Presstöd och pressdöd

I USA har det under de senaste tio åren flitigt talats om tidningsdöd. Avisor går i graven. Material flyttas från tryckta publikationer till nätet. En klassisk tidskrift som Newsweek går inte längre att köpa i kiosken. Litet yrvaket tycks den debatten nu kommit även till Sverige.

 

För 30-40 år sedan var det inte helt ovanligt att större orter hade både en dominerande tidning och någon eller några konkurrenter. De flesta andratidningar har nu försvunnit eller köpts av den dominerande aktören.

 

Som ett resultat av den första stora ”pressdöden” började det laboreras med presstöd i Sverige. I dag en budgetpost på drygt 500 miljoner kronor. Och trots de rätt omfattande resurser som pumpas in i branschen fortsätter liemannen sin tur på landets redaktioner. I den mån det inte handlar om total nedläggning stängs lokalredaktioner eller dras det ned på ambitionerna.

 

Allt för sällan uppmärksammas hur presstödet snedvridit konkurrensen. Och det samtidigt som den existerande reklamskatten är en ekonomisk börda för de tidningar som faktiskt lyckas dra in annonser. Risken är stor att dagens ordning leder till ytterligare urholkning som gör att papperstidningarnas dagar kan vara räknade. Med färre relevanta texter och gedigna analyser minskar anledningen att lägga ned en slant på prenumeration eller styckeköp. Istället går det ju att leta information och enklare telegram på nätet.

 

Allt detta konstaterat med sorg då jag själv verkligen föredrar pappersversionen framför det nätet erbjuder. Det är något speciellt med att kunna bläddra i tidningen, känna doften av papper och trycksvärta.

 

För någon dag sedan skrev kulturministern att presstödet måste förändras. Hon hävdade med rätta att det inte kan vara statens uppgift att hålla vissa mediekoncerner under armarna. Tillsammans med kollegan Mats Johansson, tidigare politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, utvecklade vi resonemangen på DN Debatt. Bland annat skrev vi:

 

”Även på lägre nivå är driftstödet snedvridande; det är dess syfte, att gynna vissa producenter på andras bekostnad. Det är ett selektivt statsstöd på politiska grunder, vilket är extra känsligt på mediefrihetens område. Därför borde det successivt avskaffas, som vi föreslog på denna plats 2007 som ledamöter av riksdagens kulturutskott och var nära att vinna gehör för i alliansens dåvarande mediegrupp, vad gällde storstadsstödet, innan framgångsrik lobbying stoppade en radikal reformering.

 

En mandatperiod senare fortsätter läsare och annonsörer att göra andra val än den politiska majoriteten önskar; andelen av den vuxna befolkningen som dagligen säger sig läsa en betald morgontidning har minskat från tre fjärdedelar till två tredjedelar. Av de ’andratidningar’ som presstödet skulle rädda finns få kvar i egen regi; på de flesta orter har konkurrenten eller annan koncern tagit över ägandet. Huvudskälet för stödet – att ’rädda’ den socialdemokratiska pressen – har alltså bortfallit.

 

Ändå fortsätter stödet att betalas ut som förr, mer än en halv miljard om året, även till vinstgivande bolag. Mindre observerat, dolt bakom mångfaldskulissen, är det faktum att av de nu cirka 90 tidningar som får driftstöd är något dussin mer eller mindre partinära organ, minoritetsblad eller rena försörjningsprojekt med ringa spridning. Om dessa titlar inte kan överleva på egen hand som nätpublikationer borde de under presstödets fortsatta avvecklingsfas kunna hänvisas till andra stödformer som t ex partistödet, regionalpolitiska satsningar eller kulturrådets tidskriftsstöd.

 

En minskning av kostnaderna för ett ineffektivt stödsystem skulle kunna finansiera den mest angelägna reformen på området, att avskaffa den extra beskattning på dagstidningar som reklamskatten innebär. Sedan 2002 har riksdagen varit enig om att hela reklamskatten ska avvecklas. Att ta bort en snedvridande skatt är inte detsamma som bygga på stödet utan ett sätt att krympa systemet eftersom stödbeloppet kunde minskas med motsvarande summa.

 

I väntan på att det ekonomiska läget infinner sig för att avskaffa hela reklamskatten vore det rimligt att i en utsatt situation för dagspressen åtminstone lindra dess extra börda genom att ta bort en kontraproduktiv beskattning som styr annonsintäkter bort från tidningar till obeskattad reklam i kommersiell tv, radio och på nätet. Det är inte möjligt att förstå samhällsnyttan av ett system som gör att organ som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, ledande sociala medier, ska betala tiotals miljoner om året i extra skatt medan intäkterna i asociala hatmedier på nätet är skattebefriade. De uppåt hundra miljoner kronor per år som trettiotalet betalande tidningar levererar till finansiering av presstödet är en liten peng i statskassan men stora pengar för de redaktioner över hela landet som nu skär bort tjänst efter tjänst, långt utöver normal rationalisering.

 

Dagspressens nuvarande kris är strukturell, inte konjunkturell. Den har förvärrats av statliga regleringar och beskattning, men också av ägarna själva. Huvudproblemet är inte läsarnas flykt från mediet utan att betalarna har styrts bort från huvudprodukten - den betalda papperstidningen – genom utgivarnas strategiska val att skänka bort innehållet på nätet. Så mycket var det alltså värt; inte undra på att prenumeranter och annonsörer drog sina slutsatser och gjorde rationella val, bort från papperstidningen. Att annonspengarna flyttar till obeskattade medier har bidragit till papperstidningarnas kvalitetsförluster; nätjournalistiken har sina förtjänster men kan inte ersätta en djupare nyhetsförmedling och samhällsanalys.”

 

Hela vår artikel på DN Debatt finns här:

http://www.dn.se/debatt/presstodet-har-gjort-sitt-och-bor-avskaffas

Mer om Finland

Allt talar för att Finland efter den andra och avgörande omgången av presidentvalet kommer att ha samlingspartisten Sauli Niinistö som ny statschef de kommande sex åren. Det är ett gott val. De grönas Pekka Haavisto har gjort en formidabel kampanj. Alla bedömare och kommentatorer är också överens om att det var sakinriktat och värdigt. Politik kan vara både spännande och avgörande samtidigt som argumenten bryts med respekt för varandra.

För egen del har jag genom anföranden och i artiklar försökt väcka intresse för valet i Finland. Rent allmänt är den mediala bevakningen i Sverige av vårt närområde svagt. Vid första omgången i det finska presidentvalet 22 januari fanns få journalister på plats och dagen efter lyckades Stockholmstidningar både publicera fel bild på segraren som galen valstatistik.

För några dagar sedan (31 januari) skrev jag ett inlägg i Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Det finns tyvärr inte utlagt på webben. Däremot har det glädjande kommit en del synpunkter från läsare i Finland. Fortsatt dialog uppskattas och det är ett sant nöje att som svensk förtroendevald föra samtal med finska medborgare. Hufvudstadsbladet är mycket viktig som kulturbrygga mellan våra länder då vi genom tidningens bevakning har möjlighet att följa centrala händelser och skeenden i vårt östra grannland på vårt eget modersmål.

I Kvällsposten har jag haft en annan artikel om valet. Bland annat skriver jag:

”Oviljan gentemot Finland kan inte ens förklaras med att det är svårt. Även om det för en journalist som anstränger sig är relativt enkelt att följa danska och norska förhållanden har vi ju som svenskar allt serverat på silverbricka då det finns hemsidor, tidningar, radio- och TV-kommentarer på vårt eget modersmål i tvåspråkighetens Finland!

Dessutom är en del av det som händer nyttigt att reflektera kring ur svenskt perspektiv. Skillnader mellan centrum och periferi både i fråga om kandidater som föredras och när det gäller valdeltagande är väl värt att tänka på. Faran för tudelning men även ambitionen att hålla samman är inte unik för Finland. De utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningarna är delade och inom just dessa områden har presidenten inflytande och formellt står som överbefälhavare för försvarsmakten. Och en förhållandevis ren valrörelse i stor utsträckning fri från personliga angrepp är ett föredöme.

Det finns nog en och annan i Finland som vill förklara den taffliga och bitvis dåliga svenska mediebevakningen av presidentvalet med överlägsenhet och storebrorskomplex. För egen del är jag rädd att det är djupare och allvarligare än så. Historielösheten är mer utbredd i Sverige. Bristen på kunskap och förståelse om det som varit gör det svårt att orientera sig i samtiden och inse hur framtidens utmaningar kan gestalta sig. Den finska skolans resultat är inom många områden bättre än den svenska skolans. Därför finns det också skäl att anta att även kunskaperna om historia är bredare och djupare. Det är viktigt för morgondagen. Och betydelsefullt för att förstå sitt geografiska närområde. Bevakningen av det finska presidentvalet visar att Sverige har en hel del att rätta till. Både ifråga om redaktionernas prioriteringar som behovet av historiekunskaper.”

Hela artikeln i Kvällsposten finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2698135/debatt-finlands-val-borde-vara-vart

Revolutionsromantik!

Under ett par dagar rapporterades det flitigt i svenska media från det kubanska kommunistpartiet samlat till kongress. Det meddelades både att Fidel Castro drog sig tillbaka som förstesekreterare som att nya ekonomiska reformer var att vänta i och med att kubanerna skulle ges möjlighet att äga sin bostad. Redan sedan tidigare har det varit OK att inneha kläder som köksredskap! Betydligt mindre har sagts om de oppositionella som fortfarande sitter inspärrade som politiska fångar och frånvaron av politiska reformer.

När exempelvis den chilenska presidentens parti har stort årligt möte, spanska PP har kongress eller någon av de polska politiska rörelserna samlas blir det inte en krusning på den mediala vattenytan. Inte ens större samlingar i våra nordiska grannländer tilldrar sig något som helst intresse. Det märkliga med denna nyhetsvärdering är dessutom att tyska CDU eller danska Venstre påverkar den svenska vardagen långt mer genom att tankarna kan bli regeringspolitik i Berlin och Köpenhamn än vad kommunisterna hittar på i Havanna.

Det kubanska kommunistpartiet betyder i praktiken ingenting för Europa. I bästa fall skulle steg mot demokrati och frihet kunna vara av betydelse för kubanerna. Däremot visar intresset på den revolutionsromantik som fortfarande råder i Sverige i allmänhet och bland journalister i synnerhet. Kommunismen har ju gjort ekonomisk och politisk bankrutt i land efter land. Några få regimer återstår dock. De omges av ett rödfärgat skimmer!

Klanen Castro, Kubas härskarfamilj, har kultstatus bland revolutionsromantikerna. Makten har de röda haft i 50 år efter att erövrat den med vapenmakt. Decennier av vanstyre och politiskt vansinne har resulterat i förtryck, tortyr och fattigdom. I likhet med andra kommunistiska experiment leder det till dubbelmoral i form av både svartväxling och prostitution. Bilder av verkligheten som sällan lyfts fram utan istället kommer ett glättigt reportage om sjukvården eller idrotten på Kuba.

Det pikanta med den tveksamma nyhetsvärderingen fulländas med redaktionernas ointresse av att motivera att just kubanska kommunistpartiet ges TV- och radiotid samt utrymme i tidningarna istället för att exempelvis demokratiska europeiska partier tillmäts något intresse.

Den dag det finns anledning att rapportera från Havanna är då det tillkännages att diktaturen upphör, oppositionen tillåts och den praktiserade socialismen ersätts av mångfald och en rättstyrd ordning. Fram till dess är förkärleken för Kuba inget annat än utslag av kommunismnostalgi! Rätt förfärligt!

Avskaffa presstödet

Rätt många har haft synpunkter på det faktum att skattebetalarna med hjälp av presstöd nu skall vara med och delfinansiera Nationaldemokraternas medlemstidning. De flesta vill väl inget ha att göra med Nationell Idag. Samtidigt uppfylls gällande regelverk. Något märkligt kan det ju tyckas att diskussionen kommer igång först nu om vad presstödet används till. Sedan tidigare får publikationer som Internationalen och Proletären statligt stöd. Totalt sett kostar denna ordning 500 miljoner kronor om året. Pengar som rimligtvis kunnat användas på ett annat sätt till nytta för kultur och media utan att nationaldemokratiska eller trotskistiska avisor hålls under armarna.

I en artikel har jag utvecklat en del av tankarna: ” Markeringen mot Nationell Idag är begriplig. Det är en publikation ingen seriös person vill befatta sig med. Pikant är det att samtidigt som en mängd skolor landet runt förbjuder alla partier inför årets val att informera eleverna av rädsla för att även nationaldemokraterna ska nästla sig in så ger det offentliga med andra handen miljonstöd till det lilla obskyra partiets tidning. Många tycker nog att det hade varit bättre att öppna skolorna för seriösa politiska företrädare och istället stänga kassaluckan till Nationell Idag.”

Vilka är det då utöver Nationell Idag som får del av skattebetalarnas pengar: ”För presstödet pumpas redan in i ett antal tvivelaktiga tidningar som på goda grunder kan ifrågasättas för sitt politiska innehåll. Enligt Presstödsnämndens egna uppgifter fick 2009 oberoende socialistiska Flamman 2 910 000 kronor, trotskisternas Internationalen 1 679 000, Kuba- och Nordkoreahyllande marxist-leninistiska Proletären 2 239 000 samt trotskistiska Offensiv 2 239 000 kronor. Det har möjliggjort publiceringen av artiklar som ’Kubanska revolutionen 50 år’, ’Endast socialism kan säkra revolutionen i Venezuela’ samt ’Hos Marx och Lenin i London”.

Slutsatsen som kan dras: ”Alternativet är avskaffat presstöd. Och det är ju ingen dum idé.”

Hela artikeln finns exempelvis på: http://hd.se/ledare/2010/05/12/avskaffa-presstodet/