Tro och politik

Sedan något år tillbaka ordnas i Uppsala en Teologifestival. Ett antal personer kommer samman för att utifrån helt olika perspektiv och utgångspunkter diskutera angelägna ämnen. Nu senast har nio olika seminarier arrangerats för bortåt 900 deltagare. Själv medverkade jag under rubriken ”Tro och politik” inför drygt 200. Vid min sida hade jag förre ärkebiskopen KG Hammar, prästen Helle Klein som tidigare varit på Aftonbladet samt prästen Marika Markovits som nu är chef för Stockholms stadsmission.

Kvällen före började det att kärva. Journalisten Cecilia Uddén som också skulle vara med på detta pass tvingades vända tillbaka mot Kairo när hon nått fram till Hässleholm. Radions redaktion ansåg att hon behövdes mer därnere än häruppe.

Därmed förlorades en röst som kunnat beskriva förändringarna men också komplexiteten i vad som nu sker i Nordafrika och Mellanösterns som resultat av den så kallade Arabiska våren. Själv tror jag att min plats i panelen motiveras av att jag är ordförande till den parlamentariska delen av Medelhavsunionen (PA-UfM) samt att jag som riksdagsman intresserat mig för just behovet av insikt om religiösa frågor. Omvärlden tolkar ständigt det som sker i länder som Irak, Syrien och Iran – det finns djupt kunniga personer som vet det mesta om geografin, den militära kapaciteten och beväpningen men hur många förstår kulturen och religionen på plats?

Några tankar gick att utveckla i Uppsala. Jag började med frågan: Hur många tycker att det svenska samhället ska påverkas och inspireras av Bibeln och kristen tradition? Väldigt många av deltagarnas händer sågs i luften. Men när jag sedan sa att det är precis så muslimska partier resonerar i länder som Egypten drogs armarna tveksamt ned. När vi med oro ser på islamska politiker är sanningen den att de många gånger vill samma sak som starkt kristna: Att den egna tron ska påverka och rent av genomsyra samhället.

Min uppmaning lyder därför: Se sig själv med den andres ögon! Förenklingar fördummar. Alla muslimer är lika litet lika som alla kristna är lika. Det finns behov av nyanser! Det som är en självklarhet för oss – en sekulär konstitution – ses med misstänksamhet i andra länder. I Egypten kan det tolkas som anti-religiös. Därför tror jag att det är bättre att tala om en ”civil ordning”. Helt fel har inte den som ogillar tanken på ordet ”sekulär”. Det har över tid inneburit rätt hemska skare såsom i Frankrike der det ledde till skändningen av Notre Dame och dödandet av präster och munkar samt nunnor under jakobismen i slutet av 1700-talet.

För egen del tycker jag att frågan borde ställas om sekulär rätt innebär att få utöva religion eller tvånget att undvika religion? Sekulära stater hanterar det olika. En del släpper in de olika konfessionerna i skolorna för att var och en få undervisa barnen i sin religion – Norge har exempelvis sin trosuppläring. Men andra, som Sverige, har en direkt beröringsångest vilket leder till att det inte ens går att anordna sommaravslutning med psalmsjungande om ”Den blomstertid nu kommer” i kyrkan.

Jag tror att många svenska politiker är präglade av sekularismen. Man förstår inte religions betydelse och roll. Det går att tala om teofobi!

Jag avslutade mitt inlägg med frågan: Hur många tycker att vi är öppna och toleranta i Sverige? Därefter: Och hur många finner ett land som USA inskränkt? Självfallet var det långt över hälften av de 200 som ansåg at Sverige var mycket tolerant medan rätt få hade samma åsikt om USA. Då var det dags för följdfrågan: Skulle en person från Livets Ord kunna väljas till statsminister? En mormon? Men Mitt Romney är på väg att bli USAs näste president. Han är mormon. Så vem är egentligen religiöst tolerant?

Min slutsatser: Det finns alltid behov av moderation när frågan om tro och politik ska dryftas. Respekt – Se sig själv med den andras ögon.