Bohmanfonden

För en tid sedan valdes jag till ordförande för Bohmanfonden. Grundkapitalet samlades in i samband med Gösta Bohmans bortgång och begravning. Stockholms handelskammare stod då för en betydande del av pengarna tillsammans med moderaterna.

 

24 april var det dags för årssammankomst 2013. Timbro hade via dess VD Markus Uvell generöst ställt upp med lokal, teknik samt plockmat. Uppslutningen var god med 60-talet personer på plats. Tyvärr är det ju tråkigt att många goda arrangemang, likt detta, så ofta geografiskt blir låst av att hållas i Stockholm eller huvudstadens närhet. Det gör det många gånger svårt för intresserade från andra håll av landet att delta och bidra.

 

Mötet började med PJ Anders Linder, den 24 april politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet men redan 24 timmar senare presenterad som ny chef för den svenska borgerlighetens mest kvalificerade intellektuella röst i form av Axess. PJ Anders Linder är både en god och tankeväckande skribent och talare. Han gjorde ingen besviken! I lätt ton men med fina exempel och följande en tydlig linje visade han på Gösta Bohmans relevans för dagens borgerlighet. Som M-ledare medverkade han till att svänga ett politiskt klimat som hade radikaliserats och skenat under 1960-talet. Fast fotad i ideologi och idévärld framförde han en bitande kritik. Att ha en tydlig värderingskompass var dock för Gösta Bohman inte detsamma som att undvika kompromisser och uppgörelser. Det gällde emellertid att veta vad man förhandlat bort. Han bars dessutom av övertygelsen att allt hade blivit bättre bara de egna tankarna fått fullt genomslag. Särskilt uppskattar jag hur PJ Anders Linder visar att Gösta Bohman var en skrivande och läsande politiker. Här finns något för kommande generationer att lära sig. Det gjorde det möjligt för honom att fånga in nya perspektiv. Inte minst framhävde han en S-personlighet som Alf Ahlberg vilket jag finner sympatiskt. Både därför att personen ifråga är värd uppmärksamhet som i sak då det alldeles för sällan händer att meningsmotståndare är hyggliga mot varandra. PJ Anders Linder noterade fyndigt att gamla socialdemokrater var som vin för Gösta Bohman: De blev bättre med tiden.

 

Lars Tobisson, tidigare partisekreterare, vice ordförande och gruppledare i riksdagen, talade om sin kommande bok om Gösta Bohman. Utgivning är planerad till sommaren/hösten 2013 och förlaget är Atlantis. Han uppehöll sig rätt mycket om hur Gösta kom in i politiken. Det var inte alldeles självklart att Stockholms Handelskammare skulle väljas bort till förmån för riksdagsarbete. Och i rätt sen ålder skedde växlingen. Inte minst hade han tidigare engagerat sig kring stadsbyggnadsfrågor och hur Stockholms city skulle utvecklas. De som i dag bryr sig om estetisk gestaltning och funktionalitet ur ett mänskligt perspektiv torde ha haft en vapenbroder i den forne M-ledaren. Det var tydligt att Lars Tobisson ibland nästan var märkbart rörd över att få lyfta fram dessa aspekter av en vän och arbetskollega. Han gjorde det på ett charmant sätt.

 

Anna Kinberg Batra, moderaternas gruppledare i riksdagen, fick sköta det formella överlämnandet av Bohmanstipendiet på 25 000. Hon höll inför prisutdelningen en fin introduktion om att det går att vara både idépolitiker och verksam i en skarp politisk miljö som riksdagen. Årets mottagare, riksdagskollegan Mats Johansson, visste inget om priset och blev synbart paff där han satt bland sammankomstens deltagare. På många sätt är han en värdig mottagare. Han har varit en tydlig röst på Svenska Dagbladet. Utöver mängder med artiklar har han också utgivit böcker. Han kom att i många år prägla Timbros verksamhet. Fordom var han informationschef på moderaterna under just Gösta Bohmans tid som partiledare. Extra roligt var överraskningsmomentet vilket dessutom säkert besparade publiken ett par minuters tacktalstid ifall han hunnit förbereda sig och inte som nu tvingas tala helt fritt ur hjärtat…

 

Bohmanfondens motivering löd: ”Mats Johansson har under lång tid varit en tydlig röst för rättsstat, marknadsekonomi och frihetens idéer. Med finslipade argument och orädd i debatten har han tagit strid, både hemma och utomlands. Det handlar om ett konsekvent försvar av det öppna samhället. Ett hängivet engagemang har också tagit sig uttryck i konkreta projekt. Senast i raden är bilandet av Frivärld – en utrikespolitisk tankesmedja som snabbt, målmedvetet och utan blygsamhet redan intagit en viktig plats i det offentliga samtalet.”

 

Avslutningen på en lyckad kväll blev att helt i Gösta Bohmans anda lyfta fram läsandet och skrivandet genom två plattformar, inte minst för yngre skribenter, i form av Svensk Tidskrift och Frivärld Magasin. Här finns möjligheter för intressanta texter och spännande tankar.

 

Svensk Tidskrift har artikel om och bilder från Bohmanfondens årssammankomst:

http://www.svensktidskrift.se/?p=61438

Gripen: Ikea-plan eller imponerande plattform?

Ibland saknar den svenska debatten perspektiv. Så är det exempelvis med Jas Gripen. I andra sammanhang finns en glädje och stolthet över svenska exportframgångar. Här handlar det mer om misstänksamhet.

Sanningen är ju den att många fler länder än Sverige visar intresse för Jas Gripen. I takt med att åtskilliga ser över sin offentliga ekonomi blir en kostnadseffektiv lösning än mer lockande. En stor fördel för Gripen är just vad den samlade utgiften blir inklusive exempelvis bränsle och service. Fördelar som Schweiz framhållit då det landet nu går vidare med sin planerade affär.

Vid den stora flygmässan i Farnborough utanför London i juli märktes att de blåser nya vindar till förmån för 75-års firande Saab. Det går nog att tala om ett nyväckt intresse för Gripen. Allra helst som alla tester med den nya radarsökande jaktroboten Meteor som utvecklas mellan sex europeiska länder visat sig mycket framgångsrika.

Om detta skriver jag i Svensk Tidskrift:

”Tidigare talades nästan föraktfullt om att ’handla från hyllan’ när det gäller försvarsmateriel. Nu allt mer lockande. Vilka redan befintliga projekt och program går det att ansluta sig till som ett alternativ till egen utveckling av försvarsmateriel?/…/

Tidigare år har Farnborough ofta använts på samma sätt som Folk och Försvars årliga konferens i Sälen som en förevändning för industrin att med vädjanden och hot förmå Sverige att ge klartecken till en modifiering av Jas Gripen. Nu finns ett helt annat självförtroende som inte minst beskedet från Schweiz skapat. Med en affär har ju också Sverige förbundit sig att köpa även av den senaste versionen. Men det är många fler som knackar på dörren. Tjeckien är mycket nöjda med sina befintliga Jas Gripen. Det förhandlas nu om fler. Blir det affär är Slovakien en annan mycket sannolik kund.

Jas Gripen kan också bidra till stabilitet och ordning på Balkan. I många länder står olika MIG-plan och rostar i hangarerna. Även om det på papperet finns flygvapen finns det anledning att förhålla sig starkt tvivlande till den faktiska förmågan. I grunden kan det vara en källa till oro ifall länderna inte kan kontrollera och försvara sina territorier. Med Jas-landet Ungern som introduktör har kontakter upprättats med den blivande EU-medlemmen Kroatien. I bakgrunden finns Bulgarien och Rumänien. Även på andra kontinenter rör det på sig. Thailand kan vilja ha fler Jas Gripen. Efter att planet varit uträknat i Indien talas det plötsligt åter om det. Där beräknas behovet av nya stridsflygplan värderas till motsvarande 220 miljarder kronor! Även Sydamerika med Peru och Ecuador har identifierats som möjliga att föra samtal med.

Och parlamentet i Holland fattade för en tid sedan beslut om att avbryta affären med köp av F-35. Det visar att skenande kostnader kan få konsekvenser – och plötsligt dyker ännu ett land upp som kan vara intresserat av ett plan till ett vettigare pris. Danmark med sin nya rödgröna regering har markerat ett ökat intresse av nordiskt samarbete vilket av Saab tolkas som en möjlighet att också tala flygplansaffärer. Inom ramen för en nordisk dimension kan också mer göras. Nyligen inleddes ett samarbete i Öresundsområdet kring den civila flygövervakningen. Varför ha ett torn i Danmark som ser in över Sverige och omvänt istället för att samordna kompetensen? Den skulle egentligen kunna följas av något liknande på det militära området.

I Sverige existerar onekligen en tudelad inställning till Jas Gripen. På näthinnan finns bilder av ett kraschande plan och i öronen ljudet ringande av populisternas tal om ’världens dyraste jordfräs’. Det finns en misstänksamhet om kostnader. Å andra sidan talas nästan föraktfullt om att Schweiz nu är på väg att skaffa sig något som är alldeles för billigt – ett Ikea-plan. De båda påståendena är onekligen motsägelsefulla!

Nya beställningar och ett ökat internationellt intresse är bra för svensk exportindustri. Det handlar om att sälja kunnande men också säkerhet. För många länder är det viktigt att inte endast bli en kund bland andra utan att det också handlar om ett partnerskap, viljan att utveckla något tillsammans. Att Saab i dagarna fattat beslut om att i Sydafrika inrätta ett avancerat utbildningscentrum för erfarna stridspiloter som använder sig av Jas är ett sätt att stärka känslan av en ’Gripen-familj’. Just nu pekar allt på att det kan vara en växande skara!”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här:

http://www.svensktidskrift.se/?p=45719

Inför Natos toppmöte i Chicago

20-21 maj är det dags för Natos toppmöte i Chicago. Flera viktiga frågor står på agendan. Och det finns en aktiv ledare för organisationen i form av dansken Anders Fogh Rasmussen. Frågan är om han har medlemsländernas förtroende. Fullt ut?

I en artikel i Svensk Tidskrift redogör jag för några av utmaningarna men också erfarenheterna av ett givande möte på Natos högkvarter i Bryssel:

”För en svensk på besök är samtal med Nato-företrädare så nära men samtidigt så långt borta. Allra helst då en dynamisk generalsekreterare som dansken Anders Fogh Rasmussen tar emot gästerna. På danska tecknas de väsentliga linjerna inför det toppmöte i Chicago 20-21 maj som är en angelägenhet för så många, men inte alla. Med en blinkning noterar han att Sverige kunde ha varit med/…/

Anders Fogh Rasmussen är inte det minsta otydlig när det gäller att framhäva Sveriges insatser. Det handlade om ett avgörande bidrag i Libyen. Det gäller att axla ansvar, vilket inte alla gör. På direkt fråga om han vill peka ut några som inte sköter sig på önskvärt sätt avfyras ett stort leende samtidigt som han avböjer att kommentera just det. Men Europa måste tydligare samla sig bakom kontinentens eget försvar. Inte minst därför att USA i sin grundläggande strategi visar ett växande intresse för händelseutvecklingen i Stilla havet och den direkta upprustning som kan ses där. Libyen avslöjade att EUs länder inte utan rätt tungt bistånd från USA klarar av att hantera utmaningar i sitt eget närområde som Medelhavet. Det har fäst uppmärksamheten på bättre samordning för att klara av exempelvis lufttankning.

En av de stora frågorna vid toppmötet i Chicago blir Afghanistan. Budskapet har genomgående varit att trupp tas tillbaka när det finns afghanska säkerhetsstyrkor att lämna över till. Nu anses den tiden vara inne. Fram till 2014 kommer hemtagandet att ske med 2013 som det stora förändringsåret. Och när situationen beskrivs görs den i rätt hoppfulla ordalag. Frågan är dock hur mycket som är dikterat av inrikespolitiska skäl i ett antal av de länder som deltar i uppdraget och hur mycket som är frammanade förhoppningar för att döva samveten om att det inte riktigt blev som man tänkt sig?/…/

’Smart defence’ kommer att vara ett mantra som upprepas i Chicago. Det är Natos variant av det EU redan arbetar med inom ramen för ’pooling och sharing’ – det vill säga att kapaciteter och förmågor identifieras som sedan länderna kan dela med varandra. En god tanke i teorin som det sedan gäller att få att fungera i praktiken. Men det finns bra exempel: De väldiga transportplanen Boeing C17 stationerade i Ungern som Sverige är en av de större andelsägarna i.

Ett svårt ekonomiskt läge med rätt kraftiga budgetbegränsningar kommer att tvinga fram nya lösningar även om det från Nato-håll i Bryssel starkt understryks att ’Smart defence’ inte får ses som ett annat namn för besparing. Områden som kan vara av intresse, särskilt från europeiskt håll, är förmågan till precisionsbombningar, informationsinhämtning, utvecklingsarbete kring förarlösa farkoster och just lufttankning/…/

Anders Fogh Rasmussen skyndar vidare. Får han råda ensam skulle ett prioriterat partnerland som Sverige ges goda möjligheter till insyn i samband med toppmötet i Chicago. I fartvinden på väg ut förklarar dock en person i hans närhet att generalsekreteraren anses vara mycket dynamisk och villig att fatta egna beslut. De stora medlemsländerna måste ibland påminna honom om vem som ytterst bestämmer. Mötet 20-21 maj kan bli ett sådant tillfälle!”

Här finns artikeln i Svensk Tidskrift i sin helhet: http://www.svensktidskrift.se/?p=43652

Den moraliska handlingens räckvidd

För några dagar sedan invigde utrikesminister Carl Bildt en vandringsutställning om Raoul Wallenbergs liv och gärning. Den visas just nu i Budapest och fortsätter sedan bland annat till Moskva och Berlin för att sluta i Israel. I något mindre skala men med samma typ av upplägg finns en liknande på Lidingö. Jag träffade kommunstyrelsens ordförande Paul Lindqvist för en tid sedan som uttryckte stoltheten som finns över denne svensk vars barn- och ungdom tillbringades här. För drygt tio år sedan var jag på en månadslång resa i USA tack vare stipendium från Rotary och just då lanserades ett frimärke för att hedra den svenske diplomatens gärning. Wallenberg är på många sätt mer känd och omtalad utomlands än i Sverige. I riksdagshuset finns dock på väg till kammaren ett minneshörn och här brukar jag ofta stanna till med gäster som guidas runt och peka på den lilla fickalmanackan, stenarna från Budapest och ljusstakarna som finns samlade i en monter för att påminna om hans storartade insatser.

2012 är det 100 år sedan han föddes. Det tas nu som utgångspunkt för en ökad aktivitetsgrad. I riksdagen genomfördes en minnesceremoni 17 januari – just den dagen 1945 tillfångatogs Raoul Wallenberg av Röda armén. Hans öde har varit okänt sedan dess även om makten i Moskva uppgett att han dog 1947 i rysk fångenskap. I Svensk Tidskrift har jag haft en artikel om riksdagens högtidlighållande men också en reflektion kring det personliga hjältemodet och den moraliska handlingens räckvidd. Humaniteten och medmänskligheten är fortfarande med nära på 70 års distans till räddningsinsatserna i Budapest ett glittrande ljus. Mörkret har inte tagit överhanden och bitit sig fast:

”Vad som berör är just att den lilla människans handlingar har betydelse. Det vi gör i dag kan påverka villkoren för andra. Och inte bara för de levande utan också för kommande generationer. Det finns en stor tacksamhet från barn och barnbarn och andra släktingar till dem vars hela familjer inte slutade i en brännugn i Auschwitz eller något annat läger! Det är en påminnelse om den moraliska handlingens räckvidd. Professor Svante Nordin har med en stor bok om 1900-talets filosofer gjort succé på den svenska fackboksmarknaden. Denna tegelsten av kunskap köps, läses och kommenteras. Ett av de viktiga påpekanden som gjorts från Svante Nordins sida är behovet av historien. Den är närvarande. Inte i form av banala kronologier och årtalsexercis utan insikten om civilisationsprocessen. Det välstånd och den trygghet många i dag känner tas för självklar och given. Det är den inte! Hela nationers sammanbrott som vi bevittnat i vårt närområde och i närtid - där bokstavligen broder ställts i kamp mot broder - visar på den bräcklighet som finns. Och då behövs kunskapen och insikten om den enskilda individens förmåga. Det går att göra skillnad! Det gjorde Raoul Wallenberg. Och det är därför det fortfarande gör så ont att det inte fanns någon hjälpande hand att bistå den man som hjälpt så många andra och som fångades in av Röda armén 17 januari 1945.

15-20 minuter går ganska fort. Vi avgöra själva som människor, ansvariga för egna handlingar, vad vi fyller den stunden på jorden med för innehåll.”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=41084

Mats Johansson 60 år

Vännen och riksdagskollegan Mats Johansson fyllde 60 år den 26 december. Som överraskning planerade vi övriga i redaktionen i lönndom en specialutgåva av Svensk Tidskrift. Det blev ett nummer med texter som kretsade kring Mats Johansson som person, hans gärning och breda intressen.

I redaktionsrutan konstaterades bland annat: ”Svensk Tidskrift är endast ett av många projekt som bär Mats Johanssons prägel. Genom åren har han på olika sätt slagit vakt om den svenska idédebatten. Det har varit som tidningsman på Svenska Dagbladet, som återkommande kommentator i radio och TV, på Timbro och som författare och förläggare/…/

Mats Johansson är en mycket moralisk person. Inte i den bemärkelse att han har åsikter om andras sätt att leva sina liv utan i kraven på sig själv och vilket andligt klimat som skapar ett gott samhälle. Han är med rätta fruktad av sina motståndare och en trygg allierad att ha vid sin sida som vän. Utöver en säker förmåga att skilja dåliga argument från goda kan han se individen bakom alla ord och formuleringar.

I dag är det knappast förvånande att ledande personer tror på marknadsekonomi och tryggt söker inspiration i en liberalkonservativ tanketradition. Så har det inte alltid varit i Sverige. Mats Johansson har formats i kamp under en tid då Socialdemokraterna som ett 50 procentsparti dominerade debatten, det talades om ’den tredje vägen’ och 68 blev ett begrepp. Just tack vare hans engagemang och debattlusta har han varit med om förändringen. Det har också skett genom att vara på rätt plats vid rätt tillfälle oberoende om det gäller att verka som informationschef vid Gösta Bohmans sida då moderaterna förnyades under 1970-talet, som ansvarig för näringslivets tankesmedja Timbro eller som nu ledamot av Sveriges riksdag.”

Glädjande nog hörsammades önskemål om textbidrag från olika skribenter. Riksdasgkollegan Cecilia Brinck fångade sin forne chef på Timbro i ett porträtt. Timbros nuvarande chef Markus Uvell lyfter fram det senaste projektet i form av Fri Värld som ska medverka till en mer levande och bred utrikes- och säkerhetspolitiskdebatt i Sverige. Redan har ett antal intressanta och lyckade rapporter tagits fram och träffar genomförts. Riksdagsledamoten Jessica Polfjärd, som tidigare varit ordförande i moderaternas idéprogramsgrupp, resonerar kring fortsatt förnyelsearbete. Mitt eget bidrag var en recension av Mikael Holmströms bok Den dolda Alliansen. Mats Johansson har en tid klagat på att jag aldrig skrivit klart denna text om hur Sverige under lång tid spelat under täcker med Nato – men han kunde ju inte veta att den sparats för bättre dagar…

Två genuint välskrivna litet längre artiklar står Nils Johan Tjärnlund respektive Martin Tunström för. Den förre skriver initierat och historiekunnigt om Mats Johanssons barndomsstad Sundsvall medan den senare står för en briljant genomgång av högerpressen som bildningsbärare. Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, beskriver ett viktigt stycke tidningshistoria på ett sätt som gör att hans artikel kommer att bli något andra återvänder till när det svenska medielandskapet seriöst ska granskas. Med den klokhet och respektfullhet som är Tunströms signum lyfter han fram ett antal avisor och enskilda personer. Han ser och beskriver:

”Att historien är oskriven säger emellertid inget om den svenska högerpresens betydelse såväl i historien som i våra dagar. Mycket trycksvärta har förbrukats sedan Sverige blev tidningsläsandets land och konservativa tidningar utgavs över praktiskt taget hela riket. Då var det opinionsbildande uppdraget satt i första rummet, på andra sidan. Tidningar grundades för att påverka samhälle och politik. Det är något som möjligen lätt glöms bort i dag, när den opinionsbildande verksamheten är ett av många uppdrag. Och när en koncern äger tidningar med snart sagt hela färgskalans politiska kulör.

Den moderata pressens historia är dess ägares och redaktörers. Under åren har banden mellan parti och press tunnats ut, sannolikt till glädje för bägge parter. Lojaliteten för dagens ledarskribenter är vanligen mot idéer och inte mot en parlamentariskt vald församling. Det har gjort pressen röster mindre förutsägbara, mer intressanta och sannolikt också betydligt mer betydelsefulla. Den politiska beteckningen - M – kan dock förvilla i något fall. Var finns oberoendet? Inflytande över stiftelser finns i flera fall – det gäller Stiftelsen Barometern och den stiftelse som äger Norrköpings Tidningar koncernen. Men M – står för en moderat linje – inte moderaternas. Kvar från partipresstiden finns Högerpressens förening som ett allt mer självständigt nätverk för redaktörer och direktörer. Pengar från det tidigare moderata tidningsägandet förvaltas i dag av Medialen, som moderaterna fortfarande utövar ett inflytande över. Svenska Nyhetsbyrån, majoritetsägd av landsortstidningar, levererar ledare till tidningar som saknar egna skribenter eller önskar kompletterande material.”

Martin Tunström slår också ett viktigt slag för det opinionsbildande materialet och levande ledarsidor: ”Inte heller finns någon beröringsskräck till ideologier eller till konservatism i den Moderata pressfären. På Moderata Samlingspartiets senaste stämma lyckades ombuden till sista köra över partiledningen. Orden konservatism och liberalism skulle med i programmet. Något år innan hade Nya Wermlands-Tidningen ägare – familjen Ander – beslutat att dess tidningars ledarsidor skulle benämnas konservativa. Stiftelsen Barometern, som äger 50 procent av Gota Media slår fast att Barometern och Smålandsposten ska värna konservativa idéer, vid sidan av uppdraget att hävda kristna värderingar. Ideologiernas död märks i vart fall inte på ledarsidorna.

Ledarsidornas uppdrag får sägas ha blivit än mer betydelsefullt i en tid när politiska företrädare allt oftare hakar på opinioner än skapar opinion. I partierna har chefsideologerna försvunnit och ersatts med chefskommunikatörerna. Till detta kommer att berättelser formas och sänds ut från en växande PR-industri. Tidningarnas opinionsbildning ter sig därför som unik i vårt samhälle. Avsändaren är tydlig, men obunden från organiserade intressen. Resurser finns att varje dag kommentera skeenden från en lokal horisont. På ledarsidan finns möjligheten att formulera ställningstaganden utifrån idéer och utan hänsynstaganden till det parlamentariskt möjliga eller till de målgrupper som mejslats fram från återkommande väljarundersökningar.”

Svensk Tidskrift på nätet hittar man här: http://www.svensktidskrift.se

Om Transnistrien

Från och med i dag och ett antal veckor framåt tar Svensk Tidskrift sommaruppehåll. Det möjliggör för den intresserade av borgerlig idédebatt att under lugnare former läsa igenom allt, eller delar av, vad som skrivits den senaste tiden. Som vanligt finns för egen del en hel del som puttats åt sidan för att gås igenom vid annat tillfälle. Det kan nu infinna sig under juli månad!

Jag kan erkänna att jag både har en del oläst som oskrivet. Jag skulle ändå vilja tipsa om min senaste artikel om Transnistrien i Svensk Tidskrift:

Transnistrien kan ibland liknas vid kommunismens Disneyland. Det är en upplevelsepark över en svunnen tid med smattrande röda fanor, sovjetiska uniformer och marschmusik. Skillnaden mot en attraktion utanför Paris eller i Florida är att det här är på riktigt och djupt tragiskt. Det handlar om en av alla bortglömda konflikter i Europa och är ett tecken på Rysslands försök att dominera eller i vart fall lägga sig i saker i vad som fortfarande ses som den egna intressesfären/…/

Öster om Dnjestr regerar en sovjetnostalgisk klick som inte erkänns av några andra länder och västerut finns republiken Moldavien. Runt 400 000 på ena sidan med en blandning av rumänsk-, ukrainsk- och rysktalande mot drygt tre miljoner på den andra. Det stora flertalet på båda sidor är ortodoxa trosbekännare. Tiderna har till viss del förändrats. De kommunister som för några årtionden rev kyrkor eller omvandlade dem till sädesmagasin gör nu korstecken och går i mässa. De möts dock av misstro/…/

För Moldavien som hett önskar EU-medlemskap är det viktigt att frågan om Transnistrien hanteras. Det vet också Ryssland som med stigande irritation sett flera länder i närområdet och vad som ses som den egna zonen ha blivit både EU- som Nato-stater.”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25740

Grannar i Östersjöområdet

De tre baltiska republikerna blir allt viktigare för vårt närområde. För en tid sedan var jag i Estland och då berättades att Sverige numera var främsta investeringsland. Ekonomierna integreras och växer samman. Utbytet ökar. 15 augusti ska Måndagsmötena åter uppmärksammas i Stockholm och det stöd som för 20 år sedan visades Estland, Lettland och Litauen under en besvärlig tid då Sovjetunionen föll samman men maktens murkna män inte ville släppa taget över de tre länder vid Östersjön som ockuperades.

Baserat på nyligen genomförda resor i Estland, Lettland och Litauen har jag ställt samman några intryck i senaste Svensk Tidskrift. Jag noterar:

”Samtidigt är det ett lätt begånget fel att betrakta Baltikum som lika enhetligt och nära som de nordiska länderna. Mellan de tre finns minst lika stora skillnader och olikheter som mellan exempelvis Finland, Norge, Danmark och Sverige. Men det finns också annat som ännu tydligare skiljer åt. Det handlar om helt olika språk vilket gör att balterna tvingas använda engelska eller de tidigare förtryckarnas ryska för att tala med varandra medan vi har det enklare även om det ibland knorras bland skandinaver som har svårt att förstå varandra. Krisen har också slagit olika hårt men framför allt tacklats helt olika med Estland som klarat av även strukturella reformer och nu är en del av eurozonen, Lettland som genomfört en inre devalvering med kraftigt sänkta löner och så Litauen som haft mest kämpigt. Politiskt påminner Estlands partier mest om dem i grannländerna västerut medan Litauens parlament kan beskrivas som rörigt utan att på något sätt överdriva. Korruption och energiberoende är andra utmaningar som blir värre ju längre söderut man kommer.

I både Lettland och Litauen förs en offentlig debatt om oligarkernas skadliga inflytande. Det finns en farlig, direkt ohälsosam, sammanblandning mellan privata affärsintressen och politik. Med sönderfallande partier, bristande ideologisk skolning och svaga internationella politiska nätverk hamnar nyutnämnda parlamentariker och ministrar lätt i händerna på inflytelserika män med makt som styr från kulisserna. Till det kommer en rysk minoritet som flyttades in under de mörka åren av förtryck samtidigt som oppositionella, oliktänkande eller godtyckligt utvalda personer i godsvagnar sändes österut mot kollektivjordbruk eller arbetsläger/…/

Ett viktigt frågeområde i relation till Sverige är försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland är ständigt närvarande som något som man måste förhålla sig till även om ingen i dag tror på någon form av traditionell väpnad konflikt däremot finns oro för annat som exempelvis cyberhot. Mer initierade bedömare pekar också på Rysslands egna omställningssvårigheter med neddragningar och växande hot i de sydöstra delarna av landet att ta hänsyn till i form av terrorism och religiösa grupper. Det talas om lägre moral inom trupperna. De senaste åren har också viktig nyckelpersonal förlorats då det inte går att konkurrera internationellt. Mikroelektroniskt erkänner sig landet besegrat med allt vad det innebär medan kärnteknik, både civilt och militärt, fortfarande utgör en prioriterad sektor. En sammanfattning som kunde höras från UD i Riga löd: ’Ryssland är stabilt instabilt!’

De egna bidragen i form av stridskrafter i Estland, Lettland och Litauen är relativt blygsamma. Den ekonomiska nedgången har också lett till kraftiga budgetneddragningar. I Lettland och Litauen har det tidigare traditionella värnpliktsförsvaret övergetts till förmån för kontrakterade styrkor av just ekonomiska skäl. Ett sätt att kompensera egna tillkortakommanden är att ytterst lojalt ställa sig bakom pågående Natooperationer som den i Afghanistan men även andra som i Bosnien, Kosovo och Irak. Även om den politiska uppbackningen är fullständig finns en trötthet hos deltagande trupper. I ljuset av detta ska ses det tydligt uttalade önskemålet om att få medverka i en nordisk stridsgrupp 2014 under svensk ledning. Även inom andra områden som materielinköp vill man vara med även om varje lands samlade försvarsbudget är på motsvarande runt två miljarder kronor varav personalkostnader är minst hälften och snarare ligger upp mot 60-70 procent. Men närheten till Norden är viktigt!”

I Svensk Tidskrift har jag också en intervju med Argita Daudze, historiker och diplomat från Lettland. Det handlar bland annat om Nato och den fråga hon ställer är varför Sverige inte vågar ta steget?

” - Även om Sverige de facto på många sätt fungerar som ett Nato-land med engagemang i Afghanistan och Libyen så är det ändå skillnad på att vara det också de jure.

- Sverige förstår heller inte att man har en tung regional roll att axla i Östersjöområdet. Det finns önskemål om svenskt ledarskap!”

Hela Baltikumartikeln finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25507

Hela intervjun med Argita Daudze finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=25543

Dags för försvars- och utrikespolitisk debatt!

Håkan Juholt, socialdemokraternas nyvalde partiledare var sedan 2010 ordförande i Försvarsutskottet. Det finns anledning att tro att han behåller intresset för dessa frågor även efter sitt avancemang i den interna röda hierarkin.

Det är lika bra som önskvärt ifall ett större intresse visas dessa viktiga områden. Trots stora förändringar i vår omvärld och att det gamla, traditionella värnpliktsförsvaret övergetts i Sverige är debatten ganska loj.

Svensk Tidskrift som borgerligt sinnad oberoende mötesplats försöker göra något åt detta. Cecilia Widegren, Försvarsutskottets vice ordförande (M), har fått inleda en serie med artiklar och inlägg. Näst på tur står Karin Enström, Utrikesutskottets ordförande (M).

I samband med Svensk Tidskrifts artikelserie gjorde jag följande redaktionella notering:

”Med en artikel av Cecilia Widegren, Försvarsutskottets vice ordförande (M), inleder Svensk Tidskrift en serie om svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik. Näst i tur står ett inlägg av Karin Enström, Utrikesutskottets ordförande (M).

Viktiga reformer har genomförts. Värnpliktsförsvaret har ersatts av en modernare och snabbare organisation som naturligtvis ställer nya krav. Andra länder tittar med intresse på det som sker i Sverige. Till det kommer den finansiella krisen som resulterat i panikbromsningar budgetmässigt i många EU-stater med Sverige som ett stort undantag. Där andra talar om nedskärningar och stora neddragningar talas hos oss om utveckling och konsolidering. Till det kommer Östersjöområdets betydelse med Ryssland i vår närhet. Här finns många gemensamma utmaningar, hot och möjligheter som delas mellan de nordiska och baltiska länderna. Allt detta medverkar till behovet av en lika bred som seriös diskussion om svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Det vill Svensk Tidskrift medverka till att möjliggöra

Med Håkan Juholt har socialdemokraterna fått en ny partiledare samtidigt som S förlorat sin tyngste och mest respekterade försvarspolitiker. I de förändringar och den förnyelse som kan komma hos det största oppositionspartiet finns det anledning att tro att även dessa områden kan beröras. Uppgörelsen inför valet 2010 med MP och V kom ju att ha en tydlig slagsida vänsterut med krav på bland annat stängning av amerikanska baser utomlands. Förhoppningsvis kan även förnyelsen inom socialdemokraterna ge bränsle åt ett givande samtal kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska frågor.”

Bland annat skriver Cecilia Widegren: ”I juni 2009 beslutade riksdagen Försvarsmaktens nya inriktning fram till år 2014. Inriktningen innebär att Försvarsmaktens förband ska vara redo att användas med mycket kort varsel i Sverige, i närområdet eller i mer traditionella fredsfrämjande operationer. Det kan låta som en självklarhet att Försvarsmaktens förband ska vara tillgängliga för insatser men så har inte varit fallet tidigare. Den tidigare inriktningen medförde att endast en tredjedel av Försvarsmaktens insatsorganisation, ca 12 000 människor, fanns tillgängliga – men då inom ett år. Oacceptabelt ansåg alliansregeringen.

Lösningen blev att den nya insatsorganisationen numer utgörs av två typer av förband, stående förband med anställda soldater samt kontrakterade förband med periodvis tjänstgörande soldater som de kombinerar med en civil karriär.”

Svensk Tidskrift hittas här:
http://www.svensktidskrift.se

Om Nordafrika i Svensk Tidskrift

För varje timma förändras situationen i Nordafrika och Arabvärlden. Just nu växlas nyhetsrapporteringen mellan vad som sker i Libyen och Jemen. Det kommer knappast att stanna vid detta. Konsekvenserna, både positiva som negativa, kommer att påverka Europa i allmänhet och Medelhavsområdet i synnerhet under mycket långt tid. Och det är alldeles för tidigt att med säkerhet kunna förutse om det blir bra eller dåligt. I vart fall har årtalet 2011 skrivit in sig i historieböckerna. I senaste Svensk Tidskrift har jag en artikel om Nordafrika, inte minst skriver jag ur perspektivet som ordförande i riksdagens delegation till PA-UfM (Parliamentary Assembly of the Union for the Mediterranean):

”För Europa som närmast granne och starkt beroende av händelseutvecklingen runt Medelhavet gäller det att också idka självkritik. En viktig utrikespolitisk slutsats som kan dras är att stabilitet inte är detsamma som status quo. Förbättringar hade varit i allas intresse istället för att ha ett antal länder med regimer som lyckats hålla sina befolkningar i schack samtidigt som EU-företag erbjudits möjligheter till lukrativa etableringar, flyktingströmmar hållits tillbaka och det funnits statsledningar man kunnat kindpussa. Bristen på gradvisa reformeringar har istället skapat den rådande revolutionära stämningen/…/

De regeringar som träder till efter Ben Ali och Mubarak kommer att möta de av fattigdom och marginalisering irriterade massor som befann sig i demonstrationstågen på torgen. Deras frustration över det tidigare styret kommer säkert att växlas mot förväntningar på det nya. Och ifall mer demokratiskt valda regeringar inte klarar av att skapa jobb och mätta magar finns risken att missnöjet flammar upp i oroligheter. Bara en sådan sak som skatteväsende är därför av stor betydelse. Korruption innebär att stora summor går myndigheterna förbi som skulle kunna ha använts till gemensamma satsningar på välfärd och infrastruktur. Korruption är i någon mening privatiserad skatteuppbörd.

Även om det råder en utbredd misstro, rent av fördomsfullhet, i väst mot att demokratisering kan leda till islamisering finns det inte mycket som hittills tyder på att starka religiösa krafter legat bakom demonstrationerna och aktiviteterna. Kairo har lyfts fram som ett föredöme där kristna hjälpte till i samband med fredagsbönen på torget medan muslimerna lätt de kristna fira sin gudstjänst på söndagen. Och de som krävt sina korrupta ledares avgång har inte samtidigt ägnat sig åt att rituellt bränna USAs, Israels eller EUs flagga. Tvärtom finns det välgrundade misstankar om att det våld mot kopter som har noterats de senaste dagarna i Egypten iscensatts av säkerhetspolisen och andra grupper som gör vad de kan för att bita sig kvar vid makten med hjälp av oro och anarki.

I själva verket finns det minst lika många varianter och inriktningar av islam som det gör av kristendom. Det som gör exempelvis muslimska brödraskapet relativt framgångsrikt är att organisationen ägnat sig åt social hjälpverksamhet samtidigt som dess ledande företrädare inte kopplats till korruption eller stötande dubbelmoral. Det leder till respekt i allmänhetens ögon. Samtidigt blir det svårare då det nu krävs mer politiska beskrivningar av vad som måste göras och då syns skillnader mellan ideologisk vänster och höger tydligare. Av brödraskapet kan mycket väl uppstå flera olika partibildningar.

Det finns också ett land att lyfta fram som ett föredöme: Turkiet. Där har islam och en tydlig och stadig demokratiseringsprocess kunnat samsas. Regerande AK-partiet kombinerar religion med politik. Det finns all anledning för de nya politiska krafterna i länder som Tunisien och Egypten att vända blickarna mot nordost. I det maktvakuum som uppstått är det betydelsefullt att Turkiet vågar och vill axla ett större ansvar, alternativet är att det blir Iran som istället ökar sitt inflytande.”

Artikeln i sin helhet finns här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=22879

Ladies

Det skall erkännas: Jag gillar Johan Hakelius både för hans stil som texternas innehåll. Han skriver gediget. Essayerna hämtar drag av sådana storheter som Frans G Bengtsson och Gunnar Unger. En brittisk humor och touche för tankarna till det bästa av tidskriften The Spectator.

Efter förra årets succé Döda vita män (Atlantis) följer nu Ladies (Atlantis). Det tecknas porträtt av ett antal brittiska familjer, släkten och ätter. I Svensk Tidskrift har jag recenserat den nyutkomna boken. Bland annat noterar jag:

”Bitvis är det dråpligt. Bitvis tragiskt. Johan Hakelius behärskar sina områden med stor skicklighet och lyckas knyta samman dåtid med nutid. Han har en fantastisk förmåga att nämna namn och peka på släktsamband. Samtidigt finns en behaglig distans. Det är ingen panegyrisk kungahögerföreträdare som tecknar porträtt av personer med hertig- eller vicekungskronor på sina hjässor. Hakelius är intresserad och genuint road av människorna. Och det är detta som gör honom läsvärd och relevant.

Ärligt talat blir det närmast bysantinskt labyrintiskt att följa alla släktled och hur familjer gift sig med varandra. Två välskrivna böcker till trots så begriper jag fortfarande inte mycket om brittiska titlar eller rangordning. Jag bryr mig heller inte i nämnvärd grad. Däremot är de människoöden som presenteras kolossalt intressanta oavsett om det handlar om en matlagande Jennifer Paterson eller Margaret, hertiginna av Argyll.

Hakelius blir därmed en god konservativ ciceron. Han pekar på traditioner, historia och det invandra. Åtskilligt förtjänar att skrattas åt. Det kan rent av framstå som en smula löjligt. Men när flabbet tystnat och småleendet släckts kan ett par mycket vettiga frågor tydligt höras mellan raderna: Har det verkligen blivit så mycket bättre bara för att allt moderniserats? Och har inte en del av vardagslivets charm gått förlorat med de familjer som försvunnit med alla sina anor och traditioner?

Människans ofullkomlighet och förmåga att göra både rätt som fel, det goda likväl som det onda, retar superrationalisterna som tror på den rakt igenom förnuftiga människan. De underbara livsberättelser som presenteras av Johan Hakelius är många gånger dess tydliga motsatser. I Ladies framhålls den brittiska dam som är prillig. Just därför så mycket mer genuin!

Den ofullständiga, inkonsekventa och motstridiga människan förhåller sig till den trista nutidsindividen som ett glas nypressad apelsinjuice till en brustablett med c-vitamin. Med tanke på de personers alkoholvanor Johan Hakelius tecknar så är det nog inte fel med en skvätt vodka rent av.”

Recensionen i sin helhet finns här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=17075

En vardagskonservativ talman

Många vardagskonservativa har verkat, och verkar, lokalt och regionalt. Hembygden och förankringen är viktig. Ibland hamnar några av dessa personer även i riksdagen. Förre talmannen och högerprofilen Martin Skoglund från Doverstorp utanför Finspång är ett gott exempel på både viljan och förmågan att kombinera det nära med det rikspolitiska.

Jämfört med de andra stora ideologierna som kommunism, socialism och liberalism har konservatismen få nedtecknade avhandlingar och ideologiska grunddokument. Däremot ryms många goda konservativa förhållningssätt i nedteckningar av betydande personer i biografiernas och memoarernas form.

Publicisten och redaktören Gunnar Henrikson har tecknat ett porträtt av Martin Skoglund som ledande östgötsk politiker under ett antal decennier. Och jag har skrivit en text om denna bok i Svensk Tidskrift i vilken talmannen stundom brukade medverka på den tid det begav sig.

För egen del vill jag just lyfta fram den praktiska och pragmatiska konservatism Martin Skoglund kom att personifiera:

”Som en av de centrala högermännen fanns han vid Jarl Hjalmarsons sida under 50-talet efter att redan 1928 ha valts in i riksdagen i samband med det så kallade kosackvalet. Partiordföranden Arvid Lindman hade ett gott öga till några av ”nykomlingarna” och gav dem möjlighet att snabbt växa med nya uppdrag. Skoglund förekom i spekulationerna att bli partiledare både 1944 och 1950 men avböjde. Trots sin starka ställning internt och sina många goda kontakter blev han vare sig partiledare, minister eller landshövding. Gunnar Henrikson ger två förklaringar: Hembygden var alltför viktig och det saknades lust att nå de socialt högsta positionerna.”

En del saker är sig också ganska lika över tid. Två aspekter från Gunnar Henriksons bok som jag lyfter fram: ”Martin Skoglund var mycket intresserad av vårdfrågor och insåg att det krävdes större enheter för att man tillsammans skulle kunna bära kostnader för sjuk- och behandlingshem. 1954 gjorde generaldirektören för Medicinalstyrelsen ett utspel om ’regionsjukvård’: ’Landstingen var för små för att kunna bilda underlag för mer exklusiva specialiteter.’ Samma debatt förs idag!
1943 besökte Skoglund krigets Finland. Vid en middag träffade han den socialdemokratiske borgmästaren i Tammerfors. Denne uttryckte bekymmer över sina svenska partivänner och deras, som han uppfattade, veka hållning mot kommunisterna. Han menade att det krävdes ett ’långt hårdare språk mot en rörelse som kunde medföra katastrof för landet’. Tja, även det får väl sägas vara ett gott budskap från en tid till en annan!”

För den som är intresserad finns hela artikeln i Svensk Tidskrift här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=4350