Dagen listar tio händelser

Den kristna tidningen Dagen har listat tio stora händelser för svensk kristenhet under 2012. Både allvarliga och tragiska saker som mer trivsamt och hoppfullt. Prinsessan Estelles dop finns självklart med. Det handlar om frikyrkodebatten och Jesusmanifestationen. Den senare kunde jag själv följa på plats i Kungsträdgården. Trots regn fanns en påtaglig värme. Vännen och tidigare domprosten Hakon Långström gör en fantastisk insats!

 

Naturligtvis omnämns även den så kallade Stasiprästen. Dagen har själv som kanske enda tidning i Sverige försökt belysa det som hänt på ett seriöst och djuplodande sätt och hur allvarligt det är för Svenska kyrkan. Ytterst handlar det om förtroende och respekt! Det noteras: ”När prästen Alexander Radler bekräftade att han under många år fungerade som agent åt östtyska säkerhetstjänsten Stasi blev det rejäl uppståndelse. I en exklusiv intervju i Dagen berättade han om sin resa och avsade sig prästämbetet, men frågan stannade inte där utan kan vara större än så. Röster höjdes – allra tydligast var Hans Wallmark, riksdagsledamot och ledamot i Kyrkostyrelsen – för att Svenska kyrkan ordentligt bör utreda om det funnits fler kopplingar till DDR.”

 

På första plats i Dagens uppräkning hamnar den omfattande diskussionen om skolavslutningar som förts. I samband med advent brakade det loss. Därefter har ett växande antal personer tagit ställning för möjligheten att skolor ändå visar intresse för kyrkor. Tidningen noterar:

 

”Traditioner och vanor sitter djupt och skapar reaktioner när de bryts eller utmanas, något som inte minst blir tydligt och konkret kring skolavslutningarna och Skolverkets tolkning av nya lagen att inga religiösa inslag ska komma till utryck om skolan förlägger terminsslutet till en kyrka. Frågorna därikring har berört brett och tagits upp i stort sett överallt i olika vinklar, bland annat i form av Adventsuppropet som initierades av Dagen och gav över 80 000 namnunderskrifter som lämnades till skolminister Jan Björklund. Inom delar av kristenheten har det suckats om kristofobiska Sverige, på andra håll har det varnats för att sträva efter en ny kyrklig maktposition i samhället. Och bredvid detta har bland annat humanister och ateister fört fram sina åsikter, somliga med kraftig argumentation mot alla religiösa tendenser i skolrelaterade verksamheter men även många som förespråkar att traditioner får fortgå och att skola och kyrka hör samman vid exempelvis avslutningar. En följetong som lär fortsätta under 2013.”

 

Vi är några stycken som på olika sätt försökt resonera kring de tolkningar som gjorts och också kritiserat den beröringsångest som finns inför det religiösa. Jul och påsk är ju helt otänkbara utan sitt kristna innehåll. Tillsammans med Lars Stjernkvist (S), Andreas Carlson (KD, Birgit Friggebo (FP) och Staffan Danielsson (C) publicerades en text på DN Debatt om detta. Vi skev bland annat:

 

”När allt ska suddas ut i neutralitetens namn, riskerar vi att gå miste om respekt för varandra och förståelsen för vår kultur.

 

Skolan ska inte ta ställning eller tvinga någon att utöva en viss religion. Därom finns det en stor samsyn. Men det är inte samma sak som att ta bort religiösa referenser. I vårt land finns det människor som tror och de som inte tror alls. Vägen till förståelse är inte att sudda ut detta och mötas i någon slags avskalad påstådd neutralitet. Tvärtom. Att säga tvärt nej till religiösa uttryck, hur man nu ska göra det, är inte ett neutralt beslut.

 

Vi menar att vi snarare behöver mer kunskap om både människors tro och de värderingar som format och formar vår kultur och vårt samhälle. I Sverige är det knappast någon överraskning att kristendomen har spelat en oerhört stor roll som förmedlare av dessa värderingar. Det finns ingen motsättning mellan att bejaka detta arv samtidigt som även andra religioner och traditioner uppmärksammas. Vi menar att den grundläggande frågan inte på något sätt handlar om att ställa kristen tro eller tradition mot andra trosinriktningar, utan istället handlar den grundläggande frågan om religionens plats i det offentliga rummet. Anser vi att det är farligt att elever även i skolan får ta del av kunskap om religioner och att kristendomen av framförallt historiska skäl får ett större utrymme, eller tycker vi istället att detta är något som kan berika våra elever?

 

När man besöker exempelvis ett adventsfirande och sjunger en välkänd psalm går det inte att ta bort innehållet. Vi menar att elever i skolan utsätts för olika former av påverkan varje dag. Skolans uppgift är att förmedla kunskap och fakta. Lika viktigt är också att bidra till att elever utvecklar ett kritiskt tänkande, men också tolerans och förståelse för att vi tycker och tror olika.”

 

Hela artikeln i Dagen om tio stora händelser under 2012 finns här:

http://www.dagen.se/nyheter/tio-viktiga-handelser-for-svensk-kristenhet/

Tankar vid tidningshögen

Söndagar har sin charm. Inte minst då många tidningar är fullmatade och erbjuder bilagor av alla det slag. Ibland sparar jag en hög från veckan som gått av oläst materiel som sedan kan avnjutas tillsammans med dagens övriga medieskörd.

Herald Tribunes (alltså New York Times) utgåva 14-15 juli kom att fånga mitt intresse genom ett par artiklar. Som en av huvudnyheterna presenterades den oro som nu råder i Tyskland kring manlig omskärelse. En delstatsdomstol i Köln har skapat stor osäkerhet kring vad som är lagligt och vem som eventuellt kan göra sig skyldig till brott (familjen, läkaren eller sjukhuset). Både judiska som muslimska grupper är upprörda och förbundskansler Merkel låter meddela via sina politiska tjänstemän att hon ser allvarligt på läget och självfallet slår vakt om religionsfriheten med dess respekt för seder och bruk. I tidningen uttalar sig en familj från Turkiet boende i Tyskland om att de som muslimer brukar uppsöka det judiska sjukhuset för ingreppet. Nu tar det inte emot de unga gossarna. Alternativet blir något annat – att outbildade personer och kvacksalvare i hemlighet får utföra omskärelsen.

Litet längre fram i Herald Tribune skriver en 23-årig muslim från Indien att hon bestämt sig för att börja bära hijab. Hon ser inte slöjan eller huvudduken som ett uttryck för manligt förtryck utan för kvinnlig frigörelse: Äntligen är det ingen som behöver bedöma mig för mitt utseende eller mina kläder utan för mina inre kvaliteter och vad jag gör. Med hänvisning till sin examen understryker hon att uppfattningen inte har sin grund i bristande utbildning eller tvång. Insändaren är ett försök från hennes sida att riva ned några av de murar av fördomar som finns kring dagens islam. Jag vill värna min kropp och inte bli ett objekt, låter hon hälsa.

Båda inläggen är intressanta. Och på sitt sätt tidstypiska. Ett modernt sekulärt samhälle krockar numera allt som oftast med ett mer traditionalistiskt och religiöst inspirerat. Det finns anledning att ta strömningarna på allvar och försöka begripa dem. Det är inte alltid samma sak som att bejaka eller gilla dem. Religion är i många länder och kontinenter en kraft att räkna med. Den som försöker underskatta eller bortförklara detta lurar sig själv. Som ateist kan man med helig vrede och fylld av egen tro vilja fördöma allt det religiösa eller som kristen se det dåliga i islam. Det förändrar dock ingenting att försöka tänka bort eller retuschera. Den förre brittiske premiärministern Tony Blair är en person som inser de olika religionernas roll och försöker skapa spännande mötesplatser. Genom att lära sig mer och försöka förstå går det lättare att hantera och bygga broar.

I Herald Tribune fanns också en artikel om Egyptens president Mursi som valde att låta sitt första utlandsbesök som statschef gå till Saudi-Arabien. Nog kan man höja ett ögonbryn. Men det ska inte nödvändigtvis ses som ett försök till muslimskt koalitionsbyggande. Saudi misstänks på goda grunder ha investerat betydande belopp hos grupper som finner dagens muslimska brödraskap alltför modernt och samhällstillvänt. Däremot är det ett tecken på att Egypten behöver mycket pengar utifrån. Det finns dock anledning att separera hårdföra salafister, mer eller mindre direkt betalda av Saudi-Arabien, från brödraskapet med sina ledande medlemmar fängslade under Mubarak och båda dessa grupper i sin tur från mystikerna inom den sufiska rörelsen.

Inte minst muslimer kan i dag mötas av mångas misstankar. I själva verket handlar det om minst lika många uttryck och inriktningar inom islam som det kristendomen rymmer där det rätt enkelt går att notera att protestanter, ortodoxa och romersk-katolska inte alltid kommer överens eller tycker lika. Såsom den unga kvinnan skriver i Herald Tribune har hon reflekterat kring sitt bärande av hijab. Det förtjänar respekt, även från dem som inte delar hennes slutsats. Det är inte alla som funderat på sin livssituation…

Omskärelsen är ett gammalt religiöst uttryck. För oss som inte praktiserar bruket är det svårt att inse poängen. Samtidigt finns det anledning att försvara andras rätt till sina traditioner. Och risken är stor att det blir precis som föräldrarna berättade i Herald Tribune då de pikant nog som muslimer inte kunde nyttja den service som erbjöds via ett judiskt sjukhus: Får vi inte göra det på ena sättet så gör vi det på det andra.

Nej, man behöver inte alltid gilla andra religioner och dess uttrycksformer och traditioner. Men det finns anledning att hysa respekt för varandra och reflektera kring samexistensens villkor. Den som vill förstå dagens moderna värld gör klokt i att lära sig något om religion. Inte nödvändigts för att dela en tro, eller ens gilla den, men för att förstå sammanhangen!

Tro och politik

Sedan något år tillbaka ordnas i Uppsala en Teologifestival. Ett antal personer kommer samman för att utifrån helt olika perspektiv och utgångspunkter diskutera angelägna ämnen. Nu senast har nio olika seminarier arrangerats för bortåt 900 deltagare. Själv medverkade jag under rubriken ”Tro och politik” inför drygt 200. Vid min sida hade jag förre ärkebiskopen KG Hammar, prästen Helle Klein som tidigare varit på Aftonbladet samt prästen Marika Markovits som nu är chef för Stockholms stadsmission.

Kvällen före började det att kärva. Journalisten Cecilia Uddén som också skulle vara med på detta pass tvingades vända tillbaka mot Kairo när hon nått fram till Hässleholm. Radions redaktion ansåg att hon behövdes mer därnere än häruppe.

Därmed förlorades en röst som kunnat beskriva förändringarna men också komplexiteten i vad som nu sker i Nordafrika och Mellanösterns som resultat av den så kallade Arabiska våren. Själv tror jag att min plats i panelen motiveras av att jag är ordförande till den parlamentariska delen av Medelhavsunionen (PA-UfM) samt att jag som riksdagsman intresserat mig för just behovet av insikt om religiösa frågor. Omvärlden tolkar ständigt det som sker i länder som Irak, Syrien och Iran – det finns djupt kunniga personer som vet det mesta om geografin, den militära kapaciteten och beväpningen men hur många förstår kulturen och religionen på plats?

Några tankar gick att utveckla i Uppsala. Jag började med frågan: Hur många tycker att det svenska samhället ska påverkas och inspireras av Bibeln och kristen tradition? Väldigt många av deltagarnas händer sågs i luften. Men när jag sedan sa att det är precis så muslimska partier resonerar i länder som Egypten drogs armarna tveksamt ned. När vi med oro ser på islamska politiker är sanningen den att de många gånger vill samma sak som starkt kristna: Att den egna tron ska påverka och rent av genomsyra samhället.

Min uppmaning lyder därför: Se sig själv med den andres ögon! Förenklingar fördummar. Alla muslimer är lika litet lika som alla kristna är lika. Det finns behov av nyanser! Det som är en självklarhet för oss – en sekulär konstitution – ses med misstänksamhet i andra länder. I Egypten kan det tolkas som anti-religiös. Därför tror jag att det är bättre att tala om en ”civil ordning”. Helt fel har inte den som ogillar tanken på ordet ”sekulär”. Det har över tid inneburit rätt hemska skare såsom i Frankrike der det ledde till skändningen av Notre Dame och dödandet av präster och munkar samt nunnor under jakobismen i slutet av 1700-talet.

För egen del tycker jag att frågan borde ställas om sekulär rätt innebär att få utöva religion eller tvånget att undvika religion? Sekulära stater hanterar det olika. En del släpper in de olika konfessionerna i skolorna för att var och en få undervisa barnen i sin religion – Norge har exempelvis sin trosuppläring. Men andra, som Sverige, har en direkt beröringsångest vilket leder till att det inte ens går att anordna sommaravslutning med psalmsjungande om ”Den blomstertid nu kommer” i kyrkan.

Jag tror att många svenska politiker är präglade av sekularismen. Man förstår inte religions betydelse och roll. Det går att tala om teofobi!

Jag avslutade mitt inlägg med frågan: Hur många tycker att vi är öppna och toleranta i Sverige? Därefter: Och hur många finner ett land som USA inskränkt? Självfallet var det långt över hälften av de 200 som ansåg at Sverige var mycket tolerant medan rätt få hade samma åsikt om USA. Då var det dags för följdfrågan: Skulle en person från Livets Ord kunna väljas till statsminister? En mormon? Men Mitt Romney är på väg att bli USAs näste president. Han är mormon. Så vem är egentligen religiöst tolerant?

Min slutsatser: Det finns alltid behov av moderation när frågan om tro och politik ska dryftas. Respekt – Se sig själv med den andras ögon.

Plats för kristna i Arabvärlden?

Den ena efter den andra odemokratiska regimen i Arabvärlden får nu se maktinnehavet hotat av uppretade människomassor. Händelserna i Libyen för närmast tankarna till Rumänien för drygt 20 år sedan. Diktatorn möttes av en buande befolkning i Bukarest medan en mössförsedd Khadaffi sänt iväg slänkyssar till en förbryllad skara i Tripoli. En del av Libyens tidigare elit har nu vänt härskaren ryggen. Fler står säkert och väger. Processen gjordes kort mot paret Ceausescu då de gamla kamraterna för att rädda sitt eget skinn verkställde en snabb rättegång, förkunnade dom och sedan verkställde avrättningen. Khadaffi litar nog för närvarande - med rätta - på ingen!

I Europa och västvärlden är känslorna uppenbart tudelade. Å ena sidan hoppas många att de gamla härskarnas dagar är lätt räknade och å den andra sidan vill ingen se uppkomsten av nya förtryckarstrukturer med kanske religiösa förtecken. Somliga hävdar rent av att islam och demokrati inte går att förena. Det märkliga är att många av dem som nu varnar för bland annat de kristnas ställning samtidigt för några år sedan uppmärksammade den förföljelse som kristna utsattes för i just länder som Egypten. Om det gamla inte var bra och det nya inte heller blir bra då är ju frågan vad som någonsin kan bli bra?

För egen del är jag mer hoppfull utan att för den skull vara naiv. Mycket kan gå fel. Men påbörjas vandringen längs en väg mot öppenhet, pluralism, fria media och rättsstat då kommer läget för alla grupper - kristna såväl som muslimer, judar, icke-religiösa och alla former av politiska - att förbättras. Om detta har jag skrivit en debattartikel som publicerats i ett antal tidningar:

"Om sex månader planeras val i Tunisien respektive Egypten. Förändringarna har sin grund i breda gruppers frustration efter år av påtvingad fattigdom och marginalisering. Det finns en frihetstörst som dämpats genom att folk fängslats, oppositionella trakasserats och nätets tanketrafik hindrats.

Av den anledningen skulle etablerandet av pluralism, oberoende media och andra friheter i Tunisien och Egypten långsiktigt kunna påverka området i sin helhet på ett positivt sätt/.../

Som relativt nybliven ordförande för riksdagens EMPA-delegation (Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly – ett samverkansorgan mellan EU och södra Medelhavsregionen och Nordafrika) har jag vid olika tillfällen träffat företrädare för ett antal Arabländer. Långt före demonstrationerna var en av de frågor som behandlades kristnas och andra religiösa minoriteters ställning. De fördomar som muslimer kan drabbas av i Sverige och Nordeuropa har samma grumliga grund som de kristna kan mötas av på andra håll i världen. De upplopp som för en tid sedan inträffade i Egypten med kyrkor som sattes i brand och andra svåra övergrepp som följd påstods ha sin upprinnelse i anklagelser om våldtäkt av en muslimsk flicka. I Sverige finns det ju politiska krafter som försöker hävda det omvända med brottslighet som sägs ha sin grund i islam.

I länder med hög korruption, svagt rättsväsende och låg tilltro till de offentliga organen kan det vara enklare att piska upp stämningarna. Även om det finns motsättningar och slitningar mellan olika grupper i Nordeuropa kan de i normalfallet hanteras under ordnade former. En demokratisering med steg mot en fungerande rättsordning är därför viktigt för att slå vakt om kristna gruppers ställning i Arabvärlden. Problemet är inte islam, utmaningen är avsaknaden av fungerande polis, fristående domstolar och mediefrihet. Val om sex månader är ett viktigt steg, men det är inte det enda utan kräver också uppbyggandet av ett öppet samhälles institutioner."

Till åminnelse av Kalle Anka?

På många håll i landet har det i dag varit julkortsvitt. Snö och kyla har kompletterat adventsbasarer och marknader. Det har köpts julkärvar och halmarbeten. Även hemma hos oss har det så sakteliga blivit julastämning då hustrun sett till att rum efter rum städats och därefter pyntats. Årets alla tomtar och småsaker är en smula ovanligt. Vi brukar avvakta inför den stora resan dagarna före 24 december. Det var därför inte konstigt att sonen sa: Här ser ut att bo en 86-årig gammal kvinna!

Inför första advent har Margareta Pålsson, utbildningsutskottets ordförande, och jag haft en debattartikel i Kyrkans Tidning om den stundande helgen och det kristna budskapet. Vi skrev bland annat:

”Första advent och början på ett nytt kyrkoår: För somliga är detta en självklarhet, för andra mer en förborgad hemlighet. Med julen i antågande närmar vi oss en av kristenhetens största helger. Det nyfödda, sårbara barnet lyfts fram. Det möter oss i allt från krubban som görs i ordning i hemmet till motiv på kort som ska postas i tid. Om några månader spikas den blödande, döende människan upp på korset. Påskens mysterier är den självklara pendangen i det som handlar om död och liv.

Även den mest sekulariserade i vårt land, om man så är hedersmedlem i föreningen Humanisterna, påverkas av de traditioner, seder men också rättsuppfattningar som präglat och fortfarande präglar Sverige och västvärlden. Vår kulturkrets vilar på ett arv från Aten, Rom och Jerusalem.

Under en tid har det förts en diskussion ifall kristendomen skall ges en särställning i undervisningen. Kritiken och invändningarna har sällan eller aldrig kommit från företrädare för andra religiösa samfund. Istället har motståndet huvudsakligen hämtat näring ur ett helt antireligiöst betraktelsesätt. För även den muslimska eller judiska trosbekännaren inser att fördjupad kunskap om det som format vår kultur leder till förståelse och insikt om även andra religioner.

Församlingar och kristna företrädare har inför det kommande beslutet uttryckt oro. Därför är det med stor tillfredsställelse det går att konstatera att kristendomen, tack vare Alliansregeringen, även i fortsättningen kommer att ha en särställning i skolans religionsundervisning. Skolverkets förslag att likställa de fem världsreligionerna blir därmed inte verklighet. Svenska elever kommer även i framtiden att få lära sig mest om den religion som under de senaste tusen åren haft störst inverkan på oss och vårt samhälle/.../

I tusen år har kristendomen haft stort inflytande över hur våra lagar är konstruerade, hur vi beter oss mot varandra, vilka helgdagar vi är lediga och hur många av våra traditioner ser ut. Det är ingen slump att vår flagga pryds av ett gult kors på blå botten/…/

Elever med rötter i andra kulturer vinner på att skolan fokuserar på varför vårt land och vår kultur fungerar på ett visst sätt. Dels därför att de i mindre utsträckning än andra kan få den kunskapen hemma. Men också för att det är lättare för oss som bor i Sverige att acceptera och känna oss trygga med andra kulturer om vi har kunskap om vår egen/…/

Med första advent och en stundande julhelg kommer många svenskar, avsiktligt eller helt oavsiktligt, att påverkas av den kristendom svenska skolelever nu ges rätt och möjlighet att fördjupa sig litet mer i. Julen firas faktiskt inte till åminnelse av Kalle Anka i TV klockan 15 den 24 december - även om detta också på sitt sätt råkar vara en tradition!

Artikeln i Kyrkans Tidning finns i sin helhet här:
http://www.kyrkanstidning.com/ledare_och_debatt/debatt/kristendomen_hjalper_oss_forsta_var_kultur_0_15533.news.aspx

Muslimskt hot mot Europa?

Jag har inte alltid varit helt imponerad av Göran Rosenberg. Stundom har hans yrkesskicklighet som journalist slagit mig, men så har jag funnit inlägg och reportage som väl vinklade. Efter ett antal krönikor i Dagens Nyheter den senaste tiden har jag ändrat uppfattning. Jag tycker att han allt mer markerat ett oberoende och en intellektuell rörlighet som gör honom till en av de mest spännande att läsa i dag. En plats han i min värld delar med DN-skribentkollegan Nathan Sachar. De är två personer i en krets av fritänkande skribenter. Ibland oväntade i sina åsikter, ofta välformulerade.

För någon dag sedan hade Göran Rosenberg en text om Europas problem. Den kan verkligen rekommenderas!

Han pekar på skillnaden men också kopplingen mellan USA och Europa. Slutsatsen lyder: ”På oceanlängds avstånd är vi alla européer.” Och så kan det nog vara. USA må bestå av 50 delstater men hålls ändå samman av ett kitt i form av bland annat språk, stor rörlighet och vissa federala organ. Paketet som trots allt innehåller en hel el olikheter och spänningar knyts dock hårt ihop av yttre symboler som exempelvis stjärnbaneret. Bitvis uppvisas en patriotism som i sin barnsliga glädje är ett tecken på det ändå med historiska mått är en ung nation. Europa, som den gamla kontinenten, är fortfarande mångfald och ett stort pussel där bitarna utgörs av religion, historia, traditioner, seder, språk, regioner och länder.

Eller med Göran Rosenbergs ord: ”På närmare håll är vi fortfarande det virrvarr av nationer och språk som vi alltid har varit, och därmed också det virrvarr av kollektiva identiteter och minnen för vilka Europa genom historien utgjort både slagfält och mötesplats. Européernas förmåga att från tid till annan förfölja, fördriva och förinta varandra i namn av någonting mindre än Europa, och tidvis i namn av någonting större, har präglat den europeiska civilisationen i lika hög grad som dess förmåga att från tid till annan producera en Shakespeare, Michelangelo, Bach eller Einstein.
Virrvarret är vad som på gott och ont har definierat Europa.”

Sedan redogör Rosenberg för en ny bok: Christopher Caldwells ”Reflections on the Revolution in Europe”. I den hävdas bland annat att ”Europas problem beror på något annat än européerna själva, nämligen muslimerna. Europas muslimer är inte européer, och islam är inte en europeisk religion, och den muslimska invandringen är en främmande kolonisering som hotar Europas existens.”

Ganska förnärmat avfärdas detta resonemang av Göran Rosenberg. Det är dumt, och som exempel anförs den nu pågående ekonomiska krisen i Grekland som på inget sätt kan sägas bero på något muslimskt. Den är hemlagad. Hitler, Förintelsen, koncentrationsläger, Stalin samt Gulag kan ju svårligen heller sägas bero på islam.

Caldwells tes kan avfärdas av fler anledningar utöver det Rosenberg skickligt anför. Det är nämligen ohistoriskt! Förhållandet mellan det kristna Europa och muslimskt inflytande österifrån är mycket gammalt. Det har handlat om ömsesidig påverkan och närvaro. Inte minst är detta en aspekt just Nathan Sacher brukar lyfta fram med Spanien och den iberiska halvön som ett gott exempel på kristenhet, judendom och det muslimska sida vid sida men också hur de tre influerat varandra.

Den slutsats Göran Rosenberg drar finns det dock all anledning att dela: ”Därmed inte sagt att migrationen från länder och kulturer utanför Europa är problemfri, inte heller att den ökade närvaron av islam i Europas nationalstater är friktionsfri, bara att vi inte får luras att leta efter nya syndabockar för vad som i grunden är Europas gamla vanliga problem.
Europa är en ordning som bara kan byggas på ett virrvarr av nationer och kulturer – eller inte byggas alls.”

Christopher Caldwells namn på sin bok kan tyckas fyndigt: ”Reflections on the Revolution in Europe”. Det travesterar på Edmund Burkes ”Reflections on the Revolution in France.” Den senare är nog fortfarande mer relevant för vår kontinent!

Här finns länk till Göran Rosenbergs krönika:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/europas-problem-1.1073794

Tomheten som förenar

För ett antal år sedan var jag i Jerusalem med en grupp yngre borgerliga journalister och redaktörer. Det var ett späckat och mycket givande program. Självfallet ett antal besök i staden och närområdet. Och det var hänförande att vandra omkring på gator och bland hus som funnits i tusentals år. De tre abrahmitiska religionerna gjorde sig alla påminda med trosbekännare i olika klädedräkter på väg till religiösa platser som var och en av dem särskilt vördade - här fanns judar, kristna och muslimer. Desto mer man försökte sätta sig in i konflikterna desto mer komplicerat blev det. Palestinska människorättsaktivister som klagade över förföljelser och avrättningar från den egna myndigheten. Judar som kände oro för att dödas i meningslösa självmordsdåd uteslutande för att de var just judar. Och kollektiv bestraffning även om Israel förnekade att så var fallet.

Något särskilt var det att besöka olika kyrkor och religiösa minnesmärken som uppförts av kristna. Ett par platser konkurrerade om att vara just där Jesu grav varit belägen. Det sista huset vi besökte var nog med all säkerhet inte vad det påstods vara. Men det var en liten byggnad med en vacker doftande trädgård och när man besökte rummet som hävdades ha varit just där kroppen legat gick det att se en liten handskriven skylt: ”Han finns inte här!”

Och så är det. Kristendomens sanna mysterium är ju att kvinnorna kommer till en tom grav.

Under mina år som politisk skribent fascinerades jag över alla kolleger som gärna skrev julbetraktelser den 24 december på kristet tema men sedan fullständigt struntade i påsken. Om den ena helgen var till åminnelse av Walt Disney i TV klockan 15 så är den andra av ännu mer oklar status, kanske till åminnelse av det välfyllda påskägget med småplock från Coop för 3,95 hektot! Det centrala för kristenheten, även om dagarna kan infalla olika beroende på vilken kalender som används, är ju påsken. Pinandet och förföljelsen som slutar med korsfästelsen, döden och att Jesus läggs i graven. Och så påskdagen då uppståndelsen manifesteras.

Självfallet kan alltid olika aspekter av Jesu liv och gärningar uppmärksammas och analyseras. Offret på korset. Det hjärtskärande i Maria som sörjer sin son. Det ofattbara är dock att graven var tom då den besöktes på tredje dagens morgon.

För egen del har jag alltid fascinerats av andra religioner och de gudar som presenterats över tiderna. Det har många gånger handlat om titaner med fantastiska gåvor och förmågor. Kristenheten framhäver istället en sann människa som blir slagen, blöder och dör. För att sedan uppstå.

Passionsdramat är central för alla kristna. I år har jag dessutom tittat på en del av påskprocessionerna som arrangeras av den romersk-katolska kyrkan i Las Palmas. Mäktiga uppvisningar med många deltagare och olika vagnar där figurer beskriver just påskdramat. En del av dessa traditioner är från en tid då färre var läskunniga och kristen undervisning kunde ta sig detta mer suggestiva uttryck. Det är som att se tablåer eller små scener. En god påminnelse.

Långfredagens mörker och sörjande moder har övergått i påskdagen. Och då är vi alla i Jerusalem: ”Han finns inte här”.

På ett sätt kan vi sägas samlas kring tomheten. En gravkammare utan kropp. Det är samtidigt det mest innehållsrika löfte någon religion någonsin erbjudit.