Vart är vi på väg?

Den årliga utrikespolitiska debatten har klarats av. För 2012 kan det noteras att denna övning tog från klockan 09.00 till 15. Det handlar om två helt olika delar. Först föredras regeringens utrikespolitiska deklaration där stort och smått, många länder och nästan alla kontinenter berörs. På det följer inlägg från en representant från varje riksdagsparti. Part två av detta meningsutbyte ger intresserade ledamöter sex minuters talartid vardera och sedan möjligheter till replik. Jag tror att det gick att räkna till 24 inlägg varav åtta från moderater och lika många från socialdemokrater. Riksdags- och redaktörskollegan Mats Johansson (M) talade exempelvis om mediesituationen på vår kontinent då han också är rapportör kring dessa frågor i Europarådet. Karin Åström (S) som ordförande i den svenska delegationen till Nordiska rådet lät sitt anförande kretsa kring närområdet. Bra och välkommet. Jag ställde frågor till henne om energisamarbete mellan Sverige och Baltikum. Är inte svensk kärnkraftsproduktion bra i det sammanhanget och som möjlighet för Lettland och Litauen att nyttja? Nja, hon vill ju avveckla. Sven-Erik Bucht (S) från Haparanda är en kär trätobroder som lät sitt inlägg kretsa kring Arktis. Själv lyfte jag där fram de försvars- och säkerhetspolitiska aspekterna. Även Hillevi Larsson (S), Malmö, hade anmält sig till debatten. Jag trodde det självklart skulle handla om Öresundsområdet men istället pratade hon uteslutande om Palestina och Västsahara.

I mitt eget tal försökte jag belysa en del utmaningar med hjälp av svensk fredagsunderhållning:

På spåret är ett mycket populärt TV-program. Många är vi som sitter och funderar på frågorna och ledtrådarna via filmsekvenser. Vart är vi på väg, undrar programledaren. Låt mig därför närma mig några utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar med just den frågan: Vart är vi på väg. Vilket är landet?

10 poäng. Det land som håller utbrytarrepubliken Transnistrien under armarna. En del av Moldaviens östra territorium kontrolleras och hanteras av en regim utan legal grund. Även om den tidigare ledaren Smirnov ersatts präglas gränsregionen fortfarande av stor känslighet. Transnistrien kan ibland beskrivas som ett kommunismens Disneyland då mycket konserverats i ett svunnet 1950-tal. Medan vi kanske kan finna det exotiskt med medaljprydda gubbar som paraderar och militärmusik ur offentliga högtalare handlar det om att skapa problem för ett Moldavien som annars på alla sätt utvecklas rätt i riktning mot demokrati och ett hägrande EU-medlemskap. Bara för någon vecka sedan sköts en person ihjäl kallblodigt vid den så kallade gränsen mot Transnistrien.

8 poäng. Det land vilket förutan Vitryssland inte skulle klara ett internationellt tryck. Vitryssland har efter förra årets presidentval visat att regimen kan passera alla rimliga gränser för att straffa oliktänkande och jaga oppositionella samt genomföra ett val som alla seriösa bedömare underkänner. Politiska motståndare till envåldshärskaren Lukasjenko har fängslats, har misshandlats och har tvingats till tystnad genom att regimen hotat med att ge sig på barn och familj. Så uppträder endast maktarrogansen verkliga företrädare. Endast något tiotal mil från Sveriges gränser finns ett land med politiska fångar som tyvärr är sorgligt dåligt uppmärksammat hos oss.

6 poäng: Det land som placerar ut nya robotsystem i Kaliningradprovinsen och på andra sätt medverkar till en militär modernisering i Östersjöområdet där energileveranser kommer att vara en alltmer integrerade av politiken. Våra grannländer Estland, Lettland och Litauen utsätts för politiskt tryck.

4 poäng: Det land som stoppar FN-resolutioner och verkliga krafttag gentemot den regim i Syrien som nu ger sig på civilbefolkningen. De syriska härskare som just i denna stund attackerar oppositionella, de människor som via twitter eller filmer på youtube vädjar om internationell reaktion och hjälp. Omvärldens oförmåga att hörsamma exempelvis Arabförbundets önskemål om agerande gentemot Syrien stimulerar och hetsar regimen i Damaskus att ännu hårdare slå mot oliktänkande. Arabförbundet har äntligen visat på en regional organisation villig att reellt axla ansvar. Då avvisas detta!

Vart är vi på väg?

2 poäng: Det land där demokrati parodiskt förvandlats till att dåvarande presidenten Putin utser vice premiärminister Medvedev till president därför att gällande vallagar förhindrade omval. Men när nu en mandatperiod förflutit kan president Medvedev glatt nominera Putin till ny presidentkandidat – kanske i förhoppning om att själv få bli premiärminister. Att rösta visar sig inte tillräckligt. Utan demokratins anda handlar om så mycket mer. Om respekt. Om genuin mångfald. Om ett fungerande civilt samhälle.

Ryssland!

Med en annan attityd i Moskva hade den regionala konflikten i form av Transnistrien inte existerat till glädje för republiken Moldavien, världssamfundet hade kunnat agera mot våldsregimen i Vitryssland likaväl som mot den i Syrien. Vi hade kunnat undvika den militära upptrappning i Östersjöområdet som det nu inbjuds till och det ryska folket hade efter en fri mediedebatt i ett land med maktdelning och fungerande rättstraditioner kunnat utse en ny statsledning.

Jag tillhör dem som anser att verkligheten många gånger präglas av olika gråa nyanser snarare än att allt uteslutande är svart eller vitt. Just därför tillhör jag dem som bekymrat iakttar den försämring som Ryssland befinner sig i och representerar. Allt är ingalunda mörkt. Men alltfler lampor släcks istället för att nya tänds.

Även i synen på den arabiska våren har jag länge tillhört de hoppfulla. Och det finns goda tecken. På reformeringar och förändringar. En politisk mogenhet i Tunisien som skapat samarbete mellan valets tre starka grupper: Ett muslimskt orienterat parti, ett parti med människorättsaktivister och ett mer vänsterinriktat parti. Med samarbete och kompromisser som grund utgör Tunisien nu ett regionalt föredöme. Och med en grannskapspolitik från EUs sida som innebär mer för mer så skall detta gynnas i form av mer stöd och hjälp.

Låt mig peka på en sådan tillbakagång. Just nu attackeras och ifrågasätts civila organisationer i Egypten, inte minst dem med internationell bakgrund. Polisen har gjort tillslag och utlänningar på plats har belagts med utreseförbud. Det finns en rädsla för inblandning utifrån. Samtidigt är det en stor möjlighet för länder som Egypten att det byggs broar med partier och politiska organisationer i Europa och USA. Därmed går det att forma viktiga institutioner och en demokratisk anda med hjälp av erfarenheter från annat håll. Så gjordes gentemot Baltikum åren runt Berlinmurens fall 1991. Jag tror att det har varit till stor nytta och glädje för Estland, Lettland och Litauen. Varför skulle det då inte fungera i Egypten. Tillåt därför de civila organisationerna att verka! Upphör med trakasserierna! Upphäv utreseförbudet för de utlänningar som nu belagts med det!