Göran Greider och en del andra vänstermänniskor brukar återkommande hävda att svensk media är borgerligt styrd och kontrollerad. Som bevis för sitt påstående lyfts fram det faktum att de flesta av de papperstidningar som är kvar och ges ut har någon slags icke-socialistisk profil på sina ledarsidor. En första rimlig invändning är att dessa politiska redaktioner inte precis alltid är så vänliga mot Alliansen i allmänhet och en mer borgerlig livs- och samhällssyn bortom den snäva partipolitiken i synnerhet. Till det kommer alla kommentarer, paneler och så kallade analyser i radio, TV och i avisernas nyhetsrapportering som svårligen kan beskrivas som högerorienterade! Och som att det inte skulle räcka finns alla landets kultursidor vilka verkligen fungerar som bastioner för kulturradikalism och vänsterpositioneringar med några få undantag som författaren Bengt Ohlssons uppfriskande artikel i Dagens Nyheter för en tid sedan som i sin tur fått en del rödmärkta att fullständigt krevera och bolmande spruta ut en het lavaström av fördömanden likt en exploderande vulkan!
Själv har jag i förra veckan fått två hedersomnämnanden i var sin kvällstidning. Självfallet på kultursidorna! Skribenterna kanske inte hade för avsikt att jag skulle se så positivt på saken men jag gläder mig både åt frågorna som sällskapet. Först är det naturligtvis den kungliga födseln och alla de monarkistiska jubelropen som fått det att stocka sig i halsen på den republikanska sidan. Inte av rörelse och glädje utan av förtrytelse. Lokaltidningen NST/HD med den radikale chefen Gunnar Bergdahl har utropat kultursidorna till monarkifri zon. Och Expressen har brett på ännu mer med uppslag flera dagar i rad om en republiks förtjänster och det fördärvliga att behålla det statsskick som tjänat oss väl i med- som motgångar under lång tid. Pikant är det ju att de redaktörer som känner sig moderna och avantgardiska får en del av sin lön betald tack vare att samma tidningar gett ut extranummer och jubileumsbilagor med anledning av kronprinsparets familjelycka. Vad den ena delen av redaktionen spottar på tar den andra betalt för!
I Expressen 25 februari får chefsrepublikanen Peter Ahltin (tidigare KD-riksdagsledamot) två sidor. Där intervjuas vad som sägs vara en ny generation politiker som tar strid för ett förändrat statsskick. Bland annat hävdas från denna krets att de har ett ”brett folkligt stöd”. Mig veterligen finns det ingen opinionsmätning som visar att så är fallet. Trots upp- och nedgångar är det ett klart folkflertal som önskar behålla den nuvarande ordningen. Och republikanska föreningen kan ju inte precis medlemsmässigt beskrivas som någon folkfront. Själv blir jag omnämnd i denna artikel av socialdemokraten Hillevi Larsson från Malmö som i riksdagen tagit upp den tidigare grundlagsutredningen. Hon säger att jag anklagade henne för att vilja avskaffa monarkin. Tja, med tanke på vad hon tycker och att hon vill införa republik är det ju svårt att göra annorlunda. Till tidningen säger hon: ”Det var som jag var anklagad för ett brott.” Själv slår hon ett slag för en folkomröstning. Varför inte? Den tanken gör i vart fall inte mig rädd. Tvärtom.
I Aftonbladet 26 februari var det två kultursidor om jobben och vad som hävdas vara en ”smaklös allians mellan borgare och burgare”. McDonalds, för många själva ursymbolen för USA, finns i blickfånget. Surt konstateras att många moderater med glädje berättat om de företag som både sänker priser och nyanställer som resultat av den sänkta restaurangmomsen. McDonalds är i det sammanhanget ett bra exempel. Det finns fler! Särskilt positivt är det då många unga får sitt första jobb på snabbmatställen. Viktiga erfarenheter och en första lön. S-ledaren Håkan Juholt talade ju också på sin tid föraktfullt om McDonaldsbidrag. Att Aftonbladets vänsterradikaler fortsätter längs det spåret är kanske inte förvånande. Själv nämns jag därför att jag berömt en av alla entreprenörer som har fem restauranger för hennes insatser. ”Sverige behöver fler som henne”, citeras jag. Det är korrekt. Mer fel är att beskriva mig som EU-parlamentariker. Den faktagranskningen säger nog en del om materialet i övrigt. Jag har fler goda exempel. För någon dag sedan talade jag med ett företagarpar i Ängelholm. Med löfte om att inte avslöja kommande koncept och planer berättade de om kommande expansion och hur ett par personer ska nyanställas just tack vare att man nu kan satsa genom den sänkta momsen. Aftonbladet får gärna citera mig: ”Nordvästskåne behöver fler som dem!” Notabelt är tondövheten för de jobb som uppstår och har uppstått. Det säger faktiskt väldigt mycket om dagens socialister!
Visar inlägg med etikett Gunnar Bergdahl. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gunnar Bergdahl. Visa alla inlägg
måndag 5 mars 2012
lördag 20 november 2010
Om familjen Bonnier
Kulturchefen på Sveriges största tidning utanför Stockholm, Göteborg och Malmö, Gunnar Bergdahl på HD/NST, är en färgstark person. Politiskt står han med säkerhet ett långt stycke till vänster om mig. Han är dock besjälad av ett starkt och brinnande intresse för sina frågor. Han är övertygad om mångfald. Även om han ibland släpper igenom oppositionella och mer kulturkonservativa röster kunde mer göras för en breddning av tidningens material. I viljan och förmågan att tillåta borgerliga kulturföreträdare är han dock inte sämre än sina kolleger, troligtvis bättre.
I en krönika för någon dag sedan tyckte jag dock att han klart passerade gränsen för det acceptabla. Även om tanken nog att vara ironisk och provokativ blev det väldigt fel. Jag tror inte Gunnar Bergdahl är antisemitisk. Däremot tror jag att han är slarvig på ett oreflekterande sätt. Och på den punkten är han inte unik, i grunden mycket representativ för kulturradikala kretsar. I ett genmäle framförde jag bland annat:
”Gunnar Bergdahl inleder sin text med vad som skall vara fyra mycket provokativt formulerade frågor som säkert är tänkta att fästa uppmärksamheten på sakernas tillstånd. Även om jag nu är en vän av vårt statsskick som monarki, anser att Israel har rätt att försvara sig mot övergrepp och menar att Sverige utrikespolitiskt har en starkare ställning än på många år så både accepterar och respekterar jag den som hyser motsatt uppfattning. Även om det formuleras på ett så stötande sätt som möjligt.
Den fjärde frågan finns det dock anledning att hejda sig vid: ’Den judiska finansfamiljen Bonnier har ett enormt ägarinflytande över svensk media och därmed över yttrandefriheten i vårt land.’
Visst kan olika medieföretags ställning, lokalt eller nationellt, diskuteras. Men vad har det ’judiska’ med saken att göra?
För det första är väl Bonnierfamiljen i dag både stor och utbredd. Åtminstone en av koncernens mer betydande ägare är domprost i Svenska kyrkan.
Gunnar Bergdahls och andra debattörers brukande av det ’judiska’ när familjen Bonnier kommenteras är i bästa fall onödigt och i sämsta fall ett försök att utnyttja kraften i gamla, mörka fördomar.”
Av samtal, e-post och andra kommentarer att döma är jag inte precis den enda som reagerat på texten i HD/NST. Gunnar Bergdahl ger mig också ett kort svar i tidningen:
”Hans, du är en hejare på Google, försök nu att hitta en enda textrad där jag, förutom i just denna krönikas inledning, har skrivit om familjen Bonniers med hänvisning till deras börd. Jag tycker inte heller att det har med mediemonopolet att göra. Jag avskyr alla former av rasism! Nu skrev jag så därför att Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman nyligen censurerade serietecknaren Martin Kellermans Rocky-serie när denne driver med antisemiter.
Mycket riktigt. Omedelbart blir jag placerad i samma fålla och utsedd till antisemit i diverse kommentarer. Greppet används oavbrutet för att misstänkliggöra de som är kritiska mot Israels aggressionspolitik.”
Två intressanta reflektioner kan göras. För det första att jag aldrig påstått Gunnar Bergdahl vara någon antisemit. Jag tror att gruppen hatare tack och lov är hyggligt begränsad. Däremot är jag övertygad om att många fortfarande har uppfattningar om det ”judiska” som är strukturellt betingade och helt vilar på gamla vanföreställningar och tillhör historiens bottensats. Det är just därför det är så viktigt att reagera. För Gunnar Bergdahl bekräftar nämligen just med sitt svar detta genom att koppla samman det judiska med vad staten Israel ägnar sig åt. Vad har det med saken att göra! En katolsk finansfamilj är lika litet ansvarig för IRA på Irland eller pedofilskandaler i USA som familjen Bonnier för det som sker i Mellanöstern.
Tyvärr har det funnits tider då bolagsmän och tidningsägare av judisk börd misstänkts för att ta andra hänsyn än strikt affärsmässiga eller publicistiska. Det var fel då och det är fel nu.
För den intresserade finns min fråga till Gunnar Bergdahl och hans svar här:
http://hd.se/kultur/2010/11/17/en-enkel-fraga/
http://hd.se/kultur/2010/11/17/ett-enkelt-svar/
I en krönika för någon dag sedan tyckte jag dock att han klart passerade gränsen för det acceptabla. Även om tanken nog att vara ironisk och provokativ blev det väldigt fel. Jag tror inte Gunnar Bergdahl är antisemitisk. Däremot tror jag att han är slarvig på ett oreflekterande sätt. Och på den punkten är han inte unik, i grunden mycket representativ för kulturradikala kretsar. I ett genmäle framförde jag bland annat:
”Gunnar Bergdahl inleder sin text med vad som skall vara fyra mycket provokativt formulerade frågor som säkert är tänkta att fästa uppmärksamheten på sakernas tillstånd. Även om jag nu är en vän av vårt statsskick som monarki, anser att Israel har rätt att försvara sig mot övergrepp och menar att Sverige utrikespolitiskt har en starkare ställning än på många år så både accepterar och respekterar jag den som hyser motsatt uppfattning. Även om det formuleras på ett så stötande sätt som möjligt.
Den fjärde frågan finns det dock anledning att hejda sig vid: ’Den judiska finansfamiljen Bonnier har ett enormt ägarinflytande över svensk media och därmed över yttrandefriheten i vårt land.’
Visst kan olika medieföretags ställning, lokalt eller nationellt, diskuteras. Men vad har det ’judiska’ med saken att göra?
För det första är väl Bonnierfamiljen i dag både stor och utbredd. Åtminstone en av koncernens mer betydande ägare är domprost i Svenska kyrkan.
Gunnar Bergdahls och andra debattörers brukande av det ’judiska’ när familjen Bonnier kommenteras är i bästa fall onödigt och i sämsta fall ett försök att utnyttja kraften i gamla, mörka fördomar.”
Av samtal, e-post och andra kommentarer att döma är jag inte precis den enda som reagerat på texten i HD/NST. Gunnar Bergdahl ger mig också ett kort svar i tidningen:
”Hans, du är en hejare på Google, försök nu att hitta en enda textrad där jag, förutom i just denna krönikas inledning, har skrivit om familjen Bonniers med hänvisning till deras börd. Jag tycker inte heller att det har med mediemonopolet att göra. Jag avskyr alla former av rasism! Nu skrev jag så därför att Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman nyligen censurerade serietecknaren Martin Kellermans Rocky-serie när denne driver med antisemiter.
Mycket riktigt. Omedelbart blir jag placerad i samma fålla och utsedd till antisemit i diverse kommentarer. Greppet används oavbrutet för att misstänkliggöra de som är kritiska mot Israels aggressionspolitik.”
Två intressanta reflektioner kan göras. För det första att jag aldrig påstått Gunnar Bergdahl vara någon antisemit. Jag tror att gruppen hatare tack och lov är hyggligt begränsad. Däremot är jag övertygad om att många fortfarande har uppfattningar om det ”judiska” som är strukturellt betingade och helt vilar på gamla vanföreställningar och tillhör historiens bottensats. Det är just därför det är så viktigt att reagera. För Gunnar Bergdahl bekräftar nämligen just med sitt svar detta genom att koppla samman det judiska med vad staten Israel ägnar sig åt. Vad har det med saken att göra! En katolsk finansfamilj är lika litet ansvarig för IRA på Irland eller pedofilskandaler i USA som familjen Bonnier för det som sker i Mellanöstern.
Tyvärr har det funnits tider då bolagsmän och tidningsägare av judisk börd misstänkts för att ta andra hänsyn än strikt affärsmässiga eller publicistiska. Det var fel då och det är fel nu.
För den intresserade finns min fråga till Gunnar Bergdahl och hans svar här:
http://hd.se/kultur/2010/11/17/en-enkel-fraga/
http://hd.se/kultur/2010/11/17/ett-enkelt-svar/
onsdag 16 december 2009
Lika som bär: Stalin och Reinfeldt?
Debattens vågor om sjukförsäkringen går höga. Trycket är hårt på ansvarig minister, Cristina Husmark Pehrsson, som pedagogiskt förklarar och försvarar. Media närmast tävlar om att finna stötande exempel. Vissa justeringar och preciseringar har därför gjorts. Allt detta är förvisso en del av sanningen men vad som glöms bort och helt bortses ifrån är den andra delen. Den bärande tanken i regeringens förda politik är ju att se till att människor får hjälp och stöd att komma ut i arbetslivet. Det som skall undvikas är att folk sjukskrivs år efter år utan erbjudanden om att få komma tillbaka. Självfallet ser oppositionen en chans att kritisera, Sahlin och Wetterstrand surfar fram på indignationsvågen. Men under den förra regeringen förtidspensionerades 140 personer. Om dagen! Skillnaden mellan då och nu är 50 000 färre förtidspensionerade!
Något av tjänstefel vore det ju ifall inte S, V och MP grep chansen att ta till brösttoner. Samtidigt finns en fara när argumenten helt saknar verklighetsförankring eller överdrifterna förlorat alla proportioner. Och det går att notera övertramp. I riksdagshuset har det varit grinigt och småsurt. I tidningar och på bloggar finns det dem som försöker överrösta varandra med skräniga liknelser och märkliga påståenden.
För några dagar sedan hade Gunnar Bergdahl, kulturchef på NST/HD, en krönika som handlade om sjukförsäkringen där både Josef Stalin och Fredrik Reinfeldt nämndes. För egen del tyckte jag att den gick över gränsen. Och det har uppenbarligen en del andra gjort att döma av de reaktioner som mött mig. Jag skrev en replik som utan mankemang och snabbt infördes. Så heder åt NST/HD i den delen. Onsdag 16 december fanns den i papperstidningen. På webben har den dock inte dykt upp. Jag bifogar den därför här i sin helhet:
”Tidningens kulturchef Gunnar Bergdahl skriver i en krönika 12 december om den massvält Stalin genomförde i Ukraina. Intressant kan tyckas då just detta mörka kapitel av realsocialistiskt maktutövande länge förnekats. Inte minst av bildade och belevade kulturföreträdare som långt efter Berlinmurens fall 1989 fortsatt att finna försonande drag hos de kommunistiska företrädare som fanns på andra sidan Järnridån. Ungefär samma personer som i långa artiklar i dag prisar internationella upptågsmakare och folkförtryckare i Venezuela eller på Kuba.
Men det var inte de systematiskt genomförda utrotningarna som egentligen fångade Gunnar Bergdahls intresse. Istället dammades Stalin av för att med en fin retorisk glidning låta texten sedan bli ett angrepp på statsminister Fredrik Reinfeldt och den Alliansregering som vilar på en i fria och demokratriska val utsedd riksdagsmajoritet.
Förvisso betonas att det är skillnad på Stalin och Reinfeldt men ändå uppges det finnas beröringspunkter mellan miljoner svältande i Ukraina 70 år tillbaka i tiden och dagens reformeringar av sjukförsäkringssystemet i Sverige.
Först det uppenbara: Det är inte nyanser som skiljer åt, utan avgrunder, en diktator med en ideologisk vilja att krossa och förgöra en hel klass och en regering som försöker komma till rätta med att människor tvångsmässigt fösts ut ur arbetsmarknaden. Det är både fullt respektabelt som möjligt att fränt och tydligt kritisera den sittande regeringen utan att för den skull relativisera de avskyvärda brott Stalin och Hitler utfört mot mänskligheten. Det är rent av en poäng att göra en distinktion mellan demokrati och diktatur. I den retoriska brutaliseringens spår frodas allsköns extremism.
I sak har delar av sjukförsäkringen ändrats för att ge individen förbättrade möjligheter att rehabiliteras istället för att endast försvinna ut i ett ingenmansland som långtidssjukskriven. Gunnar Bergdahl liksom jag själv har via medierapporteringen sett förfärliga reportage om människor som trots goda ambitioner behandlats illa och synnerligen okänsligt. Just därför har också en del av bestämmelserna förändrats och preciserats. Så sent som måndag 14 december antog en riksdagsmajoritet ett förtydligande av reglerna just ifråga om svårt sjuka. Arbete skall inte krävas om det finns ”särskilda skäl eller om det i annat fall kan anses oskäligt”. För egen del finner jag det bra att förtroendevalda lyssnar och också är beredda att ändra sig istället för att styvnackat hålla fast vid något som inte ger önskat resultat. Jag tror att det däri också ligger en viktig skillnad gentemot dåtidens Sovjetunionen.
Hans Wallmark”
Något av tjänstefel vore det ju ifall inte S, V och MP grep chansen att ta till brösttoner. Samtidigt finns en fara när argumenten helt saknar verklighetsförankring eller överdrifterna förlorat alla proportioner. Och det går att notera övertramp. I riksdagshuset har det varit grinigt och småsurt. I tidningar och på bloggar finns det dem som försöker överrösta varandra med skräniga liknelser och märkliga påståenden.
För några dagar sedan hade Gunnar Bergdahl, kulturchef på NST/HD, en krönika som handlade om sjukförsäkringen där både Josef Stalin och Fredrik Reinfeldt nämndes. För egen del tyckte jag att den gick över gränsen. Och det har uppenbarligen en del andra gjort att döma av de reaktioner som mött mig. Jag skrev en replik som utan mankemang och snabbt infördes. Så heder åt NST/HD i den delen. Onsdag 16 december fanns den i papperstidningen. På webben har den dock inte dykt upp. Jag bifogar den därför här i sin helhet:
”Tidningens kulturchef Gunnar Bergdahl skriver i en krönika 12 december om den massvält Stalin genomförde i Ukraina. Intressant kan tyckas då just detta mörka kapitel av realsocialistiskt maktutövande länge förnekats. Inte minst av bildade och belevade kulturföreträdare som långt efter Berlinmurens fall 1989 fortsatt att finna försonande drag hos de kommunistiska företrädare som fanns på andra sidan Järnridån. Ungefär samma personer som i långa artiklar i dag prisar internationella upptågsmakare och folkförtryckare i Venezuela eller på Kuba.
Men det var inte de systematiskt genomförda utrotningarna som egentligen fångade Gunnar Bergdahls intresse. Istället dammades Stalin av för att med en fin retorisk glidning låta texten sedan bli ett angrepp på statsminister Fredrik Reinfeldt och den Alliansregering som vilar på en i fria och demokratriska val utsedd riksdagsmajoritet.
Förvisso betonas att det är skillnad på Stalin och Reinfeldt men ändå uppges det finnas beröringspunkter mellan miljoner svältande i Ukraina 70 år tillbaka i tiden och dagens reformeringar av sjukförsäkringssystemet i Sverige.
Först det uppenbara: Det är inte nyanser som skiljer åt, utan avgrunder, en diktator med en ideologisk vilja att krossa och förgöra en hel klass och en regering som försöker komma till rätta med att människor tvångsmässigt fösts ut ur arbetsmarknaden. Det är både fullt respektabelt som möjligt att fränt och tydligt kritisera den sittande regeringen utan att för den skull relativisera de avskyvärda brott Stalin och Hitler utfört mot mänskligheten. Det är rent av en poäng att göra en distinktion mellan demokrati och diktatur. I den retoriska brutaliseringens spår frodas allsköns extremism.
I sak har delar av sjukförsäkringen ändrats för att ge individen förbättrade möjligheter att rehabiliteras istället för att endast försvinna ut i ett ingenmansland som långtidssjukskriven. Gunnar Bergdahl liksom jag själv har via medierapporteringen sett förfärliga reportage om människor som trots goda ambitioner behandlats illa och synnerligen okänsligt. Just därför har också en del av bestämmelserna förändrats och preciserats. Så sent som måndag 14 december antog en riksdagsmajoritet ett förtydligande av reglerna just ifråga om svårt sjuka. Arbete skall inte krävas om det finns ”särskilda skäl eller om det i annat fall kan anses oskäligt”. För egen del finner jag det bra att förtroendevalda lyssnar och också är beredda att ändra sig istället för att styvnackat hålla fast vid något som inte ger önskat resultat. Jag tror att det däri också ligger en viktig skillnad gentemot dåtidens Sovjetunionen.
Hans Wallmark”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
