Finland och försvaret

I och med att Svenska folkpartiet bytt ordförande har också Stefan Wallin avgått som försvarsminister och ersatts av Carl Haglund. Den tidigare europaparlamentarikern valde att vid sin första pressträff som nyutnämnd regeringsmedlem betona den nordliga dimensionen. Förvånansvärt få har uppmärksammat detta i Sverige. Jag tycker att det finns all anledning att markera att vi borde ställa oss väldigt positiv till de tankegångar som kan höras i Helsingfors. För några veckor sedan kunde också Nordens statsminister samlade till ett gemensamt möte i Nordnorge berätta om ambitionen att organisera gemensam luftövervakning av Island. Sverige och Finland står utanför Nato, de andra är med. Vissa folkrättsliga aspekter finns självfallet att beakta. Men förmågan att nu genomföra det regeringscheferna talat om blir något av ett test på om ett fördjupat nordiskt samarbete inom försvarsområdet är på riktigt eller bättre lämpar sig för vackra formuleringar att fyra av vid de fina middagstalen.

Norge och har tidigare visat vilja att samverka med Sverige inom ett par olika försvarsområden. Från Danmark kan höras helt nya signaler från den rödgröna regeringen om att det nordiska prioriteras. Det har rent av resulterat i att Saab börjat sondera terrängen ifall intresse finns för Jas Gripen som nästa generations plan efter 2020. Och Finland markerar nu genom Carl Haglund.

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har jag en text om den nye finske försvarsministern och de förhoppningar som kan knytas till honom. Jag tror att Sverige och Finland de kommande åren kan ha stor nytta av varandra inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Båda länderna har att genomföra mer omfattande försvarsberedningar. Och då kan informationer och analyser behöva utväxlas, inte minst om läget i Ryssland. När jag lade ut en länk till min artikel via Facebook var en av de första att gilla denna Finlands gröne miljöminister Ville Niinistö. Det indikerar väl att fler än jag finner detta spännande…

På Brännpunkt noterar jag bland annat: ”Det finns anledning för oss i Sverige att hålla ögonen på Carl Haglund som ny finsk försvarsminister. Hans markeringar är viktiga för Finland och därmed för oss!

Vid den första presskonferensen slog han fast ett starkt intresse för ett djupare försvarssamarbete med de nordiska länderna. Inte minst sa han sig se fram emot att ta över ordförandeskapet i Nordefco (Nordic Defence Cooperation) som handlar om samverkan kring försvarsmateriel. En alldeles korrekt slutsats är att med krympande ekonomi blir det ännu viktigare att samordna och nå stordriftsfördelar. Även om en del positivt redan skett kan mer göras. En ambitionsökning från finsk sida är välkommen, inte minst med tanke på sparplaner på bortåt åtta miljarder kronor som drabbat det egna försvaret!

Sverige har med Norge utvecklat det gemensamma artillerisystemet Archer vilket beräknas ha minskat kostnaderna med ett par hundra miljoner. Och nyligen beslutade stortinget i Oslo om renovering av befintliga och köp av nya stridsfordon till ett värde av sju miljarder svenska kronor som kom BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik till del. Det visar på fördelarna av samarbete och samverkan!/…/

Bland de främsta uppgifterna i närtid pekar Finlands försvarsminister ut beredningen av den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. Han hoppas att alla partier kommer att delta i det arbetet. Även i Sverige kommer en försvarsberedning att tillsättas. Onekligen skulle det finnas ett värde i att båda länderna - när det nu ska göras en gedigen analys - tar hjälp av varandra. Många av utmaningarna är nämligen delade som två alliansfria länder i Norra Europa, med Östersjön som det centrala närområdet, och i Rysslands närhet. Våra gemensamma försvar ska rimligtvis kunna komplettera varandra och analysen av både händelseutvecklingen i Ryssland som exempelvis de tre baltiska republikernas förmåga är av central betydelse.

Den nordiska utgångspunkten har framtiden för sig!”

Hela artikeln på SvD Brännpunkt finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-har-mycket-att-vinna-pa-samarbete-med-finland_7335880.svd

Min medalj och Åland

Visst finns mycket på Åland som påminner om Sverige. Det gemensamma språket är en bro av kultur och identitet som binder samman det landskap som är en självstyrande del av republiken Finland med det västra grannlandet. För 90 år sedan löstes vad som såg ut att bli en svår internationell konflikt med hjälp av Nationernas Förbund. En kompromiss värktes fram som innebar att alla fick något. Det är knappast någon tillfällighet att Åland är den mest välmående och trygga delen av Finland. Självstyret har använts klokt. Sjöfarten och handeln har skapat en stark företagsamhet. Bortåt 2 500 företag finns på en befolkning som ligger runt 28 000. Och på öarna vajar den blågula flaggan med rött kors som fullt ut tilläts och accepterades av Finland först på 1950-talet. För andra delar av världen tjänar detta som ett föredöme hur man fredligt kan hantera minoritetsfrågor och regionala/nationella aspirationer. Tänk vad samma sorts mogenhet hade kunnat betyda för Irland, Baskien eller delar av Mellanöstern!

Litenhet märks på de små kommunerna. Den minsta har endast drygt 100 medborgare. I Finland planeras för ett antal kommunsammanslagningar och förändringar. Det talas skämtsamt om att i framtiden kommer endast 17 att finnas kvar: Helsingfors som täcker hela Finland och så de 16 som finns på Åland! Naturligtvis ställer det ett starkt tryck på den offentliga servicen och vad den kan leverera. Men det finns också en ambition att byarna på de många öarna ska leva vidare. Just nu går det att glädja sig åt en växande befolkning, inte minst genom att människor flyttar tillbaka efter att ha bott i Sverige. Det talas om arbetskraftsbrist och försök görs att locka folk från andra håll, ett särskilt intresse visas dem som kommer från de tre baltiska republikerna. Vid besök på Föglö, en kommun med ungefär 600 invånare 30 minuter ut med färja, kan de kommunala företrädarna stolt visa upp de nya hus som uppförts av nyinflyttade. Här bor en familj från Estland, och här en från Lettland…

Mitt senaste besök på Åland kombinerades med att landskapsregeringen kunde överräcka den medalj jag oväntat tilldelades i april. Det är Ålands 75-årssjälvstyrelsemedalj som delas ut vart femte år för framgångsrik verksamhet till gagn för landskapet. Som svensk hör det inte till vanligheterna att få den. Extra roligt var det att regeringschefen lantrådet Camilla Gunell (S) ordnade överlämnandet vid en lunch i vilken även deltog utbildnings- och kulturminister Johan Ehn (M), näringsminister Fredrik Karlström (Ob samling) och infrastrukturminister Veronica Thörnroos (C) från koalitionsregeringen. Alla tre gamla goda vänner.

Självfallet har jag funderat en del kring varför landskapsregeringen uppmärksammar mig. Det kan naturligtvis handla om mitt engagemang för nordiska frågor. Ibland försöker jag påminna politiker och andra i Sverige att det nordiska samarbetet inte alltid finns för vår skull. Särskilt för de självstyrande områdena Grönland, Färöarna och Åland är det av stor betydelse att ha dessa internationella kontaktytor. Sverige med drygt nio miljoner invånare står för nästan 40 procent av Nordens samlade befolkning på 25 miljoner. Rent geografiskt befinner vi oss mitt i Östersjöområdet och vi är en betydande ekonomi. Då har vi också ett ansvar för de andra! Genom Nordiska rådet har åländska politiker getts möjlighet att knyta kontakter med andra företrädare. Nog så viktigt när medlemmar av det lokala parlamentet, Lagtinget, blir ministrar som Gunell, Ehn, Karlström och Thörnroos.

För att markera den egna identiteten har under många år ett önskemål varit att Åland ska ges rätten att nominera författare till Nordiska rådets litteraturpris. Den möjligheten har exempelvis Grönland och Färöarna. Propåerna har avvisats. För något år sedan kom vi att diskutera frågan i den konservativa gruppen. Vi från svensk sida ställde oss bakom kravet från Åland. Och sedan var det nästan litet som råttan på repet. Efter Sverige kom Danmark och Norge. Och efter den konservativa gruppen kom mitten. Och därefter blev beslutet ett faktum!

Är man dessutom förtjust i de tecknade seriefigurerna Asterix och Obelix så finns en stark känsla för den lilla galliska byn som med listighet och gott humör vågar gå sina egna vägar och slå vakt om sin särart. Sådan är också min positiva bild av Åland! Det finns en önskan och förmåga att välja det bästa från både Sverige och Finland. Och det finns en stolthet över den egna särarten och de små egenheterna.

Men viktigaste anledningen till att jag fått självstyrelsemedaljen är måhända mitt engagemang för det språk som är delat och gemensamt mellan Åland och Sverige. För den svenskspråkiga minoriteten i Finland är det naturligtvis en källa till glädje att då och då få känna sig som en del av en majoritet. Svenskan binder samman. Och människor som formulerar sin tankar, som fantiserar och rent av drömmer med samma ord har naturligtvis i sin innersta kärna något djupt delat. Det formar en brygga av historia och traditioner. Det kan ta sig yttre uttryck i form av det blågula eller midsommarfirande med stång och sång. Men ytterst handlar det om att komma varandra riktigt nära såsom bara syskon kan göra.

Mer om Finland

Allt talar för att Finland efter den andra och avgörande omgången av presidentvalet kommer att ha samlingspartisten Sauli Niinistö som ny statschef de kommande sex åren. Det är ett gott val. De grönas Pekka Haavisto har gjort en formidabel kampanj. Alla bedömare och kommentatorer är också överens om att det var sakinriktat och värdigt. Politik kan vara både spännande och avgörande samtidigt som argumenten bryts med respekt för varandra.

För egen del har jag genom anföranden och i artiklar försökt väcka intresse för valet i Finland. Rent allmänt är den mediala bevakningen i Sverige av vårt närområde svagt. Vid första omgången i det finska presidentvalet 22 januari fanns få journalister på plats och dagen efter lyckades Stockholmstidningar både publicera fel bild på segraren som galen valstatistik.

För några dagar sedan (31 januari) skrev jag ett inlägg i Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Det finns tyvärr inte utlagt på webben. Däremot har det glädjande kommit en del synpunkter från läsare i Finland. Fortsatt dialog uppskattas och det är ett sant nöje att som svensk förtroendevald föra samtal med finska medborgare. Hufvudstadsbladet är mycket viktig som kulturbrygga mellan våra länder då vi genom tidningens bevakning har möjlighet att följa centrala händelser och skeenden i vårt östra grannland på vårt eget modersmål.

I Kvällsposten har jag haft en annan artikel om valet. Bland annat skriver jag:

”Oviljan gentemot Finland kan inte ens förklaras med att det är svårt. Även om det för en journalist som anstränger sig är relativt enkelt att följa danska och norska förhållanden har vi ju som svenskar allt serverat på silverbricka då det finns hemsidor, tidningar, radio- och TV-kommentarer på vårt eget modersmål i tvåspråkighetens Finland!

Dessutom är en del av det som händer nyttigt att reflektera kring ur svenskt perspektiv. Skillnader mellan centrum och periferi både i fråga om kandidater som föredras och när det gäller valdeltagande är väl värt att tänka på. Faran för tudelning men även ambitionen att hålla samman är inte unik för Finland. De utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningarna är delade och inom just dessa områden har presidenten inflytande och formellt står som överbefälhavare för försvarsmakten. Och en förhållandevis ren valrörelse i stor utsträckning fri från personliga angrepp är ett föredöme.

Det finns nog en och annan i Finland som vill förklara den taffliga och bitvis dåliga svenska mediebevakningen av presidentvalet med överlägsenhet och storebrorskomplex. För egen del är jag rädd att det är djupare och allvarligare än så. Historielösheten är mer utbredd i Sverige. Bristen på kunskap och förståelse om det som varit gör det svårt att orientera sig i samtiden och inse hur framtidens utmaningar kan gestalta sig. Den finska skolans resultat är inom många områden bättre än den svenska skolans. Därför finns det också skäl att anta att även kunskaperna om historia är bredare och djupare. Det är viktigt för morgondagen. Och betydelsefullt för att förstå sitt geografiska närområde. Bevakningen av det finska presidentvalet visar att Sverige har en hel del att rätta till. Både ifråga om redaktionernas prioriteringar som behovet av historiekunskaper.”

Hela artikeln i Kvällsposten finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2698135/debatt-finlands-val-borde-vara-vart

Pekka istället för Paavo

Första omgången av presidentvalet i Finland resulterade i två vinnare och tre förlorare bland de totalt åtta kandidater som ställde upp. Att det jublades bland många samlingspartister är begripligt då den tidigare partiledaren Sauli Niinistö fick 37 procent av rösterna. Han spås allmänt bli den som slutgiltigt segrar i den andra omgången 5 februari. Därmed skulle partiet inte bara ha statsministerämbetet utan även statschefsposten. En stark kontrast till Finland bara för något år sedan med Samlingspartiet utanför regeringsställning och med en rad av socialdemokratiska presidenter. Sauli Niinistö visar också med sina 37 procent att han haft förmågan att gå långt bortom den egna partikretsen för att locka anhängare även om det lilla smolket i glädjebägaren är att han haft ännu starkare stöd i gjorda opinionsmätningar och att ambitionen nog var över 40 procent. På den valvaka jag besökte i Helsingfors träffade jag Bjarne Kallis, en stark kristdemokratisk profil och tidigare presidentkandidat, som nu helhjärtat stödde Niinistö. Och istället för att kopplas ihop med ett bestämt parti har Niinistös supportrar burit pins i form av rullskridskor för der är en sport han själv gillar att utöva.

Personvalsinslaget är tydligt. En del väljare betonar just detta att det gäller att fundera igenom vad man själv står för att sedan försöka finna en passande kandidat. Även ett visst mått av taktikröstande kan kanske märkas där många planerar för den andra omgången. Att de grönas Pekka Haavisto kom på en hedrande andraplats är kanske den stora valskrällen. Särskilt väl har han gått i Helsingfors med nära på lika stark uppbackning som Niinistö. Även i en del andra större städer finns stöd. Ett lugnt och värdigt sätt gör honom till en mycket respekterad kandidat. Statsministern förklarade på Niinistös valvaka att de två personer som nu får mötas i den avgörande sammandrabbningen båda är värdiga och goda representanter för Finland. De gröna är ju ett uttalat mycket mer liberalt och ideologiskt medvetet parti än det i Sverige. Skämtsamt brukar det benämnas som ”Samlingspartiets parkavdelning”. För många finländare som skämts över sannfinländarnas framgångar i förra årets riksdagsval kan en röst på Haavisto också tolkas som en protest mot den grova retoriken.

Centernestorn Paavo Väyrynen har nu gjort sin sista presidentvalskampanj. Han har försökt och försökt. Nu blev det en tredjeplats och därmed snuvade Haavisto honom på en andra omgång. För centern som länge betraktats som ett statsbärande parti i Finland är detta känsligt då riksdagsvalet också blev en besvärande tillbakagång. De kommande månaderna lär det grubblas kring vilket förhållningssätt som partiet ska inta. I oktober är det dags för lokalval där de för fyra år sedan ledde till att Samlingspartiet då smått sensationellt blev landets största parti. Motstånd mot kommunsammanslagningar och missnöje kan bli den väg centern väljer. Samtidigt finns en stor fara i att bara vara emot och inte för någonting.

Och rent tragiskt blev det för förre statsministern Paavo Lippponen som inte ens kom upp i sju procent! Nordens socialdemokrater kan generellt sägas ha det kämpigt och utmanas. Efter en lång rad av år med kontroll över presidentämbetet kommer så detta magplask i valet. Även borgerliga sympatisörer kan lida med Lipponen som är respekterad och högaktad, inte minst som en stark EU-vän. Hans politiska karriär avslutas nu på ett närmast förnedrande sätt. För socialdemokraterna som ett av regeringens sex partier kan detta dåliga resultat också tas som intäkt på att man måste profilera sig. Det kan leda till slitningar speciellt som nu stora besparingar och neddragningar planeras på grund av ett kärvt ekonomiskt läge.

Eva Biaudet från Svenska folkpartiet har varit duktig med sin kampanj och har stark utstrålning. Hon är långt bättre än de cirka 2,7 procent av rösterna som skrapades ihop. Sannolikt är det så att hennes möjliga väljargrupper delats upp mellan två andra. De mer borgerliga krafterna stödde Niinistö på en gång medan de vänsterliberala krafter som står henne närmast haft en ännu tydligare lysande stjärna i Haavisto. Av alla dem som kan ses som förlorare efter söndagens val är Eva Biaudet den som har framtiden för sig. Dock räckte den inte till en andra omgång 5 februari!

Finlands val - Sveriges medier

Som politiskt intresserad är ju alltid alla former av val spännande. I många andra länder finns också personer som jag känner vilka kandiderar, eller åtminstone partier som ställer upp vilka jag haft kontakt med. Det personliga skänker krydda och nerv.

Sedan finns det politiska förändringar som är viktiga och av betydelse för Sverige som land beroende på vilken politik som kommer att drivas som resultat av folkets val. Just nu visas ett stort intresse för det som sker i USA. På sitt sätt är det begripligt då landet är en dominerande aktör inom snart sagt alla områden globalt sett. Däremot kan det tyckas litet udda att svenska medier rent av kan följa republikanska partiets primärval i Iowa men struntar i det stundande presidentvalet i Finland.

I förhållande till sin betydelse för Sverige – både i form av ”hemmamarknader” för svensk industri och företagsamhet och genom en koppling i form av historia, traditioner och kultur – visas vårt närområde Norden och Östersjöregionen ett förhållandevis svagt medialt intresse. Detta nyhetsrapporteringens synfel gör att vi kan ha svårt att rätt uppfatta och förstå vår närmiljö. Perspektiven blir skeva.

Inför finska presidentvalets första omgång 22 januari har jag på Newsmill både spekulerat om resultatet som sådant (Sauli Niinistö från Samlingspartiet vinner men först i den andra omgången som hålls i början av februari) som resonerat kring de nyhetsvärderingar som görs av redaktioner i Sverige kring händelser i vår nordiska omvärld:

”Däremot är det närmast systematiska ointresset för vad som sker i Norden och även i viktiga grannländer som Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland lika allvarligt som obegripligt. Delstatsval i Nordtyskland blir inte många gånger mer än ett par meningar lång notis i dagspressen trots ekonomisk, historisk och kulturell koppling till vårt land. Dessutom med ett betydande självstyre då Tyskland just är en förbundsrepublik.

Ett total obevisat och ovetenskapligt antagande som jag ändå är övertygad om stämmer är att fler svenskar kan räkna upp åtminstone en av USAs femtio delstatsguvernörer än namnet på Islands nuvarande president.

Faran med detta mediala partiella synfel är att vi inte rätt förstår vikten och betydelsen av vårt eget närområde. Det är Norden och Nordeuropa som är vår industris och våra företags hemmamarknad. Norge är efter Tyskland vårt lands viktigaste exportmarknad (över 55 miljarder eller motsvarande 9,1 procent). Danmark och Finland kommer strax därefter med ett värde av cirka 36 miljarder eller totalt 5,9 procent respektive 35,8 miljarder eller 5,8 procent. Glädjande nog vävs vi alltmer ihop. Det blir allt vanligare att bo i ett land men jobba i ett annat. I både Köpenhamn och Oslo får man ibland känsla av att svenska är servicespråket med många duktiga ungdomar på plats i butiker, på caféer och barer. Men när företag går samman, banker etableras på andra sidan Östersjön, försvarsmakt och Kustbevakning samövar så följs det inte av insikten om den politiska utvecklingen hos våra grannar och allierade/…/

Även om Finlands president fått en försvagad ställning jämfört med klassiska innehavare som Paasikivi och Kekkonen så är statschefens position stark både som opinionsbildare och rent konstitutionellt i utrikes- och försvarsfrågor. Sverige kommer obönhörligen att påverkas av den kurs presidenten tar ut. Och kraften kan naturligtvis förstärkas om detta sker i samverkan med både den egna som andra länders regeringar. Tillsammans kan Norden åstadkomma mycket!

Rätt allmänt tippas samlingspartisten Sauli Niinistö bli republikens näste president. Det antas emellertid krävas en andra omgång där han ställs mot den kandidat som får näst flest röster. Där finns ett värde att kanske rapportera om förre socialdemokratiska statsministern Paavo Lipponens svårigheter att nå ett starkare stöd trots att hans duglighet och ärliga uppsåt beröms även av meningsmotståndare. Och nog kan analyser göras på att förra riksdagsvalets raket sannfinländarnas Timo Soini inte tycks ha samma personliga dragningskraft den här gången. Kan det bero på att de som uppfattat sig som bortglömda och i periferin istället lockats av den centerpartistiska nestorn Paavo Väyrynen som tagit striden med och kanske om populismen i skogslänen?

Tja, om allt detta finns åtskilligt att berätta. USA-bevakningen är viktig men trots det anser jag att Finland förtjänar större uppmärksamhet än Iowa! Årets presidentval är betydelsefullt - på både denna som andra sidan Atlanten!”

Inlägget på Newsmill finns här i sin helhet:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/19/finland-r-viktigare-n-iowa

Nordiska hinder

I riksdagen har det varit ett heldagsseminarium om gränshinder. Nordiska rådet var medarrangör. På plats fanns parlamentariker från Sverige, Norge, Finland och Åland. Det fanns tjänstemän från olika nivåer och ett par olika nordiska ministrar. Således en bra samling. Några dagar dessförinnan hade arbetsmarknadsministrarna träffats för att tala om vilka barriärer som kan tas bort. Och Jan Björklund hade tillkännagett att Sverige satsar en årlig miljon på att stärka finskans ställning i Sverige. Ifråga om ambitioner råder ingen tvekan om den önskade färdriktningen!

En av föreläsarna fäste uppmärksamheten på det faktum att Norden kommit långt i att knyta samman länderna. Och det är ett perspektiv som ibland saknas i debatten! De senaste åren har det politiska arbetet prioriterats på att försöka ta bort gränshinder. Och då blir det gärna så att man vältrar sig i historier och berättelser kring allt som inte fungerar. Sådana exempel finns! För varje drabbad är detta allvarligt. Men när Norden jämförs med andra områden i Europa där det existerar ett mer omfattande samarbete så skiljer vi oss ut på ett positivt sätt. Några sådana delregioner är UK/Irland, Belgien/Tyskland/Frankrike/Luxemburg samt Österrike/Schweiz/Tyskland/Italien. I fråga om handel ligger vi på samma nivå medan Norden skiljer ut sig genom en högre grad av integration ifråga om service och investeringar.

Trots det finns mer som kan göras. Det gäller att underlätta för pendling, service, handel och investeringar. Kan den gemensamma potentialen frigöras blir Norden mer attraktivt i utomståendes ögon vilket i sig kan locka ytterligare kompetens och kapital. Och omvänt, ju mer splittringen framhävs desto mer kan andra dra sig för att göra affärer med Norden.

Strömstad användes som ett konkret exempel. Med en och en halv timmas avstånd till Oslo och två timmars färdväg till Göteborg finns en hel del som arbetspendlar. I dag drygt 140 till Oslo och ungefär 120 till Göteborg i en kommun med drygt 10 000 invånare. Den generellt högre lönenivån i Norges huvudstad och det något kortare avståndet borde dock göra att ännu fler sökte sig dit än i dag. För Strömstads del borde det handla om 20-30 personer till. Det finns således saker som lägger hinder vägen. Kan dagens trögheter tas bort handlar det om att öka andelen pendlare i Norden från dagens 60 000 med bortåt tio procent. Den samlade vinsten beräknas till mellan en halv och en miljard danska kronor. Skulle dessutom alla som börjar jobba komma från arbetslöshet sparas fyra miljarder danska kronor i minskade ersättningar!

Utifrån ett arbetstagarperspektiv berättade en svensk som jobbat i Danmark och som skadats där om sina svårigheter både att få ut sjukersättningar som att få adekvat rehabilitering. Han sändes mellan olika system i de båda länderna. En bisarr labyrintliknande situation beskrevs. Och vid ett besök jag tidigare gjort hos ett svensk byggbolag som haft danska arbetare på den svenska sidan redogörs för en liknande situation. Ansvarig sade att han skämdes. Av detta kan en viktig slutsats dras att myndigheter som Försäkringskassan i de olika länderna borde ha någon som är ”Nordenspecialist” och som kan göras ansvarig för samordningen. För det är sällan viljan brister utan snarare förmågan att få omfattande välfärdssystem att bli kompatibla!

En företagare beskrev hur olika standards och auktoriseringar förhindrar för byggjobbare, elektriker och andra att ta sig mellan länderna. I Danmark får ett trähus endast vara fyra våningar högt medan den tillåtna höjden i Sverige är 7-8 våningar. Låt oss bli mer nordiska genom samordning löd hans kloka sammanfattande råd! Här är det viktigt att varje lagstiftningsprocess följs av den givna och goda följdfrågan ifall man tänkt igenom konsekvenserna av nya regler utifrån ett nordiskt perspektiv. Kommer samarbetet att underlättas eller försvåras? När det svenska socialförsäkringssystemet nu granskas så har en remiss av den senaste delrapporten sänts till de andra länderna. De är bra och steg i rätt riktning!

Det är viktigt att alla tokiga gränshinder uppmärksammas – oavsett om det handlar om enskilda som har problem med föräldraförsäkring, a-kassa eller Malmtågen som måste byta lokförare då gränsen mellan Sverige och Norge passeras – men samtidigt är det också av stor betydelse att de goda exemplen lyfts fram. Det finns ett omfattande samarbete i Norden. Tack vare det Gränshindersforum som inrättats av regeringarna avskaffas nu 10-14 gränshinder om året. Och dagens svårigheter beror inte på att folkvalda eller tjänstemän önskar att det ska finnas barriärer. Istället finns en genuin och delad vilja att göra något åt dem!

Ålands val på Ålands hav

Jag är en stor vän av Åland. Med både spänning och intresse följer jag dagens val till lagtinget. Jag är rätt övertygad om att det kommer att leda till ny politisk ledning av det självstyrande landskapet. Flera goda vänner från olika partier kandiderar. I denna krets finns nog några nya ministrar.

Den som följer utvecklingen på Åland kan också märka den ökade orienteringen västerut. Sverige blir allt viktigare. Jag tror att en väsentlig förklaring är svenskans ställning i Finland. I takt med att språket allt mer ifrågasätts blir det mer naturligt för det enspråkiga Åland att söka sig i annan riktning. Utvecklingen i Finland, men också Ålands ställning, fäster uppmärksamhet på de nordiska språkens betydelse. Jag tycker att det är en tillgång att slå vakt om. Åland som ett av de självstyrande områdena visar också på bredden och charmen i nordisk politik. På Newsmill skriver jag både om valet som om landskapets ställning mellan de båda länderna:

”Finland är i grundlagen ett tvåspråkigt land. Republikens enda undantag är Åland som är uteslutande enspråkigt svenskt. Rätt ofta glöms det bort att Sverige är en av de signatärmakter som förbundit sig att tillse att svenskan får behålla sin ställning på Åland. Trots neddragningar på den diplomatiska närvaron i olika delar av världen finns ett generalkonsulat kvar i Mariehamn. Endast ett till land markerar närvaro - Ryssland.

Också ålänningar håller med om att landskapet är på väg att byta fokus: Från öst med Finland och huvudstaden Helsingfors mot Sverige. Studenter söker sig till universitet i Uppsala och Stockholm. De flesta tar del av nyheterna via TV, radio och kvällstidningar från Sverige. Till namn torde många kunna ha lättare att säga vem som är Sveriges finansminister än Finlands. Det finns lokala politiker som till och med önskar att man använder sig av svensk tid istället för finländsk som är en timme före.

En viktig förklaring är språket. En återkommande fråga i finländsk politik är svenskans ställning. På senare år har ifrågasättandet kommit att bli återkommande och dessvärre allt mer naturligt. Det har talats om ”tvångssvenskan” och det finns dem som tycker att ryskan är långt viktigare. Allt är förvisso inte nattsvart, en tydlig röst för att slå vakt om svenskan har varit förre presidenten Martti Ahtisaari. Men självfallet påverkar detta Åland.

För egen del är jag övertygad om vikten av de nordiska språken. Det är en styrka att ungefär 20 av Nordens 25 miljoner människor kan förstå varandra. I vart fall hjälpligt och om man anstränger sig.”

Hela min text på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/15/land-v-nder-sig-allt-mer-mot-sverige

M om Mp själv får välja...

Jag sprang på Gustav Fridolin i dag. Under en visning av riksdagshuset för en grupp från Skåne råkade vi på det gröna språkröret. Och självfallet stannade han till för att tala och argumentera. Han är mycket duktig på att hantera människor. Man kan inte annat än att gilla honom! Självfallet berördes också tidningen Dagens Samhälles rundringning till ett antal gröna lokala politiker. Tre av fyra tycker att miljöpartiet borde kunna bilda regering med moderaterna. Precis det jag skrev om i en debattartikel i Expressen i juli. Fridolin höll med om att hans folk var resultatorienterat. Men han trodde ändå inte på något slags anslutning till Alliansen. Ingen har heller talat om villkorslös kapitulation! Jag tror han är mer avigt inställd än nödvändigt. Och undersökningen är väldigt intressant. På flera håll landet runt finns nämligen goda exempel där M och Mp funnit varandra och där ett fungerande Allianssamarbete byggts ut med ett femte parti.

Jag tog min utgångspunkt i Finland när jag skrev debattartikeln i Expressen där det pläderades för att regeringen skulle kunna breddas med deltagande från Mp. I vårt östra grannland sitter de gröna med i en ministär som nu leds av moderaternas systerparti. Det verkar fungera bra. De grönas partiledare och nuvarande miljöminister Ville Niinistö känner jag väl sedan vi under ett antal år arbetat tillsammans i Nordiska rådet. Om det går där, varför går det inte här? Frågan är hur kompromiss- och samarbetsvilligt miljöpartiet i Sverige är? Gustav Fridolins avståndstagande tyder på att det är svårare för Mp än M att bryta ny mark!

Jag tror att de uppgifter Dagens Samhälle presenterar med tre av fyra miljöpartister villiga att söka sig mot moderaterna ger en rättvisande bild. Jag har dessutom alltid uppfattat miljöpartiets väljarbas som mer borgerlig än partiets riksdagsgrupp. Samtidigt ska erkännas att Alliansen genom åren gjort flera breda uppgörelser med Mp. Och hemma i Skåne bildar Alliansen regionledning med miljöpartiet.

En förklaring till den positiva attityden är att lokalt har gröna politiker säkert upptäckt hur pragmatiska och konstruktiva moderata kommunpolitiker kan vara, det slår igenom i undersökningen. Socialdemokraterna under Håkan Juholts ledning har också fått en ganska vinglig start med motstridiga besked, då är det bra med en Allians som är tydlig, ansvarstagande och konsekvent.

Jag tycker faktiskt att frågan om regeringssamverkan seriöst borde prövas. Samtidigt innebär det ett stort ansvar för Mp som aldrig axlat regeringsmakt i Sverige. Det är långt från populism och lova allt till alla. Kanske är det därför Gustav Fridolin tvekar…

Att Mp och moderaterna kan samverka förutsätter ett antal saker: Samarbetsförmåga. Tillitt. Och vilja. Men Finland är i denna fråga ett gott exempel. Ibland handlar det också om att våga.

Dagar av debatt i Helsingfors

Östersjökommittén BSPC (Baltic Sea Parliamentary Conference) bildades för 20 år sedan och består i dag av företrädare för elva nationella parlament och lika många regionala församlingar samt fem organ som Nordiska rådet och Baltiska rådet. Genom åren har det varit en viktig mötesplats, allra helst under de första åren då utvecklingen i de baltiska republikerna var oklar och Sovjetunionen rasade samman. I dag är det ett av få organ där Ryssland medverkar som en likvärdig part.

Årets session hölls i Helsingfors och kretsade mycket kring grön tillväxt och Östersjön som blått hav. Ett antal arbetsgrupper slutredovisade också sina rapporter. En fråga som det under senare år jobbats mycket med är kampen mot människohandeln. Världen över handlar det om flera miljoner som årligen köps och säljs. Bakom dessa siffror döljer sig allehanda typer av vidrigheter. Barn och unga som används för sexuella ändamål. Det finns en hel del tvångsarbetskraft och det finns även kopplingar till organhandeln.

Östersjöområdet är på inget sätt förskonat. Tvärtom har det visat sig vara en ordentlig utmaning i Baltikum och Ryssland. Det är viktigt att ständigt påminna om att det inte är något litet problem. Ytterst handlar det också om många miljarder, såväl i kronor som i euro, som verksamheten omsätter. Just därför är det viktigt att internationellt följa dessa pengaströmmar. De kriminella nätverken känner inga gränser och opererar gärna inom flera områden som narkotika och vapen.

För egen del påminde jag i debatten om lagstiftarens viktiga betydelse där det gäller att ha en modern lagstiftning som ständigt anpassar sig till de nya former som den organiserade brottsligheten tar sig. Men utöver den lagstiftande, verkställande och dömande makten ska man hålla i huvudet medias, den fjärde statsmaktens, betydelse. Korruption förekommer. De kriminella nätverken försöker nästla sig in. Media avslöjar och följer upp. Det är heller inte ovanligt att politiken ges ammunition till debatter och parlamentariska sammandrabbningar av vad som stått att läsa i tidningarna eller förmedlats via radio och TV. Brottsbekämpning kräver mediefrihet! Och tyvärr, konstaterade jag, finns det tecken på att alla länder i Östersjöområdet inte förstår denna koppling. Det gav applåder. Mina svenska kolleger sa dock att rätt få ryssar visade någon entusiasm. Nåväl, i vart fall en rysk politiker berömde mig efteråt.

Även om det sker mycket positivt runt Östersjön, som ett nytt stort reningsverk i S:t Petersburg, har svåra skador redan tillfogats. Havsbotten är på sina ställen helt död. Från Åland uttrycktes önskemål om ”krig mot fosforn” – inte bara genom att minska dagens utsläpp utan rent av försöka binda sådant som redan hamnat i vattnet.

Energifrågor kommer också allt mer att stå i centrum. Lettland och Litauen är exempelvis oroliga för att vara helt beroende av ryska leveranser. Där betyder kraftkabeln till Sverige mycket! Jag tror att tillgången på energi och leveranser kommer att bli en allt viktigare fråga för Europa, inte minst ur säkerhetspolitisk utgångspunkt. För oss som är övertygade om kärnkraftens fördelar i Sverige gäller det att visa förståelse för de utmaningar som finns. Retoriskt undrade jag hur mycket en meter väger. Mitt svar löd: Det beror på! Och så är det också med kärnkraftssäkerhet, det beror på! För närvarande är ett antal kärnkraftverk planerade eller under uppförande i vårt närområde. Det handlar om exempelvis i Kaliningrad och Vitryssland. I Murmansk talas om kärnkraftverk till havs. En del av öppenheten och tilltron kring Östersjön är att de olika länderna tar andra staters oro på allvar. Hittills har det varit begränsat med kontakter mellan Minsk och Vilnius. Ett annat område där det märks en väldig skillnad är också i hur man hanterar slutförvaringsfrågorna. I Sverige arbetas nu för en lösning som innebär lagring i urberget under 100 000 år. Även i Finland har man kommit långt. På andra håll verkar detta vara en icke-fråga. Det här är rimligen bra områden för fördjupat Östersjösamarbete där man talar med varandra, visar prov på öppenhet och också lär av varandra.

I samband med mötet i Helsingfors hade Nordens utrikesministrar en träff med sina baltiska kolleger. Där kom man ett steg närmare en lösning jag propagerat för under många år: Fördjupat ambassadsamarbete. Ett samförståndsavtal har undertecknats om postering av diplomater på varandras utlandsmyndigheter. Överenskommelsen ska underlätta för de nordisk-baltiska länderna att upprätthålla en diplomatisk närvaro runt om i världen genom flexibla och kostnadseffektiva lösningar. Fördelarna är många. Det sparar pengar samtidigt som de olika ländernas representation kan öka. Sverige tillsammans med de övriga är stora exportörer och då är det ännu viktigare med breda internationella kontakter. Samtidigt är det onödigt att alla på en mängd ställen håller sig med egen byggnad och därmed kostsamma servicefunktioner. Alla vinner på samordning.

Adress till BSPC hemsida: http://www.bspc.net/

Försvarets nordliga dimension

Vädrets makter kan vara oberäkneliga. I över 36 timmar har det obönhörligen regnat i Norrbotten mellan måndag och tisdag. Känslan är att det snarast är dags att börja samla bräder och annat material för att påbörja bygget av en ny Noaks ark. För den stora flygdag som genomfördes i Luleå söndag 19 juni var det dock på alla sätt bra att nederbörden kom först dagen därpå. För lika fint som det var under uppvisningspassen lika bedrövligt har det kommit att vara dagarna därpå. Och för de över 40 000 besökarna var det kul att det var på det här sättet istället för omvänt. Flygdagen blev superlyckad. Vackra vita moln mot blå himmel som utgjorde en perfekt bakgrund för rollar och loopingar. Äldre plan charmade som Tunnan. Draken hade naturligtvis tidigare varit baserad på flottiljen F10. För egen del imponeras jag av amerikanska F/A-18 Hornet som med sina två motorer är ett kraftpaket med fantastiska förmågor. En av de inbjudna ambassadörer som var på plats sade sig förundrad över att Hornet tillåtits flyga på F21, men sedan sa han sig förstå då det gav en så tydlig kontrast till fördel för Jas 39 Gripen! Charmigt och elegant sagt!

Flygdagen gav en utmärkt möjlighet att träffa duktiga företrädare för olika delar av Försvarsmakten. Det fanns även andra inbjudna. Många bra samtal kunde föras samtidigt som det gick att titta på allt från den nyligen levererade Helikopter 14 till det väldiga C-17 som är baserat i Ungern. Flottiljchefen Per 9:an Nilsson, med sina rötter i Ängelholm, hade all anledning att vara stolt över arrangemanget. Med på Flygdagen var kollegan Stefan Caplan som för moderaterna bland annat är ansvarig för kontakterna med försvarets frivilligorganisationer - han bytte många visitkort och lovade att komma på studiebesök. Bra!

Vad som slår mig i kontakter med dem som kommer från andra länder är med vilken uppskattning de talar om Sverige. De imponeras över insatser i Afghanistan. Jas 39 Gripen och dess spaningskapsel som används i Libyen får högsta beröm och anses vara världsledande. Officerare, soldater och sjömän sägs vara de bästa och utmärker sig på ett synnerligen positivt sätt. Det finns anledning att vara stolt över det Sverige representerar och hur tilldelade uppgifter löses. Sverigedemokrater brukar hävda ha ett klappande hjärta för nationen men samtidigt är SD det parti tillsammans med V som är mest skeptisk då det ska beslutas om utländska uppdrag. De ställer inte precis upp bakom sådant vi är väldigt bra på och som bemöts med omvärldens gillande blickar.

Tisdagen kom att innebära besök vid I19/A9. Från garnisonsstaden Boden har rätt många av dem som tjänstgjort utomlands kommit. Viktiga erfarenheter som man sedan kan dra nytta av inom Försvarsmakten. Här uppe och i Arvidsjaur finns också kunskaper om det subarktiska villkoren. Sträng kyla och mycket snö ställer andra krav på utrustning och utbildning. Dessutom är jag helt övertygad om att detta område kommer att växa i betydelse då klimatförändringar och ny teknik skapar förutsättningar för en nordlig passage vilket gör att det endast är en tidsfråga innan transporter och råvaruutvinning kommer att explodera norr om Ryssland. Det kommer också att leda till ett ändrat säkerhetspolitiskt läge. I19/A9 besökte jag tillsammans med M-kollegan Johan Johansson som onekligen gick som en son i huset. Men så har han också varit kapten på plats. För Norrbotten är det bra med en försvarsintresserad riksdagsledamot.

Dagen före hade jag haft möjlighet att besöka F21 i Luleå tillsammans med Johan Forssell (M) från Stockholm. Möjlighet gavs att detaljstudera en Jas 39 Gripen. Den har onekligen kapacitet samtidigt som jag slås av över hur tekniken krymper men också att marginalerna är förhållandevis små. Det måste göras en ständig avvägning mellan vikten och vad planet ska bära och hur länge det kan vara i luften. Samtidigt är det ett plan med många goda egenskaper och imponerande är att det både kan starta som landa på mycket korta sträckor (runt 400-500 meter). Sverige är fortfarande ett ledande industriland som har visat sig kunna besitta förmågan till utvecklandet av ännu ett eget plan.

Både F21 och I19/A9 betonar det nordiska samarbetet. Och här handlar det inte om några skrivbordsprodukter utan om vardag och verklighet. Med Norge har utvecklats artilleripjäs, ammunition och radar - Archer och Arthur som används i båda länderna. Och det finns ett erbjudande till Finland om landet vill ansluta sig. På ett naturligt och självklart sätt beskrivs hur gemensamma övningar planeras. Visserligen finns ett och annat byråkratiskt hinder att riva ned men färdriktningen råder det inget som helst tvivel om. Norden är en självklarhet! Så även på flygsidan där Rovaniemi i Finland bildar en linje med Bodö i Norge där Luleå i Sverige befinner sig i mitten. Perfekt för övning men också då andra behov kan uppstå. I grunden talas det alldeles för litet om detta! I de norra delarna av våra länder tas detta kanske för självklart men samtidigt finns det anledning att politiskt understryka hur viktigt och värdefullt det är! För Sverige som ett avlångt land är det också väsentligt att veta att förhållandena är olika. För framtiden finns onekligen två stora områden att agera inom: Östersjön och Barentsområdet.

Om MP på Politikerbloggen

I samband med miljöpartiets kongress under helgen och valet av två nya språkrör så har det mediala intresset vuxit. Det kan säkert leda till positiva opinionssiffror kommande veckor. Långsiktigt är det helt andra saker som avgör. De senaste dagarna har förts en diskussion om MP kan vara att räkna med som ett liberalt parti. Från FP-håll har kommit kraftiga avfärdanden om att de gröna mer för en V-inspirerad politik. För egen del tror jag att miljöpartiet har mer på att vinna att söka sig i borgerlig riktning än Alliansen har att stå där med vidöppna armar.

I ett inlägg på Politikerbloggen lyfter jag dock fram en grön politiker jag kommit att uppskatta. I Nordiska rådet har jag under de senaste åren arbetat tillsammans med Ville Niinistö. Han är i dag gruppledare i Finlands riksdag. Med honom går det att diskutera politik utifrån ett idémässigt och ideologiskt perspektiv.

Bland annat noterar jag:

”De gröna i Finland har under de senaste åren samarbetat i regeringsställning med borgerliga partier och lär fortsätta i en ny ministär under ledning av moderaternas systerparti samlingspartiet. Även om ledamöterna i riksdagen röstat emot har man pragmatiskt accepterat en politik som bland annat inneburit fortsatt utbyggnad av kärnkraften i Finland.

Finland i likhet med Sverige har under den finansiella krisen visat prov på stor mognad. Utgifterna har inte skenat iväg utan ekonomin har hanterats på ett ansvarsfullt sätt med gott resultat som följd. Till det kommer en näringslivsvänlig politik och en skola som väcker internationell uppmärksamhet. Kanske är just de bästa förutsättningarna för grön livsstil att verka inom en borgerlig ordning? Då finns det ekonomiska utrymmet att kunna göra egna val. Måhända har man rent av nytta och glädje av varandra? Miljöpartiet får ekonomisk realism i utbyte mot att man bidrar med insikten om att det finns fler och djupare värden än just ekonomi.

Jag tror att det skulle finnas plats för politiker som Ville Niinistö i svensk politik. Gustav Fridolin som representerar samma valkrets som jag själv (Skåne län Norra och Östra) har kanske förutsättningar att bli den personen. Från förra årets valrörelse kommer jag mest ihåg honom som någon med många löften. Samtidigt var han skicklig nog att fånga upp lokala frågor och att vara närvarande i debatten.

Mer av Ville Niinistö hos de gröna i Sverige skulle onekligen skapa nya förutsättningar. För egen del blir jag mer och mer övertygad om möjligheten att kombinera cykelkärror med cyberindustri.”

Inlägget i sin helhet finns här:
http://www.politikerbloggen.se/direkt/debatt/

Bläddrade i bladet

För någon dag sedan bläddrade jag i pappersupplagan av Hufvudstadsbladet. Denna svenskspråkiga kvalitetstidning från Helsingfors kan med fördel följas på nätet (www.hbl.fi). Nöjet med att ha hela publikationen i sin hand är att man kan ta del av även små notiser och mer undanskymt material. Med hjälp av Hufvudstadsbladet har vi i Sverige en unik möjlighet att följa vad som sker i vårt viktiga östra grannland. Till det kommer många välskrivna artiklar där den språkintresserade kan notera spännande och kuriösa skillnader i svenskan mellan de båda länderna. Kort sagt: Ingen tvekan råder om att Hbl är en av mina absoluta favoriter!

Huvudnyheten torsdag 12 maj var naturligtvis att den nya regeringen kommer att ha sin styrka och tyngd i samarbetet mellan moderaternas systerparti samlingspartiet och socialdemokraterna. Till det kommer ytterligare några mindre partier i koalitionen så att en komfortabel majoritet om 112 mandat kan säkras. Den här typen av blårött samarbete har skett förut. Utifrån ett svenskt perspektiv känns det kanske en smula udda. En viktig förklaring är att finsk politik mer präglas av bredare samförståndsanda när det verkligen gäller. Valets vinnare sannfinländarna hade nog velat få ministerposter men orkade det inte till priset av att överge ett antal populistiska ställningstaganden och det tidigare regeringspartiet centern förlorade mycket i valet och önskar nu använda tiden för att slicka sina sår. Det sympatiska med att samlingspartiet och socialdemokraterna når varandra är att det betonar det pragmatiska draget som bör finnas i politik, det dåliga är att väljarna kan förvirras av att samma företrädare som för någon vecka sedan på valmöten tog ära och heder av varandra nu skall samsas och vara lojala i en regering.

Vidare i Hufvudstadsbladet stod att läsa om att ett partimöte för sannfinländarna slutade i slagsmål. I Gårdsbacka skulle valresultatet diskuteras. En tillrest partifunktionär ordade om detta men blev tillsagd av lokalordföranden att ”hålla mun”. Besökaren fortsatta att prata. Tidningen berättar då om hur två partivänner med våld försökte kasta ut honom men att han föll till golvet och skadades. Från sjukhuset har han gjort en anmälan om misshandel. Det inträffade säger onekligen en hel del om sannfinländarna och vilken okontrollerbar kraft som nu på ett så remarkabelt sätt stärkt sin ställning i riksdagen. Och om man inom samma parti bråkar när ett framgångsval ska diskuteras så kan endast fantasin sätta gränser för hur oeniga man hade varit ifall åtstramningar eller ansvarstagande reformer stått på agendan!

Att det finns tecken på ett hårdnande klimat märks också då socialdemokratern Kalevi Olin hotades för att han talade svenska på en gata i det starkt finskspråkiga Jyväskylä. Han hade inför valet snackat politik med en svenskspråkig man och kom sedan att förföljas och hotas av tre andra personer. Det visade sig dock att Olin är medlem av boxningssällskapet i Kristianstad! Han tog av sig glasögonen och gjorde sig beredd att möta sina angripare. Det räckte uppenbarligen. Kalevi Olin som tidigare bland annat arbetat i Bromölla och talar flytande svenska kommenterar det inträffade: ”Det här är ett fascistiskt fenomen. Man ska inte ge efter för de här attityderna.”

Hufvudstadsbladet speglar på ett bra sätt händelser i sitt närområde och för oss på andra sidan är det en viktig källa till att försöka förstå Finland. En sak är mycket tydlig och det är att sannfinländarna med sin nyvunna styrka kommer att påverka den politiska utvecklingen. Och i rätt liten utsträckning till det bättre!

Finlands valkval

Vad säger oss Finland? På ett sätt inte mycket! I en annan mening: Väldigt mycket!

De finns olika politiska traditioner. Även om det handlar om nordiska länder skall skillnaderna inte underskattas. Genom decennier och århundraden har andra erfarenheter och utmaningar format samhällena. I Finland finns en lång tradition av populistiska partier som saknas i exempelvis Sverige. Runda farbröder med breda käftar och förmåga att lova mycket. Dessa rörelser har uppstått och sedan dött ut.

Sannfinländarna under sin populäre ledare Timo Soini är alldeles uppenbart inte i någon nedgångsfas. Tvärtom! De senaste åren har en väldig uppgång skett i opinionen från ett stöd på runt en procent via europaval och kommunval till smått otroliga 19 procent vid söndagens riksdagsval. Även om det skiljer något mandat är partiet i röster nära på lika stort som socialdemokraterna!

Alla övriga partier förlorade i söndagens val. Samlingspartiet erhöll dock en viktig sidovinst i och med att det blev landets största parti. Det är skickligt och kan leda till att partiledaren Jyrki Katainen nu blir republiken Finlands statsminister. Något mandat gick förlorat men samtidigt visar stödet att folk uppskattar en politisk baserad på ekonomisk ordning och stabilitet. Små länder är utsatta och måste därför agera långsiktigt och eftertänksamt. Där finns onekligen något som förenar Sverige och Finland.

Finland har åter dessutom visat sig vara ett starkt icke-socialistiskt land. Endast runt 25 procent av väljarkåren kan beskrivas som traditionell vänster. De gröna har tidigare val skördat framgångar och gjort inbrytningar som ett mer liberalt alternativ i de stora städerna. Nu tappade partiet. En viktig förklaring kan vara att de gröna också varit något av ett protestparti, en markering mot de etablerade, och nu finns en ännu större populist och löftesgivare på scenen i form av just Timo Soini.

Sannfinländarna har redan före valet med olika uttalanden visat sig vara en spretig skara. Otvivelaktigt finns invandrarfientliga företrädare. Men det är fel, och något statsvetare återkommande underströk i valvakor från Finland, att jämföra med dansk folkeparti eller sverigedemokraterna. Här finns en helt annan tradition att luta sig emot som mer handlar om det underkuvade folket och landsbygdens människor i konflikt med den självutnämnda eliten och de som finns i städerna. Det handlar om en klassisk konfliktlinje mellan centrum och periferi som på sitt sätt inte är unik för Finland. Timo Soini har också själv under valrörelsen försökt markera mot de värsta avarterna i det egna partiet. I intervjuer har han istället kallat sig ”värdekonservativ” och med det hävdat att det handlar om familj och EU-skepcism. Den viktigaste slutsatsen att dra är nog att partiet saknar egen grundläggande ideologisk hållning utan sannfinländarna kommer att vara situations- och personanpassade.

Till skillnad från samlingspartiet och socialdemokraterna saknas internationella kontakter. Populistpartier brukar i rätt liten uppfattning verka i andra organ. Därför skall det bli intressant att se vilken partigrupp sannfinnländarna vill tillhöra i Nordiska rådet. Hittills har endast en ersättare funnits på plats och han har erbjudits plats i Mittengruppen. Nu kommer en permanent delegation. Rimligtvis kommer man att undvika att sitta tillsammans med dansk folkeparti och sverigedemokraterna för då punktmarkerar man onekligen sig själv.

En konsekvens av den stora valframgången är att det allmänt spekuleras om sannfinländarna som ett regeringsparti. Den koalition som pekas ut som fullt möjlig är tillsammans med samlingspartiet och socialdemokraterna då landets tidigare största parti, centern, gjorde ett mycket dåligt val med drygt minus sju procentenheter och numera platsen som fjärde största parti. Ingen tror att centern därmed är aktuell för landets styre under kommande år. Ett samarbete mellan de tre största riskerar att också ske på de mindres bekostnad som svenska folkpartiet och de gröna. En ministär med tydligt borgerliga inslag, tydligt socialdemokratiska och ett gäng stadsfientliga populister är också ett annat sätt att visa att trots stora likheter finns även väldiga politiska skillnader de nordiska länderna emellan.

Tillsammans med vänner om Norden

I Kvällsposten har jag haft en debattartikel om Norden och det kommande svenska valet. Som länder påverkar vi varandra. Fortsatt Alliansstyre vore bra för alla borgerligt sinnade i närområdet. Som medundertecknare har jag haft: Per-Kristian Foss (Høyre), Stortingsrepresentant och tidigare finansminister i Norge, Anne-Mari Virolainen (Samlingspartiet), Riksdagsledamot och vice partiordförande i Finland, Fredrik Karlström (Obunden samling), Lagtingsledamot på Åland, Jørgen Lundsgaard (KF), Folketingsledamot i Danmark, samt Bjarni Benediktsson (Självständighetspartiet), Alltingsledamot, partiordförande och statsministerkandidat på Island.

Bland annat skriver vi: ” Nya moderaterna är i ständig förändring och förnyelse. Ett fast och nära borgerligt samarbete inom Alliansen är ett föredöme. Därmed inspireras även partier och politiker i andra länder att själv ompröva och våga pröva nya vägar. Det sker helt i enlighet med våra grundläggande idéuppfattningar. Att vara konservativ betyder i politiskt sammanhang att man önskar att förbättra och förnya samhället men söker samtidigt att bevara det bästa av den tradition vi redan har. Det liberala innebär övertygelsen om ett öppet rättsamhälle som säkrar den enskilda individens frihet och integritet. God politik handlar om samarbete/…/

Norden sticker ut. Det handlar om länder med förhållandevis hög skattenivå men också väl utbyggda välfärdssamhällen. Grunden för att behålla och utveckla en skola, ett hälsosystem och ett rättsväsende med höga ambitioner är en politik som tryggar välfärden genom att stimulera tillväxt, skapa nya jobb och göra arbete mer lönsamt.

För oss som aktiva ledamöter av Nordiska rådet är den nordliga dimensionen av stor betydelse. Mycket görs redan i dag men det finns alla skäl att gå vidare och fördjupa. De senaste åren har arbetet med att ta bort olika former av gränshinder prioriterats. Rörligheten är central och gynnar oss alla.”

Debattartikeln i sin helhet finns här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2125442/debatt-alliansen-ar-ett-foredome

Låt Absolut sälja tröjor i Åhus

Med propositionen En ny alkohollag (2009/10:125) föreslås flera och betydelsefulla steg för regelförenklingar men också för att underlätta för viktiga näringar och branscher i Sverige. Alla inser dock att det är en kompromiss. För det behöver dock förslaget inte vara dåligt, även om det innebär att steg i rätt riktning tas försiktigt istället för önskvärt snabbt! Det märks exempelvis i skrivningen om gårdsförsäljning: ”Möjligheten att tillåta gårdsförsäljning av alkoholdrycker bör analyseras ytterligare. Regeringen har därför beslutat att tillsätta en utredning med uppdrag att ta fram ett förslag till hur gårdsförsäljning av alkoholdrycker kan ske på ett sätt som är förenligt med EU-rätten liksom detaljhandelsmonopolet och utan att det leder till negativa konsekvenser för folkhälsan. Om det under utredningen visar sig att det inte är möjligt ska utredaren informera regeringen.”

De senaste åren har ju kommit att innebära en framväxt av olika vin- och sprittillverkare. Det handlar om att förvalta gamla traditioner men också om nya förutsättningar på grund av förändrat odlingsklimat. Mindre bryggerier uppstår i skuggan av de stora. Vinstockar planteras för fullt på olika hålla i framför allt Skåne där de första försöksskördarna om några år kan resultera i allt större och bättre kvantiteter. Frukter och bär som äpplen, päron och körsbär kan utgöra grund både för viner som ytterligare förädlas till spritdrycker. Absolut i Åhus är ett varumärke byggt på att vara helt producerad i Sverige - från flaska till innehåll - och kan i dag antas ensamt svara för cirka tio procent av landets samlade livsmedelsexport. Att tillverka whiskey eller exempelvis vodka som Karlssons gjord på potatis från Bjärehalvön blir allt vanligare.

Regeringens proposition tar fasta på denna utveckling. Det finns anledning att särskilt framhålla de konstateranden som görs från Jordbruksverkets och Tillväxtverkets sida: ”Med fortsatt ökade krav på marknadsanpassning och sannolikt lägre stöd till jordbruket behöver dessutom särskilt mindre jordbruksföretag, som av olika begränsade skäl inte kan storleksrationalisera sin verksamhet, fler ben att stå på för att fortsatt kunna producera, hålla landskapet öppet och bevara och kanske även öka antalet arbetstillfällen på landsbygden. Gårdsförsäljning skulle också kunna ha gynnande effekter för andra branscher, t. ex. för turismen för vilken av upplevelsen av mat och dryck spelar en viktig roll.”

Det finns skäl att se hela spännvidden av företag. Det handlar dels om små entreprenörer som experimenterar med vinstockar och prövar sig fram på nya jordar. Men det handlar också om etablerade företag och varumärken vilka skapar arbetstillfällen vid sina anläggningar, lockar besökare till bygden och innebär avsättning för lokala jordbrukare och odlare.

När det gäller gårdsförsäljning resoneras i den svenska debatten ibland kring ”det finska exemplet”. Finland precis som Sverige har detaljhandelsmonopol med tillåter gårdsförsäljning av frukt- och bärviner med en alkoholhalt av högst 13 volymprocent. I Finland pågår nu förberedelser att utöka gårdsförsäljning av produkter upp till en alkoholhalt av 22 procent. Med tanke på att det i Sverige finns både vin- som sprittillverkare är det viktigt att inte införa en begränsning i antalet volymprocent. För besöksnäringen är det lika viktigt att kunna locka intresserade både till svenska vingårdar som brännerier. I dag motsvarar gårdsförsäljningen en promille av den totala alkoholförsäljningen i Finland. Det finns inga skäl att tro att någon dramatisk skillnad skulle ske ifall även försäljning av produkter starkare än 13 volymprocent tilläts.

Ifråga om provsmakning på gårdar går regeringen i sin proposition emot utredningens förslag genom att öppna för denna möjlighet. Det är bra! Det hävdas vara ett sätt att ”få sina produkter kända och efterfrågade på Systembolaget”. Det är viktigt att med den regelförbättring som nu föreslås inte införa några begränsningar ifråga om produktens volymprocent för att möjliggöra för allt från lokala öl-, till vin-, starkare fruktvins- och spritproducenter.

Jag har dock följdmotionerat på regeringens proposition. Det jag framför allt fäster uppmärksamheten kring är marknadsföringen. I dag ett område präglat av visst godtycke och en hel del förbudsivrare. När det gäller marknadsföring sägs i propositionen att vad som innehållsmässigt gäller för framställning i bild vid kommersiell annonsering så utvidgas nu lagen att bli generellt tillämplig oavsett val av medium, det handlar således bland annat om webbsidor via Internet. Samtidigt är det viktigt att slå fast att för många mindre producenter är just egna hemsidor en av få ekonomiskt möjliga kanaler att nu ut med information. En sådan regelförändring bör således inte tolkas snävt utan extensivt.

Det finns anledning att också efterlysa nya modernare regler ifråga om marknadsföring för att tillåta för producenter att med hjälp av tröjor, prydnadssaker och andra former av varor sprida kännedom om eget varumärke men också kommersiellt kunna tjäna pengar på det. I Skottland är det exempelvis på inget sätt ovanligt att den stora vinsten vid destilleriers presentbutiker inte görs på själva whiskeyn utan allt annat som kan köpas där. Den möjligheten borde även svenska tillverkare ha, typ Absolut i Åhus.

När det gäller kryddning av snaps ges i propositionen möjlighet för detta för exempelvis restauranger. Också det väldigt bra. I propositionen förs ett resonemang om begreppet ”brännvin” som sägs vara ”främmande för den EU-rättsliga nomenklaturen”. Det gör att ordet ”snaps” används i lagtexten. En annan möjlighet hade varit att bruka det i Skandinavien använda och internationellt förstådda ordet ”akvavit”. Försök görs ju också att regionalt säkra detta begrepp i likhet med vad som gäller för andra regionalt producerade spritdrycker på andra håll i Europa. Akvavittraditionen finns ju huvudsakligen i Sverige, Norge, Danmark och Finland.
Propositionen är steg i rätt riktning. Men det är möjligt att gå vidare.