Regeringen har berättat om de kommande infrastruktursatsningarna. Totalt handlar det om 482 miljarder kronor fram till år 2021. En imponerande summa helt obegriplig att förstå. Ingen kan förhålla sig till så mycket pengar. De rödgröna tror sig vara drömlika men är i själva verket en nattmara när kritik framförs att detta är otillräckligt. 1994 till 2006 hade socialdemokraterna chansen som regeringsparti, trots det hände inte mycket inom detta område heller. Tvärtom mixtrade S med infrastrukturpengarna då plötsligt satsningar på E22 i Skåne ströks med ett pennstreck för att istället hamna i ett ”Trollhättanpaket”. Förhållandet till vägar, järnvägar, broar och tunnlar är likt det till sänkt skatt för pensionärer - något de rödgröna gärna talar om inför valet 2010 men själva aldrig gjort någonting för att förverkliga när möjlighet funnits.
Utöver en enorm satsning på 482 miljarder har också öppnats för en fast förbindelse i norra Öresund. Det betyder mellan Helsingborg och Helsingör. Den har ju alla förutsättningar att i sig bära de egna kostnaderna ifall tåg, bilar och lastbilar tillåts för då kan alla transportslag via avgifter medverka till finansieringen. Endast en tågförbindelse kommer att bli mycket svårare att göra lönsam och kommer inte att bli till samma fördel för regionen. Helsingborgs kommun med Peter Danielsson (M) i spetsen har redan lagt ned ett stort och viktigt förberedelsearbete. Så i praktiken är det bara att omvandla planer i konkreta projekt då kringfartsleder och anslutningsvägar måste byggas. Visst är en fast förbindelse bra för Skåne nordväst men också av stor betydelse för flödena från resten av Västkusten och Osloområdet. Dessutom minskas sårbarheten av att i dag endast ha Öresundsbron.
Samtidigt behövs två för tango. Sverige kan inte bestämma sig för en förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör utan att också Danmark visar intresse. Hittills har det varit ganska svag uppbackning från andra sidan Öresund. Även om det finns politiker och lokala företrädare som ger uttryck för vilja har den danska regeringen varit mer avvaktande. En förklaring är naturligtvis att mycket pengar kommer att investeras i bron mellan Danmark och Tyskland - något som naturligtvis kommer att ytterligare förstärka HH-projektet!
I oktober förra året hade Nordiska rådet sin session i Stockholm. Det arrangeras en frågetimme då ledamöterna har möjlighet att vända sig direkt till de nordiska samarbetsministrarna. Presidiet uppmanade dock att man inte skulle fråga ”sitt” statsråd. Till mångas glada skratt förklarade jag att trots att jag representerade Skåne ville jag ändå vända mig till den danska samarbetsministern. Vid den tidpunkten var det Bertil Haarder. Han gav ett litet undflyende svar dessvärre typiskt för den danska regeringen men som samtidigt visar hur viktigt det är att fortsätta driva opinion. För en del av mina danska kolleger från regeringens samarbetspartier nickade bekräftande och uppmuntrande då frågan ställdes:
Ur protokollet från Nordiska rådet:
E 23/2009: Ytterligare en broförbindelse över Öresund: Helsingborg – Helsingør?
Hans Wallmark (Den konservativa gruppen, m):
Fru president! Jag hoppas att jag får ställa en fråga till den danske samarbetsministern Bertel Haarder även om jag representerar Skåne.
Det har kommit beslut om Femehrn Bält-bron. Det tycker jag är väldigt bra. Det betyder mycket, inte bara för Danmark utan också för hela Norden. När det gäller den bron räknar man med ökad trafikmängd på både väg och järnväg. För detta tror jag att det behövs ytterligare en fast förbindelse i Öresundsområdet, inte bara mellan Malmö och Köpenhamn utan också mellan Helsingborg och Helsingör.
Detta är inte en skånsk-själländsk fråga. Det är inte en svensk-dansk fråga, utan den handlar om hela trafiken i närområdet, från Norge i norr till Tyskland i söder, och är sannerligen en stor nordisk fråga.
Detta tar ju väldigt lång tid. Min fråga till Bertel Haarder är därför: Kan man från dansk sida utlova att man påbörjar en dansk-svensk utredning om en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör?
Samarbejdsminister Bertel Haarder:
Det er et meget stort spørgsmål. Jeg har lige sejlet mellem Helsingborg og Helsingør og fået dejlig suppe. Det er dejligt med denne pause, når man kører fra Göteborg til København. Men for at være seriøs vil jeg sige, at det jo er noget, jeg skal tale med den danske transportminister om, og at det er noget, den danske transportminister skal tale med sin svenske kollega om. Det er jo noget, der i givet fald også forhåbentlig kunne udløse visse EU-tilskud. Så det er en stor, stor sag.
Man skal aldrig sige aldrig, og jeg synes, vi skal bevare denne dansk-skånske drøm om at få yderligere en fast forbindelse. Men jeg har ingen meldinger, hverken fra den danske regering eller fra samarbejdsministrene. Det skal begynde hos transportministrene. Men vi kunne jo begynde med at spise suppe på færgen en dag; så kunne vi tale om det der.
onsdag 31 mars 2010
tisdag 30 mars 2010
Spännande eller trist parlament?
Jag tillhör dem som gärna lägger undan tidningar och tidskrifter för att läsa vid annat tillfälle. Ibland inträffar möjligheten att plöja sig igenom dessa höga och buntar, alltför ofta får jag dessvärre dock lägga allt i tunnan för pappersåtervinning med en suck av längtan. De senaste dagarna har jag dock hunnit med en del. Och tidningen Dagen från tisdag 23 mars gjorde mig inte besviken, den var väl värd att spara och sedan läsa.
På debattplats fanns ett inlägg av KD-ledamoten Ingvar Svensson som är en tung företrädare i det konstitutionsutskott där jag ibland brukar delta som ersättare. Kompromisser är viktiga i riksdagen, konstateras. Han vänder sig emot tanken på att alla 349 ledamöter skall rösta efter eget huvud och betonar att man i riksdagsgrupper samarbetar med andra. En självklar förklaring är att det inte går att sätta sig in i alla frågor och ärenden som landar på riksdagens bord och då måste man lita på kollegers goda omdömen: ”Det är omöjligt för en enskild riksdagsledamot att ha överblick i alla frågor som beslutas om i riksdagen. Därför litar vi på att vår representant i respektive utskott företräder partiets linje där och därför kan vi utöva denna tillit genom att stödja vår partikamrats ställningstaganden när utskottens betänkanden blir föremål för omröstning.”
KD har en ordinarie i varje riksdagsutskott medan M har fem vilket gör att det sannolikt går att tala om en ännu exaktare gjord politisk avvägning för stora partier än små. Ingvar Svensson har alldeles rätt som lyfter fram att det handlar om förtroende. Riksdagsmajoritetens företrädare har också många goda möjligheter att föra dialog med departementen i utformandet av politiken.
Självfallet finns det tillfällen då den enskildes idéer och principer kan krocka med det egna partiets. Detta är dock inte huvudregeln utan undantaget. Från media och andra kan ibland klagomål riktas mot att det är så föga upphetsande när kammaren röstar om ärenden. Majoriteten vinner alltid. Det visar samtidigt att många av frågorna har hanterats på ett bra sätt inom regeringskoalitionen. Just nu är det en hel del fokus på en avhoppad moderat som uppger sig vara vilde. Det finns då skäl att dra en slutsats: Hellre en tråkig riksdag som levererar det som lovats än en spännande som är godtycklig och lynnig!
Ingvar Svensson lyfter fram kompromissen: ”Kompromisser sker inom partigrupper, mellan partier i utskott och inte minst mellan partier som sitter i regeringsställning. Kompromissen är en livsviktig del i den demokratiska processen. Politiken fungerar inte utan kompromisser. Och det är i denna process som vi har goda möjligheter att påverka. Det är tålamodskrävande men det fungerar. För att ett parti eller partigrupp ska delta i en regeringsbildning förutsätts det att partigruppen är väl sammanhållen och uppträder som en enhet. Det är denna enhet som ingår kompromisser inom regeringskoalitionen och för att regeringen ska kunna fortsätta att regera förutsätts det att alla enheterna som bygger koalitionen stöttar regeringens och koalitionens gemensamma beslut.”
Ingvar Svensson är en mycket tänkande och reflekterande ledamot. Ibland kan han dock framstå som en smula butter. Debattinlägget i Dagen avslutas följdriktigt med: ”Därför är jag förvånad och upprörd över att andra inte förstår det sammanhang de ingår i. För mig är det ett moraliskt haveri.”
Hårda ord - intressant text.
På debattplats fanns ett inlägg av KD-ledamoten Ingvar Svensson som är en tung företrädare i det konstitutionsutskott där jag ibland brukar delta som ersättare. Kompromisser är viktiga i riksdagen, konstateras. Han vänder sig emot tanken på att alla 349 ledamöter skall rösta efter eget huvud och betonar att man i riksdagsgrupper samarbetar med andra. En självklar förklaring är att det inte går att sätta sig in i alla frågor och ärenden som landar på riksdagens bord och då måste man lita på kollegers goda omdömen: ”Det är omöjligt för en enskild riksdagsledamot att ha överblick i alla frågor som beslutas om i riksdagen. Därför litar vi på att vår representant i respektive utskott företräder partiets linje där och därför kan vi utöva denna tillit genom att stödja vår partikamrats ställningstaganden när utskottens betänkanden blir föremål för omröstning.”
KD har en ordinarie i varje riksdagsutskott medan M har fem vilket gör att det sannolikt går att tala om en ännu exaktare gjord politisk avvägning för stora partier än små. Ingvar Svensson har alldeles rätt som lyfter fram att det handlar om förtroende. Riksdagsmajoritetens företrädare har också många goda möjligheter att föra dialog med departementen i utformandet av politiken.
Självfallet finns det tillfällen då den enskildes idéer och principer kan krocka med det egna partiets. Detta är dock inte huvudregeln utan undantaget. Från media och andra kan ibland klagomål riktas mot att det är så föga upphetsande när kammaren röstar om ärenden. Majoriteten vinner alltid. Det visar samtidigt att många av frågorna har hanterats på ett bra sätt inom regeringskoalitionen. Just nu är det en hel del fokus på en avhoppad moderat som uppger sig vara vilde. Det finns då skäl att dra en slutsats: Hellre en tråkig riksdag som levererar det som lovats än en spännande som är godtycklig och lynnig!
Ingvar Svensson lyfter fram kompromissen: ”Kompromisser sker inom partigrupper, mellan partier i utskott och inte minst mellan partier som sitter i regeringsställning. Kompromissen är en livsviktig del i den demokratiska processen. Politiken fungerar inte utan kompromisser. Och det är i denna process som vi har goda möjligheter att påverka. Det är tålamodskrävande men det fungerar. För att ett parti eller partigrupp ska delta i en regeringsbildning förutsätts det att partigruppen är väl sammanhållen och uppträder som en enhet. Det är denna enhet som ingår kompromisser inom regeringskoalitionen och för att regeringen ska kunna fortsätta att regera förutsätts det att alla enheterna som bygger koalitionen stöttar regeringens och koalitionens gemensamma beslut.”
Ingvar Svensson är en mycket tänkande och reflekterande ledamot. Ibland kan han dock framstå som en smula butter. Debattinlägget i Dagen avslutas följdriktigt med: ”Därför är jag förvånad och upprörd över att andra inte förstår det sammanhang de ingår i. För mig är det ett moraliskt haveri.”
Hårda ord - intressant text.
lördag 27 mars 2010
En vardagskonservativ talman
Många vardagskonservativa har verkat, och verkar, lokalt och regionalt. Hembygden och förankringen är viktig. Ibland hamnar några av dessa personer även i riksdagen. Förre talmannen och högerprofilen Martin Skoglund från Doverstorp utanför Finspång är ett gott exempel på både viljan och förmågan att kombinera det nära med det rikspolitiska.
Jämfört med de andra stora ideologierna som kommunism, socialism och liberalism har konservatismen få nedtecknade avhandlingar och ideologiska grunddokument. Däremot ryms många goda konservativa förhållningssätt i nedteckningar av betydande personer i biografiernas och memoarernas form.
Publicisten och redaktören Gunnar Henrikson har tecknat ett porträtt av Martin Skoglund som ledande östgötsk politiker under ett antal decennier. Och jag har skrivit en text om denna bok i Svensk Tidskrift i vilken talmannen stundom brukade medverka på den tid det begav sig.
För egen del vill jag just lyfta fram den praktiska och pragmatiska konservatism Martin Skoglund kom att personifiera:
”Som en av de centrala högermännen fanns han vid Jarl Hjalmarsons sida under 50-talet efter att redan 1928 ha valts in i riksdagen i samband med det så kallade kosackvalet. Partiordföranden Arvid Lindman hade ett gott öga till några av ”nykomlingarna” och gav dem möjlighet att snabbt växa med nya uppdrag. Skoglund förekom i spekulationerna att bli partiledare både 1944 och 1950 men avböjde. Trots sin starka ställning internt och sina många goda kontakter blev han vare sig partiledare, minister eller landshövding. Gunnar Henrikson ger två förklaringar: Hembygden var alltför viktig och det saknades lust att nå de socialt högsta positionerna.”
En del saker är sig också ganska lika över tid. Två aspekter från Gunnar Henriksons bok som jag lyfter fram: ”Martin Skoglund var mycket intresserad av vårdfrågor och insåg att det krävdes större enheter för att man tillsammans skulle kunna bära kostnader för sjuk- och behandlingshem. 1954 gjorde generaldirektören för Medicinalstyrelsen ett utspel om ’regionsjukvård’: ’Landstingen var för små för att kunna bilda underlag för mer exklusiva specialiteter.’ Samma debatt förs idag!
1943 besökte Skoglund krigets Finland. Vid en middag träffade han den socialdemokratiske borgmästaren i Tammerfors. Denne uttryckte bekymmer över sina svenska partivänner och deras, som han uppfattade, veka hållning mot kommunisterna. Han menade att det krävdes ett ’långt hårdare språk mot en rörelse som kunde medföra katastrof för landet’. Tja, även det får väl sägas vara ett gott budskap från en tid till en annan!”
För den som är intresserad finns hela artikeln i Svensk Tidskrift här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=4350
Jämfört med de andra stora ideologierna som kommunism, socialism och liberalism har konservatismen få nedtecknade avhandlingar och ideologiska grunddokument. Däremot ryms många goda konservativa förhållningssätt i nedteckningar av betydande personer i biografiernas och memoarernas form.
Publicisten och redaktören Gunnar Henrikson har tecknat ett porträtt av Martin Skoglund som ledande östgötsk politiker under ett antal decennier. Och jag har skrivit en text om denna bok i Svensk Tidskrift i vilken talmannen stundom brukade medverka på den tid det begav sig.
För egen del vill jag just lyfta fram den praktiska och pragmatiska konservatism Martin Skoglund kom att personifiera:
”Som en av de centrala högermännen fanns han vid Jarl Hjalmarsons sida under 50-talet efter att redan 1928 ha valts in i riksdagen i samband med det så kallade kosackvalet. Partiordföranden Arvid Lindman hade ett gott öga till några av ”nykomlingarna” och gav dem möjlighet att snabbt växa med nya uppdrag. Skoglund förekom i spekulationerna att bli partiledare både 1944 och 1950 men avböjde. Trots sin starka ställning internt och sina många goda kontakter blev han vare sig partiledare, minister eller landshövding. Gunnar Henrikson ger två förklaringar: Hembygden var alltför viktig och det saknades lust att nå de socialt högsta positionerna.”
En del saker är sig också ganska lika över tid. Två aspekter från Gunnar Henriksons bok som jag lyfter fram: ”Martin Skoglund var mycket intresserad av vårdfrågor och insåg att det krävdes större enheter för att man tillsammans skulle kunna bära kostnader för sjuk- och behandlingshem. 1954 gjorde generaldirektören för Medicinalstyrelsen ett utspel om ’regionsjukvård’: ’Landstingen var för små för att kunna bilda underlag för mer exklusiva specialiteter.’ Samma debatt förs idag!
1943 besökte Skoglund krigets Finland. Vid en middag träffade han den socialdemokratiske borgmästaren i Tammerfors. Denne uttryckte bekymmer över sina svenska partivänner och deras, som han uppfattade, veka hållning mot kommunisterna. Han menade att det krävdes ett ’långt hårdare språk mot en rörelse som kunde medföra katastrof för landet’. Tja, även det får väl sägas vara ett gott budskap från en tid till en annan!”
För den som är intresserad finns hela artikeln i Svensk Tidskrift här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=4350
fredag 26 mars 2010
Moderaterna i centrum
Hösten 2001 genomförde ängelholmsmoderaterna för första gången arrangemanget M i centrum. Under några timmar en lördag dominerades fullständigt området kring Stortorget. Vi hade torgmöten med talare som avlöste varandra och möjligheter att föra många goda samtal. Tanken var att uppmärksamma den ”vaktavlösning” som skett då jag efterträtt Else Ekblom som kommunstyrelsens ordförande. Helt följdriktigt avslutades också denna lyckade dag med att vi träffades för god mat och dryck hemma hos henne och Jan i deras hus i Havsbaden. Och sedan har det fortsatt. Varje år ett nytt evenemang. Många gånger med ett angenämt avslutande samkväm hemma hos familjen Ekblom.
Genom åren har det också varit intressanta personer som medverkat. Dåvarande partisekreterare Johnny Magnusson kom ett år. Beatrice Ask och Mikael Odenberg medverkade ett annat. Tutti Johansson Falk från Landskrona fick matcha partisekreterare Sven-Otto Littorin. Borgmästare Michael Ziegler (konservativ) från Ängelholms danska vänort bilade upp ett år. Och så har det självfallet varit mängder med lokala företrädare i deras egenskaper av ordföranden i nämnder eller partiföreningar. Ett särskilt fokus har också lagts på Nordvästskåne med möjligheter för ledande moderater från de andra kommunerna att medverka på torget. Alla som deltog 2006 borde dessutom ha fått tapperhetsmedalj för det regnade oavbrutet och mycket. Trots det genomfördes merparten av aktiviteterna. Därmed visades också ängelholmarna på ett handfast och tydligt sätt att moderaterna är det parti som kämpar på!
Torgmötena är också ett utmärkt tillfälle att påminna om hur viktig den lokala handeln är. För egen del brukar jag gärna avsluta mitt framträdande vid mikrofonen med att säga två saker. Att det finns möjligheter att köpa grönsaker, fisk och blommor av lokala torghandlare samt att moderaterna i Ängelholm alltid alla helgfria lördagar har öppet hus och café på lokalen som finns på Storgatan 21 klockan 11 till 13. Det senare är något moderater i andra kommuner ibland är smått avundsjuka på. I 30 år har politiskt intresserade kunnat träffa ledande M-företrädare varje vecka. Snacka om samtalskampanj! Ständigt pågående!
Vanligtvis brukar Moderaterna i centrum vara ett höstarrangemang. Valåret 2010 har dock ändrat planerna. Därför är i år den stora dagen lördag 27 mars. Programmet inleds klockan 11 på Stortorget med ett samtal mellan kommunstyrelsens ordförande Åsa Herbst och mig. Därefter 11.30 är det Ingvar Eriksson, Anna Mörée och Göran Larsson som skall tala om förutsättningarna för hela kommunen - de representerar ju Munka-Ljungby, Hjärnarp-Tåstarp och Ausås.11.50 är det så dags för Pia Kinhult och Jan-Olof Sewring att tala regionfrågor. 12.10 kommer Bengt Ståhl och Stina Nordström att resonera kring miljöarbetet i Ängelholms kommun. 12.30 är temat en framgångsrik skola med Margareta Pålsson och Sven-Ingvar Borgquist. Och så avslutas aktiviteterna på Stortorget med ett samtal om Skåne Nordväst mellan Åsa Herbst, kommunstyrelsens ordförande i Örkelljunga Carina Zachau och jag själv. Hela tiden under dagen kommer moderater att finnas vid små bord längs gågatan för dialog och för att dela ut material.
Det kommer att bli en bra dag med moderaterna i centrum. Dessutom kommer jag att upprepa de tre frågor partistyrelsen formulerade i tisdags som förhoppningsvis S, V och MP kan försöka besvara: 1. Vänsterexperimentet vill göra det mindre lönsamt att arbeta, dyrare att anställa och svårare att vara företagare. Hur ger en urholkad arbetslinje fler jobb? 2. Vänsterexperimentets skattepolitik riskerar att allvarligt skada Sveriges ekonomi. Vad händer med arbetslösheten, tillväxten och räntorna om skattechocken blir verklighet? 3. Vänsterexperimentet vill montera ned kunskapslinjen i den svenska skolan. På vilket sätt hjälper minskade kunskaper i skolan dagens unga till en bättre framtid?
Genom åren har det också varit intressanta personer som medverkat. Dåvarande partisekreterare Johnny Magnusson kom ett år. Beatrice Ask och Mikael Odenberg medverkade ett annat. Tutti Johansson Falk från Landskrona fick matcha partisekreterare Sven-Otto Littorin. Borgmästare Michael Ziegler (konservativ) från Ängelholms danska vänort bilade upp ett år. Och så har det självfallet varit mängder med lokala företrädare i deras egenskaper av ordföranden i nämnder eller partiföreningar. Ett särskilt fokus har också lagts på Nordvästskåne med möjligheter för ledande moderater från de andra kommunerna att medverka på torget. Alla som deltog 2006 borde dessutom ha fått tapperhetsmedalj för det regnade oavbrutet och mycket. Trots det genomfördes merparten av aktiviteterna. Därmed visades också ängelholmarna på ett handfast och tydligt sätt att moderaterna är det parti som kämpar på!
Torgmötena är också ett utmärkt tillfälle att påminna om hur viktig den lokala handeln är. För egen del brukar jag gärna avsluta mitt framträdande vid mikrofonen med att säga två saker. Att det finns möjligheter att köpa grönsaker, fisk och blommor av lokala torghandlare samt att moderaterna i Ängelholm alltid alla helgfria lördagar har öppet hus och café på lokalen som finns på Storgatan 21 klockan 11 till 13. Det senare är något moderater i andra kommuner ibland är smått avundsjuka på. I 30 år har politiskt intresserade kunnat träffa ledande M-företrädare varje vecka. Snacka om samtalskampanj! Ständigt pågående!
Vanligtvis brukar Moderaterna i centrum vara ett höstarrangemang. Valåret 2010 har dock ändrat planerna. Därför är i år den stora dagen lördag 27 mars. Programmet inleds klockan 11 på Stortorget med ett samtal mellan kommunstyrelsens ordförande Åsa Herbst och mig. Därefter 11.30 är det Ingvar Eriksson, Anna Mörée och Göran Larsson som skall tala om förutsättningarna för hela kommunen - de representerar ju Munka-Ljungby, Hjärnarp-Tåstarp och Ausås.11.50 är det så dags för Pia Kinhult och Jan-Olof Sewring att tala regionfrågor. 12.10 kommer Bengt Ståhl och Stina Nordström att resonera kring miljöarbetet i Ängelholms kommun. 12.30 är temat en framgångsrik skola med Margareta Pålsson och Sven-Ingvar Borgquist. Och så avslutas aktiviteterna på Stortorget med ett samtal om Skåne Nordväst mellan Åsa Herbst, kommunstyrelsens ordförande i Örkelljunga Carina Zachau och jag själv. Hela tiden under dagen kommer moderater att finnas vid små bord längs gågatan för dialog och för att dela ut material.
Det kommer att bli en bra dag med moderaterna i centrum. Dessutom kommer jag att upprepa de tre frågor partistyrelsen formulerade i tisdags som förhoppningsvis S, V och MP kan försöka besvara: 1. Vänsterexperimentet vill göra det mindre lönsamt att arbeta, dyrare att anställa och svårare att vara företagare. Hur ger en urholkad arbetslinje fler jobb? 2. Vänsterexperimentets skattepolitik riskerar att allvarligt skada Sveriges ekonomi. Vad händer med arbetslösheten, tillväxten och räntorna om skattechocken blir verklighet? 3. Vänsterexperimentet vill montera ned kunskapslinjen i den svenska skolan. På vilket sätt hjälper minskade kunskaper i skolan dagens unga till en bättre framtid?
torsdag 25 mars 2010
Så var förköpslagen avskaffad!
Under min tid som kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande var jag ytterst tveksam till att Ängelholm skulle använda sig av möjligheten till förköp, det vill säga att man kliver in i en fastighetsaffär och tvingar att på samma villkor sälja till kommunen istället för den tänkta köparen. På rak hand kommer jag ihåg ett ärende under fem och ett halvt år, där det ändå i sista stund gick att undvika förköp. Den bärande tanken har naturligtvis varit att underlätta för kommunernas markförsörjning. Den stora nackdelen är att enskilda drabbas och det kan även vara ett sätt att lurpassa för att undvika att den som säljer får ut vad den anser vara ett bra pris. Istället för att delta i budgivningen kan kommunen lugnt avvakta och sedan när allt verkar klart rycka till som en attackerande giftrocka. I en del fall har man nog också kunnat uppfatta att kommunen använt sin rättighet som ett vapen och en påtryckning där den enskilde och dennes behov förminskats.
Därför var det med stor glädje jag i omröstningen i kammaren tryckte på ja-knappen och därmed var en del av majoriteten som i strid mot den rödgröna grupperingen avskaffade förköpslagen. Symptomatiskt en bestämmelse som började gälla 1968 - det år som är själva sinnebilden för vänstervågen som sedan kom att skölja in och förstöra rätt mycket under 1970-talet. Lagen är borta från och med utgången av april 2010.
Det är inte alldeles säkert att landets alla kommunala markköpare och byråkrater har fångat upp denna förändring. Så det finns all anledning att påminna om riksdagens beslut. Dessutom finns det goda skäl att vidare läsa det som kommer från riksdagen och departementen för även expropriationslagen skall förändras. I dag kan kommuner och staten under vissa förutsättningar tvinga fram en markaffär, en expropriation, exempelvis för att bygga en väg. Det har funnits oklarheter om vilket pris som skall erläggas. Nu ökar möjligheten för den som tvingas sälja att få bättre betalt och dessutom ekonomisk kompensation för det i grunden stötande att berövas sitt eget hus eller sin tomt.
Den politik Alliansen därmed ställer sig bakom är en där människan är viktigare än systemet. Så har det inte alltid varit i Sverige. Och så är det inte ifall de rödgröna får råda!
Därför var det med stor glädje jag i omröstningen i kammaren tryckte på ja-knappen och därmed var en del av majoriteten som i strid mot den rödgröna grupperingen avskaffade förköpslagen. Symptomatiskt en bestämmelse som började gälla 1968 - det år som är själva sinnebilden för vänstervågen som sedan kom att skölja in och förstöra rätt mycket under 1970-talet. Lagen är borta från och med utgången av april 2010.
Det är inte alldeles säkert att landets alla kommunala markköpare och byråkrater har fångat upp denna förändring. Så det finns all anledning att påminna om riksdagens beslut. Dessutom finns det goda skäl att vidare läsa det som kommer från riksdagen och departementen för även expropriationslagen skall förändras. I dag kan kommuner och staten under vissa förutsättningar tvinga fram en markaffär, en expropriation, exempelvis för att bygga en väg. Det har funnits oklarheter om vilket pris som skall erläggas. Nu ökar möjligheten för den som tvingas sälja att få bättre betalt och dessutom ekonomisk kompensation för det i grunden stötande att berövas sitt eget hus eller sin tomt.
Den politik Alliansen därmed ställer sig bakom är en där människan är viktigare än systemet. Så har det inte alltid varit i Sverige. Och så är det inte ifall de rödgröna får råda!
lördag 20 mars 2010
Hur många medaljer har Stenmarck?
OK, alla var inte där! Men väldigt, väldigt många! Drygt 600 moderater från hela Skåne var lördag 20 mars samlade till valkickoff i Helsingborg. Och det blev mycket lyckat på Sundspärlan. Istället för valinformationsmöten, förbundsstämma och traditionell Skånekonferens slogs alla aktiviteter samman i en. Och tempot var högt samtidigt som fokus på söndag 19 september var tydligt. Det fanns företrädare för alla 33 kommuner även om några delegationer var större än andra. Från Ängelholm kom exempelvis ett fyrtiotal. Charmen men också dilemmat med så många människor och goda vänner är att man dessvärre inte hinner tala med alla. Men åtskilliga kramar blev det!
Under dagen gjordes en genomgång av olika inför valet viktiga sakfrågor. Margareta Pålsson talade om skola och utbildning, Anders Hansson om de stora förbättringar som genomförs inom justitieområdet och Gunnar Axén om de förstärkningar som gjorts för pensionärerna. Gunnar Axén påminde om att regeringen i fyra steg genomfört sänkningar av inkomstskatten och i två steg för pensionärerna.
Finansminister Anders Borg charmade alla. Han underströk också vikten av att göra verkliga prioriteringar. Det innebär inte att allt står på första raden: Infrastruktur, sänkta marginalskatter med mera. På hans lista står nu överst: Pensionärerna. Tack vare att Sverige tillsammans med en handfull länder till (huvudsakligen de nordiska och Polen) visat återhållsamhet under den finansiella krisen finns ett gott utgångsläge när konjunkturen vänder. Medan stater med mycket höga budgetunderskott tvingas till åtstramningar under de kommande åren går det i Sverige istället att peka på ett reformutrymme!
Alternativen är också tydliga i årets val. Alliansen och moderaterna önskar fortsätta med arbetslinjen. Det innebär att försök görs att på olika sätt få ut människor på arbetsmarknaden. När ekonomin förbättras behövs fler anställda och då är det viktigt att inte få en mängd flaskhalsar som dels kan skapa inflation och dels leda till det vi tidigare har sett i Sverige nämligen tillväxt utan jobbskapande. Anders Borg menar att fyra år av goda förberedelser nu inte får slösas bort. Och medan Alliansen har fokus på arbete och Sverige som kunskapsnation väntar påtagliga skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare ifall de rödgröna tar över. Även om det påstås att dessa pengar sedan skall användas till pensionärer eller utbildning så är ju de stora ekonomiskt tunga förslagen i budgetalternativen Mona Sahlin med flera står bakom en höjning av a-kassan.
En innovation i Anders Borgs framträdande var att de muntliga frågor som alla brukar få ställa ersatts av SMS. Man fick sända in sin fråga via mobiltelefonen. Det skapade möjligheter till rappare frågor och svar även om finansministern några gånger ägnade sig åt vad som närmast kan liknas vid akademiska genomgångar som dock stilfullt avslutades med uppmaningen att rösta rätt 19 september. En av frågorna handlade om miljöbeskattningen av eko-odlingar. Något svar kunde han inte ge. Jag får be någon annan, sa han: Fråga Hans Wallmark! Mycket lustigt. För jag har naturligtvis inte heller kunskap om detta. Men på måndag skall jag ta och kolla upp. Får väl informera både frågeställaren som finansministern.
Linda Andersson, Daniel Runemalm och Mikael Larsson försökte sedan på ett lättsamt sätt utifrån ombudsmännens och förbundskansliets perspektiv berätta om alla aktiviteter fram till valdagen. Mycket kommer att hända. Allt från att möta medborgarna via kommersiella kanaler som annonser och reklam, via deltagande i marknader och att knacka dörr. Det personliga mötet är viktigt! Förtroende skapas och formas då människa möter människa!
Även jag deltog på ett litet hörn då förre europaparlamentarikern Per Stenmarck mycket överraskad fick ta emot moderata samlingspartiets förtjänsttecken, Gösta Bohman Medaljen. Som ledamot av partistyrelsen hade jag att överräcka den och påminna något om allt det Per Stenmarck utfört. Något rörd blev han samtidigt som alla 600 stod upp och applåderade de stora insatser han gjort genom åren som riksdagsledamot 1979-95, europaparlamentariker 1995-2004, engagerad i förbundet i Malmöhus län i drygt två decennier huvudsakligen som ordförande och nu avslutningsvis aktiv som förtroendevald i Svenska kyrkan. Han är värd värmen, uppmärksamheten och medaljen!
Under dagen gjordes en genomgång av olika inför valet viktiga sakfrågor. Margareta Pålsson talade om skola och utbildning, Anders Hansson om de stora förbättringar som genomförs inom justitieområdet och Gunnar Axén om de förstärkningar som gjorts för pensionärerna. Gunnar Axén påminde om att regeringen i fyra steg genomfört sänkningar av inkomstskatten och i två steg för pensionärerna.
Finansminister Anders Borg charmade alla. Han underströk också vikten av att göra verkliga prioriteringar. Det innebär inte att allt står på första raden: Infrastruktur, sänkta marginalskatter med mera. På hans lista står nu överst: Pensionärerna. Tack vare att Sverige tillsammans med en handfull länder till (huvudsakligen de nordiska och Polen) visat återhållsamhet under den finansiella krisen finns ett gott utgångsläge när konjunkturen vänder. Medan stater med mycket höga budgetunderskott tvingas till åtstramningar under de kommande åren går det i Sverige istället att peka på ett reformutrymme!
Alternativen är också tydliga i årets val. Alliansen och moderaterna önskar fortsätta med arbetslinjen. Det innebär att försök görs att på olika sätt få ut människor på arbetsmarknaden. När ekonomin förbättras behövs fler anställda och då är det viktigt att inte få en mängd flaskhalsar som dels kan skapa inflation och dels leda till det vi tidigare har sett i Sverige nämligen tillväxt utan jobbskapande. Anders Borg menar att fyra år av goda förberedelser nu inte får slösas bort. Och medan Alliansen har fokus på arbete och Sverige som kunskapsnation väntar påtagliga skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare ifall de rödgröna tar över. Även om det påstås att dessa pengar sedan skall användas till pensionärer eller utbildning så är ju de stora ekonomiskt tunga förslagen i budgetalternativen Mona Sahlin med flera står bakom en höjning av a-kassan.
En innovation i Anders Borgs framträdande var att de muntliga frågor som alla brukar få ställa ersatts av SMS. Man fick sända in sin fråga via mobiltelefonen. Det skapade möjligheter till rappare frågor och svar även om finansministern några gånger ägnade sig åt vad som närmast kan liknas vid akademiska genomgångar som dock stilfullt avslutades med uppmaningen att rösta rätt 19 september. En av frågorna handlade om miljöbeskattningen av eko-odlingar. Något svar kunde han inte ge. Jag får be någon annan, sa han: Fråga Hans Wallmark! Mycket lustigt. För jag har naturligtvis inte heller kunskap om detta. Men på måndag skall jag ta och kolla upp. Får väl informera både frågeställaren som finansministern.
Linda Andersson, Daniel Runemalm och Mikael Larsson försökte sedan på ett lättsamt sätt utifrån ombudsmännens och förbundskansliets perspektiv berätta om alla aktiviteter fram till valdagen. Mycket kommer att hända. Allt från att möta medborgarna via kommersiella kanaler som annonser och reklam, via deltagande i marknader och att knacka dörr. Det personliga mötet är viktigt! Förtroende skapas och formas då människa möter människa!
Även jag deltog på ett litet hörn då förre europaparlamentarikern Per Stenmarck mycket överraskad fick ta emot moderata samlingspartiets förtjänsttecken, Gösta Bohman Medaljen. Som ledamot av partistyrelsen hade jag att överräcka den och påminna något om allt det Per Stenmarck utfört. Något rörd blev han samtidigt som alla 600 stod upp och applåderade de stora insatser han gjort genom åren som riksdagsledamot 1979-95, europaparlamentariker 1995-2004, engagerad i förbundet i Malmöhus län i drygt två decennier huvudsakligen som ordförande och nu avslutningsvis aktiv som förtroendevald i Svenska kyrkan. Han är värd värmen, uppmärksamheten och medaljen!
torsdag 18 mars 2010
Pagrotsky vill politisera public service
I måndags blev det debatt i P1 om förslaget att Agneta Dreber skall bli ny styrelseordförande i Sveriges Radio. Socialdemokraten Leif Pagrotsky ifrågasätter den nominering ägarorganet gjort i enighet. Pikant nog består ju Förvaltningsstiftelsen av ett antal partipolitiska företrädare. I grunden märks dock tydligt att S egentligen vill att den här typen av topposter skall bli föremål för politiskt tjuv- och rackarspel. Så gick det ju till när vice regeringschefen och socialministern Lars Enqvist utsågs till ordförande i Sveriges Television. Det skedde vid ett extra regeringssammanträde strax före valet 2006. Så gick det till då! Och så borde det inte gå till!
Alliansregeringen har med den public service-proposition som lades fram och beslutades om för några månader sedan markerat att det skall vara ”armlängds avstånd” mellan programbolag och politiken. För egen del tycker jag att det nu kan vara läge att också se över hur Förvaltningsstiftelsen utses. Moderaterna representeras exempelvis av en europaparlamentariker och en riksdagsledamot, två utmärkta personer och goda vänner. Men den principiella frågan är om det inte går att ytterligare öka avståndet?
Leif Pagrotskys attacker på Agneta Dreber är intressanta. Hon är den enda kvinnan som föreslås bli ordförande i något av programbolagen. Och hon ifrågasätts därför att hon leder en branschorganisation inom livsmedelssektorn. Det anförs som skäl för att Sveriges Radio därmed kan komma att bevaka detta område sämre? Vilket trams! För det första är det väl ingen seriös människa som tror att Jönköpings län behandlades annorlunda av Sveriges Television då Lars Enqvist var både ordförande och landshövding! För det andra varken får eller skall styrelsen ägna sig åt det redaktionella arbetet.
Leif Pagrotsky känner fantomsmärta. Det går inte längre att agera och manipulera för att socialdemokratiska kamrater skall befästa centrala poster. Därav attacken på Agneta Dreber. Därmed också ett tydligt besked om att socialdemokraterna snarare vill politisera än öka armlängds avstånd till svensk public service.
Den som är intresserad av radiosamtalet mellan Leif Pagrotsky och undertecknad finner det här: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2259468&BroadcastDate=&IsBlock=
Alliansregeringen har med den public service-proposition som lades fram och beslutades om för några månader sedan markerat att det skall vara ”armlängds avstånd” mellan programbolag och politiken. För egen del tycker jag att det nu kan vara läge att också se över hur Förvaltningsstiftelsen utses. Moderaterna representeras exempelvis av en europaparlamentariker och en riksdagsledamot, två utmärkta personer och goda vänner. Men den principiella frågan är om det inte går att ytterligare öka avståndet?
Leif Pagrotskys attacker på Agneta Dreber är intressanta. Hon är den enda kvinnan som föreslås bli ordförande i något av programbolagen. Och hon ifrågasätts därför att hon leder en branschorganisation inom livsmedelssektorn. Det anförs som skäl för att Sveriges Radio därmed kan komma att bevaka detta område sämre? Vilket trams! För det första är det väl ingen seriös människa som tror att Jönköpings län behandlades annorlunda av Sveriges Television då Lars Enqvist var både ordförande och landshövding! För det andra varken får eller skall styrelsen ägna sig åt det redaktionella arbetet.
Leif Pagrotsky känner fantomsmärta. Det går inte längre att agera och manipulera för att socialdemokratiska kamrater skall befästa centrala poster. Därav attacken på Agneta Dreber. Därmed också ett tydligt besked om att socialdemokraterna snarare vill politisera än öka armlängds avstånd till svensk public service.
Den som är intresserad av radiosamtalet mellan Leif Pagrotsky och undertecknad finner det här: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2259468&BroadcastDate=&IsBlock=
onsdag 17 mars 2010
Säpo och Stasi: En liten öppning?
Arbetet med att försöka få Säpos arkiv öppnade när det gäller Stasiinformatörer går vidare. Ett antal tidningar har på ledarplats tagit ställning för även om det också finns krönikörer i Aftonbladet som är helt ute och cyklar. Det är inte bara tidningens kultursidor som ger uttryck för vänsternostalgi!
Tillsammans med några Allianskolleger har ett medlemsförslag nu också lämnats in i Nordiska rådet där frågan om främmande länders säkerhetstjänsters aktiviteter sätts i ett större sammanhang. Det glädjande med vårt krav är dessutom att det sker inom ramen för Alliansen. I nordiska sammanhang är det nämligen så att C, FP och KD sitter i en partigrupp medan M finns i en annan. Tillsammans har vi fyra en uppgift att för andra borgerliga partier visa på fördelarna av samarbete och politiska uppgörelser. Så vårt medlemsförslag är bra både till form som innehåll.
Bland annat noterar jag tillsammans med Jessica Polfjärd (M), Mats Johansson (M), Stefan Tornberg (C), Anita Brodén (FP) och Gunilla Tjernberg (KD): ”En debatt har gått i vågor om informatörer som arbetat i de nordiska länderna för främmande säkerhetstjänster från de forna kommunistiska staterna i Öst- och Centraleuropa. Bäst är kunskapen om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där.
I Finland har några personer till och med självmant gått ut och berättat om sin tid som Stasiinformatörer. Förre presidenten Mauno Koivisto har deltagit i debatten och resonerat kring hemligstämplandet av uppgifterna och det eventuella värdet av att häva dessa begränsningar i dag.
I Sverige bedrivs ett forskningsprojekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Hon har under 2009 kommit ut med en genomarbetad bok om Stasi i Sverige som visar på kontaktvägar och hur människor inom en mängd samhällssektorer låtit sig påverkas. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. För andra gången har hon fått avslag på att få tillgång till den svenska säkerhetstjänstens Säpos uppgifter.”
Våra krav är sedan att Nordiska rådet skall rekommendera de nordiska ländernas regeringar att låta de arkiv som finns öppnas för forskare, författare och journalister i deras arbete att granska hur DDR-staten tidigare verkat med hjälp av bland annat informatörer i de nordiska länderna. Dessutom tycker vi att Nordiska ministerrådet skall ta fram ett förslag om ett gemensamt nordiskt forskningsprojekt om hur säkerhetstjänster från de forna kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa agerat i Norden under 1960-, 70-, och 80-talet.
De uppgifter som begärs utlämnade i Sverige är Stasis egna akter och anteckningar. Efter Berlinmurens fall kom ett stort register på drift som sedan hamnade i USA. Enligt uppgifter skall CIA ha försett ett antal länder med informationer om det landets medborgare. Ingen hamnar i det så kallade Rosenholz-kartoteket av misstag. Det är inte oskyldiga studenter och journalister som råkat dricka en kopp kaffe med en östtysk kulturattaché utan är en dokumentation över betrodda personer som kontrakterat sig för att arbeta för Stasi och som inte släppts ut på egen hand utan prov och tester. Det är dessa uppgifter Birgitta Almgren, men också fler forskare och journalister, vill ha tillgång till.
För andra gången har hon nu till regeringsrätten överklagat ett avslag i kammarrätten att få tillgång till Säpos handlingar. Hon vänder sig på formella grunder mot att två domare som avgjorde överklagandet 2007 på nytt tagit ställning 2010. Hon menar att det kan handla om jäv. Dessutom anför kammarrätten inga domskäl. Hon får alltså veta att handlingen inte kan lämnas ut men inte varför! Slutligen påminns om att frågan har ”högt prejudikatintresse och är av stort allmänintresse, både nationellt och internationellt.”
Det finns skäl att fundera på varför just Sverige skulle mörka Rosenholz-kartoteket när andra länder visat prov på öppenhet. I Danmark har exempelvis forskare fått granska. Och argumentet att vi inte skall avslöja några hemligheter hur den svenska säkerhetstjänsten arbetar faller ju då det är allmänt känt att CIA försåg ett antal länder med informationer de kommit över.
Jag tycker dock att justitieminister Beatrice Ask i ett svar i riksdagen öppnar en liten glipa och hoppas därför att någon forskare tar henne på orden och direkt hos regeringen begär att få tillgång till Säpos register. Regeringen kan nämligen alltid genom beslut upphäva sekretess, i vart fall för den som ansöker om detta:
”Säpo fick i början av 90-talet en viss information om innehållet i Stasis arkiv. De uppgifterna följdes senare upp, och det visade sig att de innehöll namn på ett femtiotal svenskar. Några var misstänkta för olovlig underrättelseverksamhet. Det inleddes förundersökningar. Samtliga förundersökningar lades ned. Uppgifter om vilka som tidigare varit misstänkta för brott skyddas i regel av väldigt stark sekretess, till skydd för den enskilde. I de aktuella fallen är sekretessen avsedd att skydda även Säpos sätt att arbeta. Det är det som komplicerar det hela. Den diskussion som vi haft de senaste veckorna grundar sig i ett intresse från forskare att ta del av materialet. Det kan ibland väga tyngre än de skäl som gäller för sekretess. Då kan man göra en ansökan till regeringen, som kan pröva frågan om det för forskningsändamål behöver lämnas ut uppgifter.”
Tillsammans med några Allianskolleger har ett medlemsförslag nu också lämnats in i Nordiska rådet där frågan om främmande länders säkerhetstjänsters aktiviteter sätts i ett större sammanhang. Det glädjande med vårt krav är dessutom att det sker inom ramen för Alliansen. I nordiska sammanhang är det nämligen så att C, FP och KD sitter i en partigrupp medan M finns i en annan. Tillsammans har vi fyra en uppgift att för andra borgerliga partier visa på fördelarna av samarbete och politiska uppgörelser. Så vårt medlemsförslag är bra både till form som innehåll.
Bland annat noterar jag tillsammans med Jessica Polfjärd (M), Mats Johansson (M), Stefan Tornberg (C), Anita Brodén (FP) och Gunilla Tjernberg (KD): ”En debatt har gått i vågor om informatörer som arbetat i de nordiska länderna för främmande säkerhetstjänster från de forna kommunistiska staterna i Öst- och Centraleuropa. Bäst är kunskapen om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där.
I Finland har några personer till och med självmant gått ut och berättat om sin tid som Stasiinformatörer. Förre presidenten Mauno Koivisto har deltagit i debatten och resonerat kring hemligstämplandet av uppgifterna och det eventuella värdet av att häva dessa begränsningar i dag.
I Sverige bedrivs ett forskningsprojekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Hon har under 2009 kommit ut med en genomarbetad bok om Stasi i Sverige som visar på kontaktvägar och hur människor inom en mängd samhällssektorer låtit sig påverkas. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. För andra gången har hon fått avslag på att få tillgång till den svenska säkerhetstjänstens Säpos uppgifter.”
Våra krav är sedan att Nordiska rådet skall rekommendera de nordiska ländernas regeringar att låta de arkiv som finns öppnas för forskare, författare och journalister i deras arbete att granska hur DDR-staten tidigare verkat med hjälp av bland annat informatörer i de nordiska länderna. Dessutom tycker vi att Nordiska ministerrådet skall ta fram ett förslag om ett gemensamt nordiskt forskningsprojekt om hur säkerhetstjänster från de forna kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa agerat i Norden under 1960-, 70-, och 80-talet.
De uppgifter som begärs utlämnade i Sverige är Stasis egna akter och anteckningar. Efter Berlinmurens fall kom ett stort register på drift som sedan hamnade i USA. Enligt uppgifter skall CIA ha försett ett antal länder med informationer om det landets medborgare. Ingen hamnar i det så kallade Rosenholz-kartoteket av misstag. Det är inte oskyldiga studenter och journalister som råkat dricka en kopp kaffe med en östtysk kulturattaché utan är en dokumentation över betrodda personer som kontrakterat sig för att arbeta för Stasi och som inte släppts ut på egen hand utan prov och tester. Det är dessa uppgifter Birgitta Almgren, men också fler forskare och journalister, vill ha tillgång till.
För andra gången har hon nu till regeringsrätten överklagat ett avslag i kammarrätten att få tillgång till Säpos handlingar. Hon vänder sig på formella grunder mot att två domare som avgjorde överklagandet 2007 på nytt tagit ställning 2010. Hon menar att det kan handla om jäv. Dessutom anför kammarrätten inga domskäl. Hon får alltså veta att handlingen inte kan lämnas ut men inte varför! Slutligen påminns om att frågan har ”högt prejudikatintresse och är av stort allmänintresse, både nationellt och internationellt.”
Det finns skäl att fundera på varför just Sverige skulle mörka Rosenholz-kartoteket när andra länder visat prov på öppenhet. I Danmark har exempelvis forskare fått granska. Och argumentet att vi inte skall avslöja några hemligheter hur den svenska säkerhetstjänsten arbetar faller ju då det är allmänt känt att CIA försåg ett antal länder med informationer de kommit över.
Jag tycker dock att justitieminister Beatrice Ask i ett svar i riksdagen öppnar en liten glipa och hoppas därför att någon forskare tar henne på orden och direkt hos regeringen begär att få tillgång till Säpos register. Regeringen kan nämligen alltid genom beslut upphäva sekretess, i vart fall för den som ansöker om detta:
”Säpo fick i början av 90-talet en viss information om innehållet i Stasis arkiv. De uppgifterna följdes senare upp, och det visade sig att de innehöll namn på ett femtiotal svenskar. Några var misstänkta för olovlig underrättelseverksamhet. Det inleddes förundersökningar. Samtliga förundersökningar lades ned. Uppgifter om vilka som tidigare varit misstänkta för brott skyddas i regel av väldigt stark sekretess, till skydd för den enskilde. I de aktuella fallen är sekretessen avsedd att skydda även Säpos sätt att arbeta. Det är det som komplicerar det hela. Den diskussion som vi haft de senaste veckorna grundar sig i ett intresse från forskare att ta del av materialet. Det kan ibland väga tyngre än de skäl som gäller för sekretess. Då kan man göra en ansökan till regeringen, som kan pröva frågan om det för forskningsändamål behöver lämnas ut uppgifter.”
måndag 15 mars 2010
Emils tankar
För någon vecka sedan fick jag en fråga om jag ville medverka i den nya nättidningen Emils tankar? Varför inte. När jag sedan förstod vilka idéer som står bakom denna satsning kan jag konstatera att de ligger väldigt nära mina egna.
I programförklaringen för Emils tankar sägs bland annat: ”Upplever du den aktuella samhällsdebatten som allt för storstadsfokuserad? Skulle du vilja stanna upp ibland och hinna vända och vrida lite på argumenten innan du bildar dig en egen uppfattning? Tycker du att individens frihet och förmåga är viktiga hörnstenar i samhällsbyggandet? Då kommer du att gilla EMIL. EMIL är en strävsam smålänning. Ärlig och rejäl, men också modig och nyfiken. EMIL lyfter fram diskussioner, personer, tankar och åsikter som bidrar till att debatten breddas och får ett vardagsnära perspektiv.”
Onekligen en sympatisk hållning. Emils tankar erbjuder också ett antal länkar till några av de ledarsidor som är med och formar en politisk dagordning utanför Stockholm. Inte alltid så uppmärksammad på central nivå men väldigt viktig för det demokratiska samtalet i ett antal mellanstora städer och kommuner landet runt.
Mitt inlägg kom också att handla om det utökade kulturutbudet på platser en bra bit från huvudstaden, som Sibbhult, Tomelilla och Båstad. Digitaltekniken har möjliggjort att stora operaförställningar nu kan visas på den lilla biografen. Och den ökade konkurrensen samt de nya villkoren för public service har tvingat SVT att öka tempot vilket nu märks genom en tydlig kultursatsning i TV.
Bland annat noterar jag: ”Folkets Hus och Parker var något av pionjären inom detta område. De första projektorerna som behövdes för visning köptes in. Och för något år sedan erbjöds operaföreställningar med världsstjärnor på befolkningsmässigt väldigt små platser i Sverige. Då fanns tveksamheter och tvivel. Skulle verkligen detta fungera? Men rätt fort följde andra efter. Många gånger mycket små biografer som på det här sättet kunnat bredda både kundkretsen som att erbjuda ett större utbud. I dag går det nog att tala om succé.
För en kulturintresserad publik utanför de stora städerna har visningarna varit oerhört uppskattade. Salongerna fylls. Sakligt och kunnigt kommenteras föreställningarna. Det svåra är numera varken att finna en bra lokal publik eller goda internationella uppsättningar utan vad som skall erbjudas under pauserna. Det hela är ju att betrakta som en bioföreställning och då kan det bli svårt med både utskänknings- som maträttigheter. I vart fall på de renodlade biograferna. Har man på lördagen satt på sig de fina kläderna, tagit del av storstjärnors repertoarer, förväntar man sig kanske något mer i glaset – även om det är av plast – än Champis eller Ramlösa om än smaksatt med citrus.”
Här finns adressen till Emils tankar:
http://www.emilstankar.se
I programförklaringen för Emils tankar sägs bland annat: ”Upplever du den aktuella samhällsdebatten som allt för storstadsfokuserad? Skulle du vilja stanna upp ibland och hinna vända och vrida lite på argumenten innan du bildar dig en egen uppfattning? Tycker du att individens frihet och förmåga är viktiga hörnstenar i samhällsbyggandet? Då kommer du att gilla EMIL. EMIL är en strävsam smålänning. Ärlig och rejäl, men också modig och nyfiken. EMIL lyfter fram diskussioner, personer, tankar och åsikter som bidrar till att debatten breddas och får ett vardagsnära perspektiv.”
Onekligen en sympatisk hållning. Emils tankar erbjuder också ett antal länkar till några av de ledarsidor som är med och formar en politisk dagordning utanför Stockholm. Inte alltid så uppmärksammad på central nivå men väldigt viktig för det demokratiska samtalet i ett antal mellanstora städer och kommuner landet runt.
Mitt inlägg kom också att handla om det utökade kulturutbudet på platser en bra bit från huvudstaden, som Sibbhult, Tomelilla och Båstad. Digitaltekniken har möjliggjort att stora operaförställningar nu kan visas på den lilla biografen. Och den ökade konkurrensen samt de nya villkoren för public service har tvingat SVT att öka tempot vilket nu märks genom en tydlig kultursatsning i TV.
Bland annat noterar jag: ”Folkets Hus och Parker var något av pionjären inom detta område. De första projektorerna som behövdes för visning köptes in. Och för något år sedan erbjöds operaföreställningar med världsstjärnor på befolkningsmässigt väldigt små platser i Sverige. Då fanns tveksamheter och tvivel. Skulle verkligen detta fungera? Men rätt fort följde andra efter. Många gånger mycket små biografer som på det här sättet kunnat bredda både kundkretsen som att erbjuda ett större utbud. I dag går det nog att tala om succé.
För en kulturintresserad publik utanför de stora städerna har visningarna varit oerhört uppskattade. Salongerna fylls. Sakligt och kunnigt kommenteras föreställningarna. Det svåra är numera varken att finna en bra lokal publik eller goda internationella uppsättningar utan vad som skall erbjudas under pauserna. Det hela är ju att betrakta som en bioföreställning och då kan det bli svårt med både utskänknings- som maträttigheter. I vart fall på de renodlade biograferna. Har man på lördagen satt på sig de fina kläderna, tagit del av storstjärnors repertoarer, förväntar man sig kanske något mer i glaset – även om det är av plast – än Champis eller Ramlösa om än smaksatt med citrus.”
Här finns adressen till Emils tankar:
http://www.emilstankar.se
lördag 13 mars 2010
Hedersmedlem i Kvinnojouren
Med mig från dagens årsmöte med Kvinnojouren i Ängelholm har jag ett diplom som kungör hedersmedlemskapet. Där står bland annat: ”För Ditt engagemang i frågor om kvinnovåld. För att Du genom åren trott på och stöttat Kvinnojouren som en viktig resurs och en fristad för utsatta kvinnor och barn.”
För något år sedan utsågs jag till hedersbrandschef i Ängelholm. En fin gest från medarbetare vilka gör ett viktigt jobb i kommunen men sällan uppmärksammas mer än då börjar brinna och olyckan kan kvävas före stor förödelse. Hedersmedlemskapet hos Kvinnojouren är också viktigt, för det handlar om ett område där det alltför ofta ”brinner”. Dessutom känner man sig glad över att ens eget engagemang märks. Allra helst när det är en förening som i så stor utsträckning byggs upp av ideella krafter kring så viktiga frågor som att förhindra att människor kränks och skadas. Hittills har Kvinnojouren endast en hedersmedlem. Jag har tagit över efter Kajsa Påhlman som 2008 avled drygt 90 år gammal. Och det var en person värd mycket respekt. Bara någon vecka före hon dog dök hon upp på en presentation av statsbudgeten som jag gjorde i Ängelholm. Alltid lika vänlig och omtänksam.
Verksamheten växer hos Kvinnojouren i Ängelholm. Det handlar om cirka 2 500 telefonsamtal under 2009. 24 kvinnor på de särskilda boendena i Ängelholm och under året även 24 barn, totalt för alla kvinnor har det blivit 1 266 övernattningsdygn. Kvinnojouren räknar med 650 ideellt arbetade timmar. I Skåne sker också samverkan mellan de olika Kvinnojourerna. De senaste åren har regeringen satsat mer pengar på denna viktiga verksamhet, vilket märks i Ängelholm både för den redovisade ekonomin för förra året som i den kommande budgeten.
Under innevarande mandatperiod satsas av regeringen på nationell nivå 800 miljoner kronor på en handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor. Tragiskt nog avlider i genomsnitt 30 kvinnor på grund av dödligt våld per år i Sverige.
2009 beslutade regeringen om höja de årliga bidragen till organisationer som arbetar med att motverka mäns våld mot kvinnor med tio miljoner kronor, från 19 till 29 miljoner per år. Regeringen har också för avsikt att göra skärpningar ifråga om människohandelsbrottet. Syftet är att förstärka det straffrättsliga skyddet mot människohandel och därigenom effektivisera brottsbekämpningen.
Bland annat konstateras från justitiedepartementet: ”Inget enskilt land kan enbart med nationella åtgärder komma tillrätta med människohandel. Sverige har därför i hög grad arbetat mot människohandel i olika internationella sammanhang. Som ett led i det arbetet föreslås att riksdagen ska godkänna Europarådets konvention om bekämpande av människohandel. I denna del föreslås en ändring i offentlighets- och sekretesslagen som innebär att det blir möjligt att hos domstol sekretessbelägga uppgifter om människohandelsoffers personliga och ekonomiska förhållanden.”
Till det kommer också regeringens förslag om skärpta straff för våldsbrott. Det handlar om skärpning av flera straffskalor samt om hur gällande straffskalor för våldsbrott bättre skall utnyttjas.
Ibland brukar det talas om hedersrelaterat våld i vårt samhälle. Kvinnojourerna i ett antal kommuner representerar det rakt motsatta: Hedersrelaterad människokärlek för att förhindra våld och övergrepp. Jag är väldigt glad för mitt hedersmedlemskap.
För något år sedan utsågs jag till hedersbrandschef i Ängelholm. En fin gest från medarbetare vilka gör ett viktigt jobb i kommunen men sällan uppmärksammas mer än då börjar brinna och olyckan kan kvävas före stor förödelse. Hedersmedlemskapet hos Kvinnojouren är också viktigt, för det handlar om ett område där det alltför ofta ”brinner”. Dessutom känner man sig glad över att ens eget engagemang märks. Allra helst när det är en förening som i så stor utsträckning byggs upp av ideella krafter kring så viktiga frågor som att förhindra att människor kränks och skadas. Hittills har Kvinnojouren endast en hedersmedlem. Jag har tagit över efter Kajsa Påhlman som 2008 avled drygt 90 år gammal. Och det var en person värd mycket respekt. Bara någon vecka före hon dog dök hon upp på en presentation av statsbudgeten som jag gjorde i Ängelholm. Alltid lika vänlig och omtänksam.
Verksamheten växer hos Kvinnojouren i Ängelholm. Det handlar om cirka 2 500 telefonsamtal under 2009. 24 kvinnor på de särskilda boendena i Ängelholm och under året även 24 barn, totalt för alla kvinnor har det blivit 1 266 övernattningsdygn. Kvinnojouren räknar med 650 ideellt arbetade timmar. I Skåne sker också samverkan mellan de olika Kvinnojourerna. De senaste åren har regeringen satsat mer pengar på denna viktiga verksamhet, vilket märks i Ängelholm både för den redovisade ekonomin för förra året som i den kommande budgeten.
Under innevarande mandatperiod satsas av regeringen på nationell nivå 800 miljoner kronor på en handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor. Tragiskt nog avlider i genomsnitt 30 kvinnor på grund av dödligt våld per år i Sverige.
2009 beslutade regeringen om höja de årliga bidragen till organisationer som arbetar med att motverka mäns våld mot kvinnor med tio miljoner kronor, från 19 till 29 miljoner per år. Regeringen har också för avsikt att göra skärpningar ifråga om människohandelsbrottet. Syftet är att förstärka det straffrättsliga skyddet mot människohandel och därigenom effektivisera brottsbekämpningen.
Bland annat konstateras från justitiedepartementet: ”Inget enskilt land kan enbart med nationella åtgärder komma tillrätta med människohandel. Sverige har därför i hög grad arbetat mot människohandel i olika internationella sammanhang. Som ett led i det arbetet föreslås att riksdagen ska godkänna Europarådets konvention om bekämpande av människohandel. I denna del föreslås en ändring i offentlighets- och sekretesslagen som innebär att det blir möjligt att hos domstol sekretessbelägga uppgifter om människohandelsoffers personliga och ekonomiska förhållanden.”
Till det kommer också regeringens förslag om skärpta straff för våldsbrott. Det handlar om skärpning av flera straffskalor samt om hur gällande straffskalor för våldsbrott bättre skall utnyttjas.
Ibland brukar det talas om hedersrelaterat våld i vårt samhälle. Kvinnojourerna i ett antal kommuner representerar det rakt motsatta: Hedersrelaterad människokärlek för att förhindra våld och övergrepp. Jag är väldigt glad för mitt hedersmedlemskap.
tisdag 9 mars 2010
På plats i Kristianstad
Skattedebatten kan ibland bli väldigt teknisk och teoretisk. Argument som uppfattas som abstrakta gör det svårt för många människor att känna att det handlar om deras egen vardag, rent av den egna hushållsekonomin. Förklaringen är enkel. Ytterligt få människor kan föreställa sig hur mycket en miljard kronor är. Det blir en summa på ett papper utan egentlig mening. Inget i det egna livet går att koppla till så mycket pengar. Många politiker använder sig dock just av miljarder och miljoner när budgetar presenteras eller nya förslag läggs fram. Den breda allmänhetens vardag handlar om hundralappar eller i bästa fall tusenlappar. Det ger mening! 1000 kronor mer i handen kan göra det möjligt att handla de där skorna barnen behöver eller lägga undan till en kommande reparation av bilen som måste göras nästa månad.
Just därför är det viktigt med en skattedebatt som tar utgångspunkten i individens vardagsvillkor istället för budgetplanerarens värld. Föreslagna skattehöjningar skall översättas till begriplig svenska så att den enskilde förstår hur den egna ekonomin påverkas. Vänsterpartier som hela tiden vill höja skatten ägnar sig åt den motsatta presentationstekniken. Istället för att säga hur mycket pengar som dras in sammanlagt så sägs att man vill höja skatten med 40, 50 eller 60 öre. Det kan ju låta blygsamt! Men för en normalinkomsttagare blir det lätt 1000 till 1500 kronor mindre per år i handen. Och skall dessutom S, V och MP få sin vilja igenom på alla nivåer kan det bli riktigt dyrt.
Av den anledningen har de moderata riksdagsledamöterna från Skåne tagit fram en rapport om de skattehöjningar som i kommuner, regionen och nationellt kan vara att vänta ifall Alliansföreträdare ersätts med personer från de tre vänsterpartierna. Jag presenterade på måndagen våra uträkningar i Kristianstad tillsammans med fullmäktiges ordförande i kommunen, Erna Arhag, och regionfullmäktigeledamoten Camilla Westdahl.
Det fanns en pedagogisk poäng med att rapporten släpptes på den internationella kvinnodagen 8 mars för den visar hur kvinnor i Skåne särskilt påverkas. Dagens lönegap mellan män och kvinnor är inte acceptabla! Kvinnor tjänar ofta mindre än män i samma yrke, trots liknande kompetenser. Dessutom arbetar kvinnor ofta inom offentlig sektor där lönerna är lägre. För kvinnor räknas därför varje krona efter skatt i högre omfattning än för män, helt enkelt därför att kvinnor tjänar mindre. Därmed blir skatten viktigare för kvinnor än för män. Det är betydande skillnader i lön efter skatt mellan Allians för Sveriges och socialdemokraternas politik. Uträkningarna speglar således det helhetsgrepp om politiken som moderaterna vill ta, från kommun till region och riksdag.
Ifall skatten höjs i Region Skåne med 60 öre som socialdemokraterna vill och det fjärde jobbskatteavdraget avskaffas innebär det på de flesta hålla i Skåne att ett vårdbiträde med månadslön på 16 900 kronor blir av 3 600 om året. Ett butiksbiträde med 17 900 förlorar 3 800, en förskollärare med 22 700 blir av med 4 800 och sjuksköterskan med 25 000 i månaden riskerar att tappa 5 200 om året! Ifall S dessutom vill höja skatten lokalt i den egna kommunen, som i exempelvis Ängelholm, handlar det ytterligare om 1000 till 2000 för den enskilde. I många familjer arbetar både hustrun och mannen vilket innebär att den ekonomiska förlusten vid en vänstervalseger i valet dubbleras eller mer än så!
Under Alliansregeringens tid vid makten har skatten för pensionärer sänkts vid två tillfällen att jämföras med noll gånger under S-perioden 1994-2006. Och de fyra jobbskatteavdrag som lagts fram har ökat utrymmet för den enskilde. När det gäller sänkningarna av inkomstskatten har socialdemokraterna vid varje tillfälle argumenterat emot. Det är emellertid i dag svårt att tro att alla fyra stegen tas tillbaka vid ett regeringsskifte men skulle så ske handlar det om 14 000 till 20 000 kronor om året för just de utpekade grupperna. Höjd skatt får konsekvenser. För vanligt folk! Det handlar lika litet om miljarder i statsbudgeten som 50 öre i höjning. För alla inkomsttagare är det fråga om ett par tusen mindre per år eller inte! Det hela avgörs på valdagen!
Artikel på nyhetsplats i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100309/KRISTIANSTAD/703099828/1338/&/M-varnar-for-skattehojning
Ledarkommentar i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100309/OPINION/703099913/1024/&/Kvinnorna-kan-avgora
Just därför är det viktigt med en skattedebatt som tar utgångspunkten i individens vardagsvillkor istället för budgetplanerarens värld. Föreslagna skattehöjningar skall översättas till begriplig svenska så att den enskilde förstår hur den egna ekonomin påverkas. Vänsterpartier som hela tiden vill höja skatten ägnar sig åt den motsatta presentationstekniken. Istället för att säga hur mycket pengar som dras in sammanlagt så sägs att man vill höja skatten med 40, 50 eller 60 öre. Det kan ju låta blygsamt! Men för en normalinkomsttagare blir det lätt 1000 till 1500 kronor mindre per år i handen. Och skall dessutom S, V och MP få sin vilja igenom på alla nivåer kan det bli riktigt dyrt.
Av den anledningen har de moderata riksdagsledamöterna från Skåne tagit fram en rapport om de skattehöjningar som i kommuner, regionen och nationellt kan vara att vänta ifall Alliansföreträdare ersätts med personer från de tre vänsterpartierna. Jag presenterade på måndagen våra uträkningar i Kristianstad tillsammans med fullmäktiges ordförande i kommunen, Erna Arhag, och regionfullmäktigeledamoten Camilla Westdahl.
Det fanns en pedagogisk poäng med att rapporten släpptes på den internationella kvinnodagen 8 mars för den visar hur kvinnor i Skåne särskilt påverkas. Dagens lönegap mellan män och kvinnor är inte acceptabla! Kvinnor tjänar ofta mindre än män i samma yrke, trots liknande kompetenser. Dessutom arbetar kvinnor ofta inom offentlig sektor där lönerna är lägre. För kvinnor räknas därför varje krona efter skatt i högre omfattning än för män, helt enkelt därför att kvinnor tjänar mindre. Därmed blir skatten viktigare för kvinnor än för män. Det är betydande skillnader i lön efter skatt mellan Allians för Sveriges och socialdemokraternas politik. Uträkningarna speglar således det helhetsgrepp om politiken som moderaterna vill ta, från kommun till region och riksdag.
Ifall skatten höjs i Region Skåne med 60 öre som socialdemokraterna vill och det fjärde jobbskatteavdraget avskaffas innebär det på de flesta hålla i Skåne att ett vårdbiträde med månadslön på 16 900 kronor blir av 3 600 om året. Ett butiksbiträde med 17 900 förlorar 3 800, en förskollärare med 22 700 blir av med 4 800 och sjuksköterskan med 25 000 i månaden riskerar att tappa 5 200 om året! Ifall S dessutom vill höja skatten lokalt i den egna kommunen, som i exempelvis Ängelholm, handlar det ytterligare om 1000 till 2000 för den enskilde. I många familjer arbetar både hustrun och mannen vilket innebär att den ekonomiska förlusten vid en vänstervalseger i valet dubbleras eller mer än så!
Under Alliansregeringens tid vid makten har skatten för pensionärer sänkts vid två tillfällen att jämföras med noll gånger under S-perioden 1994-2006. Och de fyra jobbskatteavdrag som lagts fram har ökat utrymmet för den enskilde. När det gäller sänkningarna av inkomstskatten har socialdemokraterna vid varje tillfälle argumenterat emot. Det är emellertid i dag svårt att tro att alla fyra stegen tas tillbaka vid ett regeringsskifte men skulle så ske handlar det om 14 000 till 20 000 kronor om året för just de utpekade grupperna. Höjd skatt får konsekvenser. För vanligt folk! Det handlar lika litet om miljarder i statsbudgeten som 50 öre i höjning. För alla inkomsttagare är det fråga om ett par tusen mindre per år eller inte! Det hela avgörs på valdagen!
Artikel på nyhetsplats i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100309/KRISTIANSTAD/703099828/1338/&/M-varnar-for-skattehojning
Ledarkommentar i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100309/OPINION/703099913/1024/&/Kvinnorna-kan-avgora
söndag 7 mars 2010
Hellre Orsa och Hässleholm än Café Opera!
Det har varit andra chansen i uttagningen av tävlande bidrag till den svenska Melodifestivalfinalen! Jag skall erkänna att Orsa spelmän och Kalle Moraeus hade mitt stöd. Dels tyckte jag om det trallvänliga bidraget och dels var det något uppkäftigt med dessa äldre herrar som kontrast till glitter och glamour. På fråga om sin sexuella utstrålning jämförde Kalle Moraeus sig med Grodan Boll.
Sverige består nämligen av så mycket mer än centrala Stockholm. Landet är i stor utsträckning ett antal platser som just Orsa. Minde samhällen och städer där det bor strävsamma personer som vaknar tidigt på måndagsmorgonen till en ny arbetsvecka. De lämnar barnen på dagis, ser till att de lite äldre kommer iväg till skolan, man veckohandlar och hör av sig till äldre släktingar. När folk når pensionsåldern bor de kvar på hemorten och träffar ibland gamla arbetskamrater. Osjälviskt hjälper de till för att hålla igång idrotten och föreningslivet i kommunen.
Alldeles för sällan uppmärksammas och hyllas den vardagligheten. Ett tydligt förakt kunde märkas då Café Opera i Stockholm uppmanade folk att sända in sina gamla Års- och VIP-kort till Hässleholm som av någon anledning utropats till landets tråkigaste kommun. Den typen av dryghet gör att man hoppas att Orsa spelmän någon gång skall sopa golvet med de i sina egna ögon fina människorna från Stockholmsvimlet.
Den attityd Café Opera-ledningen uppvisar vilar på en radikalismens tankegrund även om ingen vill erkänna det. Merparten av dem med VIP-kort kan väl heller knappast beskrivas som vänsterextremister även om det nog finns åtskilliga salongsradikaler som i teorin tror sig vara progressiva. Men det handlar om vardagsföraktet. Hur man ser ned på dem som går till sina fabriker och kontor, som uppträder ”lantligt” i kontrast till de mer världsvana i stan. Landsbygden ses som något föråldrat, bortom räddning.
Utan Orsa, Hässleholm och många andra av landets 290 kommuner skulle emellertid Sverige stanna. För det är där det svenska välståndet produceras. Och där finns den stora skillnaden! Inget negativt skulle hända ifall Café Opera stängde från en dag till en annan. Däremot skulle Sverige starkt påverkas ifall människorna i Hässleholm och Orsa slutade ta ansvar.
Välståndet och framgången har mer att göra med ”Det andra Sverige” utanför huvudstaden än med Café Opera och krogarna runt Stureplan. Där slösas det möjligtvis bort!
Sverige består nämligen av så mycket mer än centrala Stockholm. Landet är i stor utsträckning ett antal platser som just Orsa. Minde samhällen och städer där det bor strävsamma personer som vaknar tidigt på måndagsmorgonen till en ny arbetsvecka. De lämnar barnen på dagis, ser till att de lite äldre kommer iväg till skolan, man veckohandlar och hör av sig till äldre släktingar. När folk når pensionsåldern bor de kvar på hemorten och träffar ibland gamla arbetskamrater. Osjälviskt hjälper de till för att hålla igång idrotten och föreningslivet i kommunen.
Alldeles för sällan uppmärksammas och hyllas den vardagligheten. Ett tydligt förakt kunde märkas då Café Opera i Stockholm uppmanade folk att sända in sina gamla Års- och VIP-kort till Hässleholm som av någon anledning utropats till landets tråkigaste kommun. Den typen av dryghet gör att man hoppas att Orsa spelmän någon gång skall sopa golvet med de i sina egna ögon fina människorna från Stockholmsvimlet.
Den attityd Café Opera-ledningen uppvisar vilar på en radikalismens tankegrund även om ingen vill erkänna det. Merparten av dem med VIP-kort kan väl heller knappast beskrivas som vänsterextremister även om det nog finns åtskilliga salongsradikaler som i teorin tror sig vara progressiva. Men det handlar om vardagsföraktet. Hur man ser ned på dem som går till sina fabriker och kontor, som uppträder ”lantligt” i kontrast till de mer världsvana i stan. Landsbygden ses som något föråldrat, bortom räddning.
Utan Orsa, Hässleholm och många andra av landets 290 kommuner skulle emellertid Sverige stanna. För det är där det svenska välståndet produceras. Och där finns den stora skillnaden! Inget negativt skulle hända ifall Café Opera stängde från en dag till en annan. Däremot skulle Sverige starkt påverkas ifall människorna i Hässleholm och Orsa slutade ta ansvar.
Välståndet och framgången har mer att göra med ”Det andra Sverige” utanför huvudstaden än med Café Opera och krogarna runt Stureplan. Där slösas det möjligtvis bort!
tisdag 2 mars 2010
Dagens DN-Debatt
Som tidigare påpekats är det förvånansvärt tyst kring de uppgifter Säpo har om svenskar som sprang den östtyska säkerhetstjänsten Stasis ärenden. Och det finns goda skäl till öppenhet. Fortfarande är det många som lever, både angivare som offer. Det gör att det finns förutsättningar både för att söka försoning som att lyssna till förklaringar och försök att komplicera den egna rollen som hantlangare till Östtyskland.
Försök har gjorts att domstolsvägen begära ut de handlingar som Säpo har. Med hjälp av gamla kartotek från DDR som Sverige med stor sannolikhet har tillgång till finns möjligheter att finna sådant som exempelvis undertecknade ”kontrakt” med Östtyskland och eventuella anteckningar om ordnar samt grader man fått av Stasi för utförda tjänster.
Tillsammans med tre andra riksdagskolleger har jag i dag haft en artikel på DN-Debatt där önskemål framförts om att regeringen öppnar arkiven. Inga kommissioner, inga fler överklaganden utan se till att det skapas möjlighet att granska vad som finns!
På Facebook har jag också av Camilla Andersson-Hjemdahl påmints om att Sverige enligt en resolution i Europaparlamentet faktiskt borde öppna arkiv och göra det möjligt att granska. Den 2 april 2009 fattades beslut. Och i den sjätte paragrafen sägs något som förhoppningsvis även den svenska regeringen tar till sig:
“Regrets that 20 years after the collapse of the totalitarian Communist regimes in Central and Eastern Europe, access to documents that are of personal relevance or needed for scientific research is still unduly restricted in some Member States; calls for a genuine effort in all Member States towards opening up archives, including those of the former internal security services, secret police and intelligence agencies.”
Tillsammans med kollegerna Carl B Hamilton (FP), Mats Johansson (M) och Rolf K Nilsson (M) konstateras:
”Vi tycker att det är rimligt att seriösa forskare, författare och journalister skall ges möjligheten att gå igenom de uppgifter Säpo har kring svenska Stasiinformatörer. Birgitta Almgren förbereder nu att genom ett överklagande ta ärendet vidare till regeringsrätten. Vi hoppas att vår regering agerar innan dess. Öppna arkiven!”
Vår artikel på DN-Debatt finns här:
http://www.dn.se/opinion/debatt/sapo-maste-oppna-arkiven-1.1054267
Försök har gjorts att domstolsvägen begära ut de handlingar som Säpo har. Med hjälp av gamla kartotek från DDR som Sverige med stor sannolikhet har tillgång till finns möjligheter att finna sådant som exempelvis undertecknade ”kontrakt” med Östtyskland och eventuella anteckningar om ordnar samt grader man fått av Stasi för utförda tjänster.
Tillsammans med tre andra riksdagskolleger har jag i dag haft en artikel på DN-Debatt där önskemål framförts om att regeringen öppnar arkiven. Inga kommissioner, inga fler överklaganden utan se till att det skapas möjlighet att granska vad som finns!
På Facebook har jag också av Camilla Andersson-Hjemdahl påmints om att Sverige enligt en resolution i Europaparlamentet faktiskt borde öppna arkiv och göra det möjligt att granska. Den 2 april 2009 fattades beslut. Och i den sjätte paragrafen sägs något som förhoppningsvis även den svenska regeringen tar till sig:
“Regrets that 20 years after the collapse of the totalitarian Communist regimes in Central and Eastern Europe, access to documents that are of personal relevance or needed for scientific research is still unduly restricted in some Member States; calls for a genuine effort in all Member States towards opening up archives, including those of the former internal security services, secret police and intelligence agencies.”
Tillsammans med kollegerna Carl B Hamilton (FP), Mats Johansson (M) och Rolf K Nilsson (M) konstateras:
”Vi tycker att det är rimligt att seriösa forskare, författare och journalister skall ges möjligheten att gå igenom de uppgifter Säpo har kring svenska Stasiinformatörer. Birgitta Almgren förbereder nu att genom ett överklagande ta ärendet vidare till regeringsrätten. Vi hoppas att vår regering agerar innan dess. Öppna arkiven!”
Vår artikel på DN-Debatt finns här:
http://www.dn.se/opinion/debatt/sapo-maste-oppna-arkiven-1.1054267
måndag 1 mars 2010
Tradition & Fason
För några år sedan var vi ett gäng som försökte starta en konservativ tidskrift i Sverige. Den fick namnet Contextus och det blev ett par nummer under åren 1997 till 1999. Ambitionerna var höga och en del av artiklarna riktigt läsvärda. Det har sagts mig att en av mina texter om just konservatism brukar användas i samband med ideologiutbildningar. Men arbetsinsatserna och skaparmödan till trots gick det aldrig att få tidskriften levande. Projektet fick avbrytas och i dag kan man se personer som förekommit i Contextus spalter på andra platser i samhällslivet.
I dag finns däremot Axess som i kvalitet och intressant läsning påminner mycket om det vi kunnat hoppas på och drömma om. Det är helt klart landets för närvarande mest kvalificerade magasin. På nätet erbjuds också mycket genom Tradition & Fason som på olika sätt försöker vara navet i konservativ ideologiutveckling i Sverige.
För egen del har jag precis i dag publicerat en gästkrönika där jag utvecklar några tankar kring det civila samhället och den riksdagsdebatt som nyligen förts om just det begreppet. Visst går att föra en ideologisk diskussion 2010:
”1980- och 90-talets ideologiska utveckling passerade utan att den svenska vänstern påverkades i större utsträckning. Borgerligheten, och särskilt då moderaterna, kom dock att adoptera formuleringar om den lilla respektive stora världen. Det handlade om solidaritet och starka vänskapsrelationer människor emellan i kontrast till marknadens affärsmässighet och maktutövandets formella opartiskhet.
För några dagar sedan var det dags för en ny batalj om det civila samhället. Riksdagen hade att behandla en av regeringen avlämnad proposition i ämnet. Inte var det mycket till ideologisk markering från vänstersidan. Litet slentrianmässigt påminde oppositionsledaren i kulturutskottet, ordförande Siv Holma (V), om den gamle socialistteoretikern Gramsci. Mycket mer än så blev det inte. Socialdemokraternas kraftfulla slag i luften var en önskan om en återgång till ”folkrörelsepolitik”. Och miljöpartiet höll med de två andra/…/
För en svensk höger och konservatism innebär oförmågan och oviljan från vänstern att förstå diskussionen om det civila samhället ett extra ansvar att idépolitiskt påminna om detta viktiga arv som på vår kontinent inte minst har sitt ursprung i Öst- och Centraleuropa. Det är en gåva att förvalta. Det är rent av modernt att i dag speja mot den politik för människor i samverkan som ligger bortom både Marknad och Makt.”
Gästkrönikan hittas här:
http://traditionochfason.wordpress.com/2010/03/01/gastkronika-hans-wallmark/
I dag finns däremot Axess som i kvalitet och intressant läsning påminner mycket om det vi kunnat hoppas på och drömma om. Det är helt klart landets för närvarande mest kvalificerade magasin. På nätet erbjuds också mycket genom Tradition & Fason som på olika sätt försöker vara navet i konservativ ideologiutveckling i Sverige.
För egen del har jag precis i dag publicerat en gästkrönika där jag utvecklar några tankar kring det civila samhället och den riksdagsdebatt som nyligen förts om just det begreppet. Visst går att föra en ideologisk diskussion 2010:
”1980- och 90-talets ideologiska utveckling passerade utan att den svenska vänstern påverkades i större utsträckning. Borgerligheten, och särskilt då moderaterna, kom dock att adoptera formuleringar om den lilla respektive stora världen. Det handlade om solidaritet och starka vänskapsrelationer människor emellan i kontrast till marknadens affärsmässighet och maktutövandets formella opartiskhet.
För några dagar sedan var det dags för en ny batalj om det civila samhället. Riksdagen hade att behandla en av regeringen avlämnad proposition i ämnet. Inte var det mycket till ideologisk markering från vänstersidan. Litet slentrianmässigt påminde oppositionsledaren i kulturutskottet, ordförande Siv Holma (V), om den gamle socialistteoretikern Gramsci. Mycket mer än så blev det inte. Socialdemokraternas kraftfulla slag i luften var en önskan om en återgång till ”folkrörelsepolitik”. Och miljöpartiet höll med de två andra/…/
För en svensk höger och konservatism innebär oförmågan och oviljan från vänstern att förstå diskussionen om det civila samhället ett extra ansvar att idépolitiskt påminna om detta viktiga arv som på vår kontinent inte minst har sitt ursprung i Öst- och Centraleuropa. Det är en gåva att förvalta. Det är rent av modernt att i dag speja mot den politik för människor i samverkan som ligger bortom både Marknad och Makt.”
Gästkrönikan hittas här:
http://traditionochfason.wordpress.com/2010/03/01/gastkronika-hans-wallmark/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
