppfattats som olämpligt att närma sig den egna samtiden. Även om Sverige gjort mycket i samband med kommunismens kollaps och Sovjetunionens sönderfall, särskilt gentemot de tre baltiska republikerna, så har vårt land inte en alltigenom ärbar historia att se tillbaka på. Det har varit kryperi och undfallenhet gentemot det röda blocket som kunde ägna sig åt censur, förföljelse, tortyr och avrättningar medan ledande svenskar tittade åt annat håll.

Det handlar dock inte bara om staternas likgiltighet. I vissa fall fanns det personer som sprang andra länders ärenden. Inte bara som spioner utan också som informatörer och betalda propagandister. Kunskapen är kanske bäst om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv, de så kallade Rosenholz-dokumenten, hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där. Det finns goda möjligheter att visa vem som gjorde vad.

I Sverige bedrivs ett projekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. Den senaste boken bygger på uppgifter hon fått tillgång till efter en dom i regeringsrätten, dock med kraftiga inskränkningar och begränsningar.

DDR-statens påverkan och infiltration är något gemensamt för Norden. Det handlar om vår nutidshistoria. Av flera skäl är det viktigt att forskarna i de olika länderna kan arbeta utan begränsningar och hinder.

Internationellt arbetas för ökad öppenhet kring just de kommunistiska regimernas brott mot mänskligheten. Med mycket bred majoritet antogs av Europaparlamentet den 2 april 2009 en resolution. Paragraf 6 är tydlig om tillgången till arkiv: ”Europaparlamentet beklagar att tillgången till handlingar av personlig betydelse eller för vetenskaplig forskning fortfarande är orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna”.

27 september 2011 avslutades en konferens i Visby med nordiska forskare som ägnar sig åt Stasi. Där antogs ett manifest med följande lydelse:

”Den östtyska säkerhetstjänsten Stasis verksamhet i de nordiska länderna är historia. Det handlar om nutidshistoria och en viktig del av den internationella politiken.

Under de senaste 20 åren har detta övervägande varit föremål för undersökande journalistik. Långsamt har forskningsintresset ökat från historikers och statsvetares sida. Men forskning om DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet bör vara en fast beståndsdel i vår europeiska historia. Men så långt har vi ännu inte kommit.

En anledning till detta är att de avgörande dokumenten från DDR:s säkerhetstjänst fram till idag inte är tillgängliga för forskningen. Det handlar om Rosenholz-dokumenten som rör medborgare från de nordiska länderna. I Stasiarkivet, i den tyska myndigheten BStU i Berlin, finns inte Rosenholz-dokumenten som rör Danmark, Finland, Norge och Sverige. Originalen finns i CIA:s arkiv i USA. Med detta förslag tar vi upp ett förslag som den ledande politikern i förbundskanslerns kansli och nuvarande chefen för tyska underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst Ernst Uhrlau redan i februari 2000 lade fram för de nordiska ländernas ambassadörer.

Vi vädjar till de nordiska regeringarna att agera så att Rosenholz-dokumenten ställs till Stasiarkivets förfogande, eftersom denna myndighet är ansvarig för bearbetning och dataskydd gällande DDR-historia. Det är dags att DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet blir föremål för seriös forskning.”

För att bredda kunskapen har ett antal kolleger med mig i spetsen bjudit in Birgitta Almgren till riksdagen. Mötet sker onsdag 12 oktober klockan 15. Personligen ser jag fram emot att få höra henne utveckla tankarna, inte minst kring vikten av just de så kallade Rosenholz-dokumenten.

KGB-Guillou och Stasi-Sverige

Det är intressant att ta del av den uppburne författaren Jan Guillous försök att förklara varför han som journalist en gång i tiden avslöjade sitt samröre med CIA och därmed skapade scoop medan han hållit tyst om sina KGB-kontakter. Det är först på betryggande avstånd till Berlinmurens fall och Sovjetstatens kollaps han med en axelryckning sagt sig ha haft visst utbyte och rent av bjudits på både sprit som fått pengar för rapportskrivande.

Jan Guillou är en skicklig debattör. Hans kritiker drar sig nu sakta morrande tillbaka. Det hela är på väg att rinna ut i sanden. Det blir inget mer om KGB ifall inte något sensationellt nytt kan presenteras. Och det verkar inte aktuellt.

Av den anledningen kan det finnas skäl att lyfta det hela till ett något högre, mer principiellt, plan. Hur kommer det sig att vi i Sverige tassar så mycket kring det faktum att det under 1950-, 60- och 70-talet fanns dem som sprang andra länders och säkerhetstjänsters intressen? Självfallet skedde värvningar. Diplomaten och Svensk Handels Dag Klackenberg kunde för några år sedan berätta om sina kontakter och hur han framgångsrikt agerat dubbelagent för att sprida falsk information. Och Jan Guillou menar sig ju inte ha gjort något olagligt utan endast förberett ett avslöjande om KGB i Sverige som sedan aldrig blev någon artikelserie.

För några år sedan publicerades en stor bok som var en sammanställning av vilka som var medlemmar i svenska nationalsocialistiska rörelser under 1930- och 40-talet. Nog bläddrades det i den volymen på en mängd folkbibliotek och förtjust snappades det upp namn på personer som blivit kända för andra saker. Men många hade dött då boken gavs ut. Därmed saknades möjligheter till försvar, förklaringar eller replik. Fördelen med att granska den historia som bara ligger 20 till 40 år bak i tiden är att åtskilliga offer som skyldiga lever.

Efter Östtysklands fall såldes en del register. Några hamnade i händerna på USA. Det finns uppgifter om att det kan gå att hyggligt räkna ut ett antal personer i länder som Sverige vilka agerade på uppdrag av Stasi. Hittills har ingen velat avslöja dessa namn eller öppna Säpos arkiv för forskning. I en debattartikel i Svenska Dagbladet fredag 30 oktober tar undertecknad och riksdagskollegan Mats Johansson ställning:

”Åter rasar en debatt om utländska säkerhetstjänsters aktiviteter i Sverige i det förflutna. Just nu ligger fokus på det sovjetiska KGB, för ett drygt år sedan handlade det om östtyska Stasi. En av deras huvuduppgifter var att värva svenskar som skulle förse dem med information och påverka opinionen.

När arkiven efterhand öppnats, främst utomlands, har vi fått veta en del namn. Även Säkerhetstjänstkommissionen gav 2002 en omfattande genomlysning av mönster och människor i övervakningen av säkerhetsrisker.

På en punkt vore det för historieskrivningen värdefullt med en komplettering. Den svenska säkerhetspolisen har tidigare, med politiskt stöd, vägrat att lämna ut de hemligstämplade uppgifter som finns kring dem som eventuellt sprungit Stasis ärenden i Sverige.

I svar på ställda riksdagsfrågor har justitieminister Beatrice Ask (M) förnekat att det skulle handla om 900–1000 namn; däremot har Säpo fått vad som uppges vara ”spridda uppgifter” i samband med att arkiv öppnats. Även om brott i juridisk mening avförts och preskriberats finns en moralisk-politisk dimension. Vilken typ av opinionspåverkare har det handlat om? Hur såg mönstren och nätverken ut? Dessutom är det rimligt att personer som på felaktiga grunder stämplats som diktaturens medlöpare har möjlighet att rentvå sitt goda namn innan böcker och spekulationer om 50 år kommer med utpekanden som ingen av dem då kan värja sig emot.

Det bestående intresset för vem som gjorde vad under det spök- lika 1930-talet visar att vi nu borde ta chansen att offentligt granska det 60- och 70-tal då upp- burna svenskar som i aktiv handling stödde diktaturerna. När kända namn florerar och människor utpekas utan att arkiv öppnats eller hemligstämplar hävts på officiellt material ökar utrymmet för desinformation och förtal. Bättre vore att säkerhetspolisen nu utan att röja källor får offentliggöra information om Stasis arbete i Sverige och svenskars kontakter med DDR-regimen, så att medier och forskare kan gå vidare med att ge oss hela bilden.”