De senaste veckorna har jag deltagit i debatten om sjukförsäkrade. Det som slår mig är den fientliga ton som ibland förekommer. Få försök till nyanseringar. Den som lyfter fram de fördelar som finns med de senaste årens reformpolitik avfärdas närmast kategoriskt. Det är väldigt långt från en dialog där man försöker lyssna på varandras argument. Ett lågvattenmärke är ett blogginlägg av Bitte Assarmo som är en av de ledande bakom Påskuppropet. Är hennes ton och stil representativ så borde ett antal balanserade personer verkligen dra åt sig öronen.
Hon skriver bland annat: ”Så djupt hatar han tanken på solidariteten med de utförsäkrade att han skrivit den ena debattartikeln efter den andra där han på alla sätt ljuger och förvrider sanningen och gör hänsynslös och propagandistisk partipolitik av allmänmänsklig omtanke och solidaritet.”
Och vidare: ”Som vanligt, när jag möter människor som är så hatiska mot de utförsäkrade och som är så rädda för allmänmänsklig kristen solidaritet, kliar jag mig i huvudet och undrar hur i hela friden de är funtade. Vad är det som får en människa att bli så totalt befriad från empati och medmänsklighet att han gör nästan vad som helst för att försöka smutskasta solidarisk omtanke?”
Slutligen: ”Vad Hans Wallmark själv däremot kan räkna med är att Påskuppropet mot utförsäkringarna lever och går vidare, vilka patetiska lögner han än sprätter omkring sig.”
Intressant nog bemöts inga av de fakta eller uppgifter jag presenterat. Istället är det ett kategoriskt avfärdande. Det kan i all enkelhet beskrivas som ett ganska skrämmande tonläge.
Tidningen Dagen har haft ett antal debattartiklar kring denna fråga. Jag har i ett samlat svar bemött några av de påståenden som anförts av andra. Inte för att tysta eller förringa utan just visa på frågans komplexitet. Förenklingarna och avfärdandet av personer tror jag är direkt farligt!
Bland annat skriver jag i Dagen: ”Några kommentarer verkar utgå ifrån att jag vill förhindra eller försvåra kritiska inlägg riktade mot regeringen. Absolut inte! På samma sätt som organisationer, kyrkor, församlingar och enskilda präster och diakoner kan föra fram sin mening anser jag dock ha min rätt att göra detsamma. Inte minst för att få en mer seriös diskussion om vad som långsiktigt är bäst för både sjukförsäkrade som hushåll med knapp ekonomi.
Marie Larsson, diakon i Visby domkyrkoförsamling, hävdar att kyrkan måste påtala när folk lider. Jag håller helt med! Vad jag däremot hävdar är att det finns anledning att se verkligheten just så komplex som den är. För den som lyssnar kan höra många slags röster och ta del av olika berättelser. Några lyfter fram sina problem och svårigheter, andra om hur de äntligen fått hjälp och rehabiliteringsinsatser.
Det enskilt upplevda är alltid sant. Just så känner och tänker man här och nu. Vanskligare blir det att använda sig av olika mer generella påståenden.
Marie Larsson tillbakavisar att Alliansen gjort mer för de sjukskrivna än tidigare regeringar. För egen del tycker jag att det är svårt att helt vifta bort den minskade sjukfrånvaron, 17 miljarder på arbetslivsinriktad rehabilitering och en garanti i sjukvården som innebär att individer med psykiska besvär eller smärta tidigt erbjuds behandling som det finns vetenskapligt stöd för, till exempel kognitiv beteendeterapi. Det har även satsats på att utveckla företagshälsovården/…/
För egen del tycker jag att det är viktigt att det går att se och höra alla, både de som i dag uppfattar sig ha problem som de för vilka nya chanser nu getts tack vare rätt åtgärder.
Jag tycker det är viktigt att lyssna till varandra. Jag dristar mig till att faktiskt tycka att det gäller alla.”
Hela inlägget i Dagen finns här:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=254019
Visar inlägg med etikett sjukförsäkring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sjukförsäkring. Visa alla inlägg
tisdag 29 mars 2011
lördag 12 mars 2011
Kyrkan och de omförsäkrade
Var står Svenska kyrkan när det gäller ut- och omförsäkrade? En del har ju möjligtvis hört och sett ärkebiskopen agera och tolkat det som ett politiskt ställningstagande. Så är emellertid inte fallet. Snarare tvärtom. Kyrkostyrelsen eller Kyrkomötet - som de högsta beslutande organen - har inte tagit ställning eller uttalat sig. Däremot har ärkebiskopen Anders Wejryd i egenskap av ordförande i Sveriges Kristna Råd (SKR) varit med om att utforma ett öppet brev till regeringen. Uppvaktningar av enskilda ministrar har också gjorts.
SKR väljer att lyfta fram enskilda röster som beskriver sina situationer. Självfallet finns det dem som känner oro och vanmakt. Alla som det senaste året besökt arbetsförmedlingar och försäkringskassekontor har träffat på människor som uppfattar att de kommit i kläm. Moderaterna som ett lyssnande parti har också på olika sätt skapat kontakter med medborgare som gett sådana här beskrivningar. Det upplevda kan aldrig vara fel! Samtidigt kan det vara fel att dra slutsatser om att genomförda förändringar eller reformeringar för den skull är dåliga eller helt missat målet. För den som är lyhörd kan också uppfatta signaler om att andra äntligen fått önskade rehabiliteringsåtgärder eller där myndigheterna tagit önskemålet om att få komma ut i arbetslivet på allvar. Allt är således inte entydigt utan komplext!
Att SKR - och för den delen - Svenska kyrkan avstår från att ställa sig bakom enskilda upprop är därför klokt. Inte heller väljer man att själv bedriva egna kampanjer eller utdömande dagens system kräva inrättande av andra specifika ordningar. Istället är det en vilja att lyfta fram de svagaste och sköraste och utifrån deras bild av verkligheten kräva anpassningar eller justeringar. Förändringar som också tidigare aviserats från regeringshåll. Bland annat arbetar en stor utredning med dessa frågor. Det är viktigt att hålla i minner att det handlar om omfattande och komplicerade välfärdssystem.
Med rätta finns det dem som irriterar sig över en partipolitiserande kyrka. För egen del tycker jag att ärkebiskopen just försöker undvika att bli ett verktyg i andra krafters händer. Att åtgärderna sker i SKRs form innebär också att i praktiken alla i landet verksamma kristna inriktningar och församlingar gör detta gemensamt.
Samtidigt handlar det inte bara att peka på vad politiken kan åstadkomma. Kyrkorna själva har stora möjligheter att erbjuda sammanhang och delaktighet. Här finns möjligheter till arbetsträning och också plats för alla. Den grundläggande etiken bygger på att alla människor har ett ansvar och förmåga att utvecklas utifrån sin egen potential.
De senaste dagarna har jag i olika artiklar försökt medverka till en mer nyanserad bild. Bland annat har jag skrivit: ” Präster, diakoner, församlings- som stiftsaktiva uttrycker bekymmer över både sjukskrivna som barn i familjer med låga inkomster.
Det finns dock två stora faror. För det första partipolitiseringen. Från vänsterhåll applåderas kampanjverksamheterna. Kyrkornas oberoende innebär en självklar rätt, rent av skyldighet, att kritisera och fästa uppmärksamheten på det som ses problem och orättvisor. Men det gäller att göra det på ett klokt och vist sätt. För det andra finns en fara i att helheten går förlorad. Vilka är de grundläggande faktorerna och strukturerna som är bäst för landets alla sjukförsäkrade och de som lever i hushåll med små marginaler? Är det ett växande och inkännande Sverige som eftersträvas eller ett präglat av ointresse för tillväxt och utveckling?
Alliansregeringen har sedan den tillträdde 2006 arbetat för att göra något åt samhällets utanförskap. Tidigare förnekades alltför många rehabiliteringsåtgärder för att istället erbjudas sjukpension. Reformeringen har skett samtidigt som världen haft att hantera en av de svåraste finansiella kriserna sedan den stora depressionen för 80 år sedan. Sverige är ett av få länder som genom stabilitet och ansvarstagande nu möter ett förbättrat konjunkturläge med optimism.
Antalet sjukskrivna har sedan 2006 halverats från 200 000 till 100 000 medan antalet förtidspensionerade har minskat med uppemot 100 000 individer. När Alliansen dessutom möjliggjort för människor med permanent förtidspension att kunna arbeta utan att förlora rätten till en ersättning kom det in cirka 10 000 ansökningar om detta under 2010. Tusentals barnfamiljer torde alltså ha stärkt sin ekonomi när föräldrarna gått från sjukfrånvaro till jobb/…/
Låt inte ett viktigt diakonalt arbete förvandlas till kampanjverksamhet. Att vara högljudd är inte nödvändigtvis samma sak som att vara relevant.”
En av artiklarna finns att läsa i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/article1407501/Faror-med-protester-mot-utfoumlrsaumlkringar.html
SKR väljer att lyfta fram enskilda röster som beskriver sina situationer. Självfallet finns det dem som känner oro och vanmakt. Alla som det senaste året besökt arbetsförmedlingar och försäkringskassekontor har träffat på människor som uppfattar att de kommit i kläm. Moderaterna som ett lyssnande parti har också på olika sätt skapat kontakter med medborgare som gett sådana här beskrivningar. Det upplevda kan aldrig vara fel! Samtidigt kan det vara fel att dra slutsatser om att genomförda förändringar eller reformeringar för den skull är dåliga eller helt missat målet. För den som är lyhörd kan också uppfatta signaler om att andra äntligen fått önskade rehabiliteringsåtgärder eller där myndigheterna tagit önskemålet om att få komma ut i arbetslivet på allvar. Allt är således inte entydigt utan komplext!
Att SKR - och för den delen - Svenska kyrkan avstår från att ställa sig bakom enskilda upprop är därför klokt. Inte heller väljer man att själv bedriva egna kampanjer eller utdömande dagens system kräva inrättande av andra specifika ordningar. Istället är det en vilja att lyfta fram de svagaste och sköraste och utifrån deras bild av verkligheten kräva anpassningar eller justeringar. Förändringar som också tidigare aviserats från regeringshåll. Bland annat arbetar en stor utredning med dessa frågor. Det är viktigt att hålla i minner att det handlar om omfattande och komplicerade välfärdssystem.
Med rätta finns det dem som irriterar sig över en partipolitiserande kyrka. För egen del tycker jag att ärkebiskopen just försöker undvika att bli ett verktyg i andra krafters händer. Att åtgärderna sker i SKRs form innebär också att i praktiken alla i landet verksamma kristna inriktningar och församlingar gör detta gemensamt.
Samtidigt handlar det inte bara att peka på vad politiken kan åstadkomma. Kyrkorna själva har stora möjligheter att erbjuda sammanhang och delaktighet. Här finns möjligheter till arbetsträning och också plats för alla. Den grundläggande etiken bygger på att alla människor har ett ansvar och förmåga att utvecklas utifrån sin egen potential.
De senaste dagarna har jag i olika artiklar försökt medverka till en mer nyanserad bild. Bland annat har jag skrivit: ” Präster, diakoner, församlings- som stiftsaktiva uttrycker bekymmer över både sjukskrivna som barn i familjer med låga inkomster.
Det finns dock två stora faror. För det första partipolitiseringen. Från vänsterhåll applåderas kampanjverksamheterna. Kyrkornas oberoende innebär en självklar rätt, rent av skyldighet, att kritisera och fästa uppmärksamheten på det som ses problem och orättvisor. Men det gäller att göra det på ett klokt och vist sätt. För det andra finns en fara i att helheten går förlorad. Vilka är de grundläggande faktorerna och strukturerna som är bäst för landets alla sjukförsäkrade och de som lever i hushåll med små marginaler? Är det ett växande och inkännande Sverige som eftersträvas eller ett präglat av ointresse för tillväxt och utveckling?
Alliansregeringen har sedan den tillträdde 2006 arbetat för att göra något åt samhällets utanförskap. Tidigare förnekades alltför många rehabiliteringsåtgärder för att istället erbjudas sjukpension. Reformeringen har skett samtidigt som världen haft att hantera en av de svåraste finansiella kriserna sedan den stora depressionen för 80 år sedan. Sverige är ett av få länder som genom stabilitet och ansvarstagande nu möter ett förbättrat konjunkturläge med optimism.
Antalet sjukskrivna har sedan 2006 halverats från 200 000 till 100 000 medan antalet förtidspensionerade har minskat med uppemot 100 000 individer. När Alliansen dessutom möjliggjort för människor med permanent förtidspension att kunna arbeta utan att förlora rätten till en ersättning kom det in cirka 10 000 ansökningar om detta under 2010. Tusentals barnfamiljer torde alltså ha stärkt sin ekonomi när föräldrarna gått från sjukfrånvaro till jobb/…/
Låt inte ett viktigt diakonalt arbete förvandlas till kampanjverksamhet. Att vara högljudd är inte nödvändigtvis samma sak som att vara relevant.”
En av artiklarna finns att läsa i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/article1407501/Faror-med-protester-mot-utfoumlrsaumlkringar.html
onsdag 28 april 2010
Jag kommer tillbaka!
För drygt fyra månader sedan besökte jag arbetsförmedlingen i Helsingborg med ansvar för 13 kommuner i det nordvästra hörnet av Skåne respektive rehabilteringsaktören Adaptus i Kristianstad. 17 december var det mörkt och kallt. Både ute som inne. Trots det präglades samtalen av framtidstro och en vilja att göra goda ting. Men det fanns ett stort mått av osäkerhet. I tisdags gavs möjlighet att följa upp och se vad som hänt. Det var dags för återbesök.
I Helsingborg träffade jag en av dem som varit oroliga inför den omförsäkring som innebär att det var dags att lämna socialförsäkringsområdet. För fyra månader sedan var det lätt att känna osäkerheten inför det som nu komma skulle. I dag var det jobb till 75 procent hos en offentlig arbetsgivare. Och det skulle bli 100 procent. Går det för dig, löd min fråga. Det måste gå, var svaret. Samtidigt var glädjen påtaglig. Och lättnaden.
Vi gick igenom vad som hänt några andra personer. Intressanta historier som visar på vägar tillbaka. En med svår ångest att vistas i smutsiga miljöer. Handskar hela tiden. Olust att röra vid vad som kan kännas som skitigt. Och nu tillsammans med arbetsförmedlingen har kontakts tagits med en privat arbetsgivare där just renligheten och viljan att sopa bort allt damm är en tillgång. Plötsligt kan det som tidigare varit negativt nu nästan bli en möjlighet. Fortfarande krävs ett lönebidrag på ett antal procent men på arbetsplatsen är man nöjd.
En annan person har rätt att stanna hemma på grund av uppflammande cancer men vill inget hellre än att jobba. Nu handlar det om 50 procents tjänst och en mycket förstående arbetsgivare som accepterar att på kort varsel kan medarbetaren tvingas stanna hemma.
Och så berättas i andra hand om den som i två år varit sjukskriven men som tack vare coachning vågat bryta med sin gamla arbetsplats. Nu sägs det vara en helt annan, mycket positiv, person som valt att läsa vidare.
Inte minst via media har alla den senaste tiden matats med väldigt tråkiga historier och människor som haft problem under omförsäkringen. Alla dessa finns och deras berättelser är var och en på sitt sätt gripande och relevant. Men det finns även en annan verklighet. Och den har svårare att nå ut. Där finns ett ansvar att upplysa och berätta. Dels för att de som nu skall pröva arbetsmarknaden skall känna mod och lust och dels därför att arbetsgivare som är flexibla och tar ansvar skall känna att de gör en stor insats. Vi har alla en skyldighet att berätta om hur det ser ut och hur det upplevs! Inte minst vi förtroendevalda!
Bra var det också att arbetsförmedlingen kunde berätta om att det nu i Nordvästskåne finns en ökad efterfråga efter vissa arbetsgrupper. Det behövs påtagligt fler inom teknik och industri men även fler chaufförer. Redan kan emellertid vissa ”flaskhalsar” noteras då det finns fler jobb än kompetenta och utbildade sökande.
Adaptus i Kristianstad arbetar med smärtlindring. De har fulltecknade kurser och alla patienter genomför i praktiken sina träffar utan något avhopp. Ett helhetsgrepp tas och den enskilde kan också få eldunderstöd i de vidare kontakterna med myndigheterna. Det här är verksamhet som uppstått som ett direkt resultat av Alliansregeringens satsningar. Utan rehabiliteringsprogrammen hade detta aldrig funnits som stöd och hjälp till regionens vårdcentraler. Och det finns många läkare och patienter som tyvärr inte känner till att detta erbjuds.
En stark berättelse framfördes av en person som 2002 fått sin högerfot krossad. Sjukskriven under ett år och med läkarens ord hela tiden klingande i öronen: Du kan aldrig mer jobba. Det handlade om att kämpa sig tillbaka. Och så skedde också. Men så kom andra problem. 59 år gammal är ambitionen att trots smärta och svårigheter nu komma tillbaka till en arbetsplats även om det inte går att återvända till den senaste. Och det är just om fall likt detta omförsäkringsdebatten borde handla. Under så många år lät den tidigare regeringen människor vara långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. De rensades ur rullorna. Fick aldrig eftervård, rehabilitering eller uppmuntrades att söka nya jobb. De fick vara hemma med olika månatliga återkommande fönsterkuvert som sällskap. Nu kommer stöd och hjälp tack vare det ändrade, mer humana, betraktelsesättet.
På arbetsförmedlingen i Helsingborg undrades om jag kommer tillbaka om ytterligare fyra månader för att höra hur det gått för alla dem vi talat om. Vad trevligt! Självfallet tackar jag ja till en sådan inbjudan.
I Helsingborg träffade jag en av dem som varit oroliga inför den omförsäkring som innebär att det var dags att lämna socialförsäkringsområdet. För fyra månader sedan var det lätt att känna osäkerheten inför det som nu komma skulle. I dag var det jobb till 75 procent hos en offentlig arbetsgivare. Och det skulle bli 100 procent. Går det för dig, löd min fråga. Det måste gå, var svaret. Samtidigt var glädjen påtaglig. Och lättnaden.
Vi gick igenom vad som hänt några andra personer. Intressanta historier som visar på vägar tillbaka. En med svår ångest att vistas i smutsiga miljöer. Handskar hela tiden. Olust att röra vid vad som kan kännas som skitigt. Och nu tillsammans med arbetsförmedlingen har kontakts tagits med en privat arbetsgivare där just renligheten och viljan att sopa bort allt damm är en tillgång. Plötsligt kan det som tidigare varit negativt nu nästan bli en möjlighet. Fortfarande krävs ett lönebidrag på ett antal procent men på arbetsplatsen är man nöjd.
En annan person har rätt att stanna hemma på grund av uppflammande cancer men vill inget hellre än att jobba. Nu handlar det om 50 procents tjänst och en mycket förstående arbetsgivare som accepterar att på kort varsel kan medarbetaren tvingas stanna hemma.
Och så berättas i andra hand om den som i två år varit sjukskriven men som tack vare coachning vågat bryta med sin gamla arbetsplats. Nu sägs det vara en helt annan, mycket positiv, person som valt att läsa vidare.
Inte minst via media har alla den senaste tiden matats med väldigt tråkiga historier och människor som haft problem under omförsäkringen. Alla dessa finns och deras berättelser är var och en på sitt sätt gripande och relevant. Men det finns även en annan verklighet. Och den har svårare att nå ut. Där finns ett ansvar att upplysa och berätta. Dels för att de som nu skall pröva arbetsmarknaden skall känna mod och lust och dels därför att arbetsgivare som är flexibla och tar ansvar skall känna att de gör en stor insats. Vi har alla en skyldighet att berätta om hur det ser ut och hur det upplevs! Inte minst vi förtroendevalda!
Bra var det också att arbetsförmedlingen kunde berätta om att det nu i Nordvästskåne finns en ökad efterfråga efter vissa arbetsgrupper. Det behövs påtagligt fler inom teknik och industri men även fler chaufförer. Redan kan emellertid vissa ”flaskhalsar” noteras då det finns fler jobb än kompetenta och utbildade sökande.
Adaptus i Kristianstad arbetar med smärtlindring. De har fulltecknade kurser och alla patienter genomför i praktiken sina träffar utan något avhopp. Ett helhetsgrepp tas och den enskilde kan också få eldunderstöd i de vidare kontakterna med myndigheterna. Det här är verksamhet som uppstått som ett direkt resultat av Alliansregeringens satsningar. Utan rehabiliteringsprogrammen hade detta aldrig funnits som stöd och hjälp till regionens vårdcentraler. Och det finns många läkare och patienter som tyvärr inte känner till att detta erbjuds.
En stark berättelse framfördes av en person som 2002 fått sin högerfot krossad. Sjukskriven under ett år och med läkarens ord hela tiden klingande i öronen: Du kan aldrig mer jobba. Det handlade om att kämpa sig tillbaka. Och så skedde också. Men så kom andra problem. 59 år gammal är ambitionen att trots smärta och svårigheter nu komma tillbaka till en arbetsplats även om det inte går att återvända till den senaste. Och det är just om fall likt detta omförsäkringsdebatten borde handla. Under så många år lät den tidigare regeringen människor vara långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. De rensades ur rullorna. Fick aldrig eftervård, rehabilitering eller uppmuntrades att söka nya jobb. De fick vara hemma med olika månatliga återkommande fönsterkuvert som sällskap. Nu kommer stöd och hjälp tack vare det ändrade, mer humana, betraktelsesättet.
På arbetsförmedlingen i Helsingborg undrades om jag kommer tillbaka om ytterligare fyra månader för att höra hur det gått för alla dem vi talat om. Vad trevligt! Självfallet tackar jag ja till en sådan inbjudan.
onsdag 16 december 2009
Lika som bär: Stalin och Reinfeldt?
Debattens vågor om sjukförsäkringen går höga. Trycket är hårt på ansvarig minister, Cristina Husmark Pehrsson, som pedagogiskt förklarar och försvarar. Media närmast tävlar om att finna stötande exempel. Vissa justeringar och preciseringar har därför gjorts. Allt detta är förvisso en del av sanningen men vad som glöms bort och helt bortses ifrån är den andra delen. Den bärande tanken i regeringens förda politik är ju att se till att människor får hjälp och stöd att komma ut i arbetslivet. Det som skall undvikas är att folk sjukskrivs år efter år utan erbjudanden om att få komma tillbaka. Självfallet ser oppositionen en chans att kritisera, Sahlin och Wetterstrand surfar fram på indignationsvågen. Men under den förra regeringen förtidspensionerades 140 personer. Om dagen! Skillnaden mellan då och nu är 50 000 färre förtidspensionerade!
Något av tjänstefel vore det ju ifall inte S, V och MP grep chansen att ta till brösttoner. Samtidigt finns en fara när argumenten helt saknar verklighetsförankring eller överdrifterna förlorat alla proportioner. Och det går att notera övertramp. I riksdagshuset har det varit grinigt och småsurt. I tidningar och på bloggar finns det dem som försöker överrösta varandra med skräniga liknelser och märkliga påståenden.
För några dagar sedan hade Gunnar Bergdahl, kulturchef på NST/HD, en krönika som handlade om sjukförsäkringen där både Josef Stalin och Fredrik Reinfeldt nämndes. För egen del tyckte jag att den gick över gränsen. Och det har uppenbarligen en del andra gjort att döma av de reaktioner som mött mig. Jag skrev en replik som utan mankemang och snabbt infördes. Så heder åt NST/HD i den delen. Onsdag 16 december fanns den i papperstidningen. På webben har den dock inte dykt upp. Jag bifogar den därför här i sin helhet:
”Tidningens kulturchef Gunnar Bergdahl skriver i en krönika 12 december om den massvält Stalin genomförde i Ukraina. Intressant kan tyckas då just detta mörka kapitel av realsocialistiskt maktutövande länge förnekats. Inte minst av bildade och belevade kulturföreträdare som långt efter Berlinmurens fall 1989 fortsatt att finna försonande drag hos de kommunistiska företrädare som fanns på andra sidan Järnridån. Ungefär samma personer som i långa artiklar i dag prisar internationella upptågsmakare och folkförtryckare i Venezuela eller på Kuba.
Men det var inte de systematiskt genomförda utrotningarna som egentligen fångade Gunnar Bergdahls intresse. Istället dammades Stalin av för att med en fin retorisk glidning låta texten sedan bli ett angrepp på statsminister Fredrik Reinfeldt och den Alliansregering som vilar på en i fria och demokratriska val utsedd riksdagsmajoritet.
Förvisso betonas att det är skillnad på Stalin och Reinfeldt men ändå uppges det finnas beröringspunkter mellan miljoner svältande i Ukraina 70 år tillbaka i tiden och dagens reformeringar av sjukförsäkringssystemet i Sverige.
Först det uppenbara: Det är inte nyanser som skiljer åt, utan avgrunder, en diktator med en ideologisk vilja att krossa och förgöra en hel klass och en regering som försöker komma till rätta med att människor tvångsmässigt fösts ut ur arbetsmarknaden. Det är både fullt respektabelt som möjligt att fränt och tydligt kritisera den sittande regeringen utan att för den skull relativisera de avskyvärda brott Stalin och Hitler utfört mot mänskligheten. Det är rent av en poäng att göra en distinktion mellan demokrati och diktatur. I den retoriska brutaliseringens spår frodas allsköns extremism.
I sak har delar av sjukförsäkringen ändrats för att ge individen förbättrade möjligheter att rehabiliteras istället för att endast försvinna ut i ett ingenmansland som långtidssjukskriven. Gunnar Bergdahl liksom jag själv har via medierapporteringen sett förfärliga reportage om människor som trots goda ambitioner behandlats illa och synnerligen okänsligt. Just därför har också en del av bestämmelserna förändrats och preciserats. Så sent som måndag 14 december antog en riksdagsmajoritet ett förtydligande av reglerna just ifråga om svårt sjuka. Arbete skall inte krävas om det finns ”särskilda skäl eller om det i annat fall kan anses oskäligt”. För egen del finner jag det bra att förtroendevalda lyssnar och också är beredda att ändra sig istället för att styvnackat hålla fast vid något som inte ger önskat resultat. Jag tror att det däri också ligger en viktig skillnad gentemot dåtidens Sovjetunionen.
Hans Wallmark”
Något av tjänstefel vore det ju ifall inte S, V och MP grep chansen att ta till brösttoner. Samtidigt finns en fara när argumenten helt saknar verklighetsförankring eller överdrifterna förlorat alla proportioner. Och det går att notera övertramp. I riksdagshuset har det varit grinigt och småsurt. I tidningar och på bloggar finns det dem som försöker överrösta varandra med skräniga liknelser och märkliga påståenden.
För några dagar sedan hade Gunnar Bergdahl, kulturchef på NST/HD, en krönika som handlade om sjukförsäkringen där både Josef Stalin och Fredrik Reinfeldt nämndes. För egen del tyckte jag att den gick över gränsen. Och det har uppenbarligen en del andra gjort att döma av de reaktioner som mött mig. Jag skrev en replik som utan mankemang och snabbt infördes. Så heder åt NST/HD i den delen. Onsdag 16 december fanns den i papperstidningen. På webben har den dock inte dykt upp. Jag bifogar den därför här i sin helhet:
”Tidningens kulturchef Gunnar Bergdahl skriver i en krönika 12 december om den massvält Stalin genomförde i Ukraina. Intressant kan tyckas då just detta mörka kapitel av realsocialistiskt maktutövande länge förnekats. Inte minst av bildade och belevade kulturföreträdare som långt efter Berlinmurens fall 1989 fortsatt att finna försonande drag hos de kommunistiska företrädare som fanns på andra sidan Järnridån. Ungefär samma personer som i långa artiklar i dag prisar internationella upptågsmakare och folkförtryckare i Venezuela eller på Kuba.
Men det var inte de systematiskt genomförda utrotningarna som egentligen fångade Gunnar Bergdahls intresse. Istället dammades Stalin av för att med en fin retorisk glidning låta texten sedan bli ett angrepp på statsminister Fredrik Reinfeldt och den Alliansregering som vilar på en i fria och demokratriska val utsedd riksdagsmajoritet.
Förvisso betonas att det är skillnad på Stalin och Reinfeldt men ändå uppges det finnas beröringspunkter mellan miljoner svältande i Ukraina 70 år tillbaka i tiden och dagens reformeringar av sjukförsäkringssystemet i Sverige.
Först det uppenbara: Det är inte nyanser som skiljer åt, utan avgrunder, en diktator med en ideologisk vilja att krossa och förgöra en hel klass och en regering som försöker komma till rätta med att människor tvångsmässigt fösts ut ur arbetsmarknaden. Det är både fullt respektabelt som möjligt att fränt och tydligt kritisera den sittande regeringen utan att för den skull relativisera de avskyvärda brott Stalin och Hitler utfört mot mänskligheten. Det är rent av en poäng att göra en distinktion mellan demokrati och diktatur. I den retoriska brutaliseringens spår frodas allsköns extremism.
I sak har delar av sjukförsäkringen ändrats för att ge individen förbättrade möjligheter att rehabiliteras istället för att endast försvinna ut i ett ingenmansland som långtidssjukskriven. Gunnar Bergdahl liksom jag själv har via medierapporteringen sett förfärliga reportage om människor som trots goda ambitioner behandlats illa och synnerligen okänsligt. Just därför har också en del av bestämmelserna förändrats och preciserats. Så sent som måndag 14 december antog en riksdagsmajoritet ett förtydligande av reglerna just ifråga om svårt sjuka. Arbete skall inte krävas om det finns ”särskilda skäl eller om det i annat fall kan anses oskäligt”. För egen del finner jag det bra att förtroendevalda lyssnar och också är beredda att ändra sig istället för att styvnackat hålla fast vid något som inte ger önskat resultat. Jag tror att det däri också ligger en viktig skillnad gentemot dåtidens Sovjetunionen.
Hans Wallmark”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
