Alternativet till Alliansen?

Den första stora partiledardebatten har genomförts med socialdemokraternas Stefan Löfven på plats. Det har funnits förväntningar om att han ska lägga ut texten om det egna partiets politik. Till det bör krav ställas på honom om vilka tänkbara regeringsalternativ han ser som statsministeraspirant? Det är tämligen otänkbart att S ensamt kan hoppas på egen majoritet, lika litet som något annat parti. Hur ser således alternativet ut till dagens styrande Allians? På Newsmill har jag funderat en del kring detta:

”Fyra partier har tillsammans mejslat fram en politik för Sverige som inneburit fokus på sänkta skatter och jobbskapande åtgärder. Och det med ordning i landets finanser på ett sätt som väcker omvärldens beundran. Det är uppenbart att M, FP, C och KD gemensamt strävar efter att bli omvalda och ett förnyat mandat att fortsätta leda Sverige.

Hur ser det då ut på den andra sidan? Om S-ledaren Stefan Löfven anklagats för att vara tyst om sina politiska förslag är han i vart fall fortsatt förtegen om hur han ska nå den statsministerpost han eftersträvar. Hur ska V och MP förmås att stödja honom? Vilket blir det pris som får betalas?

Redan har ju ultimativa krav börjat formuleras hos tilltänkta samarbetspartners som vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som inte vill se en politik där nya kärnkraftsreaktorer ersätter gamla. Allt närmare 2014 kommer säkert ytterligare gröna och röda krav att pressas fram.

Den förrförra S-ledaren Mona Sahlin gjorde i vart fall inför valet 2010 ett ärligt försök att formera ett alternativ till Alliansen. Även om en hel del kan sägas om de politiska slutprodukter som togs fram av S, V och MP så tecknades konturer av den politik man ville genomföra och därmed gavs också medborgarna besked om varför dessa partier önskade få regeringsmakten. Att döma av söndagens TV-debatt verkar Stefan Löfven rätt ointresserad av ett sådant förarbete.

Men det är inte trovärdigt att i två år försöka låtsas vara något väsentligen större än det socialdemokratiska parti som fick 30,66 procent i det senaste riksdagsvalet. Det krävs betydligt mer, och därmed stöd från fler partier, för att nå regeringsmakten och att Stefan Löfven ska kunna bli statsminister!”

Artikeln på Newsmill finns här i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/05/08/l-fven-beh-ver-presentera-sitt-regeringsalternativ

Ge oss egen majoritet!

De kommande dagarna lär olika opinionsmätningar skölja över svenska folket. Så har det ju redan varit en tid. Alldeles oavsett vad man anser om mätmetoder, hur instituten viktar rösterna eller ifall det är meningsfullt med alla gallupar så har dessa kommit för att stanna. I Sverige i likhet med en del andra länder finns vissa spridda röster som önskar ett förbud mot att publicera partisympatiundersökningar ett visst antal dagar före valdagen. För egen del tycker jag det är fel på två mycket goda grunder. För det första den starka yttrande- och tryckfrihet vi har i Sverige. Inget material skall förhandsgranskas. Att skriva och publicera fritt är en viktig rättighet som på inget sätt skall urholkas. För det andra kan ett förbud enkelt kringgås genom att Sifo de sista dagarna publicerar sina uppgifter i danska eller åländska tidningar som enkelt kan läsas via nätet och där det omöjligtvis kan förhindras att svenska medier sedan återrapporterar om vad de tagit del av på annat håll. Det går ju knappast att införa ett nyhetsförbud.

Vissa mätningar visar nu att de två stora partierna, moderaterna och socialdemokraterna, stabiliserats på respektive nivå. En förklaring är att det så kallade stödröstandet har börjat. För att försäkra att inget av de etablerade partierna rasar under fyra procent antas ett antal lojala personer överge det parti som gillas mest till förmån för ett annat. På ett sätt en sympatisk hållning. Både de rödgröna som Alliansen måste naturligtvis ha alla partier med i respektive koalition. Å andra sidan tror jag att alla dagens sju riksdagspartier gynnas av den kraftmätning som nu utkämpas mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin som statsministeraspiranter. Det skapar utrymme för båda sidor men minskar högst märkbart intresset för FI, piratpartiet och sverigedemokraterna. En risk med stödröstning är ju att plötsligt kan något av de mindre partierna få en ordentlig skjuts i valets slutskede som sedan i efterhand kan tolkas som ett starkt stöd för en enskild fråga snarare än som just en hjälpande hand. Den röstande kan då få en politisk inriktning som inte var den riktigt tänkta.

En del av debatten har också kommit att handla om sverigedemokraterna. Därmed ges detta parti oproportionerligt stort utrymme i den politiska debatten. Det finns ett enkelt råd att ge alla som oroar sig för att SD kan nå inflytande: Hjälp till att ge Alliansen egen majoritet! De flesta opinionsmätningar visar att M, C, FP och KD tillsammans har ett ordentligt försprång framför S, V och MP. Ifall man som rödgrön supporter nu anser att sverigedemokrater i riksdagen är bland det värsta som kan hända kan en logisk konsekvens vara att stödja Alliansen så att den får egen majoritet.

Förvisso är det problematiskt att Sverige i olika sammanhang kommer att ha SD-folk som företrädare för landets högsta beslutande organ. Å andra sidan har ett antal uttalade kommunister också genom åren både internationellt som här hemma fått representera riksdagen. Med Alliansmajoritet förhindras dock sverigedemokraterna att nå några framgångar i utskotten eller kammaren. Tvärtom får partiet under fyra år visa upp sina tillkortakommanden och ofullständiga politik.

Så den som vill ta ansvar för Sverige och förhindra att sverigedemokraterna ges något som helst inflytande gör bäst i att medverka till att Alliansen får egen majoritet i riksdagen 19 september!

Om SD tar sig in...

För några dagar sedan fick jag ännu en enkät att besvara. Frågeställningen kan knappast sägas vara ny eller originell. Vad händer om sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen? Det enkla svaret är att det inte finns något enkelt svar då mycket kan hända 19 september? Här kommer Expos fråga och min kommentar:

Om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll i Riksdagen efter höstens val, skulle du då kunna tänka dig att delta i ett blocköverskridande samarbete för att minimera Sverigedemokraternas inflytande?

Ja
Nej
Har inte tagit ställning

Du får gärna motivera ditt svar.


Hej!

Tack för enkät. Jag avstår från att delta men kommer gärna med kommentar då jag tagit ställning till en i olika varianter tämligen ofta upprepad fråga.

Jag anser nämligen att det finns en fara i att hela tiden medialt underblåsa bilden av sverigedemokraterna som ett kommande vågmästarparti. Det gör SD intressantare än det är och riskerar också att flytta fokus från att bevaka partiet för vad det politiskt står för. Den senaste tidens opinionsmätningar visar för övrigt att fyra procent kan bli mycket svårt att uppnå.

Själva frågeställningen är också i sig starkt förenklad. I ett val är det mycket som händer. Inte endast ett parti påverkas. Ponera att SD kommer in men att vänsterpartiet åker ut. Det är ett helt annat läge. Anta att M blir större än S. Tänk om det visar sig att en hel del av ledamöterna från V plötsligt avslöjar att de är bokstavstrogna kommunister som nu efter valet motsätter sig rödgrönt samarbete. Mycket kan hända, där sverigedemokraternas väljarstöd är en av många faktorer.

För mig är all samverkan och samarbete med andra partier något som baseras på sakpolitik. Vad är man överens om och vad kan göras gemensamt? Mitt intryck är att det finns få beröringspunkter mellan sverigedemokraterna och moderaterna. Dessutom kan SD ha åsikter inom olika områden som skola, sjukvård, kultur med mera, men partiets företrädare brinner endast för en: invandring. Och där är avståndet betydande! Det budgetförslag som utarbetats på nationell nivå är också en uppvisning i populism med vad som närmast kan beskrivas som socialdemokratisk utgiftspolitik med Alliansens intäktspolitik. Det är inte trovärdigt och går inte ihop. När Alliansregeringen nu förhindrat att Sverige under de senaste åren valt den väg Grekland, Spanien och Portugal anträtt finns ju ingen anledning att i en begynnande konjunkturuppgång ändra strategi. Bristen på ansvar diskvalificerar SD men försvårar också blocköverskridande lösningar så länge rödgröna partier står för en orealistisk ekonomisk politik.

Under innevarande mandatperiod har sverigedemokraternas politiska närvaro hanterats lokalt och regionalt. I Region Skåne har det skett genom ett samarbete mellan Alliansen och miljöpartiet med S, V och SD som opposition. Inom många områden tycks de fem partiernas överenskommelser ha fungerat tillfredsställande. I Landskona har FP, M och MP med hjälp av hoppande majoriteter i kommunfullmäktige tagit ett stort ansvar. Ifall SD nu mot förmodan skulle dyka upp i riksdagen är en möjlighet att den gruppering - Alliansen eller de rödgröna - som har flest riksdagsledamöter formar regering och sedan söker sakpolitisk samverkan i olika frågor. För personer med kommunpolitisk bakgrund är detta i sak inget konstigt då det fungerar precis så här på ett antal platser landet runt.

Bästa sättet att minimera inflytande från SDs sida, i riksdagen, regionfullmäktige eller kommunfullmäktige, är naturligtvis att de etablerade partierna erbjuder en så bra politik och visar sig vara så lyhörda att ingen av besvikelse eller bitterhet väljer ett parti som sverigedemokraterna. Det ansvaret har jag för egen del och det parti jag representerar som ambition att axla inför den 19 september.

Hans svarar Hans

De rödgröna säger sig vara överens om dragen i en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik trots att de tre partierna erkänner att det finns skillnader i synen på exempelvis EU och insatserna i Afghanistan. Två stora områden en kommande regering under mandatperioden har att fatta en mängd beslut kring. Oenighet är knappast något som ligger till grund för stabilitet och långsiktighet - två kärnvärden som annars brukar prägla övervägandena just inom dessa politikområden. Det är socialdemokraterna som gjort stora förflyttningar bort från vad som varit traditionella positioner. S har istället närmat sig vänsterpartiets plakatpolitik och ideologiskt dikterade USA-fientlighet.

För en tid sedan hade jag en debattartikel ibland annat NST/HD: ” Hans Linde, vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, har bekräftat att det är en rödgrön hållning att kräva att USA avvecklar sina militärbaser utanför landets gränser. Det är annars ett krav som bara brukar framföras av de mest skräniga Amerika- och västerlandshatande regimerna. Tvärtom har de europeiska länderna varit angelägna om att behålla kontakt och samband med den nation som inte bara hjälpt vår kontinent ur ett världskrig utan två. Var USA har sina baser kan möjligtvis också tyckas vara en fråga för Washington i förhållande till sina partners och inget som Sverige nödvändigtvis skall lägga sig i. Ifall S fortsätter att backa upp den linje Hans Linde och V framför överges något av fundamentet för en seriös utrikespolitik till förmån för ideologiproduktion/…/

Två försvarskritiska partier har tagit kommandot när det nu föreslås minus 750 miljoner på förbandsverksamhet och beredskap samt 540 miljoner i fredsfrämjande åtgärder. Pengar tas i en tid då det istället skulle behövas en seriös genomgång av vårt lands säkerhetspolitiska läge med ett Ryssland i Östersjöområdet som nu moderniserar och effektiviserar sin krigsmakt och rent av åter låter marinen träna landstigningsövningar.

I det läget verkar socialdemokraterna överge sin traditionella roll att slå vakt om långsiktighet och breda överenskommelser för att istället tillfredsställa vänsterpartiet!”

Hans Linde (V) replikerade i NST/HD och jag svarade: ” Att det är just vänsterpartisten Hans Linde som jublande glad och stolt försvarar det rödgröna samarbetet inom utrikes- och försvarspolitikens område är inte förvånande. Det är ju V som fått med sig de andra på radikala skrivningar och tydliga positionsförflyttningar. Hans Linde och vänsterpartiet tycker nog ungefär detsamma i dag som tidigare. Det anmärkningsvärda är att socialdemokraterna gått med på detta!

Hans Linde menar att det behövs en politik där kvinnors rättigheter försvaras. Precis! Det är därför svenskar tillsammans med andra länders soldater bland annat finns i Afghanistan för att motverka en återgång till talibanstyre. Unga tjejer skall inte behöva vara rädda för att få syra i ansiktet därför att de vill gå till skolan och lära sig läsa. Monument från främmande tider och kulturer skall kunna beundras istället för att de på grund av religiöst hat sprängs i luften. Nu är ju inte de rödgröna helt eniga inom detta område mer än att just vänsterpartiet är mest angeläget om att snarast möjligt överge Afghanistan/…/

Ingen förnekar att det skedde ett folkmord på armenier och andra kristna 1915. Frågan är bara om riksdagen genom majoritetsbeslut skall vara uttolkare av historiska händelser. Pikant är ju den av Hans Linde framförda hållningen då just vänsterpartiet årligen ifrågasätter den av förre S-ledaren Göran Persson formade myndigheten Forum för levande historia. Kanske är det jobbigt att en av uppgifterna är att berätta om kommunismens brott mot mänskligheten.

Hans Linde har alldeles rätt att 19 september kommer svensk utrikes- och säkerhetspolitik att avgöras. Där innebär det fasta rödgröna samarbetet att socialdemokraterna valt en ny väg vänsterut.”

Mina två debattartiklar i NST/HD går att hitta här:
http://hd.se/ledare/2010/07/06/darfor-ar-vi-i-afghanistan/

http://hd.se/ledare/2010/06/15/allt-for-anpassningens-skull/

Rödgröna försvarsneddragare

Det rödgröna budgetförslaget har hamnat något i skymundan av de senaste dagarnas politiska händelser. Efter askmoln från Island och ekonomisk oro i Grekland har det varit dags för andra olyckor i form av vänster- respektive miljöpartiets kongresser. Trots löften om rödgrön gemenskap har överbud kommit både från röda som gröna kongressombud. Det har handlat om allt från utökad föräldraförsäkring till förkortad arbetstid. Och i bakgrunden har man väl kunnat höra det rytmfasta dunket av sedelpressar som går.

Men det finns områden där de rödgröna vill spara. Hit hör förvaret. Och det gemensamma budgetförslaget utgör en märklig kontrast till den kritik som riktades mot Alliansregeringen bara för ett år sedan. På debattplats i Kvällsposten har jag tagit upp några aspekter:

”Svensk försvars- och säkerhetspolitik kräver långsiktighet och ett ständigt framtidsspejande. Ibland finns det anledning att vara kritisk.
Aningslöshet har väl exempelvis präglat den formella bedömning som gjorts av den rysk-tyska gasledning som nu dras på Östersjöns botten och dess konsekvenser ur ett längre perspektiv.
Ryssland har visat att de kan använda sina styrkor mot grannar. I Georgien rullade pansarvagnar in medan Estland utsattes för världens första fullskaliga IT-attack.
Det som sker längre bort har också betydelse för oss. Internationella terrorister kan slå till var som helst. Det finns en ständig beredskap i Europas större städer för attacker riktade mot allmänna kommunikationer och finanscentra. Att Sverige numera helhjärtat deltar i internationella uppdrag är en självklarhet just därför att det finns ett så tydligt samband mellan vårt lands försvars- och säkerhetspolitiska läge och den trygghet människor kan känna många tusentals kilometer från våra gränser.”

Två miljarder önskar de rödgröna dra ned. I vad som kan vara det första gemensamma budgetförslaget under en fyraårig mandatperiod!

Hur tänker försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (S) från Landskrona, undrar jag. I en första vända handlar det bland annat om internationella uppdrag:

”Med de rödgrönas budgetförslag kommer nu de första neddragningarna inom försvarsmaktens område. Det internationella engagemanget urholkas och en sammanhållande strategi saknas. Det tas lite här och lite där. Något av ideologiska skäl för att tillfredsställa de mindre partierna och något av kortsiktigt ekonomiska anledningar. Stabilt känns det inte!”

Här finns debattartikeln i Kvällsposten:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.1985041/debatt-rodgrona-forsvaret-ar-ostabilt

Så var förköpslagen avskaffad!

Under min tid som kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande var jag ytterst tveksam till att Ängelholm skulle använda sig av möjligheten till förköp, det vill säga att man kliver in i en fastighetsaffär och tvingar att på samma villkor sälja till kommunen istället för den tänkta köparen. På rak hand kommer jag ihåg ett ärende under fem och ett halvt år, där det ändå i sista stund gick att undvika förköp. Den bärande tanken har naturligtvis varit att underlätta för kommunernas markförsörjning. Den stora nackdelen är att enskilda drabbas och det kan även vara ett sätt att lurpassa för att undvika att den som säljer får ut vad den anser vara ett bra pris. Istället för att delta i budgivningen kan kommunen lugnt avvakta och sedan när allt verkar klart rycka till som en attackerande giftrocka. I en del fall har man nog också kunnat uppfatta att kommunen använt sin rättighet som ett vapen och en påtryckning där den enskilde och dennes behov förminskats.

Därför var det med stor glädje jag i omröstningen i kammaren tryckte på ja-knappen och därmed var en del av majoriteten som i strid mot den rödgröna grupperingen avskaffade förköpslagen. Symptomatiskt en bestämmelse som började gälla 1968 - det år som är själva sinnebilden för vänstervågen som sedan kom att skölja in och förstöra rätt mycket under 1970-talet. Lagen är borta från och med utgången av april 2010.

Det är inte alldeles säkert att landets alla kommunala markköpare och byråkrater har fångat upp denna förändring. Så det finns all anledning att påminna om riksdagens beslut. Dessutom finns det goda skäl att vidare läsa det som kommer från riksdagen och departementen för även expropriationslagen skall förändras. I dag kan kommuner och staten under vissa förutsättningar tvinga fram en markaffär, en expropriation, exempelvis för att bygga en väg. Det har funnits oklarheter om vilket pris som skall erläggas. Nu ökar möjligheten för den som tvingas sälja att få bättre betalt och dessutom ekonomisk kompensation för det i grunden stötande att berövas sitt eget hus eller sin tomt.

Den politik Alliansen därmed ställer sig bakom är en där människan är viktigare än systemet. Så har det inte alltid varit i Sverige. Och så är det inte ifall de rödgröna får råda!