Min medalj och Åland

Visst finns mycket på Åland som påminner om Sverige. Det gemensamma språket är en bro av kultur och identitet som binder samman det landskap som är en självstyrande del av republiken Finland med det västra grannlandet. För 90 år sedan löstes vad som såg ut att bli en svår internationell konflikt med hjälp av Nationernas Förbund. En kompromiss värktes fram som innebar att alla fick något. Det är knappast någon tillfällighet att Åland är den mest välmående och trygga delen av Finland. Självstyret har använts klokt. Sjöfarten och handeln har skapat en stark företagsamhet. Bortåt 2 500 företag finns på en befolkning som ligger runt 28 000. Och på öarna vajar den blågula flaggan med rött kors som fullt ut tilläts och accepterades av Finland först på 1950-talet. För andra delar av världen tjänar detta som ett föredöme hur man fredligt kan hantera minoritetsfrågor och regionala/nationella aspirationer. Tänk vad samma sorts mogenhet hade kunnat betyda för Irland, Baskien eller delar av Mellanöstern!

Litenhet märks på de små kommunerna. Den minsta har endast drygt 100 medborgare. I Finland planeras för ett antal kommunsammanslagningar och förändringar. Det talas skämtsamt om att i framtiden kommer endast 17 att finnas kvar: Helsingfors som täcker hela Finland och så de 16 som finns på Åland! Naturligtvis ställer det ett starkt tryck på den offentliga servicen och vad den kan leverera. Men det finns också en ambition att byarna på de många öarna ska leva vidare. Just nu går det att glädja sig åt en växande befolkning, inte minst genom att människor flyttar tillbaka efter att ha bott i Sverige. Det talas om arbetskraftsbrist och försök görs att locka folk från andra håll, ett särskilt intresse visas dem som kommer från de tre baltiska republikerna. Vid besök på Föglö, en kommun med ungefär 600 invånare 30 minuter ut med färja, kan de kommunala företrädarna stolt visa upp de nya hus som uppförts av nyinflyttade. Här bor en familj från Estland, och här en från Lettland…

Mitt senaste besök på Åland kombinerades med att landskapsregeringen kunde överräcka den medalj jag oväntat tilldelades i april. Det är Ålands 75-årssjälvstyrelsemedalj som delas ut vart femte år för framgångsrik verksamhet till gagn för landskapet. Som svensk hör det inte till vanligheterna att få den. Extra roligt var det att regeringschefen lantrådet Camilla Gunell (S) ordnade överlämnandet vid en lunch i vilken även deltog utbildnings- och kulturminister Johan Ehn (M), näringsminister Fredrik Karlström (Ob samling) och infrastrukturminister Veronica Thörnroos (C) från koalitionsregeringen. Alla tre gamla goda vänner.

Självfallet har jag funderat en del kring varför landskapsregeringen uppmärksammar mig. Det kan naturligtvis handla om mitt engagemang för nordiska frågor. Ibland försöker jag påminna politiker och andra i Sverige att det nordiska samarbetet inte alltid finns för vår skull. Särskilt för de självstyrande områdena Grönland, Färöarna och Åland är det av stor betydelse att ha dessa internationella kontaktytor. Sverige med drygt nio miljoner invånare står för nästan 40 procent av Nordens samlade befolkning på 25 miljoner. Rent geografiskt befinner vi oss mitt i Östersjöområdet och vi är en betydande ekonomi. Då har vi också ett ansvar för de andra! Genom Nordiska rådet har åländska politiker getts möjlighet att knyta kontakter med andra företrädare. Nog så viktigt när medlemmar av det lokala parlamentet, Lagtinget, blir ministrar som Gunell, Ehn, Karlström och Thörnroos.

För att markera den egna identiteten har under många år ett önskemål varit att Åland ska ges rätten att nominera författare till Nordiska rådets litteraturpris. Den möjligheten har exempelvis Grönland och Färöarna. Propåerna har avvisats. För något år sedan kom vi att diskutera frågan i den konservativa gruppen. Vi från svensk sida ställde oss bakom kravet från Åland. Och sedan var det nästan litet som råttan på repet. Efter Sverige kom Danmark och Norge. Och efter den konservativa gruppen kom mitten. Och därefter blev beslutet ett faktum!

Är man dessutom förtjust i de tecknade seriefigurerna Asterix och Obelix så finns en stark känsla för den lilla galliska byn som med listighet och gott humör vågar gå sina egna vägar och slå vakt om sin särart. Sådan är också min positiva bild av Åland! Det finns en önskan och förmåga att välja det bästa från både Sverige och Finland. Och det finns en stolthet över den egna särarten och de små egenheterna.

Men viktigaste anledningen till att jag fått självstyrelsemedaljen är måhända mitt engagemang för det språk som är delat och gemensamt mellan Åland och Sverige. För den svenskspråkiga minoriteten i Finland är det naturligtvis en källa till glädje att då och då få känna sig som en del av en majoritet. Svenskan binder samman. Och människor som formulerar sin tankar, som fantiserar och rent av drömmer med samma ord har naturligtvis i sin innersta kärna något djupt delat. Det formar en brygga av historia och traditioner. Det kan ta sig yttre uttryck i form av det blågula eller midsommarfirande med stång och sång. Men ytterst handlar det om att komma varandra riktigt nära såsom bara syskon kan göra.

Ålands val på Ålands hav

Jag är en stor vän av Åland. Med både spänning och intresse följer jag dagens val till lagtinget. Jag är rätt övertygad om att det kommer att leda till ny politisk ledning av det självstyrande landskapet. Flera goda vänner från olika partier kandiderar. I denna krets finns nog några nya ministrar.

Den som följer utvecklingen på Åland kan också märka den ökade orienteringen västerut. Sverige blir allt viktigare. Jag tror att en väsentlig förklaring är svenskans ställning i Finland. I takt med att språket allt mer ifrågasätts blir det mer naturligt för det enspråkiga Åland att söka sig i annan riktning. Utvecklingen i Finland, men också Ålands ställning, fäster uppmärksamhet på de nordiska språkens betydelse. Jag tycker att det är en tillgång att slå vakt om. Åland som ett av de självstyrande områdena visar också på bredden och charmen i nordisk politik. På Newsmill skriver jag både om valet som om landskapets ställning mellan de båda länderna:

”Finland är i grundlagen ett tvåspråkigt land. Republikens enda undantag är Åland som är uteslutande enspråkigt svenskt. Rätt ofta glöms det bort att Sverige är en av de signatärmakter som förbundit sig att tillse att svenskan får behålla sin ställning på Åland. Trots neddragningar på den diplomatiska närvaron i olika delar av världen finns ett generalkonsulat kvar i Mariehamn. Endast ett till land markerar närvaro - Ryssland.

Också ålänningar håller med om att landskapet är på väg att byta fokus: Från öst med Finland och huvudstaden Helsingfors mot Sverige. Studenter söker sig till universitet i Uppsala och Stockholm. De flesta tar del av nyheterna via TV, radio och kvällstidningar från Sverige. Till namn torde många kunna ha lättare att säga vem som är Sveriges finansminister än Finlands. Det finns lokala politiker som till och med önskar att man använder sig av svensk tid istället för finländsk som är en timme före.

En viktig förklaring är språket. En återkommande fråga i finländsk politik är svenskans ställning. På senare år har ifrågasättandet kommit att bli återkommande och dessvärre allt mer naturligt. Det har talats om ”tvångssvenskan” och det finns dem som tycker att ryskan är långt viktigare. Allt är förvisso inte nattsvart, en tydlig röst för att slå vakt om svenskan har varit förre presidenten Martti Ahtisaari. Men självfallet påverkar detta Åland.

För egen del är jag övertygad om vikten av de nordiska språken. Det är en styrka att ungefär 20 av Nordens 25 miljoner människor kan förstå varandra. I vart fall hjälpligt och om man anstränger sig.”

Hela min text på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/15/land-v-nder-sig-allt-mer-mot-sverige

Om Tranströmer och språket

Alla verkar jublande glada över att poeten Tomas Tranströmer tilldelats Nobelpriset i litteratur. Självfallet tillhör jag också dem som tycker det är bra. Rent av en smula modigt av Svenska Akademien att våga uppmärksamma en svensk med risk för att bli anklagad för att vara partisk. Å andra sidan är många utländska seriösa bedömare lika uppskattande som blågula mediekommentatorer och alla som delar med sig av favoritdikter på Facebook. Det väsentliga är inte ursprung och nationalitet utan att det är ett stort författarskap i begränsat omfång som nu hedras. I sin sparsmakade stil påminner han om en av mina verkliga favoriter, Wislawa Szymborska, som också återkommande angett den svenska kollegan som ett litterärt riktmärke. Och om henne brukar man säga att hon inte skrivit fler dikter än att de kan rymmas i handväskan.

Åtminstone två tankar slår mig apropå Tomas Tranströmers Nobelpris – utöver då det faktum att han på alla sätt är en värdig mottagare. För det första hur viktigt det är att uppmärksamma språket. Poesi och dikter är just genom sin koncentrerade form så styrda och formade av det språk de är skrivna på. Det kan handla om orden i form av ljud till de fina nyanser som ligger bakom valet av det ena framför något till synes synonymt. Även om känsla och sammanhang av skickliga översättare kan överföras är det ibland svårt. Och de riktigt skickliga säger att det är närmast omöjligt att förhålla sig helt lika till originalet. Det gör för den delen inte översatt poesi sämre. Hävdades det inte att den svenska översättningen av Goethes Faust rent av blev bättre på det sättet!

Men språket är något viktigt. Alla människor borde ha rätt att få drömma, fantisera, formulera och dikta på sitt eget unika språk. Därför är en väsentlig del av en bra kulturpolitik just fokuserad på det som sker, uttrycks och tolkas – det är så vi kan förstå och bejaka stöd till exempelvis teatrar, film och bokutgivning. För ett förhållandevis litet språkområde blir allt detta viktigare.

Det andra som slog mig var tanken på folkpartiets tidigare lockande valslogan om att Sverige inte bara borde vara ett land i vilket Nobelpris delas ut. Kunskapsnationen borde även vara mottagare genom sina forskare och vetenskapsmän. Nu blev det ett pris, om än inte i ett naturvetenskapligt ämne. Jag gillar FP-tanken och hoppas att de senaste årens satsningar på universitet och högskolor kan medverka till förverkligandet av visionen. Samtidigt ger detta relief till sommarens debatt om humaniora som något tärande. Nu visas klart att kultur också har en stor betydelse. Inte bara för vårt gemensamma självmedvetande och att vi kollektivt kan vara stolta utan just alla utländska kommentarer vittnar om att Tomas Tranströmer gjort något betydelsefullt! Helt i Nobels anda. Att vara en kulturnation är inte fy skam för en kunskapsnation. Rent av en förutsättning.

Bläddrade i bladet

För någon dag sedan bläddrade jag i pappersupplagan av Hufvudstadsbladet. Denna svenskspråkiga kvalitetstidning från Helsingfors kan med fördel följas på nätet (www.hbl.fi). Nöjet med att ha hela publikationen i sin hand är att man kan ta del av även små notiser och mer undanskymt material. Med hjälp av Hufvudstadsbladet har vi i Sverige en unik möjlighet att följa vad som sker i vårt viktiga östra grannland. Till det kommer många välskrivna artiklar där den språkintresserade kan notera spännande och kuriösa skillnader i svenskan mellan de båda länderna. Kort sagt: Ingen tvekan råder om att Hbl är en av mina absoluta favoriter!

Huvudnyheten torsdag 12 maj var naturligtvis att den nya regeringen kommer att ha sin styrka och tyngd i samarbetet mellan moderaternas systerparti samlingspartiet och socialdemokraterna. Till det kommer ytterligare några mindre partier i koalitionen så att en komfortabel majoritet om 112 mandat kan säkras. Den här typen av blårött samarbete har skett förut. Utifrån ett svenskt perspektiv känns det kanske en smula udda. En viktig förklaring är att finsk politik mer präglas av bredare samförståndsanda när det verkligen gäller. Valets vinnare sannfinländarna hade nog velat få ministerposter men orkade det inte till priset av att överge ett antal populistiska ställningstaganden och det tidigare regeringspartiet centern förlorade mycket i valet och önskar nu använda tiden för att slicka sina sår. Det sympatiska med att samlingspartiet och socialdemokraterna når varandra är att det betonar det pragmatiska draget som bör finnas i politik, det dåliga är att väljarna kan förvirras av att samma företrädare som för någon vecka sedan på valmöten tog ära och heder av varandra nu skall samsas och vara lojala i en regering.

Vidare i Hufvudstadsbladet stod att läsa om att ett partimöte för sannfinländarna slutade i slagsmål. I Gårdsbacka skulle valresultatet diskuteras. En tillrest partifunktionär ordade om detta men blev tillsagd av lokalordföranden att ”hålla mun”. Besökaren fortsatta att prata. Tidningen berättar då om hur två partivänner med våld försökte kasta ut honom men att han föll till golvet och skadades. Från sjukhuset har han gjort en anmälan om misshandel. Det inträffade säger onekligen en hel del om sannfinländarna och vilken okontrollerbar kraft som nu på ett så remarkabelt sätt stärkt sin ställning i riksdagen. Och om man inom samma parti bråkar när ett framgångsval ska diskuteras så kan endast fantasin sätta gränser för hur oeniga man hade varit ifall åtstramningar eller ansvarstagande reformer stått på agendan!

Att det finns tecken på ett hårdnande klimat märks också då socialdemokratern Kalevi Olin hotades för att han talade svenska på en gata i det starkt finskspråkiga Jyväskylä. Han hade inför valet snackat politik med en svenskspråkig man och kom sedan att förföljas och hotas av tre andra personer. Det visade sig dock att Olin är medlem av boxningssällskapet i Kristianstad! Han tog av sig glasögonen och gjorde sig beredd att möta sina angripare. Det räckte uppenbarligen. Kalevi Olin som tidigare bland annat arbetat i Bromölla och talar flytande svenska kommenterar det inträffade: ”Det här är ett fascistiskt fenomen. Man ska inte ge efter för de här attityderna.”

Hufvudstadsbladet speglar på ett bra sätt händelser i sitt närområde och för oss på andra sidan är det en viktig källa till att försöka förstå Finland. En sak är mycket tydlig och det är att sannfinländarna med sin nyvunna styrka kommer att påverka den politiska utvecklingen. Och i rätt liten utsträckning till det bättre!