Presstöd och pressdöd

I USA har det under de senaste tio åren flitigt talats om tidningsdöd. Avisor går i graven. Material flyttas från tryckta publikationer till nätet. En klassisk tidskrift som Newsweek går inte längre att köpa i kiosken. Litet yrvaket tycks den debatten nu kommit även till Sverige.

 

För 30-40 år sedan var det inte helt ovanligt att större orter hade både en dominerande tidning och någon eller några konkurrenter. De flesta andratidningar har nu försvunnit eller köpts av den dominerande aktören.

 

Som ett resultat av den första stora ”pressdöden” började det laboreras med presstöd i Sverige. I dag en budgetpost på drygt 500 miljoner kronor. Och trots de rätt omfattande resurser som pumpas in i branschen fortsätter liemannen sin tur på landets redaktioner. I den mån det inte handlar om total nedläggning stängs lokalredaktioner eller dras det ned på ambitionerna.

 

Allt för sällan uppmärksammas hur presstödet snedvridit konkurrensen. Och det samtidigt som den existerande reklamskatten är en ekonomisk börda för de tidningar som faktiskt lyckas dra in annonser. Risken är stor att dagens ordning leder till ytterligare urholkning som gör att papperstidningarnas dagar kan vara räknade. Med färre relevanta texter och gedigna analyser minskar anledningen att lägga ned en slant på prenumeration eller styckeköp. Istället går det ju att leta information och enklare telegram på nätet.

 

Allt detta konstaterat med sorg då jag själv verkligen föredrar pappersversionen framför det nätet erbjuder. Det är något speciellt med att kunna bläddra i tidningen, känna doften av papper och trycksvärta.

 

För någon dag sedan skrev kulturministern att presstödet måste förändras. Hon hävdade med rätta att det inte kan vara statens uppgift att hålla vissa mediekoncerner under armarna. Tillsammans med kollegan Mats Johansson, tidigare politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, utvecklade vi resonemangen på DN Debatt. Bland annat skrev vi:

 

”Även på lägre nivå är driftstödet snedvridande; det är dess syfte, att gynna vissa producenter på andras bekostnad. Det är ett selektivt statsstöd på politiska grunder, vilket är extra känsligt på mediefrihetens område. Därför borde det successivt avskaffas, som vi föreslog på denna plats 2007 som ledamöter av riksdagens kulturutskott och var nära att vinna gehör för i alliansens dåvarande mediegrupp, vad gällde storstadsstödet, innan framgångsrik lobbying stoppade en radikal reformering.

 

En mandatperiod senare fortsätter läsare och annonsörer att göra andra val än den politiska majoriteten önskar; andelen av den vuxna befolkningen som dagligen säger sig läsa en betald morgontidning har minskat från tre fjärdedelar till två tredjedelar. Av de ’andratidningar’ som presstödet skulle rädda finns få kvar i egen regi; på de flesta orter har konkurrenten eller annan koncern tagit över ägandet. Huvudskälet för stödet – att ’rädda’ den socialdemokratiska pressen – har alltså bortfallit.

 

Ändå fortsätter stödet att betalas ut som förr, mer än en halv miljard om året, även till vinstgivande bolag. Mindre observerat, dolt bakom mångfaldskulissen, är det faktum att av de nu cirka 90 tidningar som får driftstöd är något dussin mer eller mindre partinära organ, minoritetsblad eller rena försörjningsprojekt med ringa spridning. Om dessa titlar inte kan överleva på egen hand som nätpublikationer borde de under presstödets fortsatta avvecklingsfas kunna hänvisas till andra stödformer som t ex partistödet, regionalpolitiska satsningar eller kulturrådets tidskriftsstöd.

 

En minskning av kostnaderna för ett ineffektivt stödsystem skulle kunna finansiera den mest angelägna reformen på området, att avskaffa den extra beskattning på dagstidningar som reklamskatten innebär. Sedan 2002 har riksdagen varit enig om att hela reklamskatten ska avvecklas. Att ta bort en snedvridande skatt är inte detsamma som bygga på stödet utan ett sätt att krympa systemet eftersom stödbeloppet kunde minskas med motsvarande summa.

 

I väntan på att det ekonomiska läget infinner sig för att avskaffa hela reklamskatten vore det rimligt att i en utsatt situation för dagspressen åtminstone lindra dess extra börda genom att ta bort en kontraproduktiv beskattning som styr annonsintäkter bort från tidningar till obeskattad reklam i kommersiell tv, radio och på nätet. Det är inte möjligt att förstå samhällsnyttan av ett system som gör att organ som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, ledande sociala medier, ska betala tiotals miljoner om året i extra skatt medan intäkterna i asociala hatmedier på nätet är skattebefriade. De uppåt hundra miljoner kronor per år som trettiotalet betalande tidningar levererar till finansiering av presstödet är en liten peng i statskassan men stora pengar för de redaktioner över hela landet som nu skär bort tjänst efter tjänst, långt utöver normal rationalisering.

 

Dagspressens nuvarande kris är strukturell, inte konjunkturell. Den har förvärrats av statliga regleringar och beskattning, men också av ägarna själva. Huvudproblemet är inte läsarnas flykt från mediet utan att betalarna har styrts bort från huvudprodukten - den betalda papperstidningen – genom utgivarnas strategiska val att skänka bort innehållet på nätet. Så mycket var det alltså värt; inte undra på att prenumeranter och annonsörer drog sina slutsatser och gjorde rationella val, bort från papperstidningen. Att annonspengarna flyttar till obeskattade medier har bidragit till papperstidningarnas kvalitetsförluster; nätjournalistiken har sina förtjänster men kan inte ersätta en djupare nyhetsförmedling och samhällsanalys.”

 

Hela vår artikel på DN Debatt finns här:

http://www.dn.se/debatt/presstodet-har-gjort-sitt-och-bor-avskaffas

Dagens debatter

I dag har det varit konstitutionsutskottets ärenden i kammaren. Ett av de intressantare ärendena var förslaget till reformerad grundlag. Efter ett antal års utredande tas nu ett förslag i bred enighet. Fördelen är att stora konstitutionella förändringar sker i samverkan över parti- och blockgränserna, nackdelen är att viktiga principiella skillnader och olikheter i svensk politik sopas under matten. Bitvis var argumenten intressanta och bortom de traditionella ställningsstriderna i kammaren. Ett inlägg av Peter Eriksson (MP) fick rent av ett instämmande av mig till andra ledamöters muntra tillrop.

Morgan Johansson anförde socialdemokraterna och gjorde det på sedvanligt klasskampsretoriskt vis. I målandet av sina bilder väljer han inte pensel utan sopkvast! Han hoppades nu att den framlagda kompromissen innebär att förslag om exempelvis konstitutionsdomstol eller ytterligare sänkt personvalsgräns inte kommer att läggas fram på 30-40 år. Menar han därmed att S också kommer att avstå från andra förslag om ändrad grundlag som avskaffad monarki? Tror inte det!

För egen del hoppas jag på debatt och diskussion. Bland annat sa jag: ”En konstitution, en grundlag, kan ses som ett lapptäcke av olika lösningar, principer och idétraditioner. Det ena landet är inte det andra likt, även om vi tittar på så nära grannar som Finland, Danmark, Tyskland och Storbritannien som alla kan beskrivas som öppna demokratiska samhällen med tydliga välfärdsambitioner.
Vi väver inte en ny grundlagsmatta i dag, men möjligtvis läggs några nya tankemässiga trådar i varpen som kan vara bra för framtiden om mattfransarna kammas ordentligt.
Ett ärende som handlar om en reformerad grundlag hade i många andra länder väckt större uppståndelse och debatt än som – detta är tråkigt – nu skett i Sverige. Även om konstitutionella frågor naturligtvis inte kan mätas med vardagens utmaningar i form av frågor om jobb, om familjens ekonomi, om vad som händer med barnens förskola eller om den cancersjuka vännens vård är en grundlag någonting viktigt. Detta är också så betydelsefullt att det krävs två riksdagsbeslut med val emellan.
Kanske kan det här bli frågor för kommande valrörelse. Och kanske kan det bli frågor som väcker ett nytt intresse och nya utredningar längre fram.”

Dagens andra stora debatt gällde förslaget om förändringar av presstödet. Tyvärr innebär det att dagens ordning består med endast vissa begränsningar av stödet till storstadstidningar. Min analys var följande: ” Den fråga man rimligtvis kan ställa är om inte pengarna hade kunnat användas bättre. Stödet till dagspressen kostar årligen ungefär 500 miljoner kronor. Hur många fler områden inom kultur och medier hade inte kunnat stödjas med hjälp av hela eller delar av den summan? Det hade kunnat handla om både den fria radions koncessionsavgifter som reklamskattens avskaffande.
Presstödet infördes för ungefär 40 år sedan för att förhindra den så kallade tidningsdöden. Då på 1950- och 1960-talet fanns ofta två eller rent av tre tidningar på större orter. I dag har i praktiken alla tredjetidningar försvunnit och så även många andratidningar. Så lustigt är det att på sina håll har förstatidningen köpt sin konkurrent och fortsatt att ge ut den samtidigt som man tar ut presstöd för att ge ut andratidningen.
Kanske har presstödet rent av medverkat till utslagningen av tidningar. Man har vant sig vid intäkter i stället för att genomföra ordentliga och genomgripande förändringar av tidningens material, ledning, organisation eller utformning. Stödet kan ha medverkat till att sakta kväva, samtidigt som konkurrenter på andra sidan gatan på förstatidningens redaktion har fått se hur samma typ av nyhetsbevakning, samma typ av grävande journalistik eller kulturanalyser belönats med återkommande överföringar av statliga pengar till andratidningen mitt över gatan.
I dag har också konkurrensen ökat för papperstidningarna. Det finns så många fler nyhetskanaler i dag jämfört med för 20–30 år sedan. Den fråga som ständigt måste ställas är om 500 miljoner till dagspressen med dagens presstöd inte kan användas bättre och mer effektivt till nytta för medier, kultur och opinionsbildning.”

Avskaffa presstödet

Rätt många har haft synpunkter på det faktum att skattebetalarna med hjälp av presstöd nu skall vara med och delfinansiera Nationaldemokraternas medlemstidning. De flesta vill väl inget ha att göra med Nationell Idag. Samtidigt uppfylls gällande regelverk. Något märkligt kan det ju tyckas att diskussionen kommer igång först nu om vad presstödet används till. Sedan tidigare får publikationer som Internationalen och Proletären statligt stöd. Totalt sett kostar denna ordning 500 miljoner kronor om året. Pengar som rimligtvis kunnat användas på ett annat sätt till nytta för kultur och media utan att nationaldemokratiska eller trotskistiska avisor hålls under armarna.

I en artikel har jag utvecklat en del av tankarna: ” Markeringen mot Nationell Idag är begriplig. Det är en publikation ingen seriös person vill befatta sig med. Pikant är det att samtidigt som en mängd skolor landet runt förbjuder alla partier inför årets val att informera eleverna av rädsla för att även nationaldemokraterna ska nästla sig in så ger det offentliga med andra handen miljonstöd till det lilla obskyra partiets tidning. Många tycker nog att det hade varit bättre att öppna skolorna för seriösa politiska företrädare och istället stänga kassaluckan till Nationell Idag.”

Vilka är det då utöver Nationell Idag som får del av skattebetalarnas pengar: ”För presstödet pumpas redan in i ett antal tvivelaktiga tidningar som på goda grunder kan ifrågasättas för sitt politiska innehåll. Enligt Presstödsnämndens egna uppgifter fick 2009 oberoende socialistiska Flamman 2 910 000 kronor, trotskisternas Internationalen 1 679 000, Kuba- och Nordkoreahyllande marxist-leninistiska Proletären 2 239 000 samt trotskistiska Offensiv 2 239 000 kronor. Det har möjliggjort publiceringen av artiklar som ’Kubanska revolutionen 50 år’, ’Endast socialism kan säkra revolutionen i Venezuela’ samt ’Hos Marx och Lenin i London”.

Slutsatsen som kan dras: ”Alternativet är avskaffat presstöd. Och det är ju ingen dum idé.”

Hela artikeln finns exempelvis på: http://hd.se/ledare/2010/05/12/avskaffa-presstodet/