Pussy Riot och Putin

Domaren: Och vad gjorde ni för nytta för fosterlandet?

Brodskij: Jag skrev dikter. Det är mitt arbete. Jag är övertygad… jag tror att det som jag skrivit är av nytta för människorna, och inte bara nu utan också för kommande generationer.

Domaren: Ni anser alltså att era så kallade dikter är till nytta för människor?

Brodskij: Men varför säger ni ”så kallade” om mina dikter?

Domaren: Vi kallar era dikter ”så kallade ” eftersom det är den enda uppfattningen vi har om dem.

 

Citatet är hämtat ur Bengt Jangfeldts fina minnesbok om Nobelpristagaren Joseph Brodsky (Språket är Gud, W&W). En av mina favoritpoeter som med sin fantasi och sitt oberoende störde det kommunistiska Sovjetunionen till den grad att han dömdes för lösdriveri, för en tid sändes till Sibirien och till slut tvingades i exil och därmed måste lämna hemstaden Leningrad (S:t Petersburg) vilken han närmast hade ett kärleksförhållande till.

 

Brodsky befinner sig i en rysk tradition av stora och starka kulturpersonligheter på kant med makten. De har förnedrats, generats, fängslats, hånats och lidit. Det finns mycket som talar för att man numera hit kan räkna även konstnärskollektivet, punkgruppen, eller vilken benämning som nu ska användas - Pussy Riot. Efter diverse upptåg, inklusive en halvminut eller så lång, luftgitarrspelning i Kristus Frälsarens katedral har de gripits, satts i fängsligt förvar och dömts till två års fängelse.

 

En hel del kan sägas om detta.

 

Först det som talar emot Pussy Riot: Självfallet finns det dem som tar illa vid sig efter upptåget i kyrkan. Religiösa människor som uppfattar att både deras tro och heliga platser förlöjligats och skändats. För egen del anser jag att människors tempel ska visas stor respekt. Det är extraordinära miljöer. Att poliser eller andra officiella personer gör halt vid kyrktrappan i sin myndighetsutövning finner jag naturligt. Samtidigt har personerna bakom Pussy Riot sagt att de inte riktat sig mot kristna som sådana utan mot hur den ortodoxa kyrkan i Ryssland spelat på samma sida som makten och skyddar de skendemokratiska inslag som uppvisats under senare år.

 

Det som talar för: Rysslands allt mer auktoritära styre har gjort det svårt för oppositionella att komma till tals. Med undantag för Internet begränsas möjligheterna rätt starkt att synas och höras. Det kan provocera fram åtgärder. Otvivelaktigt har också den rysk-ortodoxa kyrkan genom åren haft sina springpojkar. Så har det varit i hela Öst- och Centraleuropa under kommunismens mörka decennier. Sanningen är nog den att alla församlingar kan lyfta fram berättelser och handlingar över både de ädlaste och mest nobla som det mest ruttna och falska.

 

Pussy Riot har använt sin ”punkmässa” som en bakgrund för ett Putin-kritiskt budskap som på många sätt är relevant. Dessutom verkar det som att huvudpersonerna underskattats. I rättssalen har de varit vältaliga och principiella. De har gett röst åt den medelklass som uppfattar sig politiskt marginaliserad i Ryssland. Dessutom avslöjas hur godtyckligt och rättsvidrigt det nuvarande domstols- och fängelsesystemet är. Även om kanske Pussy Riot inte fått så många nya anhängare i Moskva och S:t Petersburg har de mycket skickligt lyckats fånga omvärldens blickar. Och detta hade president Putin aldrig räknat med. Han har underskattat sina motståndare och betalar nu ett ganska högt pris för det.

 

För även om fel begåtts och enskilda sårats är domen fullständigt oproportionell. Man ger inte några punkare två år för den här typen av upptåg. I vilken demokrati som helst skulle ett gäng som skanderar slagord mot den sittande regeringen rendera en gäspning eller i bästa fall en matt applåd av dem som tycker lika. De behöver inte ens använda sig av en katedral som fond. Problemet med ordningen i dagens Ryssland är att fler anser att de måste tillgripa okonventionella metoder som att använda sig av en kyrklig miljö som bakgrund.

 

I valet mellan Pussy Riot och Joseph Brodsky väljer jag obetingat poeten. Konstnärligt står han sig mycket starkare. Men när det gäller att utmana maktens arrogans handlar det om samma planhalva.

 

Just nu är jag på väg till S:t Petersburg. Jag ska bära med mig någon dikt av Brodsky och i mina möten med ryska politiska företrädare försöka bära rosa skjorta eller slips som en liten sympatimarkering till Pussy Riot och deras skära ansiktsmasker. Jag hoppas i vart fall någon Putin-vänlig frågar om mitt färgval.

 

Det är maktens rädsla och inte säkerhet som nu lyser igenom i Putins Ryssland.

Tankar vid tidningshögen

Söndagar har sin charm. Inte minst då många tidningar är fullmatade och erbjuder bilagor av alla det slag. Ibland sparar jag en hög från veckan som gått av oläst materiel som sedan kan avnjutas tillsammans med dagens övriga medieskörd.

Herald Tribunes (alltså New York Times) utgåva 14-15 juli kom att fånga mitt intresse genom ett par artiklar. Som en av huvudnyheterna presenterades den oro som nu råder i Tyskland kring manlig omskärelse. En delstatsdomstol i Köln har skapat stor osäkerhet kring vad som är lagligt och vem som eventuellt kan göra sig skyldig till brott (familjen, läkaren eller sjukhuset). Både judiska som muslimska grupper är upprörda och förbundskansler Merkel låter meddela via sina politiska tjänstemän att hon ser allvarligt på läget och självfallet slår vakt om religionsfriheten med dess respekt för seder och bruk. I tidningen uttalar sig en familj från Turkiet boende i Tyskland om att de som muslimer brukar uppsöka det judiska sjukhuset för ingreppet. Nu tar det inte emot de unga gossarna. Alternativet blir något annat – att outbildade personer och kvacksalvare i hemlighet får utföra omskärelsen.

Litet längre fram i Herald Tribune skriver en 23-årig muslim från Indien att hon bestämt sig för att börja bära hijab. Hon ser inte slöjan eller huvudduken som ett uttryck för manligt förtryck utan för kvinnlig frigörelse: Äntligen är det ingen som behöver bedöma mig för mitt utseende eller mina kläder utan för mina inre kvaliteter och vad jag gör. Med hänvisning till sin examen understryker hon att uppfattningen inte har sin grund i bristande utbildning eller tvång. Insändaren är ett försök från hennes sida att riva ned några av de murar av fördomar som finns kring dagens islam. Jag vill värna min kropp och inte bli ett objekt, låter hon hälsa.

Båda inläggen är intressanta. Och på sitt sätt tidstypiska. Ett modernt sekulärt samhälle krockar numera allt som oftast med ett mer traditionalistiskt och religiöst inspirerat. Det finns anledning att ta strömningarna på allvar och försöka begripa dem. Det är inte alltid samma sak som att bejaka eller gilla dem. Religion är i många länder och kontinenter en kraft att räkna med. Den som försöker underskatta eller bortförklara detta lurar sig själv. Som ateist kan man med helig vrede och fylld av egen tro vilja fördöma allt det religiösa eller som kristen se det dåliga i islam. Det förändrar dock ingenting att försöka tänka bort eller retuschera. Den förre brittiske premiärministern Tony Blair är en person som inser de olika religionernas roll och försöker skapa spännande mötesplatser. Genom att lära sig mer och försöka förstå går det lättare att hantera och bygga broar.

I Herald Tribune fanns också en artikel om Egyptens president Mursi som valde att låta sitt första utlandsbesök som statschef gå till Saudi-Arabien. Nog kan man höja ett ögonbryn. Men det ska inte nödvändigtvis ses som ett försök till muslimskt koalitionsbyggande. Saudi misstänks på goda grunder ha investerat betydande belopp hos grupper som finner dagens muslimska brödraskap alltför modernt och samhällstillvänt. Däremot är det ett tecken på att Egypten behöver mycket pengar utifrån. Det finns dock anledning att separera hårdföra salafister, mer eller mindre direkt betalda av Saudi-Arabien, från brödraskapet med sina ledande medlemmar fängslade under Mubarak och båda dessa grupper i sin tur från mystikerna inom den sufiska rörelsen.

Inte minst muslimer kan i dag mötas av mångas misstankar. I själva verket handlar det om minst lika många uttryck och inriktningar inom islam som det kristendomen rymmer där det rätt enkelt går att notera att protestanter, ortodoxa och romersk-katolska inte alltid kommer överens eller tycker lika. Såsom den unga kvinnan skriver i Herald Tribune har hon reflekterat kring sitt bärande av hijab. Det förtjänar respekt, även från dem som inte delar hennes slutsats. Det är inte alla som funderat på sin livssituation…

Omskärelsen är ett gammalt religiöst uttryck. För oss som inte praktiserar bruket är det svårt att inse poängen. Samtidigt finns det anledning att försvara andras rätt till sina traditioner. Och risken är stor att det blir precis som föräldrarna berättade i Herald Tribune då de pikant nog som muslimer inte kunde nyttja den service som erbjöds via ett judiskt sjukhus: Får vi inte göra det på ena sättet så gör vi det på det andra.

Nej, man behöver inte alltid gilla andra religioner och dess uttrycksformer och traditioner. Men det finns anledning att hysa respekt för varandra och reflektera kring samexistensens villkor. Den som vill förstå dagens moderna värld gör klokt i att lära sig något om religion. Inte nödvändigts för att dela en tro, eller ens gilla den, men för att förstå sammanhangen!

Senaste Signum

Sverige är ett befolkningsmässigt litet land. I internationellt sammanhang säkert av många betraktat som ett obetydligt språkområde. Det säger sig självt att det skapar sina begränsningar när det gäller exempelvis kulturtidskrifter på svenska. Trots allt är jag ändå ganska hoppfull. Axess axlar ett stort ansvar och gör det med den äran. Välskrivna artiklar i ständigt läsvärda utgåvor. På nätet finns Svensk Tidskrift värd att nämnas trots att den egna objektiviteten kanske sviktar då jag är redaktionsmedlem.

Sedan finns det förstås sådant som gör en mindre glad. Kyrkans Tidning skulle exempelvis kunna vara något mer än den rätt blaskiga produkt med vanligtvis sönderkokta vänsterståndpunkter som serveras läsarna. Betydligt piggare och med respekt för läsekretsens tankeförmåga är Signum. Trots underrubriken katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle är perspektiven breda och långt bortom snäva samfundsgränser. För den som är intresserad av skärningspunkterna mellan tro, politik och kultur finns här mycket att hämta.

Under helgen har jag tagit del av årets första nummer. Signum gör ingen besviken. Otmar Oehring skriver under rubriken ”Från arabisk vår till arabisk vinter?”. Det har gått ett drygt år sedan självbränningen i Tunisien och den våg av förändring som frukthandlaren startade. I artikeln beskrivs vad som nu sker i länder som Tunisien, Egypten, Marocko och Syrien. Två länder på väg i rätt riktning, ett mer oklart och så ett vilket står inför mycket stora utmaningar. Kunnigt skrivs om Ennahdrörelsen i Tunisien och försöken att forma ett bredare parti på muslimsk grund öppet mot samhället. Även i Marocko finns en politisk process med nyligen genomförda val och framgångar för muslimska grupper. Kungen har redan lagt fram, och i folkomröstning fått stöd för, konstitutionella förändringar. Ytterligare reformer kan vara att vänta. Fler frågetecken finns att resa kring Egypten. Stor osäkerhet råder kring vad militären ska hitta på och hur den ser på framtiden. Skribenten Otmar Oehring drar dock en liknande slutsats som jag själv kommit fram till nämligen att muslimska brödraskapets parti paradoxalt nog har en stor möjlighet i och med framgångarna för de mer hårdföra salafisternas som nådde ett nära på 25-procentigt stöd. Det skapar utrymme att söka stöd hos andra mer modererade krafter och markera mot de ”radikalfundamentalistiska” salafisterna. Utvecklingen i Syrien är mer skrämmande. Bilderna från våldet och övergreppen upprör en hel värld. I förlängningen kommer detta inte att accepteras. Frågan är bara när och hur det sätts punkt för mördandet.

Signum har också en generöst tilltagen avdelning med litteraturanmälningar och presentationer av nya böcker. En som lyfts fram är biskopen Jonas Jonsons nya verk där han skriver om företrädaren Gustaf Aulén som på sin tid gjorde sig känd för en strid ström av teologiska arbeten och motstånd mot nazismen med särskild hjälp till hustruns tidigare hemland Norge. Att dessutom i samma tidskriftsnummer skriva om korsriddare respektive filosofen Kolakowski gör i alla fall mig glad! För mig har inte korstågens militära aspekter lockat som de spännande möten mellan öst och väst, den muslimska världen och den kristna, som skedde för 800-900 år sedan. Och Lezek Kolakowski har varit ständigt närvarande sedan tidigt 1980-tal då på den tiden förhållandevis nya Brombergs förlag introducerade den polske tänkarens kluriga reflektioner med boken Samtal med djävulen. Tomas Orylski noterar: ”Kolakowskis etik, som bygger på Dostojevskis utsaga, förutsätter att moralen växer fram ur religionen, eller, om man formulerar det annorlunda, att slutgiltigt grunda moralen är möjlig endast på religiös grund.”

Till senaste Signums stora behållning måste räknas den inledande ledaren undertecknad av Charlotta Levay: ”Det liberala samhället, dygderna och kyrkan”. Även hon hänvisar till vänstertänkaren Jürgen Habermas som på ålderns höst börjat inse religionens roll och betydelse för den civilisatoriska processen. Väsentliga begrepp som frihet, ansvar och människovärde måste rotas i en uppfattning. Habermas, och många med honom, ser här den judiskt-kristna traditionen. Här finns onekligen en möjlig beröringspunkt med Kolakowski. Religionens styrka är inte enbart att erbjuda en tro, en gemenskap och ett sammanhang utan också en ordnad tankestruktur vilket kan tjäna samhället. Charlotta Levay är alltid läsvärd. Hennes ledare avslutas klokt: ”På samhällsnivå behöver de goda värdena gestaltas inte bara genom att människor uppmuntras att följa grundläggande regler för civiliserat beteende, hur viktigt det än är, utan genom en sann omsorg om både varje människas värdighet och det gemensamma bästa. Dessa bägge omsorger går hand i hand och om de ska förverkligas behövs medborgare, ledare och tänkare som besjälas av båda.”

Tro och politik

Sedan något år tillbaka ordnas i Uppsala en Teologifestival. Ett antal personer kommer samman för att utifrån helt olika perspektiv och utgångspunkter diskutera angelägna ämnen. Nu senast har nio olika seminarier arrangerats för bortåt 900 deltagare. Själv medverkade jag under rubriken ”Tro och politik” inför drygt 200. Vid min sida hade jag förre ärkebiskopen KG Hammar, prästen Helle Klein som tidigare varit på Aftonbladet samt prästen Marika Markovits som nu är chef för Stockholms stadsmission.

Kvällen före började det att kärva. Journalisten Cecilia Uddén som också skulle vara med på detta pass tvingades vända tillbaka mot Kairo när hon nått fram till Hässleholm. Radions redaktion ansåg att hon behövdes mer därnere än häruppe.

Därmed förlorades en röst som kunnat beskriva förändringarna men också komplexiteten i vad som nu sker i Nordafrika och Mellanösterns som resultat av den så kallade Arabiska våren. Själv tror jag att min plats i panelen motiveras av att jag är ordförande till den parlamentariska delen av Medelhavsunionen (PA-UfM) samt att jag som riksdagsman intresserat mig för just behovet av insikt om religiösa frågor. Omvärlden tolkar ständigt det som sker i länder som Irak, Syrien och Iran – det finns djupt kunniga personer som vet det mesta om geografin, den militära kapaciteten och beväpningen men hur många förstår kulturen och religionen på plats?

Några tankar gick att utveckla i Uppsala. Jag började med frågan: Hur många tycker att det svenska samhället ska påverkas och inspireras av Bibeln och kristen tradition? Väldigt många av deltagarnas händer sågs i luften. Men när jag sedan sa att det är precis så muslimska partier resonerar i länder som Egypten drogs armarna tveksamt ned. När vi med oro ser på islamska politiker är sanningen den att de många gånger vill samma sak som starkt kristna: Att den egna tron ska påverka och rent av genomsyra samhället.

Min uppmaning lyder därför: Se sig själv med den andres ögon! Förenklingar fördummar. Alla muslimer är lika litet lika som alla kristna är lika. Det finns behov av nyanser! Det som är en självklarhet för oss – en sekulär konstitution – ses med misstänksamhet i andra länder. I Egypten kan det tolkas som anti-religiös. Därför tror jag att det är bättre att tala om en ”civil ordning”. Helt fel har inte den som ogillar tanken på ordet ”sekulär”. Det har över tid inneburit rätt hemska skare såsom i Frankrike der det ledde till skändningen av Notre Dame och dödandet av präster och munkar samt nunnor under jakobismen i slutet av 1700-talet.

För egen del tycker jag att frågan borde ställas om sekulär rätt innebär att få utöva religion eller tvånget att undvika religion? Sekulära stater hanterar det olika. En del släpper in de olika konfessionerna i skolorna för att var och en få undervisa barnen i sin religion – Norge har exempelvis sin trosuppläring. Men andra, som Sverige, har en direkt beröringsångest vilket leder till att det inte ens går att anordna sommaravslutning med psalmsjungande om ”Den blomstertid nu kommer” i kyrkan.

Jag tror att många svenska politiker är präglade av sekularismen. Man förstår inte religions betydelse och roll. Det går att tala om teofobi!

Jag avslutade mitt inlägg med frågan: Hur många tycker att vi är öppna och toleranta i Sverige? Därefter: Och hur många finner ett land som USA inskränkt? Självfallet var det långt över hälften av de 200 som ansåg at Sverige var mycket tolerant medan rätt få hade samma åsikt om USA. Då var det dags för följdfrågan: Skulle en person från Livets Ord kunna väljas till statsminister? En mormon? Men Mitt Romney är på väg att bli USAs näste president. Han är mormon. Så vem är egentligen religiöst tolerant?

Min slutsatser: Det finns alltid behov av moderation när frågan om tro och politik ska dryftas. Respekt – Se sig själv med den andras ögon.

Partier i Svenska kyrkan?

Det har väckt viss medial uppmärksamhet att den moderata partistyrelsen inför årets partistämma föreslår att M inte deltar under egen beteckning i de val som 2013 hålls till Kyrkomöte och stiftsfullmäktige. I vart fall kan man konstatera att det är en fråga som diskuterats ett antal år. Den var uppe till behandling vid stämman i Gävle 2007 men då fattades beslut, utan omröstning, att fortsätta samtidigt som läget i de andra partierna skulle sonderas.

För egen del tror jag att det är långsiktigt rimligt att de etablerade riksdagspartierna inte deltar som nomineringsgrupper. Samtidigt skall en omställning från hur det ser ut i dag, med moderaterna med, inte underskattas vad gäller de administrativa och praktiska konsekvenserna ifall det skall ske en städad avveckling. Det hade kunnat tala för ett beslut inför de kyrkliga valen 2017 istället för som nu 2013.

Det handlar kanske om den medlemsmässigt största organisationen i vårt land. Svenska kyrkan har för närvarande runt 70 procent av befolkningen som medlemmar. Kristen tradition har präglat och format samhället i över 1000 år. Kyrkorna har en stor roll att spela i ett öppet samhälle då människor där förenas genom sin tro som också kommer till uttryck genom socialt arbete exempelvis gentemot barn och ungdomar samt utsatta grupper men också som röster för att uppmärksamma vad som ses som orättvisor och förtryck. Som parti kan moderaterna glädja sig åt många aktiva, inte bara inom Svenska kyrkan utan också i andra kyrkor, församlingar och samfund. Ett starkt civilt samhälle bygger på engagerade medborgare.

Ordningen med en statskyrka har övergetts. Relationerna har förändrats. 1998 beslutade riksdagen att ändra i grundlagen och ett år senare beslutade kyrkomötet om en ny kyrkorodning. Den 1 januari 2000 ersattes den svenska statskyrkan av trossamfundet med samma namn. I kraft av historia och storlek intas dock en särställning genom av riksdagen stiftad lag om trossamfundet Svenska kyrkan.

När det nu gått mer än tio år sedan de förändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten finns det också anledning för partierna att fundera huruvida dessa aktivt ska agera inom Svenska kyrkan eller istället dra sig tillbaka och tydligare markera skillnaden mellan det civila samhället å ena sidan och de politiska organisationerna å den andra. Det i sig hindrar inte politiskt aktiva personer att i kraft av eget engagemang, kunnande och vilja till delaktighet att verka inom Svenska kyrkan på samma sätt som det finns moderater inom andra församlingar eller exempelvis i föreningslivet och idrottsvärlden.

Det finns en historisk förklaring till engagemanget. 1936 genomfördes den nu gällande ordningen med partiernas delaktighet i valen inom Svenska kyrkan genom att gamla sockengränser ersattes i större utsträckning med de vanliga kommungränserna. De politiska partierna antogs förhindra små extrema grupper att ta över Svenska kyrkan i en då orolig tid.

Nya moderaterna har vågat förnya sin politik. Det gäller att förändra och ompröva för att finna både morgondagens frågor som dess lösningar. Det som kan vara rätt för en tid kan visa sig vara fel för en annan. Inom Svenska kyrkan har under många år förts ett inre samtal om partiernas deltagande som nomineringsgrupper. Ifall stämman nu beslutar att tiden är inne för M att ta detta steg är det viktigt att komma ihåg att det inte är för att på något sätt markera avstånd gentemot Svenska kyrkan utan av omtanke om trossamfundet. Med en friare och mer obunden ställning går det ännu tydligare att vara en opinionsbildande röst och en viktig del av det civila samhället. Även för framtiden kommer det att finnas politiskt aktiva, från många partier, inom Svenska kyrkan som kan bidra med sin kunskap och sitt engagemang som privatpersoner. För en levande och aktiv kyrka är det viktigt med mångfald och många olika sorters företrädare så att ett starkt lekmannainflytande säkras även för framtiden.

Skilja på sak och person inom EMPA

Jag har utsetts till ordförande i den svenska EMPA-delegationen. Och Kerstin Engle (S) har valts till viceordförande. Litet festligt är det att de två riksdagsledamöterna från Ängelholms kommun tar hand om detta arbete. EMPA är samarbetet mellan EUs 27 medlemsstater och Medelhavsländerna. Det är en fortsättning på den så kallade Barcelonaprocessen som startades av Spanien. Mycket handlar det om viktiga kultur- och religionsdialoger mellan det kristna Västeuropa och den muslimska världen. Samtidigt finns här många av de stora traditionerna representerade med det ortodoxt kristna öst, det romerskt-katolska väst, det protestantiska nord och södern präglad av judendom och islam. Stora utmaningar för Medelhavsområdet - förutom ständiga åtgärder för att säkra fred, stabilitet och demokrati - är vatten- och energiförsörjningen. Det spännande med EMPA är att det är en mötesplats med delegationer från utöver EU bland annat Israel och Palestinska myndigheten, Syrien samt Jordanien.

Riksdagen bedriver internationellt arbete genom samarbete i olika parlamentariska församlingar. Enskilt störst är Nordiska rådet där Sverige företräds av 20 ledamöter. I övrigt sker utbyte bland annat inom ramen för det europeiska säkerhetssamarbetet OSSE samt som Nato-observatörer.

Något oväntat var det kanske att båda ledamöterna från Ängelholms kommun tar ansvar för denna internationella delegation. Samtidigt underlättar det arbetet då Kerstin Engle och jag träffas i andra sammanhang. Det ger onekligen korta beslutsvägar! Det politiska klimatet inom EMPA kan ibland vara frostigt med starka underliggande konflikter och då tror jag att det kan vara bra att berätta om fördelarna av samsyn och att visa upp hur man som M- och S-företrädare kan skilja på sak och person.

Storkyrkan viktigare än riksdagshuset?

Vid den här tiden för en vecka sedan gick debattens vågor höga om biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan inför riksdagens ledamöter och sverigedemokraternas därpå följande protesterande utmarsch. Vem hade provocerat vem? I en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet försökte jag resonera kring det inträffade. Det resulterade sedan i nästan 600 kommentarer på tidningens hemsida, ett antal blogginlägg och både positiva som negativa reaktioner direkt till mig. Fascinerande!

Jag tycker också det är intressant att en del av min debattartikels nyanser inte alls fångats. Det har mest blivit huruvida man är för eller emot Eva Brunne och därmed för eller emot den demonstration ett antal vänstergrupper arrangerat dagen före riksdagens öppnande.

För egen del finns det väl anledning att slå fast att jag inget har gemensamt med skräniga och gapiga rödmärkta politiska företrädare. Och det finns mycket som biskopen tycker som jag inte tycker. Å andra sidan anser jag att vi måste slå vakt om predikstolens frihet. Vi behöver obekväma och talföra präster. Svenska kyrkan måste vara mer än menlösa predikningar och ljuständningsceremonier. Det är utmärkt när människor tvingas förhålla sig till det som förkunnas. Och det är fullt rimligt att människovärdet tas som utgångspunkt!

Just därför är det litet märkligt att endast ett begränsat fåtal upptäckt att min debattartikel också var ett önskemål om fler olika röster i Svenska kyrkan. På samma sätt som det finns behov av Eva Brunne behövs också bland präster och andra ledande personer dem som tillhör andra tolkningstraditioner. Och visst finns en fara i en vänsterpolitiserad kyrka. Alla som applåderade biskopen bör själva fundera när de senast hörde en röst i Svenska kyrkan som gick på tvärs mot deras egna uppfattningar. För mig är det önskvärda nämligen verklig pluralism. Det positiva är dock ett växande intresse för just det religiösa. Vem kommer längre ihåg statsministerns regeringsförklaring från förra veckan? En frivillig gudstjänst i Storkyrkan kom nämligen att vara samhälleligt intressantare genom att kretsa kring samexistensens villkor än alla högtidligheterna i riksdagshuset!

Bland annat skrev jag i Svenska Dagbladet: ”Själv tycker jag att evangeliet måste ges en personlig tolkning i predikstolen. Det är knappast första gången någon inte varit helt förtjust i någon annans förkunnelse. Men då hanteras det på annat sätt.

Den danske motståndsmannen och prästen Kaj Munk dundrade under de mest mörka åren på 1940-talet om just predikstolens frihet. Vi behöver röster som uppfattas som obekväma, kantiga och uppmanande. Och det är knappast överdrivet provocerande att i Storkyrkan konstatera: Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor.

Kritikerna menar att predikan är ett tecken på en politiserad kyrka. Det finns långt bättre exempel! Biskopen har fullgjort sitt uppdrag att ge en personlig utläggning. Det långsiktiga problemet för Svenska kyrkan är däremot att se till att många fler olika sorters röster, tolkningar och traditioner ges företräde, även till de högsta ämbetena.

Att några Sverigedemokrater väljer att protestera på ett övertydligt sätt fäster dock inte uppmärksamheten på detta. Att partiledaren dessutom klätt sig i folkdräkt för att visa respekt för landets statschef samtidigt som han anser att det står honom fritt att trava ut först av alla mitt under gudstjänsten i närvaro av den kungliga familjen säger något om att det teatrala föredras framför det innehållsliga.”

Brännpunktsartikeln finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kyrkan-behover-de-obekvama-rosterna_5460131.svd