Tankar vid tidningshögen

Söndagar har sin charm. Inte minst då många tidningar är fullmatade och erbjuder bilagor av alla det slag. Ibland sparar jag en hög från veckan som gått av oläst materiel som sedan kan avnjutas tillsammans med dagens övriga medieskörd.

Herald Tribunes (alltså New York Times) utgåva 14-15 juli kom att fånga mitt intresse genom ett par artiklar. Som en av huvudnyheterna presenterades den oro som nu råder i Tyskland kring manlig omskärelse. En delstatsdomstol i Köln har skapat stor osäkerhet kring vad som är lagligt och vem som eventuellt kan göra sig skyldig till brott (familjen, läkaren eller sjukhuset). Både judiska som muslimska grupper är upprörda och förbundskansler Merkel låter meddela via sina politiska tjänstemän att hon ser allvarligt på läget och självfallet slår vakt om religionsfriheten med dess respekt för seder och bruk. I tidningen uttalar sig en familj från Turkiet boende i Tyskland om att de som muslimer brukar uppsöka det judiska sjukhuset för ingreppet. Nu tar det inte emot de unga gossarna. Alternativet blir något annat – att outbildade personer och kvacksalvare i hemlighet får utföra omskärelsen.

Litet längre fram i Herald Tribune skriver en 23-årig muslim från Indien att hon bestämt sig för att börja bära hijab. Hon ser inte slöjan eller huvudduken som ett uttryck för manligt förtryck utan för kvinnlig frigörelse: Äntligen är det ingen som behöver bedöma mig för mitt utseende eller mina kläder utan för mina inre kvaliteter och vad jag gör. Med hänvisning till sin examen understryker hon att uppfattningen inte har sin grund i bristande utbildning eller tvång. Insändaren är ett försök från hennes sida att riva ned några av de murar av fördomar som finns kring dagens islam. Jag vill värna min kropp och inte bli ett objekt, låter hon hälsa.

Båda inläggen är intressanta. Och på sitt sätt tidstypiska. Ett modernt sekulärt samhälle krockar numera allt som oftast med ett mer traditionalistiskt och religiöst inspirerat. Det finns anledning att ta strömningarna på allvar och försöka begripa dem. Det är inte alltid samma sak som att bejaka eller gilla dem. Religion är i många länder och kontinenter en kraft att räkna med. Den som försöker underskatta eller bortförklara detta lurar sig själv. Som ateist kan man med helig vrede och fylld av egen tro vilja fördöma allt det religiösa eller som kristen se det dåliga i islam. Det förändrar dock ingenting att försöka tänka bort eller retuschera. Den förre brittiske premiärministern Tony Blair är en person som inser de olika religionernas roll och försöker skapa spännande mötesplatser. Genom att lära sig mer och försöka förstå går det lättare att hantera och bygga broar.

I Herald Tribune fanns också en artikel om Egyptens president Mursi som valde att låta sitt första utlandsbesök som statschef gå till Saudi-Arabien. Nog kan man höja ett ögonbryn. Men det ska inte nödvändigtvis ses som ett försök till muslimskt koalitionsbyggande. Saudi misstänks på goda grunder ha investerat betydande belopp hos grupper som finner dagens muslimska brödraskap alltför modernt och samhällstillvänt. Däremot är det ett tecken på att Egypten behöver mycket pengar utifrån. Det finns dock anledning att separera hårdföra salafister, mer eller mindre direkt betalda av Saudi-Arabien, från brödraskapet med sina ledande medlemmar fängslade under Mubarak och båda dessa grupper i sin tur från mystikerna inom den sufiska rörelsen.

Inte minst muslimer kan i dag mötas av mångas misstankar. I själva verket handlar det om minst lika många uttryck och inriktningar inom islam som det kristendomen rymmer där det rätt enkelt går att notera att protestanter, ortodoxa och romersk-katolska inte alltid kommer överens eller tycker lika. Såsom den unga kvinnan skriver i Herald Tribune har hon reflekterat kring sitt bärande av hijab. Det förtjänar respekt, även från dem som inte delar hennes slutsats. Det är inte alla som funderat på sin livssituation…

Omskärelsen är ett gammalt religiöst uttryck. För oss som inte praktiserar bruket är det svårt att inse poängen. Samtidigt finns det anledning att försvara andras rätt till sina traditioner. Och risken är stor att det blir precis som föräldrarna berättade i Herald Tribune då de pikant nog som muslimer inte kunde nyttja den service som erbjöds via ett judiskt sjukhus: Får vi inte göra det på ena sättet så gör vi det på det andra.

Nej, man behöver inte alltid gilla andra religioner och dess uttrycksformer och traditioner. Men det finns anledning att hysa respekt för varandra och reflektera kring samexistensens villkor. Den som vill förstå dagens moderna värld gör klokt i att lära sig något om religion. Inte nödvändigts för att dela en tro, eller ens gilla den, men för att förstå sammanhangen!

Skilja på sak och person inom EMPA

Jag har utsetts till ordförande i den svenska EMPA-delegationen. Och Kerstin Engle (S) har valts till viceordförande. Litet festligt är det att de två riksdagsledamöterna från Ängelholms kommun tar hand om detta arbete. EMPA är samarbetet mellan EUs 27 medlemsstater och Medelhavsländerna. Det är en fortsättning på den så kallade Barcelonaprocessen som startades av Spanien. Mycket handlar det om viktiga kultur- och religionsdialoger mellan det kristna Västeuropa och den muslimska världen. Samtidigt finns här många av de stora traditionerna representerade med det ortodoxt kristna öst, det romerskt-katolska väst, det protestantiska nord och södern präglad av judendom och islam. Stora utmaningar för Medelhavsområdet - förutom ständiga åtgärder för att säkra fred, stabilitet och demokrati - är vatten- och energiförsörjningen. Det spännande med EMPA är att det är en mötesplats med delegationer från utöver EU bland annat Israel och Palestinska myndigheten, Syrien samt Jordanien.

Riksdagen bedriver internationellt arbete genom samarbete i olika parlamentariska församlingar. Enskilt störst är Nordiska rådet där Sverige företräds av 20 ledamöter. I övrigt sker utbyte bland annat inom ramen för det europeiska säkerhetssamarbetet OSSE samt som Nato-observatörer.

Något oväntat var det kanske att båda ledamöterna från Ängelholms kommun tar ansvar för denna internationella delegation. Samtidigt underlättar det arbetet då Kerstin Engle och jag träffas i andra sammanhang. Det ger onekligen korta beslutsvägar! Det politiska klimatet inom EMPA kan ibland vara frostigt med starka underliggande konflikter och då tror jag att det kan vara bra att berätta om fördelarna av samsyn och att visa upp hur man som M- och S-företrädare kan skilja på sak och person.

Muslimskt hot mot Europa?

Jag har inte alltid varit helt imponerad av Göran Rosenberg. Stundom har hans yrkesskicklighet som journalist slagit mig, men så har jag funnit inlägg och reportage som väl vinklade. Efter ett antal krönikor i Dagens Nyheter den senaste tiden har jag ändrat uppfattning. Jag tycker att han allt mer markerat ett oberoende och en intellektuell rörlighet som gör honom till en av de mest spännande att läsa i dag. En plats han i min värld delar med DN-skribentkollegan Nathan Sachar. De är två personer i en krets av fritänkande skribenter. Ibland oväntade i sina åsikter, ofta välformulerade.

För någon dag sedan hade Göran Rosenberg en text om Europas problem. Den kan verkligen rekommenderas!

Han pekar på skillnaden men också kopplingen mellan USA och Europa. Slutsatsen lyder: ”På oceanlängds avstånd är vi alla européer.” Och så kan det nog vara. USA må bestå av 50 delstater men hålls ändå samman av ett kitt i form av bland annat språk, stor rörlighet och vissa federala organ. Paketet som trots allt innehåller en hel el olikheter och spänningar knyts dock hårt ihop av yttre symboler som exempelvis stjärnbaneret. Bitvis uppvisas en patriotism som i sin barnsliga glädje är ett tecken på det ändå med historiska mått är en ung nation. Europa, som den gamla kontinenten, är fortfarande mångfald och ett stort pussel där bitarna utgörs av religion, historia, traditioner, seder, språk, regioner och länder.

Eller med Göran Rosenbergs ord: ”På närmare håll är vi fortfarande det virrvarr av nationer och språk som vi alltid har varit, och därmed också det virrvarr av kollektiva identiteter och minnen för vilka Europa genom historien utgjort både slagfält och mötesplats. Européernas förmåga att från tid till annan förfölja, fördriva och förinta varandra i namn av någonting mindre än Europa, och tidvis i namn av någonting större, har präglat den europeiska civilisationen i lika hög grad som dess förmåga att från tid till annan producera en Shakespeare, Michelangelo, Bach eller Einstein.
Virrvarret är vad som på gott och ont har definierat Europa.”

Sedan redogör Rosenberg för en ny bok: Christopher Caldwells ”Reflections on the Revolution in Europe”. I den hävdas bland annat att ”Europas problem beror på något annat än européerna själva, nämligen muslimerna. Europas muslimer är inte européer, och islam är inte en europeisk religion, och den muslimska invandringen är en främmande kolonisering som hotar Europas existens.”

Ganska förnärmat avfärdas detta resonemang av Göran Rosenberg. Det är dumt, och som exempel anförs den nu pågående ekonomiska krisen i Grekland som på inget sätt kan sägas bero på något muslimskt. Den är hemlagad. Hitler, Förintelsen, koncentrationsläger, Stalin samt Gulag kan ju svårligen heller sägas bero på islam.

Caldwells tes kan avfärdas av fler anledningar utöver det Rosenberg skickligt anför. Det är nämligen ohistoriskt! Förhållandet mellan det kristna Europa och muslimskt inflytande österifrån är mycket gammalt. Det har handlat om ömsesidig påverkan och närvaro. Inte minst är detta en aspekt just Nathan Sacher brukar lyfta fram med Spanien och den iberiska halvön som ett gott exempel på kristenhet, judendom och det muslimska sida vid sida men också hur de tre influerat varandra.

Den slutsats Göran Rosenberg drar finns det dock all anledning att dela: ”Därmed inte sagt att migrationen från länder och kulturer utanför Europa är problemfri, inte heller att den ökade närvaron av islam i Europas nationalstater är friktionsfri, bara att vi inte får luras att leta efter nya syndabockar för vad som i grunden är Europas gamla vanliga problem.
Europa är en ordning som bara kan byggas på ett virrvarr av nationer och kulturer – eller inte byggas alls.”

Christopher Caldwells namn på sin bok kan tyckas fyndigt: ”Reflections on the Revolution in Europe”. Det travesterar på Edmund Burkes ”Reflections on the Revolution in France.” Den senare är nog fortfarande mer relevant för vår kontinent!

Här finns länk till Göran Rosenbergs krönika:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/europas-problem-1.1073794