Den moraliska handlingens räckvidd

För några dagar sedan invigde utrikesminister Carl Bildt en vandringsutställning om Raoul Wallenbergs liv och gärning. Den visas just nu i Budapest och fortsätter sedan bland annat till Moskva och Berlin för att sluta i Israel. I något mindre skala men med samma typ av upplägg finns en liknande på Lidingö. Jag träffade kommunstyrelsens ordförande Paul Lindqvist för en tid sedan som uttryckte stoltheten som finns över denne svensk vars barn- och ungdom tillbringades här. För drygt tio år sedan var jag på en månadslång resa i USA tack vare stipendium från Rotary och just då lanserades ett frimärke för att hedra den svenske diplomatens gärning. Wallenberg är på många sätt mer känd och omtalad utomlands än i Sverige. I riksdagshuset finns dock på väg till kammaren ett minneshörn och här brukar jag ofta stanna till med gäster som guidas runt och peka på den lilla fickalmanackan, stenarna från Budapest och ljusstakarna som finns samlade i en monter för att påminna om hans storartade insatser.

2012 är det 100 år sedan han föddes. Det tas nu som utgångspunkt för en ökad aktivitetsgrad. I riksdagen genomfördes en minnesceremoni 17 januari – just den dagen 1945 tillfångatogs Raoul Wallenberg av Röda armén. Hans öde har varit okänt sedan dess även om makten i Moskva uppgett att han dog 1947 i rysk fångenskap. I Svensk Tidskrift har jag haft en artikel om riksdagens högtidlighållande men också en reflektion kring det personliga hjältemodet och den moraliska handlingens räckvidd. Humaniteten och medmänskligheten är fortfarande med nära på 70 års distans till räddningsinsatserna i Budapest ett glittrande ljus. Mörkret har inte tagit överhanden och bitit sig fast:

”Vad som berör är just att den lilla människans handlingar har betydelse. Det vi gör i dag kan påverka villkoren för andra. Och inte bara för de levande utan också för kommande generationer. Det finns en stor tacksamhet från barn och barnbarn och andra släktingar till dem vars hela familjer inte slutade i en brännugn i Auschwitz eller något annat läger! Det är en påminnelse om den moraliska handlingens räckvidd. Professor Svante Nordin har med en stor bok om 1900-talets filosofer gjort succé på den svenska fackboksmarknaden. Denna tegelsten av kunskap köps, läses och kommenteras. Ett av de viktiga påpekanden som gjorts från Svante Nordins sida är behovet av historien. Den är närvarande. Inte i form av banala kronologier och årtalsexercis utan insikten om civilisationsprocessen. Det välstånd och den trygghet många i dag känner tas för självklar och given. Det är den inte! Hela nationers sammanbrott som vi bevittnat i vårt närområde och i närtid - där bokstavligen broder ställts i kamp mot broder - visar på den bräcklighet som finns. Och då behövs kunskapen och insikten om den enskilda individens förmåga. Det går att göra skillnad! Det gjorde Raoul Wallenberg. Och det är därför det fortfarande gör så ont att det inte fanns någon hjälpande hand att bistå den man som hjälpt så många andra och som fångades in av Röda armén 17 januari 1945.

15-20 minuter går ganska fort. Vi avgöra själva som människor, ansvariga för egna handlingar, vad vi fyller den stunden på jorden med för innehåll.”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=41084

Wallenbergs kvarglömda portfölj

Det finns kraft och vitalitet i konstnären Gustaf Kraitz. Han har ständigt nya idéer och projekt på gång. Tillsammans med hustrun Ulla Kraitz har de var för sig och tillsammans skapat keramik och konst under årtionden. Efter en tid i Stockholm är det nu huset på Hallandsås sluttning vid Förslöv som är alltings självklara utgångspunkt. När jag i måndags träffade Gustaf Kraitz var han just hemkommen från ett par dagar i USA. 84 år gammal beklagar han sig litet över att tidsomställningen nu känns av en smula. Så var det inte förr…

Strax skall dock huset invaderas av byggkillar. Nya glaspartier skall sättas in för att få bättre ljus. Och om två veckor kommer en större delegation från Kina. Det handlar om en svarsutställning i Malmö efter att Gustaf och Ulla Kraitz nyligen haft en stor presentation av sin keramik vid ett nyöppnat museum i Peking. Den bränn- och glaseringsteknik som många gånger används har nämligen historiska anor. Därav ett stort intresse utifrån, inte minst från Kina. Du kan väl komma förbi, säger Gustaf.

Före den stora och berättigade uppmärksamheten österut var det under några år Raoul Wallenberg-monumentet utanför FN-skrapan i New York. Och man slås av enkelheten. En portfölj med initialerna RW som står kvarlämnad, övergiven, på ett stycke mark bestående av gatstenar från Budapest. Ensamheten, utsattheten men också närvaron gestaltas på ett starkt sätt. Tack vare sponsring från bland annat SAS kunde Gustaf Kraitz ett drygt dussin gånger flyga över Atlanten och tillbaka för att planera och utföra detta konstverk. Och istället för att jaga nya bidragsgivare och andra som önskade stödja detta projekt tog AGAs förre VD Marcus Storch och garanterade hela summan. Därmed blev det också ett fritt skapande utan inblandning utifrån.

För i grunden ogillar Gustaf Kraitz beställningar. De kan bli för detaljrika synpunkter. Just nu skapas en stor staty av den skånska operamästarinnan Birgit Nilsson. Exakt var den skall stå eller vem som skall betala är inte helt klart vilket gör att konstnären än så länge uppfattar sig ha full beslutanderätt. Och det uppskattas. Den skall bli två meter, förklarar han. Och det är precis vad ugnen klarar av. Vi får lägga statyn på en bår och sedan föra in henne genom luckan. Först måste dock keramiken förbrännas och det får ske vid en industriugn i Tyskland. Risken att godset går sönder är hög. Men det är här yrkesskickligheten kommer in, säger Gustaf Kraitz. De som misslyckas har många gånger gjort något fel.

Styrkan förklarar Gustaf med att han tidigt tvingades vänja sig vid hårt arbete. Som ungrare med fel bakgrund i den kommunistiska delen av Europa hamnade han i sovjetisk fångenskap och kolgruva. Det blev fem års straffarbete. 1956 kunde han ta sig ut ur landet och till Sverige. Hans imponerande livsöde kan leda till många slutsatser och reflektioner. Men åtminstone två slår en hårt och omedelbart. I Berlinmurens skugga och glädjen över Sovjetstatens och DDRs kollaps glöms ibland alla offer och fångar bort. De finns närmare än man tror och bär hela historien med sig. Och svensk keramik i allmänhet och konstnärslivet på Bjäre och i Förslöv i synnerhet skulle inte kunna tänkas utan bland annat Gustaf Kraitz. En invandrare och flykting!