För drygt ett år sedan, just hemkommen efter ett besök i Syrien, kommenterade ärkebiskop Anders Wejryd president Bashar al-Assad. Han sades vara en imponerande person. Rätt kvickt retirerades det. Befogad och saklig kritik smulade sönder påståendet.
Just därför, med tanke på vad som inträffade 2010, tänkte jag att det fanns en extra känslighet inför det som nu sker i Syrien. Där pågår ett regelrätt blodbad medan världssamfundet har en tendens att se åt annat håll. FN kan inte samla sig bakom en skarp resolution. Och då blir det ännu viktigare vad enskilda nationer och det civila samhället säger för att markera Syriens totala brist på internationellt stöd. Utgångspunkten för min artikel på Newsmill var Årsbok 2011 från Sveriges Kristna Råd där en av bilderna visar svenska kyrkoledare på besök i Damaskus tillsammans med presidenten. I dag är Bashar al-Assad en person få skulle vilja bli avbilade i närheten av på ett gruppfoto. Snarare än att använda ordet ”imponerande” är det dags att utropa: Mördare!
Bland annat skriver jag:
”Det var full rimligt att Sveriges Kristna Råd arrangerade en resa till Syrien. Det är ett betydande land i regionen och den ortodoxa kyrkofamiljen är av stor betydelse även om den hittills tilldelats en onödigt undanskymd roll i vårt land. Runt 80 000 syrisk-ortodoxa finns också här. Ett besök hos en president som Bashar al-Assad med så mycket blod på sina händer kan dock ses som mycket mer tveksamt. Och än mer fel blev det när ärkebiskop Anders Wejryd väl hemkommen beskrev honom som en ’imponerande person’. Det hedrar Svenska kyrkans ledare att han rätt fort retirerade då befogad kritik riktades mot honom för denna beskrivning. Tama försök gjordes att hävda att presidenten stod för lugn och att han egentligen velat vara verksam som ögonläkare istället för att ärva makten av sin far. Ärkebiskopens slutsats löd ändå: ’Det var dumt av mig.’
Just med anledning av att det blev så fel för drygt ett år sedan har jag faktiskt väntat på någon form av offentlig reaktion inför det som nu sker i Syrien. Grymheterna och övervåldet avslöjar tydligt regimens moraliska kollaps och att presidenten är allt annat än imponerande/…/
Det är viktigt med en tydlig reaktion från andra stater. Turkiet har försökt agera på sitt håll mot en tidigare allierad. USA och Storbritannien samlar internationellt stöd för sanktioner. Till det kommer också ett starkt civilt samhälle där många gruppers uppmärksamhet och tydliga hållning kan vara viktigt för att avslöja den syriska regeringens totala brist på internationellt stöd och upprördheten över våldet.
Därför vore det inte fel med ett uttalande om Syriens president av ärkebiskopen. Ett helt nytt uttalande.”
Min artikel på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/25/d-rf-r-st-r-kyrkorna-s-llan-l-ngst-fram-i-frihetskampen
Kyrkand Tidning uppmärksammar inlägget:
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/wejryd_bor_gora_nytt_uttalande_om_syriens_president_0_18193.news.aspx?itemid=69b29a53-9551-48cc-9f99-61de9c3712c7&
Och här skriver Dagen:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=274072
Visar inlägg med etikett Anders Wejryd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anders Wejryd. Visa alla inlägg
torsdag 25 augusti 2011
lördag 12 mars 2011
Kyrkan och de omförsäkrade
Var står Svenska kyrkan när det gäller ut- och omförsäkrade? En del har ju möjligtvis hört och sett ärkebiskopen agera och tolkat det som ett politiskt ställningstagande. Så är emellertid inte fallet. Snarare tvärtom. Kyrkostyrelsen eller Kyrkomötet - som de högsta beslutande organen - har inte tagit ställning eller uttalat sig. Däremot har ärkebiskopen Anders Wejryd i egenskap av ordförande i Sveriges Kristna Råd (SKR) varit med om att utforma ett öppet brev till regeringen. Uppvaktningar av enskilda ministrar har också gjorts.
SKR väljer att lyfta fram enskilda röster som beskriver sina situationer. Självfallet finns det dem som känner oro och vanmakt. Alla som det senaste året besökt arbetsförmedlingar och försäkringskassekontor har träffat på människor som uppfattar att de kommit i kläm. Moderaterna som ett lyssnande parti har också på olika sätt skapat kontakter med medborgare som gett sådana här beskrivningar. Det upplevda kan aldrig vara fel! Samtidigt kan det vara fel att dra slutsatser om att genomförda förändringar eller reformeringar för den skull är dåliga eller helt missat målet. För den som är lyhörd kan också uppfatta signaler om att andra äntligen fått önskade rehabiliteringsåtgärder eller där myndigheterna tagit önskemålet om att få komma ut i arbetslivet på allvar. Allt är således inte entydigt utan komplext!
Att SKR - och för den delen - Svenska kyrkan avstår från att ställa sig bakom enskilda upprop är därför klokt. Inte heller väljer man att själv bedriva egna kampanjer eller utdömande dagens system kräva inrättande av andra specifika ordningar. Istället är det en vilja att lyfta fram de svagaste och sköraste och utifrån deras bild av verkligheten kräva anpassningar eller justeringar. Förändringar som också tidigare aviserats från regeringshåll. Bland annat arbetar en stor utredning med dessa frågor. Det är viktigt att hålla i minner att det handlar om omfattande och komplicerade välfärdssystem.
Med rätta finns det dem som irriterar sig över en partipolitiserande kyrka. För egen del tycker jag att ärkebiskopen just försöker undvika att bli ett verktyg i andra krafters händer. Att åtgärderna sker i SKRs form innebär också att i praktiken alla i landet verksamma kristna inriktningar och församlingar gör detta gemensamt.
Samtidigt handlar det inte bara att peka på vad politiken kan åstadkomma. Kyrkorna själva har stora möjligheter att erbjuda sammanhang och delaktighet. Här finns möjligheter till arbetsträning och också plats för alla. Den grundläggande etiken bygger på att alla människor har ett ansvar och förmåga att utvecklas utifrån sin egen potential.
De senaste dagarna har jag i olika artiklar försökt medverka till en mer nyanserad bild. Bland annat har jag skrivit: ” Präster, diakoner, församlings- som stiftsaktiva uttrycker bekymmer över både sjukskrivna som barn i familjer med låga inkomster.
Det finns dock två stora faror. För det första partipolitiseringen. Från vänsterhåll applåderas kampanjverksamheterna. Kyrkornas oberoende innebär en självklar rätt, rent av skyldighet, att kritisera och fästa uppmärksamheten på det som ses problem och orättvisor. Men det gäller att göra det på ett klokt och vist sätt. För det andra finns en fara i att helheten går förlorad. Vilka är de grundläggande faktorerna och strukturerna som är bäst för landets alla sjukförsäkrade och de som lever i hushåll med små marginaler? Är det ett växande och inkännande Sverige som eftersträvas eller ett präglat av ointresse för tillväxt och utveckling?
Alliansregeringen har sedan den tillträdde 2006 arbetat för att göra något åt samhällets utanförskap. Tidigare förnekades alltför många rehabiliteringsåtgärder för att istället erbjudas sjukpension. Reformeringen har skett samtidigt som världen haft att hantera en av de svåraste finansiella kriserna sedan den stora depressionen för 80 år sedan. Sverige är ett av få länder som genom stabilitet och ansvarstagande nu möter ett förbättrat konjunkturläge med optimism.
Antalet sjukskrivna har sedan 2006 halverats från 200 000 till 100 000 medan antalet förtidspensionerade har minskat med uppemot 100 000 individer. När Alliansen dessutom möjliggjort för människor med permanent förtidspension att kunna arbeta utan att förlora rätten till en ersättning kom det in cirka 10 000 ansökningar om detta under 2010. Tusentals barnfamiljer torde alltså ha stärkt sin ekonomi när föräldrarna gått från sjukfrånvaro till jobb/…/
Låt inte ett viktigt diakonalt arbete förvandlas till kampanjverksamhet. Att vara högljudd är inte nödvändigtvis samma sak som att vara relevant.”
En av artiklarna finns att läsa i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/article1407501/Faror-med-protester-mot-utfoumlrsaumlkringar.html
SKR väljer att lyfta fram enskilda röster som beskriver sina situationer. Självfallet finns det dem som känner oro och vanmakt. Alla som det senaste året besökt arbetsförmedlingar och försäkringskassekontor har träffat på människor som uppfattar att de kommit i kläm. Moderaterna som ett lyssnande parti har också på olika sätt skapat kontakter med medborgare som gett sådana här beskrivningar. Det upplevda kan aldrig vara fel! Samtidigt kan det vara fel att dra slutsatser om att genomförda förändringar eller reformeringar för den skull är dåliga eller helt missat målet. För den som är lyhörd kan också uppfatta signaler om att andra äntligen fått önskade rehabiliteringsåtgärder eller där myndigheterna tagit önskemålet om att få komma ut i arbetslivet på allvar. Allt är således inte entydigt utan komplext!
Att SKR - och för den delen - Svenska kyrkan avstår från att ställa sig bakom enskilda upprop är därför klokt. Inte heller väljer man att själv bedriva egna kampanjer eller utdömande dagens system kräva inrättande av andra specifika ordningar. Istället är det en vilja att lyfta fram de svagaste och sköraste och utifrån deras bild av verkligheten kräva anpassningar eller justeringar. Förändringar som också tidigare aviserats från regeringshåll. Bland annat arbetar en stor utredning med dessa frågor. Det är viktigt att hålla i minner att det handlar om omfattande och komplicerade välfärdssystem.
Med rätta finns det dem som irriterar sig över en partipolitiserande kyrka. För egen del tycker jag att ärkebiskopen just försöker undvika att bli ett verktyg i andra krafters händer. Att åtgärderna sker i SKRs form innebär också att i praktiken alla i landet verksamma kristna inriktningar och församlingar gör detta gemensamt.
Samtidigt handlar det inte bara att peka på vad politiken kan åstadkomma. Kyrkorna själva har stora möjligheter att erbjuda sammanhang och delaktighet. Här finns möjligheter till arbetsträning och också plats för alla. Den grundläggande etiken bygger på att alla människor har ett ansvar och förmåga att utvecklas utifrån sin egen potential.
De senaste dagarna har jag i olika artiklar försökt medverka till en mer nyanserad bild. Bland annat har jag skrivit: ” Präster, diakoner, församlings- som stiftsaktiva uttrycker bekymmer över både sjukskrivna som barn i familjer med låga inkomster.
Det finns dock två stora faror. För det första partipolitiseringen. Från vänsterhåll applåderas kampanjverksamheterna. Kyrkornas oberoende innebär en självklar rätt, rent av skyldighet, att kritisera och fästa uppmärksamheten på det som ses problem och orättvisor. Men det gäller att göra det på ett klokt och vist sätt. För det andra finns en fara i att helheten går förlorad. Vilka är de grundläggande faktorerna och strukturerna som är bäst för landets alla sjukförsäkrade och de som lever i hushåll med små marginaler? Är det ett växande och inkännande Sverige som eftersträvas eller ett präglat av ointresse för tillväxt och utveckling?
Alliansregeringen har sedan den tillträdde 2006 arbetat för att göra något åt samhällets utanförskap. Tidigare förnekades alltför många rehabiliteringsåtgärder för att istället erbjudas sjukpension. Reformeringen har skett samtidigt som världen haft att hantera en av de svåraste finansiella kriserna sedan den stora depressionen för 80 år sedan. Sverige är ett av få länder som genom stabilitet och ansvarstagande nu möter ett förbättrat konjunkturläge med optimism.
Antalet sjukskrivna har sedan 2006 halverats från 200 000 till 100 000 medan antalet förtidspensionerade har minskat med uppemot 100 000 individer. När Alliansen dessutom möjliggjort för människor med permanent förtidspension att kunna arbeta utan att förlora rätten till en ersättning kom det in cirka 10 000 ansökningar om detta under 2010. Tusentals barnfamiljer torde alltså ha stärkt sin ekonomi när föräldrarna gått från sjukfrånvaro till jobb/…/
Låt inte ett viktigt diakonalt arbete förvandlas till kampanjverksamhet. Att vara högljudd är inte nödvändigtvis samma sak som att vara relevant.”
En av artiklarna finns att läsa i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/article1407501/Faror-med-protester-mot-utfoumlrsaumlkringar.html
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
