Senaste Signum

Sverige är ett befolkningsmässigt litet land. I internationellt sammanhang säkert av många betraktat som ett obetydligt språkområde. Det säger sig självt att det skapar sina begränsningar när det gäller exempelvis kulturtidskrifter på svenska. Trots allt är jag ändå ganska hoppfull. Axess axlar ett stort ansvar och gör det med den äran. Välskrivna artiklar i ständigt läsvärda utgåvor. På nätet finns Svensk Tidskrift värd att nämnas trots att den egna objektiviteten kanske sviktar då jag är redaktionsmedlem.

Sedan finns det förstås sådant som gör en mindre glad. Kyrkans Tidning skulle exempelvis kunna vara något mer än den rätt blaskiga produkt med vanligtvis sönderkokta vänsterståndpunkter som serveras läsarna. Betydligt piggare och med respekt för läsekretsens tankeförmåga är Signum. Trots underrubriken katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle är perspektiven breda och långt bortom snäva samfundsgränser. För den som är intresserad av skärningspunkterna mellan tro, politik och kultur finns här mycket att hämta.

Under helgen har jag tagit del av årets första nummer. Signum gör ingen besviken. Otmar Oehring skriver under rubriken ”Från arabisk vår till arabisk vinter?”. Det har gått ett drygt år sedan självbränningen i Tunisien och den våg av förändring som frukthandlaren startade. I artikeln beskrivs vad som nu sker i länder som Tunisien, Egypten, Marocko och Syrien. Två länder på väg i rätt riktning, ett mer oklart och så ett vilket står inför mycket stora utmaningar. Kunnigt skrivs om Ennahdrörelsen i Tunisien och försöken att forma ett bredare parti på muslimsk grund öppet mot samhället. Även i Marocko finns en politisk process med nyligen genomförda val och framgångar för muslimska grupper. Kungen har redan lagt fram, och i folkomröstning fått stöd för, konstitutionella förändringar. Ytterligare reformer kan vara att vänta. Fler frågetecken finns att resa kring Egypten. Stor osäkerhet råder kring vad militären ska hitta på och hur den ser på framtiden. Skribenten Otmar Oehring drar dock en liknande slutsats som jag själv kommit fram till nämligen att muslimska brödraskapets parti paradoxalt nog har en stor möjlighet i och med framgångarna för de mer hårdföra salafisternas som nådde ett nära på 25-procentigt stöd. Det skapar utrymme att söka stöd hos andra mer modererade krafter och markera mot de ”radikalfundamentalistiska” salafisterna. Utvecklingen i Syrien är mer skrämmande. Bilderna från våldet och övergreppen upprör en hel värld. I förlängningen kommer detta inte att accepteras. Frågan är bara när och hur det sätts punkt för mördandet.

Signum har också en generöst tilltagen avdelning med litteraturanmälningar och presentationer av nya böcker. En som lyfts fram är biskopen Jonas Jonsons nya verk där han skriver om företrädaren Gustaf Aulén som på sin tid gjorde sig känd för en strid ström av teologiska arbeten och motstånd mot nazismen med särskild hjälp till hustruns tidigare hemland Norge. Att dessutom i samma tidskriftsnummer skriva om korsriddare respektive filosofen Kolakowski gör i alla fall mig glad! För mig har inte korstågens militära aspekter lockat som de spännande möten mellan öst och väst, den muslimska världen och den kristna, som skedde för 800-900 år sedan. Och Lezek Kolakowski har varit ständigt närvarande sedan tidigt 1980-tal då på den tiden förhållandevis nya Brombergs förlag introducerade den polske tänkarens kluriga reflektioner med boken Samtal med djävulen. Tomas Orylski noterar: ”Kolakowskis etik, som bygger på Dostojevskis utsaga, förutsätter att moralen växer fram ur religionen, eller, om man formulerar det annorlunda, att slutgiltigt grunda moralen är möjlig endast på religiös grund.”

Till senaste Signums stora behållning måste räknas den inledande ledaren undertecknad av Charlotta Levay: ”Det liberala samhället, dygderna och kyrkan”. Även hon hänvisar till vänstertänkaren Jürgen Habermas som på ålderns höst börjat inse religionens roll och betydelse för den civilisatoriska processen. Väsentliga begrepp som frihet, ansvar och människovärde måste rotas i en uppfattning. Habermas, och många med honom, ser här den judiskt-kristna traditionen. Här finns onekligen en möjlig beröringspunkt med Kolakowski. Religionens styrka är inte enbart att erbjuda en tro, en gemenskap och ett sammanhang utan också en ordnad tankestruktur vilket kan tjäna samhället. Charlotta Levay är alltid läsvärd. Hennes ledare avslutas klokt: ”På samhällsnivå behöver de goda värdena gestaltas inte bara genom att människor uppmuntras att följa grundläggande regler för civiliserat beteende, hur viktigt det än är, utan genom en sann omsorg om både varje människas värdighet och det gemensamma bästa. Dessa bägge omsorger går hand i hand och om de ska förverkligas behövs medborgare, ledare och tänkare som besjälas av båda.”