Dagens debatt

Sverige är på många sätt speciellt. Ett land att vara stolt över genom internationella kontakter, öppenhet och frimodighet. Vi sticker av och utmärker oss. Ibland som ensam nation, många gånger tillsammans med resten av Norden.

 

Låt mig med hjälp av två publikationer peka på en del förhållanden som förtjänar att uppmärksammas. Dels Transatalantic Trends från förra året, en sammanställning av statistik om olika länders befolkningars värderingar och inställningar baserat på data insamlat av ansedda German Marshall Fund, samt februarinumret av The Economist som i en drygt tio sidor lång temabilaga beskrev ”nästa supermodell”. Den tidskriften bar talande nog en bild på framsidan av en viking och den uppmanade texten om att världen borde ta en titt på Norden.

 

Sverige är ett exportberoende land. Det märker vi tydligt i samband med global nedgång. Trots egna åtgärder, regeringens stora investeringspaket, påverkas vi av det som sker i vår omvärld. Motsvarande hälften av landets BNP kommer från export. Och två tredjedelar av vår handel sker med EU-området. Den som är intresserad av jobb och sysselsättning kan av den anledningen inte vara passiv och ointresserad av det som händer i resten av Europa.

 

Transatlantic Trends visar hur befolkningen i 12 EU-länder, däribland Sverige, känner sig tillsammans med USA och Ryssland. Det är ingen hemlighet att det finns en ekonomisk dysterhet. Notabelt är att på de flesta håll anser mer än hälften av de tillfrågade att det egna landet hanterat ekonomin på ett dåligt sätt. 73 procent är negativa i Spanien, 66 i Italien och 65 procent i Polen. Två länder sticker av och återfinns i andra änden av skalan: Tyskland där 31 procent misstycker mot 68 procent som uppskattar landets insatser samt Sverige med ännu klarare siffror i form av 24 emot och 74 för. Ett nog så tydligt betyg till Alliansens Sverige! Ifråga om de tillfrågade uppfattar att det råder vad som kan beskrivas som ett rättvist ekonomiskt system i det egna landet sticker också Sverige av. Vi återfinns på den bortersta änden av skalan med största andel som hävdar att ekonomi är rättvis för alla.

 

En liknande bild målas upp av The Economist som visar att kombinationen ekonomi och välfärdslösningar gör de nordiska länderna till föredömen. Här är bra att bo! När ett antal faktorer listas så är Sverige sammantaget nummer ett följt av Danmark, Finland och Norge. Först därefter kommer exempelvis Schweiz, Nya Zeeland, USA och Holland.

 

Det finns en stor fara med att lyfta fram siffror och statistik på det här sättet. Det är en tunn linje mellan stolthet och självhävdelse. Det är viktigt att det finns en politisk förmåga att se de problem, svårigheter och utmaningar som präglar mångas vardag här hemma i Sverige. Men det är också centralt att inse att inget av detta kommer gratis. Det handlar om hårt arbete men också förmågan till ständiga reformer och förbättringar. I tider av ekonomisk oro har Sverige lyckats pressa tillbaka utgifterna och betala av på statsskulden. Det har stärkt oss gentemot utlandet.

 

Ytterst är det också fråga om både pragmatism som tillit. The Economist slår fast att de nordiska regeringarnas politik är en chock för alla ideologer. Det centrala är funktionen. Så länge den skattefinansierade servicen och tjänsterna fungerar så spelar det mindre roll vem som står för utförandet. Ord som borde klinga i öronen för dem som önskar vara med att forma en framtid för Sverige.

 

En hörnsten i våra utrikes relationer är handel och utbyte. Därför är det viktigt att gå vidare med frihandelsavtal mellan exempelvis EU och USA och EU och Asien. Europa kan också göra mer: Tjänstesektorn står för 75 procent av EUs totala BNP och 70 procent av alla arbetstillfällen. Nästan alla nya jobb skapas inom denna sektor, 96 procent enligt Montirapporten från 2010. Enligt kommissionen skulle Europas BNP öka med 330 miljarder euro om medlemsstaterna till fullo implementerade tjänstedirektivet. Kampen för fler jobb och mot arbetslösheten handlar för mig om att fördjupa den inre marknaden, att skapa en digital marknad och underlätta för tjänstesektorn! Kommissionen själv säger att det handlar om kanske 3 miljoner nya jobb till 2020. Men det bygger på en politisk reformvilja.

 

Vid förra årets utrikespolitiska debatt lade jag all min tid på ett land: Ryssland. Ett land som genom agerande håller en vitrysk regim under armarna samtidigt som situationen i närområdet destabiliseras genom konflikter såsom Transnistrien i Moldavien eller Ossetien i Georgien. Putinismen som styre i Moskva har inneburit svåra förhållanden för oppositionella och grupper som slåss för mänskliga rättigheter. Det är viktigt att vi ser det vi ser! Men det finns en fara i att den svenska debatten också drabbas av slagsida så att andra viktiga trender och utvecklingstendenser går förlorade.

 

Om den regionala kontexten präglas av Ryssland så handlar den globala kontexten om Kinas växande styrka och inflytande. Det märks på tuffare relationer och potentiella gränskonflikter med inte bara Japan och Taiwan utan även Filippinerna och Indonesien. I landets jakt på råvarutillgångar visas också ett växande intresse för Arktis, både i form av exempelvis Grönland som Island. Den är naiv som blundar för detta!

 

Styrkan i Sverige i relation med andra länder är vår öppenhet med förmåga till flexibilitet. Det är också det som förklarar att Sverige under förhållandevis stor politisk bredd engagerar sig internationellt såsom i Kosovo, Libyen och Afghanistan. För att återvända till Transatlantic Trends. I synen på att skydda civila från våld i världens konflikter sticker Sverige ut ännu en gång. Där intresset är som lägst, Ryssland, ligger det på 40 procent mot det dubbla, 81 procent, för Sverige där det är som högst.

 

Det visar ett land där vi är trygga i vår pragmatism samtidigt som vi är bärare av en uppsättning bestämda uppfattningar och värden. Det är detta som även fortsättningsvis ska forma vår utrikes- och säkerhetspolitik!

Blogg om twitter

Ord kan vara korta. Meningar rappa. Efter att ha livnärt mig på att skriva och använda olika formuleringar sedan 1988 delar jag Winston Churchills åsikt om att ju mindre du har att säga i tid desto mer kräver det förberedelser. Det spontana ska vara det väl inövade…

 

Det finns nog anledning för en del twittrare att fundera kring detta. För någon dag sedan skrev S-riksdagsledamoten Elin Lundgren under den pågående budgetdebatten: ”Mer tysk arbetsmarknad vill Borg ha. Arbeit macht frei.”

 

Att hon sedan snabbt försökte städa bort sitt famösa inlägg och sedan oförblommerat be om ursäkt mildrade kanske skadan men kunde inte reversera det redan sagda. Visst går det att peka ett kritiskt finger mot henne. På samma sätt som socialdemokraterna med rätta, men heller inte utan partiegoistiska skäl, vände sig mot en moderat som anklagade en ledande S-företrädare för att vara ”klappturk”.

 

Av detta finns det faktiskt massor att lära sig. För det första att alla ledande partimänniskor kan begå fel och göra övertramp. Då kan det, trots allt, vara bra med en förlåtande om än inte accepterande attityd. Inte för att mildra det sagda eller markera förståelse för det fördomsfulla utan för att synliggöra insikten om människans bräcklighet. Jag känner inte Elin Lundgren, men det vore tråkigt om hennes politiska framtid stupade på detta på samma sätt som jag tycker det är rimligt att den moderate twittraren också kan ges en ny chans. Det finns en fara ifall svensk politik endast kommer att handla om att leta reda på vad fel andra sagt eller skrivit snarare än att själv försöka bidra med något begåvat.

 

Både uttrycket ”klappturken” som ”Arbeit macht frei” markerar dock att det finns cementerade uppfattningar. Något liknande har också internationellt diskuterats efter ett omslag på Newsweek som uppfattas beskriva alla muslimer som ”jihadister”. Det finns skäl att nyansera och moderera. Fördomsfullhetens träsk är farligt och stinkande.

 

Ytterst handlar det om förkärleken för kollektiva egenskaper. Människor tillskrivs positioner de antas inta endast därför att de ses representera något. Samtidens politiska samtal är fullt av sådana exempel, tänk bara på Gudrun Schyman och hennes beskrivning av män!

 

Extra trist är Elin Lundgrens kommentar med tanke på att dagens Tyskland på många sätt sedan andra världskriget gjort uppriktiga och storartade insatser för att lyfta fram och vända sig mot de övergrepp och vidrigheter Hitlers rike gjorde sig skyldigt till. Inte minst Västtyskland har försökt göra upp med sin historia medan dåvarande kommunistiska DDR hade ett mer osunt förhållande till det förgångna där onekligen övergången mellan säkerhetstjänsterna Gestapo och Stasi var mer än flytande.

 

Det är synnerligen svårt att se något i dagens Förbundsrepubliken Tyskland som gör det rimligt att skriva om ”Arbeit macht frei” (hämtat från ingångsporten till ett av Förintelselägren). Tvärtom är Tyskland i dag Sveriges viktigaste handelsland. En nation med vilket vi har ett nära utbyte och är en viktig EU-allierad. Om Norden och de tre baltiska republikerna är våra självklara samarbetspartners kan även ytterligare några länder adderas till denna krets. I allt väsentligt de som tillhör den Nordeuropeiska tillväxtkorridoren. Däremot kan det nog vara så att vi i Sverige inte rätt förstår hur stort och inflytelserikt Tyskland är idag och vilka fördelar vi har av våra goda och nära förbindelser. Elin Lundgrens rader visar i blixtbelysning vikten av att vi lär oss mer!

 

S-ledamoten ger trist nog uttryck för den syn som kan finnas hos många svenskar. Dessutom visar hon det vanskliga i snabba och rappa kommentarer. Det övertänkta är att föredra. Allra helst om det ska uttryckas kort och kärnfullt. Där finns en stor fördel mellan den mer ordrika bloggen och dess karga kusin twitter. Ibland kan de många orden behövas för att nyansera. Det gäller inte minst när andra människor, kulturer, religioner och länder ska beskrivas. Det råa gapflabbet fastnar i halsen när insikten kommer att det på andra sidan finns en sårad eller förnärmad människa. Inte en del utav ett kollektiv utan en alldeles enskild vanlig individ!

Brott och Skuld

Efternamnet von Schirach för omedelbart tankarna till Nürnbergrättegångarna efter andra världskrigets slut. På de åtalades bänk satt ledaren för Hitlerjugend och partikoryfén i Wien under Tredje riket. Baldur von Schirach dömdes för brott mot mänskligheten till 20 års fängelse. Han fick 1966 lämna sin cell i Spandau tillsammans med Hitlers arkitekt Albert Speer.

60 år senare gör ett av hans barnbarn sig ett namn som advokat och författare. På svenska finns sedan en tid de två senaste böckerna översatta: Brott respektive Skuld (Bonniers, både i svensk språkdräkt av Lena Hammargren). Passande titlar för en person som möjligtvis i sitt inre reflekterar över vad farfar gjort – men av detta märks inget i de två romanerna, eller snarare novell- eller kortberättelsesamlingarna. Före årsskiftet hade P1s Kulturnytt en överväldigande recension. Så lockande att jag gjorde ett inköp av båda titlarna. Det blev nära på sträckläsning. Dessutom har jag köpt ytterligare några exemplar för att ge bort. Nu slår jag ett slag för detta som varande utmärkt sommarläsning!

Ferdinand von Schirach kan verkligen skriva! Det är ett förtätat språk. Närmast kargt. Brottsmålsadvokaten har fångat upp rättsfall och möjliga juridiska spetsfundigheter på ett begåvat sätt. Till det yttre kan böckernas korta texter snarast liknas vid kriminalhistorier. Men bakom finns reflektioner kring moral. Författaren kan skickligt ta mångas parti. Därmed bearbetar von Schirach svåra frågeställningar på ett synnerligen begåvat sätt. Det är mycket mer etiska dilemman än polisintriger!

Kanske skulle man kunna anklaga von Schirach för att vara cynisk. Så enkelt är det inte. Han pekar inte finger. Och han skrattar verkligen inte åt eländet. Istället skakar han stilla på huvudet i medlidande och medkänsla över vad människan är förmögen till. Både bottenlös ondska som gränslös kärlek och godhet. Ett återkommande tema är också vad som ska anses om den som dödar någon annan för att förhindra något ännu gruvligare eller hemskare. Böckerna består just av frågor om brott och skuld och därmed sammanhängande rätt och fel – allt uppvisat i något slags litterära spegelsalar.

Folk dödas. Det begås handlingar som med alla rimliga mått mätt kan ses som syndiga. Ingen tvekan om att det sker hemska saker. Författaren låter dock läsaren förstå en del av gärningsmannens föreställningsvärld. Vad ligger bakom? Hur resoneras det? Det till synes skeva kan bli rakt med ett annorlunda perspektiv. Därefter är det dags för en moralisk dom. Sällan avkunnad av von Schirach utan överlåten till hans läsare. Det är skickligt. Människor tecknas besatta av en livsuppgift men också hur handlingar får konsekvenser om än ibland med stor fördröjning och utan att sambanden ter sig alldeles uppenbara.

En av berättelserna slutar med ett citat från en av litteraturhistoriens klassiker, Den store Gatsby, av F Scott Fitzgerald. Det är en mening som kännetecknar mycket av det von Schirach skrivit men kanske också om hans egen och familjens kamp med den egna historien: ”Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna.”

Tankar vid tidningshögen

Söndagar har sin charm. Inte minst då många tidningar är fullmatade och erbjuder bilagor av alla det slag. Ibland sparar jag en hög från veckan som gått av oläst materiel som sedan kan avnjutas tillsammans med dagens övriga medieskörd.

Herald Tribunes (alltså New York Times) utgåva 14-15 juli kom att fånga mitt intresse genom ett par artiklar. Som en av huvudnyheterna presenterades den oro som nu råder i Tyskland kring manlig omskärelse. En delstatsdomstol i Köln har skapat stor osäkerhet kring vad som är lagligt och vem som eventuellt kan göra sig skyldig till brott (familjen, läkaren eller sjukhuset). Både judiska som muslimska grupper är upprörda och förbundskansler Merkel låter meddela via sina politiska tjänstemän att hon ser allvarligt på läget och självfallet slår vakt om religionsfriheten med dess respekt för seder och bruk. I tidningen uttalar sig en familj från Turkiet boende i Tyskland om att de som muslimer brukar uppsöka det judiska sjukhuset för ingreppet. Nu tar det inte emot de unga gossarna. Alternativet blir något annat – att outbildade personer och kvacksalvare i hemlighet får utföra omskärelsen.

Litet längre fram i Herald Tribune skriver en 23-årig muslim från Indien att hon bestämt sig för att börja bära hijab. Hon ser inte slöjan eller huvudduken som ett uttryck för manligt förtryck utan för kvinnlig frigörelse: Äntligen är det ingen som behöver bedöma mig för mitt utseende eller mina kläder utan för mina inre kvaliteter och vad jag gör. Med hänvisning till sin examen understryker hon att uppfattningen inte har sin grund i bristande utbildning eller tvång. Insändaren är ett försök från hennes sida att riva ned några av de murar av fördomar som finns kring dagens islam. Jag vill värna min kropp och inte bli ett objekt, låter hon hälsa.

Båda inläggen är intressanta. Och på sitt sätt tidstypiska. Ett modernt sekulärt samhälle krockar numera allt som oftast med ett mer traditionalistiskt och religiöst inspirerat. Det finns anledning att ta strömningarna på allvar och försöka begripa dem. Det är inte alltid samma sak som att bejaka eller gilla dem. Religion är i många länder och kontinenter en kraft att räkna med. Den som försöker underskatta eller bortförklara detta lurar sig själv. Som ateist kan man med helig vrede och fylld av egen tro vilja fördöma allt det religiösa eller som kristen se det dåliga i islam. Det förändrar dock ingenting att försöka tänka bort eller retuschera. Den förre brittiske premiärministern Tony Blair är en person som inser de olika religionernas roll och försöker skapa spännande mötesplatser. Genom att lära sig mer och försöka förstå går det lättare att hantera och bygga broar.

I Herald Tribune fanns också en artikel om Egyptens president Mursi som valde att låta sitt första utlandsbesök som statschef gå till Saudi-Arabien. Nog kan man höja ett ögonbryn. Men det ska inte nödvändigtvis ses som ett försök till muslimskt koalitionsbyggande. Saudi misstänks på goda grunder ha investerat betydande belopp hos grupper som finner dagens muslimska brödraskap alltför modernt och samhällstillvänt. Däremot är det ett tecken på att Egypten behöver mycket pengar utifrån. Det finns dock anledning att separera hårdföra salafister, mer eller mindre direkt betalda av Saudi-Arabien, från brödraskapet med sina ledande medlemmar fängslade under Mubarak och båda dessa grupper i sin tur från mystikerna inom den sufiska rörelsen.

Inte minst muslimer kan i dag mötas av mångas misstankar. I själva verket handlar det om minst lika många uttryck och inriktningar inom islam som det kristendomen rymmer där det rätt enkelt går att notera att protestanter, ortodoxa och romersk-katolska inte alltid kommer överens eller tycker lika. Såsom den unga kvinnan skriver i Herald Tribune har hon reflekterat kring sitt bärande av hijab. Det förtjänar respekt, även från dem som inte delar hennes slutsats. Det är inte alla som funderat på sin livssituation…

Omskärelsen är ett gammalt religiöst uttryck. För oss som inte praktiserar bruket är det svårt att inse poängen. Samtidigt finns det anledning att försvara andras rätt till sina traditioner. Och risken är stor att det blir precis som föräldrarna berättade i Herald Tribune då de pikant nog som muslimer inte kunde nyttja den service som erbjöds via ett judiskt sjukhus: Får vi inte göra det på ena sättet så gör vi det på det andra.

Nej, man behöver inte alltid gilla andra religioner och dess uttrycksformer och traditioner. Men det finns anledning att hysa respekt för varandra och reflektera kring samexistensens villkor. Den som vill förstå dagens moderna värld gör klokt i att lära sig något om religion. Inte nödvändigts för att dela en tro, eller ens gilla den, men för att förstå sammanhangen!

Birgitta Almgren till riksdagen

De senaste veckorna har professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola väckt uppmärksamhet med sin bok Inte bara spioner…

När hennes granskning av Stasi kom ut för något år sedan startades en debatt om den dåvarande östtyska säkerhetstjänstens aktiviteter i Sverige. För egen del finner jag det lika naturligt att denna period skärskådas som hur Nazityskland försökte infiltrera vårt land. Det har dock uppfattats som olämpligt att närma sig den egna samtiden. Även om Sverige gjort mycket i samband med kommunismens kollaps och Sovjetunionens sönderfall, särskilt gentemot de tre baltiska republikerna, så har vårt land inte en alltigenom ärbar historia att se tillbaka på. Det har varit kryperi och undfallenhet gentemot det röda blocket som kunde ägna sig åt censur, förföljelse, tortyr och avrättningar medan ledande svenskar tittade åt annat håll.

Det handlar dock inte bara om staternas likgiltighet. I vissa fall fanns det personer som sprang andra länders ärenden. Inte bara som spioner utan också som informatörer och betalda propagandister. Kunskapen är kanske bäst om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv, de så kallade Rosenholz-dokumenten, hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där. Det finns goda möjligheter att visa vem som gjorde vad.

I Sverige bedrivs ett projekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. Den senaste boken bygger på uppgifter hon fått tillgång till efter en dom i regeringsrätten, dock med kraftiga inskränkningar och begränsningar.

DDR-statens påverkan och infiltration är något gemensamt för Norden. Det handlar om vår nutidshistoria. Av flera skäl är det viktigt att forskarna i de olika länderna kan arbeta utan begränsningar och hinder.

Internationellt arbetas för ökad öppenhet kring just de kommunistiska regimernas brott mot mänskligheten. Med mycket bred majoritet antogs av Europaparlamentet den 2 april 2009 en resolution. Paragraf 6 är tydlig om tillgången till arkiv: ”Europaparlamentet beklagar att tillgången till handlingar av personlig betydelse eller för vetenskaplig forskning fortfarande är orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna”.

27 september 2011 avslutades en konferens i Visby med nordiska forskare som ägnar sig åt Stasi. Där antogs ett manifest med följande lydelse:

”Den östtyska säkerhetstjänsten Stasis verksamhet i de nordiska länderna är historia. Det handlar om nutidshistoria och en viktig del av den internationella politiken.

Under de senaste 20 åren har detta övervägande varit föremål för undersökande journalistik. Långsamt har forskningsintresset ökat från historikers och statsvetares sida. Men forskning om DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet bör vara en fast beståndsdel i vår europeiska historia. Men så långt har vi ännu inte kommit.

En anledning till detta är att de avgörande dokumenten från DDR:s säkerhetstjänst fram till idag inte är tillgängliga för forskningen. Det handlar om Rosenholz-dokumenten som rör medborgare från de nordiska länderna. I Stasiarkivet, i den tyska myndigheten BStU i Berlin, finns inte Rosenholz-dokumenten som rör Danmark, Finland, Norge och Sverige. Originalen finns i CIA:s arkiv i USA. Med detta förslag tar vi upp ett förslag som den ledande politikern i förbundskanslerns kansli och nuvarande chefen för tyska underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst Ernst Uhrlau redan i februari 2000 lade fram för de nordiska ländernas ambassadörer.

Vi vädjar till de nordiska regeringarna att agera så att Rosenholz-dokumenten ställs till Stasiarkivets förfogande, eftersom denna myndighet är ansvarig för bearbetning och dataskydd gällande DDR-historia. Det är dags att DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet blir föremål för seriös forskning.”

För att bredda kunskapen har ett antal kolleger med mig i spetsen bjudit in Birgitta Almgren till riksdagen. Mötet sker onsdag 12 oktober klockan 15. Personligen ser jag fram emot att få höra henne utveckla tankarna, inte minst kring vikten av just de så kallade Rosenholz-dokumenten.