Tankar vid tidningshögen

Söndagar har sin charm. Inte minst då många tidningar är fullmatade och erbjuder bilagor av alla det slag. Ibland sparar jag en hög från veckan som gått av oläst materiel som sedan kan avnjutas tillsammans med dagens övriga medieskörd.

Herald Tribunes (alltså New York Times) utgåva 14-15 juli kom att fånga mitt intresse genom ett par artiklar. Som en av huvudnyheterna presenterades den oro som nu råder i Tyskland kring manlig omskärelse. En delstatsdomstol i Köln har skapat stor osäkerhet kring vad som är lagligt och vem som eventuellt kan göra sig skyldig till brott (familjen, läkaren eller sjukhuset). Både judiska som muslimska grupper är upprörda och förbundskansler Merkel låter meddela via sina politiska tjänstemän att hon ser allvarligt på läget och självfallet slår vakt om religionsfriheten med dess respekt för seder och bruk. I tidningen uttalar sig en familj från Turkiet boende i Tyskland om att de som muslimer brukar uppsöka det judiska sjukhuset för ingreppet. Nu tar det inte emot de unga gossarna. Alternativet blir något annat – att outbildade personer och kvacksalvare i hemlighet får utföra omskärelsen.

Litet längre fram i Herald Tribune skriver en 23-årig muslim från Indien att hon bestämt sig för att börja bära hijab. Hon ser inte slöjan eller huvudduken som ett uttryck för manligt förtryck utan för kvinnlig frigörelse: Äntligen är det ingen som behöver bedöma mig för mitt utseende eller mina kläder utan för mina inre kvaliteter och vad jag gör. Med hänvisning till sin examen understryker hon att uppfattningen inte har sin grund i bristande utbildning eller tvång. Insändaren är ett försök från hennes sida att riva ned några av de murar av fördomar som finns kring dagens islam. Jag vill värna min kropp och inte bli ett objekt, låter hon hälsa.

Båda inläggen är intressanta. Och på sitt sätt tidstypiska. Ett modernt sekulärt samhälle krockar numera allt som oftast med ett mer traditionalistiskt och religiöst inspirerat. Det finns anledning att ta strömningarna på allvar och försöka begripa dem. Det är inte alltid samma sak som att bejaka eller gilla dem. Religion är i många länder och kontinenter en kraft att räkna med. Den som försöker underskatta eller bortförklara detta lurar sig själv. Som ateist kan man med helig vrede och fylld av egen tro vilja fördöma allt det religiösa eller som kristen se det dåliga i islam. Det förändrar dock ingenting att försöka tänka bort eller retuschera. Den förre brittiske premiärministern Tony Blair är en person som inser de olika religionernas roll och försöker skapa spännande mötesplatser. Genom att lära sig mer och försöka förstå går det lättare att hantera och bygga broar.

I Herald Tribune fanns också en artikel om Egyptens president Mursi som valde att låta sitt första utlandsbesök som statschef gå till Saudi-Arabien. Nog kan man höja ett ögonbryn. Men det ska inte nödvändigtvis ses som ett försök till muslimskt koalitionsbyggande. Saudi misstänks på goda grunder ha investerat betydande belopp hos grupper som finner dagens muslimska brödraskap alltför modernt och samhällstillvänt. Däremot är det ett tecken på att Egypten behöver mycket pengar utifrån. Det finns dock anledning att separera hårdföra salafister, mer eller mindre direkt betalda av Saudi-Arabien, från brödraskapet med sina ledande medlemmar fängslade under Mubarak och båda dessa grupper i sin tur från mystikerna inom den sufiska rörelsen.

Inte minst muslimer kan i dag mötas av mångas misstankar. I själva verket handlar det om minst lika många uttryck och inriktningar inom islam som det kristendomen rymmer där det rätt enkelt går att notera att protestanter, ortodoxa och romersk-katolska inte alltid kommer överens eller tycker lika. Såsom den unga kvinnan skriver i Herald Tribune har hon reflekterat kring sitt bärande av hijab. Det förtjänar respekt, även från dem som inte delar hennes slutsats. Det är inte alla som funderat på sin livssituation…

Omskärelsen är ett gammalt religiöst uttryck. För oss som inte praktiserar bruket är det svårt att inse poängen. Samtidigt finns det anledning att försvara andras rätt till sina traditioner. Och risken är stor att det blir precis som föräldrarna berättade i Herald Tribune då de pikant nog som muslimer inte kunde nyttja den service som erbjöds via ett judiskt sjukhus: Får vi inte göra det på ena sättet så gör vi det på det andra.

Nej, man behöver inte alltid gilla andra religioner och dess uttrycksformer och traditioner. Men det finns anledning att hysa respekt för varandra och reflektera kring samexistensens villkor. Den som vill förstå dagens moderna värld gör klokt i att lära sig något om religion. Inte nödvändigts för att dela en tro, eller ens gilla den, men för att förstå sammanhangen!

USAs tydliga budskap

Jublet har fullt förståeligt varit öronbedövande i USA efter att landets väpnade styrkor funnit Usama bin Ladin. Mängder med konspirationsteoretiker kommer under de närmaste årtiondena att producera hyllkilometer med böcker och andra skrifter där det ena skruvade antagandet ersätter det andra. Det är helt omöjligt att utanför en mycket snäv inre krets avgöra vilka handlingsalternativ som egentligen förelåg. Ingen, eller i vart fall väldigt få, kommer någonsin att veta ifall det var ett alternativ att fånga honom levande, att ställa honom inför rätta eller på annat sätt hantera den svåra situationen.

Att USA genom att dumpa kroppen till havs velat undvika en kultplats är också begripligt. Precis samma resonemang låg bakom hanterandet av de främsta nazikoryféerna i Tyskland efter 1945. Lika litet som dagens nationalsocialister skall kunna vallfärda till Hitlers grav är det klokt att radikala islamistiska grupper skall kunna be och proklamera vid Usama bin Ladins sista viloplats.

Reaktionerna efter alqaidainspiratörens död är intressanta. Inte minst många muslimer vittnar nu om hur mycket han förstört för deras religion. Och under hans aktiva tid har framför allt religiösa ledare vänt sig mot hans hopkok av islamistiska tankar och idéer. Hans hemkokta dekokt påminner inte så litet om den vulgärversion av kristendom som den självutnämnde pastorn och Koranbrännaren i Florida uppvisat. Usama bin Ladin var aldrig någonsin ett trovärdigt politiskt eller religiöst alternativ för sin del av världen. Han ställde till det och genom de tusentals oskyldiga han dödade svärtade han för lång tid ned en hel religion.

Det är inte precis al qaida eller talibanerna som utgjort det inspirerande föredömet när människor i förtvivlan och ilska över sina vardagsvillkor rest sig mot överheterna i Tunisien, Egypten, Libyen och nu senast i Jemen och Syrien!

Det väsentliga budskap USA lyckats sprida med sin insats är att världens massmördare och folkförtryckare alltid kan hittas. Var man än gömmer sig finns en risk att Vita huset når ända dit. Det är en tankeställare för många. Överste Khadaffi inser att robotattackerna mot Tripoli också kan följa av att trupper en morgon står i hans sovrum för att fånga in honom. I den meningen kan inte agerandet underskattas.

Självfallet kan bin Ladins död leda till krav på hämnd. Samtidigt kan det också resultera i obetänksamhet och att grupperna agerar oövertänkt vilket leder till ytterligare exponering som gör det enklare att fånga in nästa generation av ledare och terrorhövdingar. Regionen har inte nödvändigtvis blivit säkrare och bättre initialt – men kanske på sikt.

Och det kommer även att ta tid att exakt utvärdera Pakistans roll. Endera har Usama bin Ladin tillfångatagits med den pakistanska säkerhetstjänstens goda minne. Det är i sig allvarligt gentemot radikala grupper i landet. Eller så har han befunnit sig endast några tiotals kilometer från huvudstaden med myndigheternas vetskap vilket nu avslöjas av USA. Eller så har man haft noll koll vilket kanske vore det allvarligaste. Gripandet och dödandet kastar nytt ljus över Pakistan men kommer också att påverka Sverige som ett av 47 länder i Afghanistan. Frågan är bara hur.

Om Nordafrika i Svensk Tidskrift

För varje timma förändras situationen i Nordafrika och Arabvärlden. Just nu växlas nyhetsrapporteringen mellan vad som sker i Libyen och Jemen. Det kommer knappast att stanna vid detta. Konsekvenserna, både positiva som negativa, kommer att påverka Europa i allmänhet och Medelhavsområdet i synnerhet under mycket långt tid. Och det är alldeles för tidigt att med säkerhet kunna förutse om det blir bra eller dåligt. I vart fall har årtalet 2011 skrivit in sig i historieböckerna. I senaste Svensk Tidskrift har jag en artikel om Nordafrika, inte minst skriver jag ur perspektivet som ordförande i riksdagens delegation till PA-UfM (Parliamentary Assembly of the Union for the Mediterranean):

”För Europa som närmast granne och starkt beroende av händelseutvecklingen runt Medelhavet gäller det att också idka självkritik. En viktig utrikespolitisk slutsats som kan dras är att stabilitet inte är detsamma som status quo. Förbättringar hade varit i allas intresse istället för att ha ett antal länder med regimer som lyckats hålla sina befolkningar i schack samtidigt som EU-företag erbjudits möjligheter till lukrativa etableringar, flyktingströmmar hållits tillbaka och det funnits statsledningar man kunnat kindpussa. Bristen på gradvisa reformeringar har istället skapat den rådande revolutionära stämningen/…/

De regeringar som träder till efter Ben Ali och Mubarak kommer att möta de av fattigdom och marginalisering irriterade massor som befann sig i demonstrationstågen på torgen. Deras frustration över det tidigare styret kommer säkert att växlas mot förväntningar på det nya. Och ifall mer demokratiskt valda regeringar inte klarar av att skapa jobb och mätta magar finns risken att missnöjet flammar upp i oroligheter. Bara en sådan sak som skatteväsende är därför av stor betydelse. Korruption innebär att stora summor går myndigheterna förbi som skulle kunna ha använts till gemensamma satsningar på välfärd och infrastruktur. Korruption är i någon mening privatiserad skatteuppbörd.

Även om det råder en utbredd misstro, rent av fördomsfullhet, i väst mot att demokratisering kan leda till islamisering finns det inte mycket som hittills tyder på att starka religiösa krafter legat bakom demonstrationerna och aktiviteterna. Kairo har lyfts fram som ett föredöme där kristna hjälpte till i samband med fredagsbönen på torget medan muslimerna lätt de kristna fira sin gudstjänst på söndagen. Och de som krävt sina korrupta ledares avgång har inte samtidigt ägnat sig åt att rituellt bränna USAs, Israels eller EUs flagga. Tvärtom finns det välgrundade misstankar om att det våld mot kopter som har noterats de senaste dagarna i Egypten iscensatts av säkerhetspolisen och andra grupper som gör vad de kan för att bita sig kvar vid makten med hjälp av oro och anarki.

I själva verket finns det minst lika många varianter och inriktningar av islam som det gör av kristendom. Det som gör exempelvis muslimska brödraskapet relativt framgångsrikt är att organisationen ägnat sig åt social hjälpverksamhet samtidigt som dess ledande företrädare inte kopplats till korruption eller stötande dubbelmoral. Det leder till respekt i allmänhetens ögon. Samtidigt blir det svårare då det nu krävs mer politiska beskrivningar av vad som måste göras och då syns skillnader mellan ideologisk vänster och höger tydligare. Av brödraskapet kan mycket väl uppstå flera olika partibildningar.

Det finns också ett land att lyfta fram som ett föredöme: Turkiet. Där har islam och en tydlig och stadig demokratiseringsprocess kunnat samsas. Regerande AK-partiet kombinerar religion med politik. Det finns all anledning för de nya politiska krafterna i länder som Tunisien och Egypten att vända blickarna mot nordost. I det maktvakuum som uppstått är det betydelsefullt att Turkiet vågar och vill axla ett större ansvar, alternativet är att det blir Iran som istället ökar sitt inflytande.”

Artikeln i sin helhet finns här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=22879

Plats för kristna i Arabvärlden?

Den ena efter den andra odemokratiska regimen i Arabvärlden får nu se maktinnehavet hotat av uppretade människomassor. Händelserna i Libyen för närmast tankarna till Rumänien för drygt 20 år sedan. Diktatorn möttes av en buande befolkning i Bukarest medan en mössförsedd Khadaffi sänt iväg slänkyssar till en förbryllad skara i Tripoli. En del av Libyens tidigare elit har nu vänt härskaren ryggen. Fler står säkert och väger. Processen gjordes kort mot paret Ceausescu då de gamla kamraterna för att rädda sitt eget skinn verkställde en snabb rättegång, förkunnade dom och sedan verkställde avrättningen. Khadaffi litar nog för närvarande - med rätta - på ingen!

I Europa och västvärlden är känslorna uppenbart tudelade. Å ena sidan hoppas många att de gamla härskarnas dagar är lätt räknade och å den andra sidan vill ingen se uppkomsten av nya förtryckarstrukturer med kanske religiösa förtecken. Somliga hävdar rent av att islam och demokrati inte går att förena. Det märkliga är att många av dem som nu varnar för bland annat de kristnas ställning samtidigt för några år sedan uppmärksammade den förföljelse som kristna utsattes för i just länder som Egypten. Om det gamla inte var bra och det nya inte heller blir bra då är ju frågan vad som någonsin kan bli bra?

För egen del är jag mer hoppfull utan att för den skull vara naiv. Mycket kan gå fel. Men påbörjas vandringen längs en väg mot öppenhet, pluralism, fria media och rättsstat då kommer läget för alla grupper - kristna såväl som muslimer, judar, icke-religiösa och alla former av politiska - att förbättras. Om detta har jag skrivit en debattartikel som publicerats i ett antal tidningar:

"Om sex månader planeras val i Tunisien respektive Egypten. Förändringarna har sin grund i breda gruppers frustration efter år av påtvingad fattigdom och marginalisering. Det finns en frihetstörst som dämpats genom att folk fängslats, oppositionella trakasserats och nätets tanketrafik hindrats.

Av den anledningen skulle etablerandet av pluralism, oberoende media och andra friheter i Tunisien och Egypten långsiktigt kunna påverka området i sin helhet på ett positivt sätt/.../

Som relativt nybliven ordförande för riksdagens EMPA-delegation (Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly – ett samverkansorgan mellan EU och södra Medelhavsregionen och Nordafrika) har jag vid olika tillfällen träffat företrädare för ett antal Arabländer. Långt före demonstrationerna var en av de frågor som behandlades kristnas och andra religiösa minoriteters ställning. De fördomar som muslimer kan drabbas av i Sverige och Nordeuropa har samma grumliga grund som de kristna kan mötas av på andra håll i världen. De upplopp som för en tid sedan inträffade i Egypten med kyrkor som sattes i brand och andra svåra övergrepp som följd påstods ha sin upprinnelse i anklagelser om våldtäkt av en muslimsk flicka. I Sverige finns det ju politiska krafter som försöker hävda det omvända med brottslighet som sägs ha sin grund i islam.

I länder med hög korruption, svagt rättsväsende och låg tilltro till de offentliga organen kan det vara enklare att piska upp stämningarna. Även om det finns motsättningar och slitningar mellan olika grupper i Nordeuropa kan de i normalfallet hanteras under ordnade former. En demokratisering med steg mot en fungerande rättsordning är därför viktigt för att slå vakt om kristna gruppers ställning i Arabvärlden. Problemet är inte islam, utmaningen är avsaknaden av fungerande polis, fristående domstolar och mediefrihet. Val om sex månader är ett viktigt steg, men det är inte det enda utan kräver också uppbyggandet av ett öppet samhälles institutioner."

Skilja på sak och person inom EMPA

Jag har utsetts till ordförande i den svenska EMPA-delegationen. Och Kerstin Engle (S) har valts till viceordförande. Litet festligt är det att de två riksdagsledamöterna från Ängelholms kommun tar hand om detta arbete. EMPA är samarbetet mellan EUs 27 medlemsstater och Medelhavsländerna. Det är en fortsättning på den så kallade Barcelonaprocessen som startades av Spanien. Mycket handlar det om viktiga kultur- och religionsdialoger mellan det kristna Västeuropa och den muslimska världen. Samtidigt finns här många av de stora traditionerna representerade med det ortodoxt kristna öst, det romerskt-katolska väst, det protestantiska nord och södern präglad av judendom och islam. Stora utmaningar för Medelhavsområdet - förutom ständiga åtgärder för att säkra fred, stabilitet och demokrati - är vatten- och energiförsörjningen. Det spännande med EMPA är att det är en mötesplats med delegationer från utöver EU bland annat Israel och Palestinska myndigheten, Syrien samt Jordanien.

Riksdagen bedriver internationellt arbete genom samarbete i olika parlamentariska församlingar. Enskilt störst är Nordiska rådet där Sverige företräds av 20 ledamöter. I övrigt sker utbyte bland annat inom ramen för det europeiska säkerhetssamarbetet OSSE samt som Nato-observatörer.

Något oväntat var det kanske att båda ledamöterna från Ängelholms kommun tar ansvar för denna internationella delegation. Samtidigt underlättar det arbetet då Kerstin Engle och jag träffas i andra sammanhang. Det ger onekligen korta beslutsvägar! Det politiska klimatet inom EMPA kan ibland vara frostigt med starka underliggande konflikter och då tror jag att det kan vara bra att berätta om fördelarna av samsyn och att visa upp hur man som M- och S-företrädare kan skilja på sak och person.

Muslimskt hot mot Europa?

Jag har inte alltid varit helt imponerad av Göran Rosenberg. Stundom har hans yrkesskicklighet som journalist slagit mig, men så har jag funnit inlägg och reportage som väl vinklade. Efter ett antal krönikor i Dagens Nyheter den senaste tiden har jag ändrat uppfattning. Jag tycker att han allt mer markerat ett oberoende och en intellektuell rörlighet som gör honom till en av de mest spännande att läsa i dag. En plats han i min värld delar med DN-skribentkollegan Nathan Sachar. De är två personer i en krets av fritänkande skribenter. Ibland oväntade i sina åsikter, ofta välformulerade.

För någon dag sedan hade Göran Rosenberg en text om Europas problem. Den kan verkligen rekommenderas!

Han pekar på skillnaden men också kopplingen mellan USA och Europa. Slutsatsen lyder: ”På oceanlängds avstånd är vi alla européer.” Och så kan det nog vara. USA må bestå av 50 delstater men hålls ändå samman av ett kitt i form av bland annat språk, stor rörlighet och vissa federala organ. Paketet som trots allt innehåller en hel el olikheter och spänningar knyts dock hårt ihop av yttre symboler som exempelvis stjärnbaneret. Bitvis uppvisas en patriotism som i sin barnsliga glädje är ett tecken på det ändå med historiska mått är en ung nation. Europa, som den gamla kontinenten, är fortfarande mångfald och ett stort pussel där bitarna utgörs av religion, historia, traditioner, seder, språk, regioner och länder.

Eller med Göran Rosenbergs ord: ”På närmare håll är vi fortfarande det virrvarr av nationer och språk som vi alltid har varit, och därmed också det virrvarr av kollektiva identiteter och minnen för vilka Europa genom historien utgjort både slagfält och mötesplats. Européernas förmåga att från tid till annan förfölja, fördriva och förinta varandra i namn av någonting mindre än Europa, och tidvis i namn av någonting större, har präglat den europeiska civilisationen i lika hög grad som dess förmåga att från tid till annan producera en Shakespeare, Michelangelo, Bach eller Einstein.
Virrvarret är vad som på gott och ont har definierat Europa.”

Sedan redogör Rosenberg för en ny bok: Christopher Caldwells ”Reflections on the Revolution in Europe”. I den hävdas bland annat att ”Europas problem beror på något annat än européerna själva, nämligen muslimerna. Europas muslimer är inte européer, och islam är inte en europeisk religion, och den muslimska invandringen är en främmande kolonisering som hotar Europas existens.”

Ganska förnärmat avfärdas detta resonemang av Göran Rosenberg. Det är dumt, och som exempel anförs den nu pågående ekonomiska krisen i Grekland som på inget sätt kan sägas bero på något muslimskt. Den är hemlagad. Hitler, Förintelsen, koncentrationsläger, Stalin samt Gulag kan ju svårligen heller sägas bero på islam.

Caldwells tes kan avfärdas av fler anledningar utöver det Rosenberg skickligt anför. Det är nämligen ohistoriskt! Förhållandet mellan det kristna Europa och muslimskt inflytande österifrån är mycket gammalt. Det har handlat om ömsesidig påverkan och närvaro. Inte minst är detta en aspekt just Nathan Sacher brukar lyfta fram med Spanien och den iberiska halvön som ett gott exempel på kristenhet, judendom och det muslimska sida vid sida men också hur de tre influerat varandra.

Den slutsats Göran Rosenberg drar finns det dock all anledning att dela: ”Därmed inte sagt att migrationen från länder och kulturer utanför Europa är problemfri, inte heller att den ökade närvaron av islam i Europas nationalstater är friktionsfri, bara att vi inte får luras att leta efter nya syndabockar för vad som i grunden är Europas gamla vanliga problem.
Europa är en ordning som bara kan byggas på ett virrvarr av nationer och kulturer – eller inte byggas alls.”

Christopher Caldwells namn på sin bok kan tyckas fyndigt: ”Reflections on the Revolution in Europe”. Det travesterar på Edmund Burkes ”Reflections on the Revolution in France.” Den senare är nog fortfarande mer relevant för vår kontinent!

Här finns länk till Göran Rosenbergs krönika:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/europas-problem-1.1073794