Sverigedemokraterna påstår att partiet ändrat ideologisk inriktning. Ut med nationalismen och in med socialkonservatismen. Jag har på olika sätt försökt visa att SD inte på något sätt rört sig som konsekvens av den hävdade förändringen. Samma politik nu som då. Trots allt fyller ändå etiketter och ideologiska markörer ett visst värde. SD-folket försöker hävda att socialkonservatism är vad partiet i praktisk politik står för. Inget kan vara mer felaktigt!
Ett tidigare inlägg av mig har besvarats av Mattias Karlsson som är den inom partiet som huvudsakligen ansvarat för förändringen. Han har så att säga bytt ut neonskyltarna och ändrat dekoren samtidigt som butiken fortsätter att prångla ut samma sekunda varor som tidigare.
Då jag hävdar att konservatism kan vara kosmopolitisk och öppen varnar han för ’islamisering’ och ’massinvandring’. Inte med ett ord försöker han knyta an till bildningstradition eller respekt för det hävdvunna.
Jag skriver: ”En bärande del av konservatismens kritik mot socialismen och kommunismen har varit dessa ideologiers vilja att sätta klass mot klass, grupp mot grupp. Motsättningar ska underblåsas. Det finns anledning att på konservativ grund rikta precis samma invändningar mot sverigedemokraternas sätt att resonera.
I deras Sverige tycks saknas ett ’tillsammans’. Istället handlar det om ett ’vi’ mot ’dem’. För egen del föredrar jag en politik som ser till helheten och som lägger ned kraft på att hålla ihop samhället/…/
Det hävdas att politiken går ut på att slå vakt om välfungerande institutioner och bevarandet av djupt rotade, traditionella gemenskaper. För egen del har jag svårt att se detta utan arvet från Aten, Rom och Jerusalem. Den bildning, rättsordning och samhällssyn som jag strävar efter söker sina rötter tillbaka i andra kulturer.
Jag tror inte att Sverigedemokraternas byte av ideologisk utgångspunkt i det egna programmet betyder en millimeters verklig förflyttning. SD tycker och uppträder på likartat sätt före som efter de nya skrivningarna. Att nationalismen tonas ned och andra ideologiska etiketter används är försök att göra den egna politiken mer aptitlig.”
En replik till Mattias Karlsson kan i sin helhet läsas här:
http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/27/47446/
Visar inlägg med etikett kosmopolitiskt förhållningssätt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kosmopolitiskt förhållningssätt. Visa alla inlägg
tisdag 3 januari 2012
lördag 19 mars 2011
Ökat intresse för konservatism
På Newsmill pågår en intressant diskussion om konservatism. Redan har tiotalet inlägg publicerats med god bredd och variationsrikedom. Efter att ha tillfrågats har även jag medverkat med en text. Många kloka synpunkter har framförts - och det finns all anledning att vid senare tillfälle här på denna blogg återkomma till några av dem. För egen del har jag på Newsmill dels understrukit behovet av förankring i historia, traditioner och det klassiska arvet och dels försökt peka framåt mot den nya berättelsen. Jag väljer att kalla den ”tjänandets teologi”. Det handlar om att i kamp mot all utopism och eskapism försvara just det alldeles vanliga och vardagliga livet. Vardagligheten har sina motståndare. I en debatt om konservatism är det också betydelsefullt att slå fast att sverigedemokraterna inget har med denna ideologiska inriktning att göra. SDs förkärlek att dela in människor i grupper och utrusta dessa med kollektiva egenskaper förtjänar att fördömas. Till det kommer viljan att söka konfrontation och bristen på pragmatism.
På Newsmill noterar jag bland annat: ”Politiskt i dagens Sverige vill jag påstå att Alliansregeringen på ett skickligt sätt gestaltar det konservativa förhållningssättet. Här finns tydliga drag av pragmatism. Att lyssna och att väga samman. Insikten om att kompromisser och samarbete behövs för ett gott samhällsklimat. Ibland riktas det anklagelser om visionslöshet. Samtidigt är just anti-utopism ett bärande konservativt drag. Det är inte teoretiska bokverk med politiskt tänkande som formar förslagen för dagen utan verkligheten själv. Den är alltid tids- och situationsanpassad. Människan som den ofullständiga varelsen har aldrig möjlighet att skapa ett himmelrike på jorden, men har ett ansvar att göra det så drägligt och anständigt som det går.
För att undvika att bli ett fladdrande höstlöv utsatt för starka kastvindar är det dock viktigt att den politiska pragmatikern ändå är starkt förankrad. Förtöjningen sker i historien och kulturen.
Det sunt anti-utopiska behöver dock inte leda till en rädsla för att ändå försöka förklara sammanhang och samband. Här kan dagens borgerliga politiker göra mer och bättre. Inte minst finns anledning att just lyfta fram det dagliga livets strävsamhet som inte bara en nödvändighet utan också ett ideal. Glädjen över att bilda familj, att arbeta, spara och sköta sig. Här skulle en del av konservatismens verkningseld kunna riktas mot eskapism i form av TV-såpor, filmer och annan kultur som hånar det vardagliga och lockar med ett liv utan gränser, hämningar eller normer.
Konservatismen som politiskt förhållningssätt står stark i dagens Sverige där den pragmatiska hållningen blivit allt mer vedertagen. Enkla lösningar avfärdas. Just därför är ett parti som sverigedemokraterna så långt borta från allt vad god konservatism står för.
Men lika stark som konservatismen är som hållning är den svag i form av skapandet av den sammanhållande berättelsen. Rudolf Kjellén arbetade med begrepp som folkhemmet under tidigt 1900-tal. Nationen var under många decennier något som attraherade många konservativa. I dag är varken det ena eller andra riktigt sporrande. Tankemässigt kan mosaiken möjligtvis tjäna som konservativ symbol med sin mångfald och där olikheterna i sig skapar mönster och sammanhang. Men det anti-utopiska och anti-eskapistiska som gör att den konservativa i dag försöker ge röst åt det strävsamma, vardagliga, skötsamma och ärliga gör att man verkar för något som i avvaktan på bättre formulering borde kallas tjänandets teologi.”
Hela inlägget på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/19/alliansregeringen-f-retr-der-en-klassisk-konservatism
På Newsmill noterar jag bland annat: ”Politiskt i dagens Sverige vill jag påstå att Alliansregeringen på ett skickligt sätt gestaltar det konservativa förhållningssättet. Här finns tydliga drag av pragmatism. Att lyssna och att väga samman. Insikten om att kompromisser och samarbete behövs för ett gott samhällsklimat. Ibland riktas det anklagelser om visionslöshet. Samtidigt är just anti-utopism ett bärande konservativt drag. Det är inte teoretiska bokverk med politiskt tänkande som formar förslagen för dagen utan verkligheten själv. Den är alltid tids- och situationsanpassad. Människan som den ofullständiga varelsen har aldrig möjlighet att skapa ett himmelrike på jorden, men har ett ansvar att göra det så drägligt och anständigt som det går.
För att undvika att bli ett fladdrande höstlöv utsatt för starka kastvindar är det dock viktigt att den politiska pragmatikern ändå är starkt förankrad. Förtöjningen sker i historien och kulturen.
Det sunt anti-utopiska behöver dock inte leda till en rädsla för att ändå försöka förklara sammanhang och samband. Här kan dagens borgerliga politiker göra mer och bättre. Inte minst finns anledning att just lyfta fram det dagliga livets strävsamhet som inte bara en nödvändighet utan också ett ideal. Glädjen över att bilda familj, att arbeta, spara och sköta sig. Här skulle en del av konservatismens verkningseld kunna riktas mot eskapism i form av TV-såpor, filmer och annan kultur som hånar det vardagliga och lockar med ett liv utan gränser, hämningar eller normer.
Konservatismen som politiskt förhållningssätt står stark i dagens Sverige där den pragmatiska hållningen blivit allt mer vedertagen. Enkla lösningar avfärdas. Just därför är ett parti som sverigedemokraterna så långt borta från allt vad god konservatism står för.
Men lika stark som konservatismen är som hållning är den svag i form av skapandet av den sammanhållande berättelsen. Rudolf Kjellén arbetade med begrepp som folkhemmet under tidigt 1900-tal. Nationen var under många decennier något som attraherade många konservativa. I dag är varken det ena eller andra riktigt sporrande. Tankemässigt kan mosaiken möjligtvis tjäna som konservativ symbol med sin mångfald och där olikheterna i sig skapar mönster och sammanhang. Men det anti-utopiska och anti-eskapistiska som gör att den konservativa i dag försöker ge röst åt det strävsamma, vardagliga, skötsamma och ärliga gör att man verkar för något som i avvaktan på bättre formulering borde kallas tjänandets teologi.”
Hela inlägget på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/19/alliansregeringen-f-retr-der-en-klassisk-konservatism
fredag 9 april 2010
Muslimskt hot mot Europa?
Jag har inte alltid varit helt imponerad av Göran Rosenberg. Stundom har hans yrkesskicklighet som journalist slagit mig, men så har jag funnit inlägg och reportage som väl vinklade. Efter ett antal krönikor i Dagens Nyheter den senaste tiden har jag ändrat uppfattning. Jag tycker att han allt mer markerat ett oberoende och en intellektuell rörlighet som gör honom till en av de mest spännande att läsa i dag. En plats han i min värld delar med DN-skribentkollegan Nathan Sachar. De är två personer i en krets av fritänkande skribenter. Ibland oväntade i sina åsikter, ofta välformulerade.
För någon dag sedan hade Göran Rosenberg en text om Europas problem. Den kan verkligen rekommenderas!
Han pekar på skillnaden men också kopplingen mellan USA och Europa. Slutsatsen lyder: ”På oceanlängds avstånd är vi alla européer.” Och så kan det nog vara. USA må bestå av 50 delstater men hålls ändå samman av ett kitt i form av bland annat språk, stor rörlighet och vissa federala organ. Paketet som trots allt innehåller en hel el olikheter och spänningar knyts dock hårt ihop av yttre symboler som exempelvis stjärnbaneret. Bitvis uppvisas en patriotism som i sin barnsliga glädje är ett tecken på det ändå med historiska mått är en ung nation. Europa, som den gamla kontinenten, är fortfarande mångfald och ett stort pussel där bitarna utgörs av religion, historia, traditioner, seder, språk, regioner och länder.
Eller med Göran Rosenbergs ord: ”På närmare håll är vi fortfarande det virrvarr av nationer och språk som vi alltid har varit, och därmed också det virrvarr av kollektiva identiteter och minnen för vilka Europa genom historien utgjort både slagfält och mötesplats. Européernas förmåga att från tid till annan förfölja, fördriva och förinta varandra i namn av någonting mindre än Europa, och tidvis i namn av någonting större, har präglat den europeiska civilisationen i lika hög grad som dess förmåga att från tid till annan producera en Shakespeare, Michelangelo, Bach eller Einstein.
Virrvarret är vad som på gott och ont har definierat Europa.”
Sedan redogör Rosenberg för en ny bok: Christopher Caldwells ”Reflections on the Revolution in Europe”. I den hävdas bland annat att ”Europas problem beror på något annat än européerna själva, nämligen muslimerna. Europas muslimer är inte européer, och islam är inte en europeisk religion, och den muslimska invandringen är en främmande kolonisering som hotar Europas existens.”
Ganska förnärmat avfärdas detta resonemang av Göran Rosenberg. Det är dumt, och som exempel anförs den nu pågående ekonomiska krisen i Grekland som på inget sätt kan sägas bero på något muslimskt. Den är hemlagad. Hitler, Förintelsen, koncentrationsläger, Stalin samt Gulag kan ju svårligen heller sägas bero på islam.
Caldwells tes kan avfärdas av fler anledningar utöver det Rosenberg skickligt anför. Det är nämligen ohistoriskt! Förhållandet mellan det kristna Europa och muslimskt inflytande österifrån är mycket gammalt. Det har handlat om ömsesidig påverkan och närvaro. Inte minst är detta en aspekt just Nathan Sacher brukar lyfta fram med Spanien och den iberiska halvön som ett gott exempel på kristenhet, judendom och det muslimska sida vid sida men också hur de tre influerat varandra.
Den slutsats Göran Rosenberg drar finns det dock all anledning att dela: ”Därmed inte sagt att migrationen från länder och kulturer utanför Europa är problemfri, inte heller att den ökade närvaron av islam i Europas nationalstater är friktionsfri, bara att vi inte får luras att leta efter nya syndabockar för vad som i grunden är Europas gamla vanliga problem.
Europa är en ordning som bara kan byggas på ett virrvarr av nationer och kulturer – eller inte byggas alls.”
Christopher Caldwells namn på sin bok kan tyckas fyndigt: ”Reflections on the Revolution in Europe”. Det travesterar på Edmund Burkes ”Reflections on the Revolution in France.” Den senare är nog fortfarande mer relevant för vår kontinent!
Här finns länk till Göran Rosenbergs krönika:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/europas-problem-1.1073794
För någon dag sedan hade Göran Rosenberg en text om Europas problem. Den kan verkligen rekommenderas!
Han pekar på skillnaden men också kopplingen mellan USA och Europa. Slutsatsen lyder: ”På oceanlängds avstånd är vi alla européer.” Och så kan det nog vara. USA må bestå av 50 delstater men hålls ändå samman av ett kitt i form av bland annat språk, stor rörlighet och vissa federala organ. Paketet som trots allt innehåller en hel el olikheter och spänningar knyts dock hårt ihop av yttre symboler som exempelvis stjärnbaneret. Bitvis uppvisas en patriotism som i sin barnsliga glädje är ett tecken på det ändå med historiska mått är en ung nation. Europa, som den gamla kontinenten, är fortfarande mångfald och ett stort pussel där bitarna utgörs av religion, historia, traditioner, seder, språk, regioner och länder.
Eller med Göran Rosenbergs ord: ”På närmare håll är vi fortfarande det virrvarr av nationer och språk som vi alltid har varit, och därmed också det virrvarr av kollektiva identiteter och minnen för vilka Europa genom historien utgjort både slagfält och mötesplats. Européernas förmåga att från tid till annan förfölja, fördriva och förinta varandra i namn av någonting mindre än Europa, och tidvis i namn av någonting större, har präglat den europeiska civilisationen i lika hög grad som dess förmåga att från tid till annan producera en Shakespeare, Michelangelo, Bach eller Einstein.
Virrvarret är vad som på gott och ont har definierat Europa.”
Sedan redogör Rosenberg för en ny bok: Christopher Caldwells ”Reflections on the Revolution in Europe”. I den hävdas bland annat att ”Europas problem beror på något annat än européerna själva, nämligen muslimerna. Europas muslimer är inte européer, och islam är inte en europeisk religion, och den muslimska invandringen är en främmande kolonisering som hotar Europas existens.”
Ganska förnärmat avfärdas detta resonemang av Göran Rosenberg. Det är dumt, och som exempel anförs den nu pågående ekonomiska krisen i Grekland som på inget sätt kan sägas bero på något muslimskt. Den är hemlagad. Hitler, Förintelsen, koncentrationsläger, Stalin samt Gulag kan ju svårligen heller sägas bero på islam.
Caldwells tes kan avfärdas av fler anledningar utöver det Rosenberg skickligt anför. Det är nämligen ohistoriskt! Förhållandet mellan det kristna Europa och muslimskt inflytande österifrån är mycket gammalt. Det har handlat om ömsesidig påverkan och närvaro. Inte minst är detta en aspekt just Nathan Sacher brukar lyfta fram med Spanien och den iberiska halvön som ett gott exempel på kristenhet, judendom och det muslimska sida vid sida men också hur de tre influerat varandra.
Den slutsats Göran Rosenberg drar finns det dock all anledning att dela: ”Därmed inte sagt att migrationen från länder och kulturer utanför Europa är problemfri, inte heller att den ökade närvaron av islam i Europas nationalstater är friktionsfri, bara att vi inte får luras att leta efter nya syndabockar för vad som i grunden är Europas gamla vanliga problem.
Europa är en ordning som bara kan byggas på ett virrvarr av nationer och kulturer – eller inte byggas alls.”
Christopher Caldwells namn på sin bok kan tyckas fyndigt: ”Reflections on the Revolution in Europe”. Det travesterar på Edmund Burkes ”Reflections on the Revolution in France.” Den senare är nog fortfarande mer relevant för vår kontinent!
Här finns länk till Göran Rosenbergs krönika:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/europas-problem-1.1073794
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
