Matthandlaren i Ankara

Företrädare och riksdagsledamöter för socialdemokraterna närstående Olof Palme center respektive moderaternas Jarl Hjalmarson-stiftelsen deltog torsdag 9 februari i ett heldagsprogram för att belysa konstitutionella frågor i Ankara. Utgångspunkten är den grupp som tillsatts med tre ledamöter vardera från det turkiska parlamentets fyra partier. Uppdraget är att försöka lägga fram ett gemensamt grundlagsförslag under 2012 för behandling under nästa år. Ingen tror på fullt allvar att man ska ro i land med uppgiften utan istället att majoritetspartiet AKP med denna gest visar god vilja och sedan försöker köra över de andra. I förlängningen finns valet av ny president 2014 och till dess finns det krafter som önskar se nya regler på plats. Utöver politikernas behandling inklusive öppna möten finns en webbsida till vilken enskilda och företrädare för det civila samhället kan sända sina förslag. Den stora frågan är om detta är mer än en fasad eller om folket kommer att ha verklig påverkan?

Alldeles förutan intressanta frågor kring grundlagsskrivandet kunde vi svenskar notera att vi hamnade direkt i hetluften. Just denna torsdag var det bokstavligt talat slagsmål i parlamentet då förslag till nya debattregler skulle behandlas som inskränkte oppositionens möjligheter. Fredagens tidningar fylldes av bilder på ledamöter som ryckte varandra i slipsen eller i övrigt slet i varandras kläder. Kommentarerna handlade om de skymford som utslungats. Dessutom hade åklagare visat intresse för landets ”spionchef” och de förhandlingar han på högre makts inrådan fört med kurdiska PKK i Oslo. Politiska markeringar som mer har att göra med olika krafter som slåss inom Turkiet än att någon på fullt allvar menar att han skulle ha varit vek under förhandlingarna eller försökt spela under täcket mot regeringen. Tvärtom är nog pilarna tänkta att träffa premiärminister Erdogan.

AK-partiet har de senaste valen nått ett ständigt ökande röststöd. Senast med 50 procent men betydligt fler parlamentsmandat. Några platser saknas dock för fullständig kontroll. Framgångarna beror till viss del på en svag och splittrad opposition. CHP sägs vara socialdemokratiskt men utmärks istället av sin nationalism och ovilja mot de religiösa inslag som Erdogan representerar. Folket märker också av en snabb och remarkabel förändring i Turkiet. 1980- och tidiga 1990-talet präglades av politiskt kaos, mygel, korruption och militärstyre. Bitvis var inflationen på 150 procent. Det folk tjänade in på förmiddagen försökte man växla in i utländsk valuta eller varor till eftermiddagen för annars var pengarna bara pappersbitar utan värde morgonen därpå. Självfallet föder det politisk frustration. Lägg därtill de styrandes godtycke, politiska mord och omfattande tortyr samt fyra statskupper under 50 år! Under 2001 likviderades under den då pågående krisen 22 banker. Ett stöd på 35 procent för AK-partiet i valet 2002 känns i det sammanhanget inte helt obegripligt.

Dagens politik i Turkiet handlar i rätt stor utsträckning om premiärminister Erdogan. Tio år som något av folkhjälte kan grumla omdömet. En bedömare sa att han hade en ständigt pågående kärleksrelation med stora människomassor. Han vill vara populär. Till det kan adderas ett hetsigt humör vilket gör att regeringschefen kan framstå som lynnig. Opportunismen och viljan att vara populär leder till tvära kast och ett förhållningssätt att sälja sina åsikter och idéer likt en matthandlare (denna rätt giftiga liknelse har jag lånat). Samtidigt gäller det att behålla proportionerna. Människorättsaktivisten Orhan Kemal Cengiz kritiserar gärna och modigt AKP-styret. Samtidigt understryker han vid ett möte på svenska ambassaden i Ankara att CHP har lika fel i att utmåla dagens Turkiet som an auktoritär stat som uttränger alla lika litet som Erdogans anhängares skönmålningar äger giltighet. Sanning finns däremellan, säger han. För en tid sedan väckte han stor uppmärksamhet med ett öppet brev där medias tuffa villkor och självcensur uppmärksammades. Premiärminister Erdogan är inte storsint nog att tåla kritik utan drar gärna journalister till domstol för anklagelser om ärekränkning och med hot om stora skadestånd. Samtidigt konstaterar skribenten att hans inlägg har haft effekt och att för 5-10 år sedan hade något liknande resulterat i en miljon hot och hatbrev. Även om det finns saker som går i fel riktning gäller det att se den långsiktigt någorlunda positiva trenden.

Att skriva grundlag kan vara kolossalt intressant och säger något om de grundläggande spelregler man kan enas om. Problemet i Turkiet är att man nog inte ens når så långt som till de mer idémässiga frågeställningarna. AK-partiet misstänks på goda grunder för att vilja forma en ny konstitution för att stärka presidentämbetet för att sedan låta Erdogan lägga beslag på det. Därmed kan andra principiellt viktiga saker komma i skymundan såsom hur man i ett land med en överväldigande muslimsk befolkning men van vid en civil ordning kan hitta balanspunkten för samexistens mellan starkt troende och starkt sekulariserade. Utmaningen är helt enkelt att med ord och anda säkra att den slöjbeklädda kvinnan kan leva sida vid sida med topless-tjejen på badstranden. Rätt hanterat skulle Turkiet kunna vara ett viktigt och inspirerande föredöme för andra länder i regionen som står inför stora utmaningar att skriva sig samman om hur staten ska styras och relationen gentemot medborgarna regleras. Och även vi från andra länder kan ge vårt bidrag genom att berätta om våra rättstraditioner.