Lokalt ledarskap

Turerna fortsätter med att finna ett nytt kommunalråd i Båstad efter Anette Åkesson som tar plats i riksdagen efter Margareta Pålsson som sedan 1 september är ny landshövding i Skåne. Jag ser mig huvudsakligen som en utomstående betraktare även om spridda informationer når mig. För närvarande verkar det hela mycket oklart, för att uttrycka det milt. I grunden uppfattar jag det som en rätt allvarlig utmaning mot bilden av Båstad.

 

För någon dag sedan hade jag en debattartikel i NST/HD som handlade om ifall en person kan tas utifrån till ett ledande politiskt uppdrag. Det tycker jag! Något liknande kan också vara på väg att hända i exempelvis Kalmar där intresse visas för Barometern-OTs förre politiske redaktör Per Dahl som nytt moderat oppositionsråd.

 

Själv har jag egna erfarenheter av att komma utifrån, både från en annan kommun som en annan profession. Jag tror dessutom att övergången i Ängelholm blev särskilt enkel och smärtfri genom min företrädare Else Ekbloms kloka och omtänksamma sätt. Hon gjorde som person övergången smidig. Månaderna före fullmäktige i juni utsåg mig användes till samtal och möten med de andra partierna (inklusive S!). Därmed gick det att bygga upp förtroende. På många sätt fanns i Ängelholm också en allians före Alliansen.

 

Av ett antal kommentarer att döma de senaste dagarna har mitt inlägg uppenbarligen blivit läst. Bland annat skrev jag:

 

”Från hemmet i Magnarp är det bara några kilometers cykeltur till Förslöv i Båstads kommun. Från hamnen går det att blicka ut över den vackra Kullahalvön medan de boende på andra sidan, huvudsakligen i Höganäs kommun, kan se Hallandsås och Bjäre.

 

Rätt korta avstånd och en vardag och ett näringsliv som blir allt mer integrerat kommuner emellan gör att administrativa gränser ibland uppfattas som både futtiga och ointressanta. Ett gott samarbetsklimat har präglat Nordvästskåne åtminstone de senaste 15-20 åren. Numera utgör i praktiken hela Skåne ett sysselsättningsområde där folk pendlar fram och tillbaka.

 

Det är i ljuset av alla dessa rörelser och utbyten de senaste dagarnas diskussion om valet av ny kommunstyrelseordförande i Båstad ska ses. Moderaterna lanserades en kandidat med gedigen politisk bakgrund. Hennes avgörande belastning ansågs vara att hon kom från en annan kommun. Bostaden hon hade före flytten till Båstad fanns någon mil söderut.

 

I juni 2001 valdes jag av fullmäktige i Ängelholm till kommunstyrelsens ordförande. I samband med skolavslutningen flyttade familjen, inklusive häst, från Landskrona. Det var en ganska okonventionell lösning som valdes. Vid den tidpunkten fanns mig veterligen endast ett annat liknade exempel och det var Lars Engqvist som lämnade dåvarande bostadsorten Vellinge för att bli oppositionsråd i Malmö/…/

 

Det bäst bärande argumentet mot rekryteringen utifrån är att den personen inte sitter i fullmäktigeförsamlingen. Rent praktiskt hanteras det enkelt då arbetsordningarna vanligtvis medger beredande nämnds ordförande möjligheten att yttra sig. Samtidigt hämtas förtroendet och stödet från ledamöter som i sin tur har röstats fram av medborgarna. Svenska regeringar har genom åren på motsvarande sätt haft ministrar som inte sitter eller ens suttit i riksdagen. Stor sak i det – det väsentliga har varit kompetensen.

 

I samband med valet 2002 kunde den lösning moderaterna valt i Ängelholm prövas. I vad som var att likna vid en katastrof i Sverige som helhet utgjorde kommunresultatet något av ett undantag.

 

Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg, har varit ansvarig för arbetet med att ta fram ett nytt kommunalpolitiskt handlingsprogram för M. Ett viktigt och väl genomarbetat dokument. En av de saker han tryckt på är det ’lokala ledarskapet’. Det är centralt!”

 

Hela min debattartikel kan hittas här:

http://hd.se/ledare/2012/08/31/kompetensen-ar-viktigast/

Glada grisar på grönbete

För en tid sedan besökte jag Trolle Ljungby gård. Just nu är produktionen bortåt 15 000 slaktgrisar om året. Till det kommer mycket annat på anläggningen som kor, skog, hjorthägn och vanlig sädesproduktion. På gårdskontoret presenteras stolt statistik som visar att djuren mår bättre och har betydligt färre skador än genomsnittet. En företrädare för Scan påpekar att konsumenten i butiken är rätt duktig på att efterfråga det närproducerade och också villig att betala ett högre pris. Däremot är okunskapen större kring vad färdigmaten och vidgjorda produkter innehåller även om det kan vara något så tillsynes enkelt som leverpastej. Alla jobbar dock inte på det viset: Vid besök hos Heberleins i Förslöv som specialiserat sig på att förse Bjärebygden med god mat används endast svensk råvara även om den är dyrare.

På Trolle Ljungby blir det också något av ett kretslopp då en hel del säd går till bränneriet i Åhus som tillverkar Absolut. En del av restprodukterna kan återanvändas som grismat. Det noteras också glädjande att mer får säljas till spritproduktionen.

Utöver de glada grisarna och försöken att finna fler och bredare produkter är det överdådigt vackert i den här delen av Skåne mellan Kristianstad och Bromölla. Slätterna slickar strandkanten. Skogarna möter fälten och naturen närmast dånar av växtkraft. Trevligt var också besöket vid den lilla skolan i Trolle Ljungby som just nu hålls igång tack vare ett starkt lokalt föräldraengagemang. Små lokaler, små medel men stora hjärtan hos de som jobbar där.

Besöket i Trolle Ljungby resulterade i en debattartikel som bland annat publicerades i NST/HD. Bland annat skrev jag:

”Svensk djurhållning är kanske den strängaste i världen. Genom att grisarna får bekväma utrymmen och närhet till suggan trivs både djur som människa med sin vardag. Vårt land är unikt med tydliga regler och här torde finnas flest välmående grisar och det mest högkvalitativa fläskköttet. I Sverige är det förbjudet att använda antibiotika i förebyggande syfte på djuren. En frisk gris behandlas inte med onödiga preparat och på så vis minskar risken för resistenta bakterier. I Danmark får grisarna tre gånger så mycket och i Nederländerna nio gånger så mycket antibiotika som de svenska. Fläskkött från dessa länder säljs utan att konsumenten informeras.

För någon dag sedan talade Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar, i riksdagen. Han berättade att överkonsumtionen av antibiotika kommer att klassas som olaglig om kanske tjugo år. Vi har inga botemedel mot resistenta bakterier och några tecknar konturerna av en biologisk katastrof. Det finns anledning för oss i Sverige att fortsätta värna och även försöka exportera vår goda djurhållning till resten av Europa.

Problemet är att så länge andra länder kompromissar med djurens hälsa och välmående kan de pressa priserna och skapa ett billigare och mindre kvalitativt fläskkött. Många svenska grisbönder lever idag på marginalerna. På olika håll i Skåne och resten av landet har under det senaste decenniet ett antal bestånd avvecklats.

Regeringen har till i år minskat kontrollavgiften med 90 miljoner för svenska slakterier. En grisbonde minskar därmed sin kostnad med åtta kronor per gris. Genom lägre kostnader ska svenska grisbönder kunna bli mer konkurrenskraftiga och fortsätta värna folkhälsan.”

I den tidningen fick jag ett svar från en person aktiv i Djurens rätt. Jag replikerade tillbaka. Och efter det inlägget kom en e-post från en bonde som sa att mina rader gjorde att han orkade arbeta vidare ytterligare några månader. Jag skrev:

”Det gäller att fortsätta utveckla djurhållningen och inte avveckla industrin! Det ska göras för djurens och människornas skull.

Svenska grisbönder har anslutit till en strängare djurhållning av två anledningar. Dels får både människan och djuret en bättre vardag och dels får man fram bättre livsmedel. I Sverige är det förbjudet att kupera svansarna, något som inte heller behövs om grisarna har en bra vistelse på gården. Enbart de vanskötta biter varandra i svansen. En lugn och trygg vardag skyddar från dessa skador. Det ligger helt enkelt i bondens eget intresse att värna grisarnas välmående och detta borde Djurens Rätt stötta!

Viljan att avveckla istället för att utveckla ger utländska aktörer mandat att fortsätta med sin syn på djurskyddet. Sverige har ett tak på åtta timmars djurtransport, EU har 24 timmar. I Sverige får grisarna dubbelt så stort utrymme som i EU, halm är ett krav och kultingarna är med suggan nästan dubbelt så lång tid.”

Min debattartikel i NST/HD:
http://hd.se/ledare/2012/06/01/grisnaring-att-utveckla/

Mitt svar till Djurens rätt:
http://hd.se/ledare/2012/05/24/varna-svensk-grisnaring/

Artikel i Kristianstadsbladet om besöket på Trolle Ljungby gård:
http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/article1626739/Nyfikna-grisar-pa-gronbete.html

S svaret skyldigt

S-ledaren Stefan Löfven verkar hålla fast vid sin tystnadens strategi. Under de senaste dagarna har ett antal moderata kolleger i alla former av media ställt frågor om allt från synen på kärnkraft till förslaget om höjda arbetsgivaravgifter för unga och hur skattehöjningar på över 20 miljarder slår mot företagen. Inte ens den direkta frågan om hur arbetsgivaravgiften drabbar en av de större ungdomsarbetsgivarna, Försvarsmakten, kommenteras. Jag vet, för där har jag och Cecilia Widegren, vice ordförande i Försvarsutskottet, ställt direkt fråga till oppositionens ledande försvarspolitiker Peter Hultqvist (S).

Det finns all anledning för alla att i ökad utsträckning kräva besked! Hur tänker socialdemokraterna? Och med vem ska samarbetet ske? En sak är vad S till äventyrs kan vilja, något annat hur det ska genomföras och sammanjämkas med hjälp av vänster- och miljöpartiet eller vilket annat parti?

För någon dag sedan skrev undertecknad och Tomas Tobé, ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, ett inlägg i NST/HD om jobbskatteavdraget. Fortfarande inte en enda S-replik! Känns som att oppositionen är svaret skyldigt! Inom allt fler områden!

Vi skrev bland annat: ”Sedan avdraget infördes har antalet personer i arbetskraften ökat med drygt 100 000 fler än vad som kunnat förväntas i förhållande till konjunkturen och av befolkningsmässiga skäl. Studier visar också att kvinnor gynnas mer av jobbskatteavdraget då de tenderar att öka sitt arbetsutbud i större utsträckning än män. Jobbskatteavdraget är en starkt bidragande faktor till att antalet sysselsatta ökat med över 200 000 personer sedan alliansregeringen tillträdde.

För i princip alla heltidsarbetande har jobbskatteavdraget inneburit att lönen efter skatt ökat med 1000 kronor i månaden. För 75 procent har lönen ökat med över 1500 kronor varje månad. Detta innebär att breda löntagargrupper som sjuksköterskor och lärare i praktiken har fått en månadslön extra per år.

Socialdemokraterna har sagt nej till varje steg av jobbskatteavdraget - trots att dess jobbskapande effekter är så tydliga. Det innebär ett nej till fler jobb och nej till minskat utanförskap.

Jobben är den viktigaste frågan för Sveriges tillväxt och utveckling.”

Här finns artikeln i NST/HD: http://hd.se/ledare/2012/05/16/jobben-viktigaste-fragan/

Om skatteavtalet

I många år har i Öresundsområdet förts en diskussion om skatteavtalet mellan Sverige och Danmark. Från blågul sida slöts det då Bosse Ringholm (S) var svensk finansminister. Det har varit en källa till stor och växande irritation i takt med ökad pendling och rörlighet mellan länderna som gjort Sverige alltmer till den förlorande parten. För någon dag sedan hävdade Anders Karlsson, S-ledamot av Nordiska rådet, att uppgörelserna mellan de båda länderna omedelbart borde åtgärdas. Bra åsikt, om än en smula sent framförd då rikligt med möjligheter gavs att under Göran Perssons statsministertid anmäla annan uppfattning.

Cristina Husmark Pehrsson, tidigare statsråd med nordiskt samordningsansvar i den svenska regeringen, och undertecknad har svarat Anders Karlsson i NST/HD:

”Vi välkomnar att S nu tycker att frågan bör ses över, men en gemensam ekonomisk utvärdering pågår redan mellan finansdepartementet i Sverige och det danska skatteministeriet. Att begära en omförhandling av avtalet innan den pågående översynen är klar riskerar att minska regeringens möjligheter att vara framgångsrik i en förhandling med den danska regeringen.

Det är viktigt att vara väl rustad om vi vill värna svenska skatteintäkter och vara säkra på att göra en bra förhandling. Det här är inte heller någonting Sverige kan avgöra ensamt. Det är ett avtal mellan två parter. När vi inleder en omförhandling ska det ske från en svensk styrkeposition.

Danmark tjänar nämligen bra på svensk pendling. Enligt Öresundsbron har den det senaste decenniet gett ett ekonomiskt lyft på över 35 miljarder kronor till vårt grannland. Bara under 2010 genererade pendlingen över fem miljarder kronor i dansk tillväxt/…/

Hur vi fördelar de skattepengar vi får från Danmark för den ökade pendlingen kan dock göras utan att något avtal behöver omförhandlas. Vi vill därför att Sverige som ett första steg ska fördela skatteintäkterna på de skånska kommuner som i dag har stora kostnader för vård, omsorg och skola för danskar som bor i Sverige, men som arbetar och betalar skatt i Danmark. En översyn av utjämningssystemet pågår också redan och har gått ut på remiss. Synpunkterna som kommer in är mycket värdefulla. Att inte lyssna vore oseriöst och ansvarslöst.”

Vår gemensamma debattartikel finns i sin helhet här: http://hd.se/ledare/2012/04/23/invanta-den-utvardering-som-pagar/

Två omnämnanden

Göran Greider och en del andra vänstermänniskor brukar återkommande hävda att svensk media är borgerligt styrd och kontrollerad. Som bevis för sitt påstående lyfts fram det faktum att de flesta av de papperstidningar som är kvar och ges ut har någon slags icke-socialistisk profil på sina ledarsidor. En första rimlig invändning är att dessa politiska redaktioner inte precis alltid är så vänliga mot Alliansen i allmänhet och en mer borgerlig livs- och samhällssyn bortom den snäva partipolitiken i synnerhet. Till det kommer alla kommentarer, paneler och så kallade analyser i radio, TV och i avisernas nyhetsrapportering som svårligen kan beskrivas som högerorienterade! Och som att det inte skulle räcka finns alla landets kultursidor vilka verkligen fungerar som bastioner för kulturradikalism och vänsterpositioneringar med några få undantag som författaren Bengt Ohlssons uppfriskande artikel i Dagens Nyheter för en tid sedan som i sin tur fått en del rödmärkta att fullständigt krevera och bolmande spruta ut en het lavaström av fördömanden likt en exploderande vulkan!

Själv har jag i förra veckan fått två hedersomnämnanden i var sin kvällstidning. Självfallet på kultursidorna! Skribenterna kanske inte hade för avsikt att jag skulle se så positivt på saken men jag gläder mig både åt frågorna som sällskapet. Först är det naturligtvis den kungliga födseln och alla de monarkistiska jubelropen som fått det att stocka sig i halsen på den republikanska sidan. Inte av rörelse och glädje utan av förtrytelse. Lokaltidningen NST/HD med den radikale chefen Gunnar Bergdahl har utropat kultursidorna till monarkifri zon. Och Expressen har brett på ännu mer med uppslag flera dagar i rad om en republiks förtjänster och det fördärvliga att behålla det statsskick som tjänat oss väl i med- som motgångar under lång tid. Pikant är det ju att de redaktörer som känner sig moderna och avantgardiska får en del av sin lön betald tack vare att samma tidningar gett ut extranummer och jubileumsbilagor med anledning av kronprinsparets familjelycka. Vad den ena delen av redaktionen spottar på tar den andra betalt för!

I Expressen 25 februari får chefsrepublikanen Peter Ahltin (tidigare KD-riksdagsledamot) två sidor. Där intervjuas vad som sägs vara en ny generation politiker som tar strid för ett förändrat statsskick. Bland annat hävdas från denna krets att de har ett ”brett folkligt stöd”. Mig veterligen finns det ingen opinionsmätning som visar att så är fallet. Trots upp- och nedgångar är det ett klart folkflertal som önskar behålla den nuvarande ordningen. Och republikanska föreningen kan ju inte precis medlemsmässigt beskrivas som någon folkfront. Själv blir jag omnämnd i denna artikel av socialdemokraten Hillevi Larsson från Malmö som i riksdagen tagit upp den tidigare grundlagsutredningen. Hon säger att jag anklagade henne för att vilja avskaffa monarkin. Tja, med tanke på vad hon tycker och att hon vill införa republik är det ju svårt att göra annorlunda. Till tidningen säger hon: ”Det var som jag var anklagad för ett brott.” Själv slår hon ett slag för en folkomröstning. Varför inte? Den tanken gör i vart fall inte mig rädd. Tvärtom.

I Aftonbladet 26 februari var det två kultursidor om jobben och vad som hävdas vara en ”smaklös allians mellan borgare och burgare”. McDonalds, för många själva ursymbolen för USA, finns i blickfånget. Surt konstateras att många moderater med glädje berättat om de företag som både sänker priser och nyanställer som resultat av den sänkta restaurangmomsen. McDonalds är i det sammanhanget ett bra exempel. Det finns fler! Särskilt positivt är det då många unga får sitt första jobb på snabbmatställen. Viktiga erfarenheter och en första lön. S-ledaren Håkan Juholt talade ju också på sin tid föraktfullt om McDonaldsbidrag. Att Aftonbladets vänsterradikaler fortsätter längs det spåret är kanske inte förvånande. Själv nämns jag därför att jag berömt en av alla entreprenörer som har fem restauranger för hennes insatser. ”Sverige behöver fler som henne”, citeras jag. Det är korrekt. Mer fel är att beskriva mig som EU-parlamentariker. Den faktagranskningen säger nog en del om materialet i övrigt. Jag har fler goda exempel. För någon dag sedan talade jag med ett företagarpar i Ängelholm. Med löfte om att inte avslöja kommande koncept och planer berättade de om kommande expansion och hur ett par personer ska nyanställas just tack vare att man nu kan satsa genom den sänkta momsen. Aftonbladet får gärna citera mig: ”Nordvästskåne behöver fler som dem!” Notabelt är tondövheten för de jobb som uppstår och har uppstått. Det säger faktiskt väldigt mycket om dagens socialister!

Friare församlingstillhörighet!

NST/HD hade för några dagar sedan ett reportage i tidningen om att Svenska kyrkan tappar medlemmar. Så även i Ängelholms kommun. Som ledamot av Kyrkomötet och Kyrkostyrelsen gavs jag möjlighet att kommentera. För det första är den fråga som bör ställas litet på samma tema som ifall glaset är halvtomt eller halvfullt. Visst är det stadigt färre kyrkotillhöriga, samtidigt handlar det fortfarande om mycket höga nivåer. Svenska kyrkan är medlemsmässigt en av världens enskilt största samfund inom den lutherska familjen. Den gamla statskyrkans tid är förbi och ändå behåller Svenska kyrkan en stark ställning. Folk i allmänhet och media relaterar till ”kyrkan” och trots att kvällstidningar med jämna mellanrum erbjuder både kuponger för att anmäla utträde som berättar hur mycket pengar som kan sparas på att inte betala avgift så är fortsatt många kvar som medlemmar. I vissa delar av landet, som exempelvis i Ängelholms kommun, handlar det om att bortåt 80 procent är med.

Men långsiktigt är trenden entydig. Färre är med. Folk begär utträde. Med sjunkande antal dop och konfirmationer krymper medlemstalen sakta men säkert. Nya samfund och kyrkor kommer till och alla undersökningar visar att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Så sammantaget kan man fundera huruvida vilken nivå som egentligen är extraordinär, den tidigare eller den nuvarande?

Det faktum att många är med i Svenska kyrkan – och att glaset enligt mig nog är mer halvfullt än halvtomt – ska dock inte ses som att allt kan förbli som det varit och inget behöver göras. Det behövs både reformer och förändringar för att möta de ändrade villkoren.

Svenska kyrkan har på olika sätt försökt granska och analysera både vilka som är medlemmar och vad som ligger bakom utträden. Den bild som framträder är mångfacetterad. Även om alla inte precis känner tron som den starka kopplingen är man villig att bidra med avgift av andra skäl såsom exempelvis de kulturhistoriskt viktiga byggnaderna, att det bedrivs bra verksamhet och det diakonala arbetet. Omvänt har utträdena oftast sin grund i fler än en faktor. Det är en kombination som leder till aktiv handling. Den enskilde kan känna svag koppling till kyrkan, ogilla ett beslut fattat av den egna församlingen, reta sig på ett uttalande av en präst eller bli upprörd över något som visas i TV som berör Svenska kyrkan. Även hur hög avgiften är spelar in.

I NST/HD slog jag ett slag för tanken på friare församlingstillhörighet som ett av många sätt att just reformera för att bevara. I dag är det vanligare än för 50 eller 100 år sedan att folk under en livstid flyttar omkring för att arbete eller en önskad bostad finns på annat håll. I och med dagens strikta geografiska koppling innebär det att man som medlem i Svenska kyrkan kan få byta församling. Även om man känner gemenskap någon annanstans går avgiften till där man bor. Istället finns det kanske en del som vill bidra till församlingen där man döpts, konfirmerats, ens föräldrar är begravda eller som man tycker har bra tilltalande verksamhet. Kritikerna är rädda för att olikheterna kommer att framhävas. Fast det är väl en styrka att det just kan få se och låta en smula annorlunda. Dagens kyrka är långt från den då söndagens predikan dels drog stora skaror och då förkunnelsen avslutades med officiella meddelanden och kungörelser från kung, myndigheter och riksdag. Med tanke på hur budskapet i dag individuellt kan tolkas av präster får också den tidigare enhetligheten definitivt sägas ha övergetts.

Efter artikeln har ett antal personer just från Barkåkra församling varit i kontakt med mig. Här finns uppenbarligen olika och starka åsikter kring planerade förändringar av kyrkorummet. Det talas om att den gamla altarringen ska tas bort. Totalt sägs det bli rätt höga kostnader. Svårigheten att förankra och att enkelt avfärda äldre kyrkobesökares kritik och invändningar som att de skulle vara emot all förnyelse leder lätt till ett infekterat klimat. Alldeles oavsett om renoveringen är rätt eller fel kan just den typen av skilda meningar för somliga vara det andra eller tredje goda argumentet som gör att de bestämmer sig för att träda ur Svenska kyrkan. Med friare församlingstillhörighet hade det funnits fler möjligheter att hantera den typen av situationer.

Även om nu alla präster och kyrkopolitiker inom Svenska kyrkan inte gillar mitt förslag kan jag av telefonsamtal och andra reaktioner notera att fler i den breda allmänheten gör det. Intressant att både tanken på friare församlingstillhörighet som Svenska kyrkan faktiskt är sådant som berör och leder till reaktion. Det är faktiskt riktigt förhoppningsfullt!

Artikeln i NST/HD finns här: http://hd.se/angelholm/2011/08/08/man-borde-fa-valja-sin-forsamling/

Om familjen Bonnier

Kulturchefen på Sveriges största tidning utanför Stockholm, Göteborg och Malmö, Gunnar Bergdahl på HD/NST, är en färgstark person. Politiskt står han med säkerhet ett långt stycke till vänster om mig. Han är dock besjälad av ett starkt och brinnande intresse för sina frågor. Han är övertygad om mångfald. Även om han ibland släpper igenom oppositionella och mer kulturkonservativa röster kunde mer göras för en breddning av tidningens material. I viljan och förmågan att tillåta borgerliga kulturföreträdare är han dock inte sämre än sina kolleger, troligtvis bättre.

I en krönika för någon dag sedan tyckte jag dock att han klart passerade gränsen för det acceptabla. Även om tanken nog att vara ironisk och provokativ blev det väldigt fel. Jag tror inte Gunnar Bergdahl är antisemitisk. Däremot tror jag att han är slarvig på ett oreflekterande sätt. Och på den punkten är han inte unik, i grunden mycket representativ för kulturradikala kretsar. I ett genmäle framförde jag bland annat:

”Gunnar Bergdahl inleder sin text med vad som skall vara fyra mycket provokativt formulerade frågor som säkert är tänkta att fästa uppmärksamheten på sakernas tillstånd. Även om jag nu är en vän av vårt statsskick som monarki, anser att Israel har rätt att försvara sig mot övergrepp och menar att Sverige utrikespolitiskt har en starkare ställning än på många år så både accepterar och respekterar jag den som hyser motsatt uppfattning. Även om det formuleras på ett så stötande sätt som möjligt.

Den fjärde frågan finns det dock anledning att hejda sig vid: ’Den judiska finansfamiljen Bonnier har ett enormt ägarinflytande över svensk media och därmed över yttrandefriheten i vårt land.’

Visst kan olika medieföretags ställning, lokalt eller nationellt, diskuteras. Men vad har det ’judiska’ med saken att göra?

För det första är väl Bonnierfamiljen i dag både stor och utbredd. Åtminstone en av koncernens mer betydande ägare är domprost i Svenska kyrkan.

Gunnar Bergdahls och andra debattörers brukande av det ’judiska’ när familjen Bonnier kommenteras är i bästa fall onödigt och i sämsta fall ett försök att utnyttja kraften i gamla, mörka fördomar.”

Av samtal, e-post och andra kommentarer att döma är jag inte precis den enda som reagerat på texten i HD/NST. Gunnar Bergdahl ger mig också ett kort svar i tidningen:

”Hans, du är en hejare på Google, försök nu att hitta en enda textrad där jag, förutom i just denna krönikas inledning, har skrivit om familjen Bonniers med hänvisning till deras börd. Jag tycker inte heller att det har med mediemonopolet att göra. Jag avskyr alla former av rasism! Nu skrev jag så därför att Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman nyligen censurerade serietecknaren Martin Kellermans Rocky-serie när denne driver med antisemiter.

Mycket riktigt. Omedelbart blir jag placerad i samma fålla och utsedd till antisemit i diverse kommentarer. Greppet används oavbrutet för att misstänkliggöra de som är kritiska mot Israels aggressionspolitik.”

Två intressanta reflektioner kan göras. För det första att jag aldrig påstått Gunnar Bergdahl vara någon antisemit. Jag tror att gruppen hatare tack och lov är hyggligt begränsad. Däremot är jag övertygad om att många fortfarande har uppfattningar om det ”judiska” som är strukturellt betingade och helt vilar på gamla vanföreställningar och tillhör historiens bottensats. Det är just därför det är så viktigt att reagera. För Gunnar Bergdahl bekräftar nämligen just med sitt svar detta genom att koppla samman det judiska med vad staten Israel ägnar sig åt. Vad har det med saken att göra! En katolsk finansfamilj är lika litet ansvarig för IRA på Irland eller pedofilskandaler i USA som familjen Bonnier för det som sker i Mellanöstern.

Tyvärr har det funnits tider då bolagsmän och tidningsägare av judisk börd misstänkts för att ta andra hänsyn än strikt affärsmässiga eller publicistiska. Det var fel då och det är fel nu.

För den intresserade finns min fråga till Gunnar Bergdahl och hans svar här:
http://hd.se/kultur/2010/11/17/en-enkel-fraga/
http://hd.se/kultur/2010/11/17/ett-enkelt-svar/

Bristande närvaro? Nonchalans?

Dagens Nyheter har granskat vilka riksdagsledamöter som samtidigt är förtroendevalda lokalt eller regionalt. Protokoll från fullmäktigemöten från 1 januari 2009 till 1 augusti 2010 har gåtts igenom för att kolla upp närvaron. För egen del hamnade jag på 39 procent som ledamot av Ängelholms kommunfullmäktige. Hade å andra sidan mätperioden sträckts ut med ytterligare ett par veckor in i augusti hade ännu ett sammanträde hunnits med på vilket jag deltog och därmed hade det blivit en annan procentsiffra. Med möten relativt sällan kan frånvaro ett par gånger plötsligt bli rätt stora procenttal. Och det drabbar ju alla i fullmäktigeförsamlingarna alldeles oavsett om de är riksdagsledamöter eller inte.

Är då detta ett problem? Är det nonchalans? Inte nödvändigtvis!

För det första är man lokalpolitiskt aktiv mer än bara genom att besöka ett fullmäktigesammanträde en gång i månaden. Företrädarskap handlar om närvaro. Det innebär att man finns tillhands för medborgare som har synpunkter och tankar. Både genom att fånga upp goda idéer som att förklara och förankra.

För det andra finns tydliga kopplingar mellan nationell nivå och den lokala. Vi har ett långtgående kommunalt självstyre i Sverige – det är bra! Det innebär att många beslut som berör medborgarnas vardag fattas i fullmäktige snarare än i riksdagen. Däremot utformas generella regelverk genom lag. Även här finns ett företrädarskap: Att fånga tankar lokalt som sedan kan användas i den nationella debatten men också att försöka förklara hur nya bestämmelser påverkar vardagen i den egna kommunen.

Under mina år som kommunalråd i Ängelholm brukade vi i den moderata gruppen diskutera närvaron. För även om man som enskild ledamot har högt ställda ambitioner kan annat komma i vägen. Det kan handla om jobbet, studier, sjukdom, personliga orsaker eller den omtumlande verklighet småbarnsföräldrar kan hamna i. Även om det finns egna regler om att 50 till 75 procents närvaro är önskvärd kan det alltid göras undantag.

NST/HD slog mig en signal och bad mig kommentera min 39 procentiga närvaro. När jag bad dem kolla i protokollen även från tidigare år fick de skriva upp talet till 53 procent. Även det kan tyckas lågt men inom de gränser som tillämpats på andra. Till det skall komma en mycket intensiv europavalrörelse 2009.

Det finns också alltid en risk att som tidigare kommunalråd vara för aktiv i den lokala debatten. Det kan nämligen endast finnas en chef i taget! Under den första tiden som nyvald riksdagsledamot och just avgången ordförande för kommunstyrelsen var det självklart att följa några av de ärenden som jag fullt ut varit med om att bereda. I dag är däremot Åsa Herbst duktigt kommunalråd i Ängelholm och skall om några dagar för första gången möta väljarna som den främsta ansvariga. Då känns det också naturligt för mig att stå sist på den moderata valsedeln till kommunfullmäktige.

Jag tror och hoppas att de väljare som röstade fram moderaterna i valet 2006 var rätt införstådda med situationen. Som den mest inkryssade i Ängelholms fullmäktige med runt 1 200 personliga röster (12-13 procent) känner jag att det finns ett personligt mandat att förvalta. För mig innebär det närvaro i debatten, regionen och kommunen om än inte alltid på fullmäktiges möten. Det tror jag att folk som kryssade begrep.

Massuppsägningar? Megafel!

Valtemperaturen stiger. Det innebär att en del blir ännu tydligare med sina budskap – som att vi moderater önskar fortsätta en ansvarstagandets politik när det gäller den offentliga ekonomin. Andra blir mer otydliga – som miljöpartiets Maria Wetterstrand som i dag intervjuas i Sydsvenskan. På frågan om kärnkraftsavveckling avvisar hon att det finns någon tidtabell. Hon menar att det inte finns någon rödgrön överenskommelse och därför kommer besked ”först senare under mandatperioden”. För tveksamma socialdemokrater är det ju vanskligt. Ifall de tycker att en stabil energipolitik är viktig för svensk industri skall de undvika att rösta på S, V och MP för annars kan de plötsligt efter ett regeringsskifte få se just de tre partierna ställa sig bakom att ytterligare reaktorer stängs utöver de två i Barsebäck partierna tidigare avvecklat!

Socialdemokraterna känns däremot igen. Det negativa kampanjandet fortsätter. Enligt Aftonbladet distribueras nu en rapport till de trogna supportrarna i vilken hävdas att var tionde offentliganställd som arbetar inom välfärden kan komma att sägas upp om Alliansen fortsätter styra. Ifall någon S-märkt riksdagsledamot påstår något liknande de närmaste dagarna vet man att det utgått partidirektiv att sprida sådant tankemässigt snömos. För det är ju självfallet inte sant!

Däremot borde S fundera kring sitt förhållande till andra partier. Tidigare har hävdats att Mona Sahlin attackeras på ett oschysst sätt. Men att skrämmas med att var tionde kan tvingas gå eller att man låter LO klistra upp affischer med bilder av Alliansföreträdare med uttryck som ”megafel och dunderdumt” är tydligen helt OK!

NST/HD har haft någon insändare där just den personliga attacken är huvudmålet. I dagens tidning reagerar jag på insändarplats med följande:

”Vi ska vara stolta över möjligheten att ordna allmänna och fria val. Demokrati och frihet är inga självklarheter för världens alla folk. Det finns människor som är beredda att riskera sina liv för rättigheter vi tar för självklara.

Val innebär möjligheten att jämföra alternativ och väga olika politiska förslag mot varandra. Ambitionen borde vara att diskutera sakfrågor och undvika rena personangrepp. Bertil Ernegards insändare är en provkarta på just sådant som vi borde hålla oss borta ifrån!

Inga egna förslag framförs. Allt vad Alliansen gjort avfärdas raljant. Och personangrepp, även om inte namnen nämns, staplas på varandra. Personer beskrivs som skattesmitare, berusade, cyniska och bluffmakare.

Jag tycker det är bra med olika åsikter och uppskattar tydliga meningsmotståndare. Och självfallet går det att ha olika åsikter om skatter, offentlig ekonomi och huruvida genomförda reformer ska avskaffas eller inte. Men någonstans måste en gräns dras! Bertil Ernegards insändare följer dessvärre en trend med rena personangrepp på borgerliga företrädare. För något år sedan sände LO ut ett brev till mina grannar där jag nämndes vid namn. Och för 24 miljoner kronor kastar sig nu LO direkt in i valkampen med affischer på Alliansministrar och uttryck som megafel, helsjukt, dunderdumt och dumsnålt.

Politik borde handla om idéer och förslag! Ren valkamp är bättre än verbal gyttjebrottning!”

Hans svarar Hans

De rödgröna säger sig vara överens om dragen i en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik trots att de tre partierna erkänner att det finns skillnader i synen på exempelvis EU och insatserna i Afghanistan. Två stora områden en kommande regering under mandatperioden har att fatta en mängd beslut kring. Oenighet är knappast något som ligger till grund för stabilitet och långsiktighet - två kärnvärden som annars brukar prägla övervägandena just inom dessa politikområden. Det är socialdemokraterna som gjort stora förflyttningar bort från vad som varit traditionella positioner. S har istället närmat sig vänsterpartiets plakatpolitik och ideologiskt dikterade USA-fientlighet.

För en tid sedan hade jag en debattartikel ibland annat NST/HD: ” Hans Linde, vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, har bekräftat att det är en rödgrön hållning att kräva att USA avvecklar sina militärbaser utanför landets gränser. Det är annars ett krav som bara brukar framföras av de mest skräniga Amerika- och västerlandshatande regimerna. Tvärtom har de europeiska länderna varit angelägna om att behålla kontakt och samband med den nation som inte bara hjälpt vår kontinent ur ett världskrig utan två. Var USA har sina baser kan möjligtvis också tyckas vara en fråga för Washington i förhållande till sina partners och inget som Sverige nödvändigtvis skall lägga sig i. Ifall S fortsätter att backa upp den linje Hans Linde och V framför överges något av fundamentet för en seriös utrikespolitik till förmån för ideologiproduktion/…/

Två försvarskritiska partier har tagit kommandot när det nu föreslås minus 750 miljoner på förbandsverksamhet och beredskap samt 540 miljoner i fredsfrämjande åtgärder. Pengar tas i en tid då det istället skulle behövas en seriös genomgång av vårt lands säkerhetspolitiska läge med ett Ryssland i Östersjöområdet som nu moderniserar och effektiviserar sin krigsmakt och rent av åter låter marinen träna landstigningsövningar.

I det läget verkar socialdemokraterna överge sin traditionella roll att slå vakt om långsiktighet och breda överenskommelser för att istället tillfredsställa vänsterpartiet!”

Hans Linde (V) replikerade i NST/HD och jag svarade: ” Att det är just vänsterpartisten Hans Linde som jublande glad och stolt försvarar det rödgröna samarbetet inom utrikes- och försvarspolitikens område är inte förvånande. Det är ju V som fått med sig de andra på radikala skrivningar och tydliga positionsförflyttningar. Hans Linde och vänsterpartiet tycker nog ungefär detsamma i dag som tidigare. Det anmärkningsvärda är att socialdemokraterna gått med på detta!

Hans Linde menar att det behövs en politik där kvinnors rättigheter försvaras. Precis! Det är därför svenskar tillsammans med andra länders soldater bland annat finns i Afghanistan för att motverka en återgång till talibanstyre. Unga tjejer skall inte behöva vara rädda för att få syra i ansiktet därför att de vill gå till skolan och lära sig läsa. Monument från främmande tider och kulturer skall kunna beundras istället för att de på grund av religiöst hat sprängs i luften. Nu är ju inte de rödgröna helt eniga inom detta område mer än att just vänsterpartiet är mest angeläget om att snarast möjligt överge Afghanistan/…/

Ingen förnekar att det skedde ett folkmord på armenier och andra kristna 1915. Frågan är bara om riksdagen genom majoritetsbeslut skall vara uttolkare av historiska händelser. Pikant är ju den av Hans Linde framförda hållningen då just vänsterpartiet årligen ifrågasätter den av förre S-ledaren Göran Persson formade myndigheten Forum för levande historia. Kanske är det jobbigt att en av uppgifterna är att berätta om kommunismens brott mot mänskligheten.

Hans Linde har alldeles rätt att 19 september kommer svensk utrikes- och säkerhetspolitik att avgöras. Där innebär det fasta rödgröna samarbetet att socialdemokraterna valt en ny väg vänsterut.”

Mina två debattartiklar i NST/HD går att hitta här:
http://hd.se/ledare/2010/07/06/darfor-ar-vi-i-afghanistan/

http://hd.se/ledare/2010/06/15/allt-for-anpassningens-skull/

Lika som bär: Stalin och Reinfeldt?

Debattens vågor om sjukförsäkringen går höga. Trycket är hårt på ansvarig minister, Cristina Husmark Pehrsson, som pedagogiskt förklarar och försvarar. Media närmast tävlar om att finna stötande exempel. Vissa justeringar och preciseringar har därför gjorts. Allt detta är förvisso en del av sanningen men vad som glöms bort och helt bortses ifrån är den andra delen. Den bärande tanken i regeringens förda politik är ju att se till att människor får hjälp och stöd att komma ut i arbetslivet. Det som skall undvikas är att folk sjukskrivs år efter år utan erbjudanden om att få komma tillbaka. Självfallet ser oppositionen en chans att kritisera, Sahlin och Wetterstrand surfar fram på indignationsvågen. Men under den förra regeringen förtidspensionerades 140 personer. Om dagen! Skillnaden mellan då och nu är 50 000 färre förtidspensionerade!

Något av tjänstefel vore det ju ifall inte S, V och MP grep chansen att ta till brösttoner. Samtidigt finns en fara när argumenten helt saknar verklighetsförankring eller överdrifterna förlorat alla proportioner. Och det går att notera övertramp. I riksdagshuset har det varit grinigt och småsurt. I tidningar och på bloggar finns det dem som försöker överrösta varandra med skräniga liknelser och märkliga påståenden.

För några dagar sedan hade Gunnar Bergdahl, kulturchef på NST/HD, en krönika som handlade om sjukförsäkringen där både Josef Stalin och Fredrik Reinfeldt nämndes. För egen del tyckte jag att den gick över gränsen. Och det har uppenbarligen en del andra gjort att döma av de reaktioner som mött mig. Jag skrev en replik som utan mankemang och snabbt infördes. Så heder åt NST/HD i den delen. Onsdag 16 december fanns den i papperstidningen. På webben har den dock inte dykt upp. Jag bifogar den därför här i sin helhet:

”Tidningens kulturchef Gunnar Bergdahl skriver i en krönika 12 december om den massvält Stalin genomförde i Ukraina. Intressant kan tyckas då just detta mörka kapitel av realsocialistiskt maktutövande länge förnekats. Inte minst av bildade och belevade kulturföreträdare som långt efter Berlinmurens fall 1989 fortsatt att finna försonande drag hos de kommunistiska företrädare som fanns på andra sidan Järnridån. Ungefär samma personer som i långa artiklar i dag prisar internationella upptågsmakare och folkförtryckare i Venezuela eller på Kuba.

Men det var inte de systematiskt genomförda utrotningarna som egentligen fångade Gunnar Bergdahls intresse. Istället dammades Stalin av för att med en fin retorisk glidning låta texten sedan bli ett angrepp på statsminister Fredrik Reinfeldt och den Alliansregering som vilar på en i fria och demokratriska val utsedd riksdagsmajoritet.

Förvisso betonas att det är skillnad på Stalin och Reinfeldt men ändå uppges det finnas beröringspunkter mellan miljoner svältande i Ukraina 70 år tillbaka i tiden och dagens reformeringar av sjukförsäkringssystemet i Sverige.

Först det uppenbara: Det är inte nyanser som skiljer åt, utan avgrunder, en diktator med en ideologisk vilja att krossa och förgöra en hel klass och en regering som försöker komma till rätta med att människor tvångsmässigt fösts ut ur arbetsmarknaden. Det är både fullt respektabelt som möjligt att fränt och tydligt kritisera den sittande regeringen utan att för den skull relativisera de avskyvärda brott Stalin och Hitler utfört mot mänskligheten. Det är rent av en poäng att göra en distinktion mellan demokrati och diktatur. I den retoriska brutaliseringens spår frodas allsköns extremism.

I sak har delar av sjukförsäkringen ändrats för att ge individen förbättrade möjligheter att rehabiliteras istället för att endast försvinna ut i ett ingenmansland som långtidssjukskriven. Gunnar Bergdahl liksom jag själv har via medierapporteringen sett förfärliga reportage om människor som trots goda ambitioner behandlats illa och synnerligen okänsligt. Just därför har också en del av bestämmelserna förändrats och preciserats. Så sent som måndag 14 december antog en riksdagsmajoritet ett förtydligande av reglerna just ifråga om svårt sjuka. Arbete skall inte krävas om det finns ”särskilda skäl eller om det i annat fall kan anses oskäligt”. För egen del finner jag det bra att förtroendevalda lyssnar och också är beredda att ändra sig istället för att styvnackat hålla fast vid något som inte ger önskat resultat. Jag tror att det däri också ligger en viktig skillnad gentemot dåtidens Sovjetunionen.

Hans Wallmark”

Väck med vårdnadsbidraget?

Huvudnyheten på Ängelholmssidorna i lokala NST/HD måndag 6 juli var att vårdnadsbidraget visat sig vara riktigt populärt i kommunen. Kul! Från de handläggande tjänstemännens sida sägs det ha varit dubbelt så många som sökte under första halvåret än vad man från början trott. 107 ansökningar har hittills inkommit. 95 har beviljats.

Ängelholm var en av de borgerliga kommuner som snabbt efter riksdagens beslut meddelade att föräldrar inte skulle nekas möjligheten utan självfallet kunna få vårdnadsbidrag. Kommunerna avgör ju nämligen själva. En del röda har av rent ideologiska skäl sagt nej. Några andra har dragit benen efter sig. I Ängelholm är mammorna och papporna nöjda. Självfallet finns önskemål om ett något högre bidrag. Att barn- och utbildningsnämndens ordförande Sven-Ingvar Borquist (M) är glad är begripligt. Han har själv varit en förespråkare för möjligheten. Och kommentaren till tidningen är logisk: ”Det är ju en valfrihet.”

Att över 100 sökt om vårdnadsbidraget sedan 1 juli förra året i Ängelholms kommun är faktiskt också fler än jag själv trodde. Det visar väl att just familje- och föräldrafrågor inte skall underskattas. Samtidigt tänker jag också på det motstånd som visats från socialdemokraterna och vänsterpartiet. Precis som i riksdagen sade man nej i kommunfullmäktige. Och visst finns en tydlig skillnad mellan Allianskommuner i Sverige och dem med andra styren.

Det finns emellertid anledning att tro att vårdnadsbidraget är en av de reformer socialdemokraterna önskar riva upp ifall det blir maktskifte 2010. Så gjordes ju förra gången då S tog över 1994. Fram till september nästa år finns det skäl att fråga vad mer som skall skrotas och avskaffas. Väck med vårdnadsbidraget! Bort med en lägre kommunal fastighetsavgift och istället chockhöjd villaskatt! Raserat RUT-avdrag som skapat vita jobb när det gäller hushållsnära tjänster!

Det är detta politik handlar om: Att skapa valfrihet som gör att 100 ansökningar om vårdnadsbidrag lämnats in bara i Ängelholm eller om att ta väcka, ta bort och rasera!

Intresserad av själva nyheten i NST/HD: http://www.hd.se/angelholm/2009/07/06/populaere-aen-vaentat-med/

Hett samtal i sval valrörelse

För någon dag sedan intervjuades Niklas Karlsson (S), oppositionsråd i Landskrona, och jag av lokaltidningen NST/HD. Söndag 19 april publicerades vårt samtal över ett mittuppslag. Hett möte i sval valrörelse, löd rubriken.

Niklas Karlsson är en mycket ideologiskt medveten socialdemokrat. Han citerar gärna partiets gamla profiler. Just därför är det trevligt att tala med honom. Skillnaderna blir tydligare. Och även om de stora partierna ibland röstar gemensamt både i europaparlamentet som exempelvis i riksdagen eller landets kommunstyrelser så finns verkligen principiella olikheter. Det handlar inte minst om synen på den fria rörligheten.

Desto bättre M och S blir på att markera det som skiljer åt inför europavalet den 7 juni desto mer kan intresset också öka. För då blir det plötsligt meningsfullt att välja den ena politikern eller det ena partiet framför det andra.

Jag tycker att valet är intressant därför att det just handlar om olika politiska vägval.

Artikeln finns på: http://hd.se/skane/2009/04/19/hett-moete-i-sval-valroerelse/