Skriver om logistik

Sju av riksdagens åtta partier har genom en uppgörelse ställt sig bakom tankarna på hur försvarets logistikverksamhet kan reformers för att på så sätt frigöra pengar till den viktiga förbandsverksamheten. Endast Sverigedemokraterna väljer att gå egna vägar. Återkommande hamnar SD helt vid sidan av. Tillsammans med vänsterpartiet argumenterades exempelvis för någon dag sedan emot att Sverige skulle axla ansvar för en ny nordisk stridsgrupp under 2015 att kunna användas av EU.

Logistikverksamheten beräknas leda till besparingar på 760 miljoner kronor om året med start 1 januari 2015. Genom att säga nej sägs därmed också ja till fortsatt brist på ansvarstagande. Igen!

För egen del tycker jag det är bra att breda överenskommelser eftersträvas inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Det skapar möjligheter för den politiken att hålla över tid trots eventuella förändringar partierna emellan genom val. Dessutom är det en tydlig signal till soldater, sjömän och officerare som tillsammans utgör Sveriges försvar.

På Newsmill har försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M) och jag beskrivit en del av de förändringar som nu görs:

”Regering och riksdag har sett ett behov av att förändra försvarets underhållstjänst och stödverksamhet ända sen år 2000. De tre underhållsregementena lades ner till förmån för en underhålls- och stödverksamhet under Försvarsmakten 2002. Sedan dess har vissa verksamheter, som rese- och löneadministration, restauranger, lokalvård och transporttjänster och fartygsunderhållet på Muskövarvet, lagts ut på andra aktörer.

En enig Försvarsberedning identifierade 2008, behov av effektivisering av försvarets stödverksamhet, dvs. logistik, administration och materielförsörjning för att anpassa den till insatsorganisationen och dess operativa behov. Beredningen uppskattade att effektiviseringen skulle medge en överföring av 3-4 miljarder kronor till den operativa verksamheten.

På uppdrag av alliansregeringen har två utredningar analyserat hur effektiviseringar ska kunna genomföras. Den senare, Försvarsstrukturutredningen överlämnade sin rapport i april 2011. Efter att ha tagit del av remissinstansernas synpunkter gav regeringen Försvarsmakten och FMV i uppdrag att själva utforma hur effektiviseringar av materiel- och logistikförsörjningen ska genomföras på ett långsiktigt hållbart sätt/…/

Förslaget berör ca 1 500 personer. Grundförutsättningen är att Försvarsmakten fortsatt har tillgång till rätt logistikcenter för att inom rätt tidsförhållanden uppfylla regeringen och Riksdagens krav på beredskap och insatser. Regeringen kommer bl a noga följa arbetet och i kommande budgetpropositioner återkomma till riksdagen om hur arbete avlöper.

En ny tid, ny insatsorganisation behöver också ny tidsenlig logistik; smal och smart. Nu öppnas upp för fler kreativa framtidslösningar, där fler kan erbjuda sin erfarenhet och expertis för effektivare logistiklösningar. Ny energi och kunskap välkomnas.”

Hela vårt inlägg på Newsmill finns här:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/18/dagens-uppg-relse-med-s-st-rker-f-rsvarspolitiken

Norsk storaffär! Förbjud exporten?

De senaste månaderna har förts en bitvis hetsig debatt om svensk export av försvarsmateriel. Regeringen har också beslutat att tillsätta en parlamentariskt bred utredning för att se om ytterligare regelförändringar kan behövas. I sig inget konstigt eller nytt då bestämmelserna kontinuerligt moderniserats: Det kom en ny utförsellag 1982, slutanvändarintyg 1984, 85 respektive 88 gjordes andra ändringar av regelverket, ett helt nytt regelverk kom på plats 1993 (det som nu är gällande) samt avslutningsvis EUs uppförandekod 2009.

En del röster kan höras för att exporten helt borde förhindras. Ett sådant i grunden orealistiskt synsätt ger MP uttryck för i sitt partiprogram vilket onekligen borde försvåra ett rödgrönt regeringssamarbete. För egen del gläds jag åt att Schweiz, men även andra nationer, visat intresse för JAS Gripen. Och för någon dag sedan ställde sig Stortinget i Oslo bakom en ny storaffär av betydelse för Sverige. Märkligt nog rätt dåligt speglad i media. På Newsmill hade jag en text där jag försökte problematisera detta med export av försvarsmateriel i ljuset av den beställning BAE Systems Hägglunds nu fått:

”En total kostnadsram om 9 345 miljoner norska kronor föreslås. Till det kommer genomförandekostnader på 224 miljoner. För svenskt vidkommande är det hela mycket intressant då 5,8 miljarder (närmare sju miljarder svenska kronor) ska användas för direktanskaffning från BAE Systems Hägglunds.

Det handlar om att uppgradera befintliga 103 stridsfordon. Ambitionen är vidare att förvärva ytterligare drygt 100 nya vagnar med olika förmågor och användningsområden. Den norska försvarsmakten satsar på en förstärkning och vidareutveckling av bataljonerna vid Troms respektive Österdals garnisoner.

Det finns anledning att dra några slutsatser av denna rätt omfattande affär som belysts förhållandevis bristfälligt i svenska media.

För det första hur det nordiska samarbetet stärks inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Med Norge har tidigare utvecklats det gemensamma artillerisystemet Archer som beräknas ha lett till lägre kostnader med bortåt 400 miljoner kronor. Sverige agerade framgångsrikt med Norge och Danmark under Libyenmissionen. Tillsammans med Finland finns vi på plats i Afghanistan. I kommitténs skrivelse till Stortinget nämns det nordiska samarbetet på materielsidan inom ramen för NORDEFCO.

Det är en glädjande utveckling att de nordiska länderna kommer varandra närmare. Det handlar om delade system men också övningar och utbildning. Av den anledningen borde det vara fullt rimligt att statsministrarnas nyligen presenterade förslag om luftövervakning och flygrondering av Island kan genomföras enkelt och otvunget på ett sätt som redan för tre år sedan skissades i den rapport om fördjupat samarbete som togs fram av Norges tidigare utrikesminister Thorvald Stoltenberg. Sverige har dessutom i bred politisk enighet beslutat sig för att ännu en gång ta ansvar för en Nordisk stridsgrupp att ställas till EUs förfogande, den här gången under ena halvåret 2015.

För BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik är det en stor beställning. Det visar för det andra hur viktigt det är med öppenhet och modet att söka kostnadseffektivitet oberoende av land. Nu valde Norge en svensk lösning. Sverige föredrog något år tidigare en finsk lösning då svenskutvecklade Alligator förkastades till förmån för att FMV förvärvade finska Patria. En upphandling som överklagades och kritiserades. En del av de invändningar som restes byggde på att inhemsk industri borde stödjas. Den affären var värd 2,5 miljarder.

Vår förmåga att välja det bästa i förhållande till kostnad och kvalitet oberoende av leverantör leder till förtroende när vi uppmanar andra stater att göra på liknande sätt. Med tanke på den ekonomiska och finansiella oro som råder i Europa är risken stor att ett antal länder använder sina försvarsutgifter som ett slags budgetregulator. En konsekvens kan vara större noggrannhet vid upphandlingar och ambitionen att gå utanför det egna landet vid köp av försvarsmateriel för att på sätt hålla igen på utgifterna/…/

De krafter som ropar på begränsningar och ser exporten av försvarsmateriel som ett problem kan knappast glädja sig åt det norska Stortingets beslut i dag. Men för oss andra är det bra med den här affären. Den har en nordisk dimension, den är helt i linje med svenska försvars- och säkerhetspolitiska intressen och den stärker en bransch som direkt beräknas sysselsätta 30 000 personer och indirekt 100 000."

Artikeln på Newsmill finns här i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/13/ny-vapenexportaff-r-ger-jobb-i-sverige

Alternativet till Alliansen?

Den första stora partiledardebatten har genomförts med socialdemokraternas Stefan Löfven på plats. Det har funnits förväntningar om att han ska lägga ut texten om det egna partiets politik. Till det bör krav ställas på honom om vilka tänkbara regeringsalternativ han ser som statsministeraspirant? Det är tämligen otänkbart att S ensamt kan hoppas på egen majoritet, lika litet som något annat parti. Hur ser således alternativet ut till dagens styrande Allians? På Newsmill har jag funderat en del kring detta:

”Fyra partier har tillsammans mejslat fram en politik för Sverige som inneburit fokus på sänkta skatter och jobbskapande åtgärder. Och det med ordning i landets finanser på ett sätt som väcker omvärldens beundran. Det är uppenbart att M, FP, C och KD gemensamt strävar efter att bli omvalda och ett förnyat mandat att fortsätta leda Sverige.

Hur ser det då ut på den andra sidan? Om S-ledaren Stefan Löfven anklagats för att vara tyst om sina politiska förslag är han i vart fall fortsatt förtegen om hur han ska nå den statsministerpost han eftersträvar. Hur ska V och MP förmås att stödja honom? Vilket blir det pris som får betalas?

Redan har ju ultimativa krav börjat formuleras hos tilltänkta samarbetspartners som vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som inte vill se en politik där nya kärnkraftsreaktorer ersätter gamla. Allt närmare 2014 kommer säkert ytterligare gröna och röda krav att pressas fram.

Den förrförra S-ledaren Mona Sahlin gjorde i vart fall inför valet 2010 ett ärligt försök att formera ett alternativ till Alliansen. Även om en hel del kan sägas om de politiska slutprodukter som togs fram av S, V och MP så tecknades konturer av den politik man ville genomföra och därmed gavs också medborgarna besked om varför dessa partier önskade få regeringsmakten. Att döma av söndagens TV-debatt verkar Stefan Löfven rätt ointresserad av ett sådant förarbete.

Men det är inte trovärdigt att i två år försöka låtsas vara något väsentligen större än det socialdemokratiska parti som fick 30,66 procent i det senaste riksdagsvalet. Det krävs betydligt mer, och därmed stöd från fler partier, för att nå regeringsmakten och att Stefan Löfven ska kunna bli statsminister!”

Artikeln på Newsmill finns här i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/05/08/l-fven-beh-ver-presentera-sitt-regeringsalternativ

Juholt snackar

Efter sin avgång som partiledare har Håkan Juholt varit nästan lika tystlåten som efterträdaren Stefan Löfven. Skillnaden är ju bara den att den senare borde svara på en massa frågor kring partiets politik, vilka skatter som ska höjas för att finansiera utgiftslöftena och vilka samarbetspartier som ska hjälpa till att realisera förslagen. Nu har i vart fall Juholt börjat snacka. Barometern-OT lyckades fånga honom på en Wiehe-konsert i hemstaden Oskarshamn. Och plötsligt fick lokalnyheten rikskaraktär.

Håkan Juholt menar att det inte var hans misstag och felaktigheter som låg bakom det egna fallet. Själv tror jag att det nog hade en rätt avgörande betydelse. I en artikel på Newsmill följer jag dock upp ett annat av hans påståenden. Han menar nämligen att det kan ha spelat in att han kom från ett mindre samhälle långt borta från Stockholm. Otvivelaktigt finns det en slitning mellan centrum och periferi som många gånger är bortglömd eller bortretuscherad i svensk politik. Jag tycker att Juholt berör en intressant frågeställning.

Jag tror dessutom att det fanns en annan förklaring bakom hans problem, inte minst internt. Ett slags modernt klassförakt. Medelklassen med sina jobb bakom skrivbord eller inom service- eller tjänstesektorn betraktas fortfarande med misstänksamhet och ibland direkt nedsättande. Så har det inte alltid varit inom socialdemokratin. I takt med radikaliseringen under 1960- och 70-talet växte sig dock detta förhållningssätt sig starkare. Och det kan förklara varför en tyst Stefan Löfven snabbt blir jättepopulär.

Bland annat skriver jag på Newsmill: ”I knappt ett år hade jag Håkan Juholt som ordförande i Försvarsutskottet. I den rollen var han strålande. Kunnig, påläst men också påhittig. Han var noga med att låta kolleger från alla partier komma till tals och inriktad på breda överenskommelser. Dessutom fanns ett varmt klappande hjärta för kultur i alla former. Det var på ett personligt plan inte utan visst lidande hans korta tid som partiledare för socialdemokraterna kunde följas. Det brukar sägas att inget är så gammalt som gårdagens nyheter, och det krävs nästan att man gräver fram några tidningar från de första veckorna i januari för att dra sig till minnes det snabba förloppet av förtroendekris/…/

För den som har ett mer distanserat förhållande till Juholts partiledartid går det nog inte alldeles att frigöra sig från det faktum att ett antal uttalanden och påståenden högst påtagligt medverkade till att undergräva hans position. Trots det kan han ändå ha rätt när det gäller att hans försök att gå egna vägar av en del uppfattades som provocerande. Han var lantisen som vägrade att följa storstadsmedias agenda.

Ju närmare huvudstaden man kommer desto mer avvisas tanken på en motsättning mellan centrum och periferi. Det Sverige som består av mindre orter, landsbygd och samhällen utan höghus speglas inte alltid i debatten. Det finns nog ett antal personer som uppfattar att deras värderingar och förhållningssätt inte alltid tillmäts intresse. Inom politiken talas gärna om kön, ålder eller ifall man är utlandsfödd som intressanta faktorer att ta hänsyn till. Mer sällan funderas kring sammansättningen ur ett mer regionalt eller stad/land perspektiv.

Den förre S-ledaren är en viktig utmaning på spåren då han lyfter fram centrum och periferi som ett nyckelpar. Däremot missar han kanske en ännu större fråga. Klassföraktet. Inte på det traditionella sätt Göran Greider och andra vänsterdebattörer uppfattar det. Utan precis tvärtom. Håkan Juholt har inte blivit sämre behandlad därför att han är född in i socialdemokratin eller ens kan hänvisa till knapra förhållanden i Småland. Däremot har han hela tiden påmint om sin yrkesbakgrund och medlemskapet i Journalistförbundet. Han har suttit på en redaktion. Använt skrivmaskin och senare dator. Tagit foton. Vridit och vänt på bokstäver. Därmed har han utmanat gängse bilder av vad som är produktivt arbete. Det räcker med att Stefan Löfven förklarar att han varit svetsare i Örnsköldsvik för att många, särskilt inom socialdemokratin, ska se honom som en rekorderlig karl. Han behöver inte ens säga något politiskt. Det räcker med att vara. Håkan Juholt fick försvara sin position dagligen och stundligen.

Mot det tjänstemanna- och servicesamhälle där mångdubbelt fler arbetar än på industrigolvet finns ett slags nedsättande attityd. Det tar sig också uttryck i form av negativ syn på exempelvis RUT-avdrag eller sänkt moms på catering och annat som underlättar mångas vardag.

Att komma från en mindre kommun som Oskarshamn och dessutom genom yrkesval tillhöra den breda medelklassen blev Håkan Juholts dubbelfel. Och så felsägningar och misstag på det!”

Hela inlägget på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/04/25/socialdemokratiskt-klassf-rakt-bidrog-till-juholts-fall

Putin: Bättre än Berlusconi?

Söndag 4 mars är det presidentval i Ryssland. Spänningen ligger inte i om Vladimir Putin blir vald utan hur han kommer att utses, vid en första eller andra omgång. Åtta nya år som statschef ligger framför honom att addera till de tidigare perioder han tjänat både som premiärminister och president. Är det någon person som kan sägas symbolisera vårt östra grannlands utveckling under 2000-talet så är det han! Ärligt talat så imponerar inte de faktiska framstegen. Medellivslängden sjunker, demokratin sätts på undantag då journalister hotas och dödas och under oklara former kan företag plundras.

Visst kan i väst ses en växande kritisk granskning av förhållandena i Ryssland. Förhållandevis lite uppmärksamhet visas dock Putin som person och hans egna förgreningar. Märkligt med tanke på att det mesta av betydelse knappast sker utan hans kunskap och medgivande. Kontrasten är stor mot hur exempelvis Silvio Berlusconi kom att granskas under sin tid som Italiens premiärminister. Europas samlade media tilldelade honom skurkrollen. Är då Putin bättre än Berlusconi? Troligtvis tvärtom. Kring detta har jag en text på Newsmill. Bland annat skriver jag:

”När Silivio Berlusconi till slut avgick som regeringschef i Italien kunde nära på en samfälld suck av lättnad höras från resten av Europa. Under åren var det snarare regel än undantag att han i andra länder beskrevs i nedsättande termer. Det talades om korruption. Det berättades om försöken att undgå domstolsförhandlingar och pikanta detaljer ur hans privatliv exponerades flitigt. Återkommande nämndes också Berlusconis möjligheter att påverka, rent av manipulera, den etermedia i det egna landet som han höll i ett fast grepp.

Det är intressant att notera att samma typ av moralisk måttstock inte används när det är dags att mäta en annan dominerande politisk aktör på den europeiska scenen: Vladimir Putin. De flesta är rörande överens om att den ryska demokratin lämnar mycket övrigt att önska. Förra årets dumaval har av oberoende observatörer starkt kritiserats då det funnits rikligt med möjligheter till fusk i själva vallokalerna. Till det kan läggas svårigheterna för oppositionella att komma till tals och rena trakasserier. De komplicerade val som ungefär samtidigt genomfördes i Egypten är trots frånvaron av utländska granskare att betrakta som både friare och öppnare/…/

En del rapporteras om demokratins brister i Ryssland men mindre uppmärksamhet skänks det faktum kring vilket system som byggts upp och formats. Och då är utmaningarna i grunden större än i Italien. Journalister som gräver i skandaler och kopplingar mellan maktens män och ekonomiska intressen försvinner eller dödas.

Sedan 2003 har förre Yukos-chefen Mikahil Khodorkovsky funnits i fängsligt förvar. Från sitt läger i norra Karelen har han i International Herald Tribune lyckats skriva om utvecklingen i sitt Ryssland inför presidentvalet. Han efterlyser en förändrad position från de omgivande västländerna. De bör sluta dansa efter den ryska gas-pipan och istället med klar och tydlig stämma kräva genomgripande reformer. Därmed sätter han fingret på en mycket öm punkt. Varför uppmärksammas så lite kopplingen mellan Kreml, den politiska makten, och olje- och gasindustrin. Vem äger? Vem kontrollerar? Och var hamnar alla pengar?/…/

Och Ingvar Kamprad har själv berättat om hur Ikeas satsning i Ryssland skedde både i en miljö med mutor samt med andra svårigheter från de ryska myndigheternas sida.

I samband med ett antal regimers fall efter folkliga protester i Nordafrika har EU självkritiskt konstaterat att stabilitet sammanblandats med vad som trotts vara trygghet. Vid en viss punkt har dock folket tröttnat på tjuvsamhället, kleptokratin, och dess ledare. Frustration och vanmakt har varit en källa till förändring i exempelvis Tunisien och Egypten. De ryssar som den senaste tiden demonstrerat och burit vita band och rosetter representerar samma sorts känslor.

Om Silivio Berlusconi kom att tilldelas en skurkroll som regeringschef i Italien hur borde då Vladimir Putin beskrivas ifall samma standard används? Och varför sker inte det? Det är en fråga att begrunda både i väst som hemma hos barn och släktingar till mördade ryska journalister likväl som i fångläger i norra Karelen.”

Hela inlägget på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/02/f-rv-nansv-rt-lite-kritik-mot-rysslands-berlusconi

Finlands val - Sveriges medier

Som politiskt intresserad är ju alltid alla former av val spännande. I många andra länder finns också personer som jag känner vilka kandiderar, eller åtminstone partier som ställer upp vilka jag haft kontakt med. Det personliga skänker krydda och nerv.

Sedan finns det politiska förändringar som är viktiga och av betydelse för Sverige som land beroende på vilken politik som kommer att drivas som resultat av folkets val. Just nu visas ett stort intresse för det som sker i USA. På sitt sätt är det begripligt då landet är en dominerande aktör inom snart sagt alla områden globalt sett. Däremot kan det tyckas litet udda att svenska medier rent av kan följa republikanska partiets primärval i Iowa men struntar i det stundande presidentvalet i Finland.

I förhållande till sin betydelse för Sverige – både i form av ”hemmamarknader” för svensk industri och företagsamhet och genom en koppling i form av historia, traditioner och kultur – visas vårt närområde Norden och Östersjöregionen ett förhållandevis svagt medialt intresse. Detta nyhetsrapporteringens synfel gör att vi kan ha svårt att rätt uppfatta och förstå vår närmiljö. Perspektiven blir skeva.

Inför finska presidentvalets första omgång 22 januari har jag på Newsmill både spekulerat om resultatet som sådant (Sauli Niinistö från Samlingspartiet vinner men först i den andra omgången som hålls i början av februari) som resonerat kring de nyhetsvärderingar som görs av redaktioner i Sverige kring händelser i vår nordiska omvärld:

”Däremot är det närmast systematiska ointresset för vad som sker i Norden och även i viktiga grannländer som Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland lika allvarligt som obegripligt. Delstatsval i Nordtyskland blir inte många gånger mer än ett par meningar lång notis i dagspressen trots ekonomisk, historisk och kulturell koppling till vårt land. Dessutom med ett betydande självstyre då Tyskland just är en förbundsrepublik.

Ett total obevisat och ovetenskapligt antagande som jag ändå är övertygad om stämmer är att fler svenskar kan räkna upp åtminstone en av USAs femtio delstatsguvernörer än namnet på Islands nuvarande president.

Faran med detta mediala partiella synfel är att vi inte rätt förstår vikten och betydelsen av vårt eget närområde. Det är Norden och Nordeuropa som är vår industris och våra företags hemmamarknad. Norge är efter Tyskland vårt lands viktigaste exportmarknad (över 55 miljarder eller motsvarande 9,1 procent). Danmark och Finland kommer strax därefter med ett värde av cirka 36 miljarder eller totalt 5,9 procent respektive 35,8 miljarder eller 5,8 procent. Glädjande nog vävs vi alltmer ihop. Det blir allt vanligare att bo i ett land men jobba i ett annat. I både Köpenhamn och Oslo får man ibland känsla av att svenska är servicespråket med många duktiga ungdomar på plats i butiker, på caféer och barer. Men när företag går samman, banker etableras på andra sidan Östersjön, försvarsmakt och Kustbevakning samövar så följs det inte av insikten om den politiska utvecklingen hos våra grannar och allierade/…/

Även om Finlands president fått en försvagad ställning jämfört med klassiska innehavare som Paasikivi och Kekkonen så är statschefens position stark både som opinionsbildare och rent konstitutionellt i utrikes- och försvarsfrågor. Sverige kommer obönhörligen att påverkas av den kurs presidenten tar ut. Och kraften kan naturligtvis förstärkas om detta sker i samverkan med både den egna som andra länders regeringar. Tillsammans kan Norden åstadkomma mycket!

Rätt allmänt tippas samlingspartisten Sauli Niinistö bli republikens näste president. Det antas emellertid krävas en andra omgång där han ställs mot den kandidat som får näst flest röster. Där finns ett värde att kanske rapportera om förre socialdemokratiska statsministern Paavo Lipponens svårigheter att nå ett starkare stöd trots att hans duglighet och ärliga uppsåt beröms även av meningsmotståndare. Och nog kan analyser göras på att förra riksdagsvalets raket sannfinländarnas Timo Soini inte tycks ha samma personliga dragningskraft den här gången. Kan det bero på att de som uppfattat sig som bortglömda och i periferin istället lockats av den centerpartistiska nestorn Paavo Väyrynen som tagit striden med och kanske om populismen i skogslänen?

Tja, om allt detta finns åtskilligt att berätta. USA-bevakningen är viktig men trots det anser jag att Finland förtjänar större uppmärksamhet än Iowa! Årets presidentval är betydelsefullt - på både denna som andra sidan Atlanten!”

Inlägget på Newsmill finns här i sin helhet:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/19/finland-r-viktigare-n-iowa

Ålands val på Ålands hav

Jag är en stor vän av Åland. Med både spänning och intresse följer jag dagens val till lagtinget. Jag är rätt övertygad om att det kommer att leda till ny politisk ledning av det självstyrande landskapet. Flera goda vänner från olika partier kandiderar. I denna krets finns nog några nya ministrar.

Den som följer utvecklingen på Åland kan också märka den ökade orienteringen västerut. Sverige blir allt viktigare. Jag tror att en väsentlig förklaring är svenskans ställning i Finland. I takt med att språket allt mer ifrågasätts blir det mer naturligt för det enspråkiga Åland att söka sig i annan riktning. Utvecklingen i Finland, men också Ålands ställning, fäster uppmärksamhet på de nordiska språkens betydelse. Jag tycker att det är en tillgång att slå vakt om. Åland som ett av de självstyrande områdena visar också på bredden och charmen i nordisk politik. På Newsmill skriver jag både om valet som om landskapets ställning mellan de båda länderna:

”Finland är i grundlagen ett tvåspråkigt land. Republikens enda undantag är Åland som är uteslutande enspråkigt svenskt. Rätt ofta glöms det bort att Sverige är en av de signatärmakter som förbundit sig att tillse att svenskan får behålla sin ställning på Åland. Trots neddragningar på den diplomatiska närvaron i olika delar av världen finns ett generalkonsulat kvar i Mariehamn. Endast ett till land markerar närvaro - Ryssland.

Också ålänningar håller med om att landskapet är på väg att byta fokus: Från öst med Finland och huvudstaden Helsingfors mot Sverige. Studenter söker sig till universitet i Uppsala och Stockholm. De flesta tar del av nyheterna via TV, radio och kvällstidningar från Sverige. Till namn torde många kunna ha lättare att säga vem som är Sveriges finansminister än Finlands. Det finns lokala politiker som till och med önskar att man använder sig av svensk tid istället för finländsk som är en timme före.

En viktig förklaring är språket. En återkommande fråga i finländsk politik är svenskans ställning. På senare år har ifrågasättandet kommit att bli återkommande och dessvärre allt mer naturligt. Det har talats om ”tvångssvenskan” och det finns dem som tycker att ryskan är långt viktigare. Allt är förvisso inte nattsvart, en tydlig röst för att slå vakt om svenskan har varit förre presidenten Martti Ahtisaari. Men självfallet påverkar detta Åland.

För egen del är jag övertygad om vikten av de nordiska språken. Det är en styrka att ungefär 20 av Nordens 25 miljoner människor kan förstå varandra. I vart fall hjälpligt och om man anstränger sig.”

Hela min text på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/15/land-v-nder-sig-allt-mer-mot-sverige

Dags för nytt uttalande Anders Wejryd!

För drygt ett år sedan, just hemkommen efter ett besök i Syrien, kommenterade ärkebiskop Anders Wejryd president Bashar al-Assad. Han sades vara en imponerande person. Rätt kvickt retirerades det. Befogad och saklig kritik smulade sönder påståendet.

Just därför, med tanke på vad som inträffade 2010, tänkte jag att det fanns en extra känslighet inför det som nu sker i Syrien. Där pågår ett regelrätt blodbad medan världssamfundet har en tendens att se åt annat håll. FN kan inte samla sig bakom en skarp resolution. Och då blir det ännu viktigare vad enskilda nationer och det civila samhället säger för att markera Syriens totala brist på internationellt stöd. Utgångspunkten för min artikel på Newsmill var Årsbok 2011 från Sveriges Kristna Råd där en av bilderna visar svenska kyrkoledare på besök i Damaskus tillsammans med presidenten. I dag är Bashar al-Assad en person få skulle vilja bli avbilade i närheten av på ett gruppfoto. Snarare än att använda ordet ”imponerande” är det dags att utropa: Mördare!

Bland annat skriver jag:

”Det var full rimligt att Sveriges Kristna Råd arrangerade en resa till Syrien. Det är ett betydande land i regionen och den ortodoxa kyrkofamiljen är av stor betydelse även om den hittills tilldelats en onödigt undanskymd roll i vårt land. Runt 80 000 syrisk-ortodoxa finns också här. Ett besök hos en president som Bashar al-Assad med så mycket blod på sina händer kan dock ses som mycket mer tveksamt. Och än mer fel blev det när ärkebiskop Anders Wejryd väl hemkommen beskrev honom som en ’imponerande person’. Det hedrar Svenska kyrkans ledare att han rätt fort retirerade då befogad kritik riktades mot honom för denna beskrivning. Tama försök gjordes att hävda att presidenten stod för lugn och att han egentligen velat vara verksam som ögonläkare istället för att ärva makten av sin far. Ärkebiskopens slutsats löd ändå: ’Det var dumt av mig.’

Just med anledning av att det blev så fel för drygt ett år sedan har jag faktiskt väntat på någon form av offentlig reaktion inför det som nu sker i Syrien. Grymheterna och övervåldet avslöjar tydligt regimens moraliska kollaps och att presidenten är allt annat än imponerande/…/

Det är viktigt med en tydlig reaktion från andra stater. Turkiet har försökt agera på sitt håll mot en tidigare allierad. USA och Storbritannien samlar internationellt stöd för sanktioner. Till det kommer också ett starkt civilt samhälle där många gruppers uppmärksamhet och tydliga hållning kan vara viktigt för att avslöja den syriska regeringens totala brist på internationellt stöd och upprördheten över våldet.

Därför vore det inte fel med ett uttalande om Syriens president av ärkebiskopen. Ett helt nytt uttalande.”

Min artikel på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/25/d-rf-r-st-r-kyrkorna-s-llan-l-ngst-fram-i-frihetskampen

Kyrkand Tidning uppmärksammar inlägget:
http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/wejryd_bor_gora_nytt_uttalande_om_syriens_president_0_18193.news.aspx?itemid=69b29a53-9551-48cc-9f99-61de9c3712c7&

Och här skriver Dagen:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=274072

Om Ronald Reagans betydelse

För någon dag sedan - närmare bestämt USAs nationaldag 4 juli - hade jag en artikel på Newsmill om Ronald Reagans insats för Europas frihet och säkerhet. Min slutsats löd: Vänstern borde erkänna hans betydelse! Att döma av kommentarer och läsarnas gillande respektive ogillande till texten kan det konstateras att USAs 40:e president fortfarande väcker starka känslor. Drygt 700 har markerat vad de tycker och det är ganska jämnt mellan dem som säger sig vara glada och dem som är arga. Få är oberörda. Utgångspunkten för mina reflektioner är att det dels är 100 år sedan han föddes och dels att det nyligen invigts en gata i Tjeckien som bär Reagans namn samt en staty i Ungern. Jag skriver:

”Det är symptomatiskt att det är i Öst- och Centraleuropa 1980- och det tidiga 90-talets historia hågkoms och uppmärksammas. Ronald Reagan var ju inte endast en av alla västerländska politiker som talade om behovet av frihet och att våga stå upp mot förtrycket utan hade även förmåga att omsätta det i praktisk handling. Resultat kom att bli demokrati i de länder som tidigare präglats av förtryck och diktatur. Till det kommer också det starka engagemanget för att göra något åt kärnvapenutbredningen och en vilja att nå gemensam säkerhet/…/

Den vänster som gärna och ofta talar om internationell fred och solidaritet har egentligen anledning att vallfärda till Ungern och Tjeckien. Fortfarande kan spår både i ländernas ekonomi som arkitektur iakttas efter fem decennier av kommunistiskt förtryck även om det negativa snabbt är på väg att suddas ut ungefär som det är i Berlin där det numera blir allt svårare att med blotta ögat avgöra huruvida man befinner sig på den tidigare östliga eller västliga sidan. En staty eller ett gatunamn visar vem som bör äras enligt de tidigare förtrycktas mening. Det var realismen, tydligheten och målmedvetenheten som medverkade till att historien kom att skrivas om/…/

Vulgärbilden är att USAs 40:e president var en skjutglad cowboy-skådis. I själva verkat har han gjort mer för europeisk frihet och fred än aldrig så många vänsterpolitiker. Det har man uppenbarligen begripit i Ungern och Tjeckien.”

Hela texten på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/03/svenska-v-nstern-borde-erk-nna-reagans-betydelse

Sydamerika och Nordafrika

Statsminister Fredrik Reinfeldt har besökt Sydamerika. Det blev både Brasilien och Chile. Jag tycker att det är en viktig markering. Kontinenten växer i betydelse rent ekonomiskt. Presidentskiftet i Chile visar att det också till viss del blåser högervindar i en region som annars i rätt stor utsträckning uppfattats som röd de senaste åren. I en artikel på Newsmill uppmärksammar jag Reinfeldts val av besöksmål men gör också en jämförelse mellan Sydamerika och Nordafrika. Bland annat noterar jag:

”Det är dags för oss i Sverige att se förändringarna. Inte bara i Chile utan i hela Sydamerika. En förklaring till svårigheterna att skapa och underhålla kontakter är naturligtvis de geografiska avstånden. En annan viktig faktor är språkförbistringen där många politikers och medieföreträdares oförmåga att tillgodogöra sig spanska sätter sina begränsningar. Utan Spanien och Portugal skulle EU ha än mer inskränkta uppfattningar om vad som sker på denna kontinent. På liknande sätt är det med ett annat område satt under stora förändringar, nämligen Arabvärlden. Få kan tala och läsa arabiska. Samtidigt är det viktigt att Sverige inte upprepar misstagen och intar en lika avvaktande hållning gentemot förändringarnas Nordafrika som nu varit fallet i årtionden gentemot Sydamerika. Reinfeldts besök i Brasilien och Chile är mycket bra och välkommet. Det kommer förhoppningsvis att följas av inte bara vitalare Sydamerikakontakter utan också kommande samtal på plats i södra Medelhavsregionen som exempelvis Marocko, Algeriet och Egypten.

Sydamerika och Nordafrika är två områden av växande betydelse för Sverige. Efter åratal av diktatur och regimer som plundrat sina befolkningar vänds det nu blad. Det handlar om affärsmöjligheter men också att vi har en väldig potential i alla de svenskar som har bakgrund i dessa länder genom att föräldrar eller farföräldrar kommit hit genom decennierna som flyktingar och asylsökande. Sydamerika är inte längre något vänsterprojekt och Nordafrika ska förhoppningsvis inte bli det nu när äntligen den arabiska socialismen faller samman.”

Artikeln på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/12/sverige-m-ste-ka-kontakterna-med-h-gervindens-sydamerika

Ökat intresse för konservatism

På Newsmill pågår en intressant diskussion om konservatism. Redan har tiotalet inlägg publicerats med god bredd och variationsrikedom. Efter att ha tillfrågats har även jag medverkat med en text. Många kloka synpunkter har framförts - och det finns all anledning att vid senare tillfälle här på denna blogg återkomma till några av dem. För egen del har jag på Newsmill dels understrukit behovet av förankring i historia, traditioner och det klassiska arvet och dels försökt peka framåt mot den nya berättelsen. Jag väljer att kalla den ”tjänandets teologi”. Det handlar om att i kamp mot all utopism och eskapism försvara just det alldeles vanliga och vardagliga livet. Vardagligheten har sina motståndare. I en debatt om konservatism är det också betydelsefullt att slå fast att sverigedemokraterna inget har med denna ideologiska inriktning att göra. SDs förkärlek att dela in människor i grupper och utrusta dessa med kollektiva egenskaper förtjänar att fördömas. Till det kommer viljan att söka konfrontation och bristen på pragmatism.

På Newsmill noterar jag bland annat: ”Politiskt i dagens Sverige vill jag påstå att Alliansregeringen på ett skickligt sätt gestaltar det konservativa förhållningssättet. Här finns tydliga drag av pragmatism. Att lyssna och att väga samman. Insikten om att kompromisser och samarbete behövs för ett gott samhällsklimat. Ibland riktas det anklagelser om visionslöshet. Samtidigt är just anti-utopism ett bärande konservativt drag. Det är inte teoretiska bokverk med politiskt tänkande som formar förslagen för dagen utan verkligheten själv. Den är alltid tids- och situationsanpassad. Människan som den ofullständiga varelsen har aldrig möjlighet att skapa ett himmelrike på jorden, men har ett ansvar att göra det så drägligt och anständigt som det går.

För att undvika att bli ett fladdrande höstlöv utsatt för starka kastvindar är det dock viktigt att den politiska pragmatikern ändå är starkt förankrad. Förtöjningen sker i historien och kulturen.

Det sunt anti-utopiska behöver dock inte leda till en rädsla för att ändå försöka förklara sammanhang och samband. Här kan dagens borgerliga politiker göra mer och bättre. Inte minst finns anledning att just lyfta fram det dagliga livets strävsamhet som inte bara en nödvändighet utan också ett ideal. Glädjen över att bilda familj, att arbeta, spara och sköta sig. Här skulle en del av konservatismens verkningseld kunna riktas mot eskapism i form av TV-såpor, filmer och annan kultur som hånar det vardagliga och lockar med ett liv utan gränser, hämningar eller normer.

Konservatismen som politiskt förhållningssätt står stark i dagens Sverige där den pragmatiska hållningen blivit allt mer vedertagen. Enkla lösningar avfärdas. Just därför är ett parti som sverigedemokraterna så långt borta från allt vad god konservatism står för.

Men lika stark som konservatismen är som hållning är den svag i form av skapandet av den sammanhållande berättelsen. Rudolf Kjellén arbetade med begrepp som folkhemmet under tidigt 1900-tal. Nationen var under många decennier något som attraherade många konservativa. I dag är varken det ena eller andra riktigt sporrande. Tankemässigt kan mosaiken möjligtvis tjäna som konservativ symbol med sin mångfald och där olikheterna i sig skapar mönster och sammanhang. Men det anti-utopiska och anti-eskapistiska som gör att den konservativa i dag försöker ge röst åt det strävsamma, vardagliga, skötsamma och ärliga gör att man verkar för något som i avvaktan på bättre formulering borde kallas tjänandets teologi.”

Hela inlägget på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/19/alliansregeringen-f-retr-der-en-klassisk-konservatism