Presstöd och pressdöd

I USA har det under de senaste tio åren flitigt talats om tidningsdöd. Avisor går i graven. Material flyttas från tryckta publikationer till nätet. En klassisk tidskrift som Newsweek går inte längre att köpa i kiosken. Litet yrvaket tycks den debatten nu kommit även till Sverige.

 

För 30-40 år sedan var det inte helt ovanligt att större orter hade både en dominerande tidning och någon eller några konkurrenter. De flesta andratidningar har nu försvunnit eller köpts av den dominerande aktören.

 

Som ett resultat av den första stora ”pressdöden” började det laboreras med presstöd i Sverige. I dag en budgetpost på drygt 500 miljoner kronor. Och trots de rätt omfattande resurser som pumpas in i branschen fortsätter liemannen sin tur på landets redaktioner. I den mån det inte handlar om total nedläggning stängs lokalredaktioner eller dras det ned på ambitionerna.

 

Allt för sällan uppmärksammas hur presstödet snedvridit konkurrensen. Och det samtidigt som den existerande reklamskatten är en ekonomisk börda för de tidningar som faktiskt lyckas dra in annonser. Risken är stor att dagens ordning leder till ytterligare urholkning som gör att papperstidningarnas dagar kan vara räknade. Med färre relevanta texter och gedigna analyser minskar anledningen att lägga ned en slant på prenumeration eller styckeköp. Istället går det ju att leta information och enklare telegram på nätet.

 

Allt detta konstaterat med sorg då jag själv verkligen föredrar pappersversionen framför det nätet erbjuder. Det är något speciellt med att kunna bläddra i tidningen, känna doften av papper och trycksvärta.

 

För någon dag sedan skrev kulturministern att presstödet måste förändras. Hon hävdade med rätta att det inte kan vara statens uppgift att hålla vissa mediekoncerner under armarna. Tillsammans med kollegan Mats Johansson, tidigare politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, utvecklade vi resonemangen på DN Debatt. Bland annat skrev vi:

 

”Även på lägre nivå är driftstödet snedvridande; det är dess syfte, att gynna vissa producenter på andras bekostnad. Det är ett selektivt statsstöd på politiska grunder, vilket är extra känsligt på mediefrihetens område. Därför borde det successivt avskaffas, som vi föreslog på denna plats 2007 som ledamöter av riksdagens kulturutskott och var nära att vinna gehör för i alliansens dåvarande mediegrupp, vad gällde storstadsstödet, innan framgångsrik lobbying stoppade en radikal reformering.

 

En mandatperiod senare fortsätter läsare och annonsörer att göra andra val än den politiska majoriteten önskar; andelen av den vuxna befolkningen som dagligen säger sig läsa en betald morgontidning har minskat från tre fjärdedelar till två tredjedelar. Av de ’andratidningar’ som presstödet skulle rädda finns få kvar i egen regi; på de flesta orter har konkurrenten eller annan koncern tagit över ägandet. Huvudskälet för stödet – att ’rädda’ den socialdemokratiska pressen – har alltså bortfallit.

 

Ändå fortsätter stödet att betalas ut som förr, mer än en halv miljard om året, även till vinstgivande bolag. Mindre observerat, dolt bakom mångfaldskulissen, är det faktum att av de nu cirka 90 tidningar som får driftstöd är något dussin mer eller mindre partinära organ, minoritetsblad eller rena försörjningsprojekt med ringa spridning. Om dessa titlar inte kan överleva på egen hand som nätpublikationer borde de under presstödets fortsatta avvecklingsfas kunna hänvisas till andra stödformer som t ex partistödet, regionalpolitiska satsningar eller kulturrådets tidskriftsstöd.

 

En minskning av kostnaderna för ett ineffektivt stödsystem skulle kunna finansiera den mest angelägna reformen på området, att avskaffa den extra beskattning på dagstidningar som reklamskatten innebär. Sedan 2002 har riksdagen varit enig om att hela reklamskatten ska avvecklas. Att ta bort en snedvridande skatt är inte detsamma som bygga på stödet utan ett sätt att krympa systemet eftersom stödbeloppet kunde minskas med motsvarande summa.

 

I väntan på att det ekonomiska läget infinner sig för att avskaffa hela reklamskatten vore det rimligt att i en utsatt situation för dagspressen åtminstone lindra dess extra börda genom att ta bort en kontraproduktiv beskattning som styr annonsintäkter bort från tidningar till obeskattad reklam i kommersiell tv, radio och på nätet. Det är inte möjligt att förstå samhällsnyttan av ett system som gör att organ som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, ledande sociala medier, ska betala tiotals miljoner om året i extra skatt medan intäkterna i asociala hatmedier på nätet är skattebefriade. De uppåt hundra miljoner kronor per år som trettiotalet betalande tidningar levererar till finansiering av presstödet är en liten peng i statskassan men stora pengar för de redaktioner över hela landet som nu skär bort tjänst efter tjänst, långt utöver normal rationalisering.

 

Dagspressens nuvarande kris är strukturell, inte konjunkturell. Den har förvärrats av statliga regleringar och beskattning, men också av ägarna själva. Huvudproblemet är inte läsarnas flykt från mediet utan att betalarna har styrts bort från huvudprodukten - den betalda papperstidningen – genom utgivarnas strategiska val att skänka bort innehållet på nätet. Så mycket var det alltså värt; inte undra på att prenumeranter och annonsörer drog sina slutsatser och gjorde rationella val, bort från papperstidningen. Att annonspengarna flyttar till obeskattade medier har bidragit till papperstidningarnas kvalitetsförluster; nätjournalistiken har sina förtjänster men kan inte ersätta en djupare nyhetsförmedling och samhällsanalys.”

 

Hela vår artikel på DN Debatt finns här:

http://www.dn.se/debatt/presstodet-har-gjort-sitt-och-bor-avskaffas