Allt talar för att Finland efter den andra och avgörande omgången av presidentvalet kommer att ha samlingspartisten Sauli Niinistö som ny statschef de kommande sex åren. Det är ett gott val. De grönas Pekka Haavisto har gjort en formidabel kampanj. Alla bedömare och kommentatorer är också överens om att det var sakinriktat och värdigt. Politik kan vara både spännande och avgörande samtidigt som argumenten bryts med respekt för varandra.
För egen del har jag genom anföranden och i artiklar försökt väcka intresse för valet i Finland. Rent allmänt är den mediala bevakningen i Sverige av vårt närområde svagt. Vid första omgången i det finska presidentvalet 22 januari fanns få journalister på plats och dagen efter lyckades Stockholmstidningar både publicera fel bild på segraren som galen valstatistik.
För några dagar sedan (31 januari) skrev jag ett inlägg i Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Det finns tyvärr inte utlagt på webben. Däremot har det glädjande kommit en del synpunkter från läsare i Finland. Fortsatt dialog uppskattas och det är ett sant nöje att som svensk förtroendevald föra samtal med finska medborgare. Hufvudstadsbladet är mycket viktig som kulturbrygga mellan våra länder då vi genom tidningens bevakning har möjlighet att följa centrala händelser och skeenden i vårt östra grannland på vårt eget modersmål.
I Kvällsposten har jag haft en annan artikel om valet. Bland annat skriver jag:
”Oviljan gentemot Finland kan inte ens förklaras med att det är svårt. Även om det för en journalist som anstränger sig är relativt enkelt att följa danska och norska förhållanden har vi ju som svenskar allt serverat på silverbricka då det finns hemsidor, tidningar, radio- och TV-kommentarer på vårt eget modersmål i tvåspråkighetens Finland!
Dessutom är en del av det som händer nyttigt att reflektera kring ur svenskt perspektiv. Skillnader mellan centrum och periferi både i fråga om kandidater som föredras och när det gäller valdeltagande är väl värt att tänka på. Faran för tudelning men även ambitionen att hålla samman är inte unik för Finland. De utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningarna är delade och inom just dessa områden har presidenten inflytande och formellt står som överbefälhavare för försvarsmakten. Och en förhållandevis ren valrörelse i stor utsträckning fri från personliga angrepp är ett föredöme.
Det finns nog en och annan i Finland som vill förklara den taffliga och bitvis dåliga svenska mediebevakningen av presidentvalet med överlägsenhet och storebrorskomplex. För egen del är jag rädd att det är djupare och allvarligare än så. Historielösheten är mer utbredd i Sverige. Bristen på kunskap och förståelse om det som varit gör det svårt att orientera sig i samtiden och inse hur framtidens utmaningar kan gestalta sig. Den finska skolans resultat är inom många områden bättre än den svenska skolans. Därför finns det också skäl att anta att även kunskaperna om historia är bredare och djupare. Det är viktigt för morgondagen. Och betydelsefullt för att förstå sitt geografiska närområde. Bevakningen av det finska presidentvalet visar att Sverige har en hel del att rätta till. Både ifråga om redaktionernas prioriteringar som behovet av historiekunskaper.”
Hela artikeln i Kvällsposten finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2698135/debatt-finlands-val-borde-vara-vart
Visar inlägg med etikett Hufvudstadsbladet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hufvudstadsbladet. Visa alla inlägg
söndag 5 februari 2012
fredag 13 maj 2011
Bläddrade i bladet
För någon dag sedan bläddrade jag i pappersupplagan av Hufvudstadsbladet. Denna svenskspråkiga kvalitetstidning från Helsingfors kan med fördel följas på nätet (www.hbl.fi). Nöjet med att ha hela publikationen i sin hand är att man kan ta del av även små notiser och mer undanskymt material. Med hjälp av Hufvudstadsbladet har vi i Sverige en unik möjlighet att följa vad som sker i vårt viktiga östra grannland. Till det kommer många välskrivna artiklar där den språkintresserade kan notera spännande och kuriösa skillnader i svenskan mellan de båda länderna. Kort sagt: Ingen tvekan råder om att Hbl är en av mina absoluta favoriter!
Huvudnyheten torsdag 12 maj var naturligtvis att den nya regeringen kommer att ha sin styrka och tyngd i samarbetet mellan moderaternas systerparti samlingspartiet och socialdemokraterna. Till det kommer ytterligare några mindre partier i koalitionen så att en komfortabel majoritet om 112 mandat kan säkras. Den här typen av blårött samarbete har skett förut. Utifrån ett svenskt perspektiv känns det kanske en smula udda. En viktig förklaring är att finsk politik mer präglas av bredare samförståndsanda när det verkligen gäller. Valets vinnare sannfinländarna hade nog velat få ministerposter men orkade det inte till priset av att överge ett antal populistiska ställningstaganden och det tidigare regeringspartiet centern förlorade mycket i valet och önskar nu använda tiden för att slicka sina sår. Det sympatiska med att samlingspartiet och socialdemokraterna når varandra är att det betonar det pragmatiska draget som bör finnas i politik, det dåliga är att väljarna kan förvirras av att samma företrädare som för någon vecka sedan på valmöten tog ära och heder av varandra nu skall samsas och vara lojala i en regering.
Vidare i Hufvudstadsbladet stod att läsa om att ett partimöte för sannfinländarna slutade i slagsmål. I Gårdsbacka skulle valresultatet diskuteras. En tillrest partifunktionär ordade om detta men blev tillsagd av lokalordföranden att ”hålla mun”. Besökaren fortsatta att prata. Tidningen berättar då om hur två partivänner med våld försökte kasta ut honom men att han föll till golvet och skadades. Från sjukhuset har han gjort en anmälan om misshandel. Det inträffade säger onekligen en hel del om sannfinländarna och vilken okontrollerbar kraft som nu på ett så remarkabelt sätt stärkt sin ställning i riksdagen. Och om man inom samma parti bråkar när ett framgångsval ska diskuteras så kan endast fantasin sätta gränser för hur oeniga man hade varit ifall åtstramningar eller ansvarstagande reformer stått på agendan!
Att det finns tecken på ett hårdnande klimat märks också då socialdemokratern Kalevi Olin hotades för att han talade svenska på en gata i det starkt finskspråkiga Jyväskylä. Han hade inför valet snackat politik med en svenskspråkig man och kom sedan att förföljas och hotas av tre andra personer. Det visade sig dock att Olin är medlem av boxningssällskapet i Kristianstad! Han tog av sig glasögonen och gjorde sig beredd att möta sina angripare. Det räckte uppenbarligen. Kalevi Olin som tidigare bland annat arbetat i Bromölla och talar flytande svenska kommenterar det inträffade: ”Det här är ett fascistiskt fenomen. Man ska inte ge efter för de här attityderna.”
Hufvudstadsbladet speglar på ett bra sätt händelser i sitt närområde och för oss på andra sidan är det en viktig källa till att försöka förstå Finland. En sak är mycket tydlig och det är att sannfinländarna med sin nyvunna styrka kommer att påverka den politiska utvecklingen. Och i rätt liten utsträckning till det bättre!
Huvudnyheten torsdag 12 maj var naturligtvis att den nya regeringen kommer att ha sin styrka och tyngd i samarbetet mellan moderaternas systerparti samlingspartiet och socialdemokraterna. Till det kommer ytterligare några mindre partier i koalitionen så att en komfortabel majoritet om 112 mandat kan säkras. Den här typen av blårött samarbete har skett förut. Utifrån ett svenskt perspektiv känns det kanske en smula udda. En viktig förklaring är att finsk politik mer präglas av bredare samförståndsanda när det verkligen gäller. Valets vinnare sannfinländarna hade nog velat få ministerposter men orkade det inte till priset av att överge ett antal populistiska ställningstaganden och det tidigare regeringspartiet centern förlorade mycket i valet och önskar nu använda tiden för att slicka sina sår. Det sympatiska med att samlingspartiet och socialdemokraterna når varandra är att det betonar det pragmatiska draget som bör finnas i politik, det dåliga är att väljarna kan förvirras av att samma företrädare som för någon vecka sedan på valmöten tog ära och heder av varandra nu skall samsas och vara lojala i en regering.
Vidare i Hufvudstadsbladet stod att läsa om att ett partimöte för sannfinländarna slutade i slagsmål. I Gårdsbacka skulle valresultatet diskuteras. En tillrest partifunktionär ordade om detta men blev tillsagd av lokalordföranden att ”hålla mun”. Besökaren fortsatta att prata. Tidningen berättar då om hur två partivänner med våld försökte kasta ut honom men att han föll till golvet och skadades. Från sjukhuset har han gjort en anmälan om misshandel. Det inträffade säger onekligen en hel del om sannfinländarna och vilken okontrollerbar kraft som nu på ett så remarkabelt sätt stärkt sin ställning i riksdagen. Och om man inom samma parti bråkar när ett framgångsval ska diskuteras så kan endast fantasin sätta gränser för hur oeniga man hade varit ifall åtstramningar eller ansvarstagande reformer stått på agendan!
Att det finns tecken på ett hårdnande klimat märks också då socialdemokratern Kalevi Olin hotades för att han talade svenska på en gata i det starkt finskspråkiga Jyväskylä. Han hade inför valet snackat politik med en svenskspråkig man och kom sedan att förföljas och hotas av tre andra personer. Det visade sig dock att Olin är medlem av boxningssällskapet i Kristianstad! Han tog av sig glasögonen och gjorde sig beredd att möta sina angripare. Det räckte uppenbarligen. Kalevi Olin som tidigare bland annat arbetat i Bromölla och talar flytande svenska kommenterar det inträffade: ”Det här är ett fascistiskt fenomen. Man ska inte ge efter för de här attityderna.”
Hufvudstadsbladet speglar på ett bra sätt händelser i sitt närområde och för oss på andra sidan är det en viktig källa till att försöka förstå Finland. En sak är mycket tydlig och det är att sannfinländarna med sin nyvunna styrka kommer att påverka den politiska utvecklingen. Och i rätt liten utsträckning till det bättre!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
