Min medalj och Åland

Visst finns mycket på Åland som påminner om Sverige. Det gemensamma språket är en bro av kultur och identitet som binder samman det landskap som är en självstyrande del av republiken Finland med det västra grannlandet. För 90 år sedan löstes vad som såg ut att bli en svår internationell konflikt med hjälp av Nationernas Förbund. En kompromiss värktes fram som innebar att alla fick något. Det är knappast någon tillfällighet att Åland är den mest välmående och trygga delen av Finland. Självstyret har använts klokt. Sjöfarten och handeln har skapat en stark företagsamhet. Bortåt 2 500 företag finns på en befolkning som ligger runt 28 000. Och på öarna vajar den blågula flaggan med rött kors som fullt ut tilläts och accepterades av Finland först på 1950-talet. För andra delar av världen tjänar detta som ett föredöme hur man fredligt kan hantera minoritetsfrågor och regionala/nationella aspirationer. Tänk vad samma sorts mogenhet hade kunnat betyda för Irland, Baskien eller delar av Mellanöstern!

Litenhet märks på de små kommunerna. Den minsta har endast drygt 100 medborgare. I Finland planeras för ett antal kommunsammanslagningar och förändringar. Det talas skämtsamt om att i framtiden kommer endast 17 att finnas kvar: Helsingfors som täcker hela Finland och så de 16 som finns på Åland! Naturligtvis ställer det ett starkt tryck på den offentliga servicen och vad den kan leverera. Men det finns också en ambition att byarna på de många öarna ska leva vidare. Just nu går det att glädja sig åt en växande befolkning, inte minst genom att människor flyttar tillbaka efter att ha bott i Sverige. Det talas om arbetskraftsbrist och försök görs att locka folk från andra håll, ett särskilt intresse visas dem som kommer från de tre baltiska republikerna. Vid besök på Föglö, en kommun med ungefär 600 invånare 30 minuter ut med färja, kan de kommunala företrädarna stolt visa upp de nya hus som uppförts av nyinflyttade. Här bor en familj från Estland, och här en från Lettland…

Mitt senaste besök på Åland kombinerades med att landskapsregeringen kunde överräcka den medalj jag oväntat tilldelades i april. Det är Ålands 75-årssjälvstyrelsemedalj som delas ut vart femte år för framgångsrik verksamhet till gagn för landskapet. Som svensk hör det inte till vanligheterna att få den. Extra roligt var det att regeringschefen lantrådet Camilla Gunell (S) ordnade överlämnandet vid en lunch i vilken även deltog utbildnings- och kulturminister Johan Ehn (M), näringsminister Fredrik Karlström (Ob samling) och infrastrukturminister Veronica Thörnroos (C) från koalitionsregeringen. Alla tre gamla goda vänner.

Självfallet har jag funderat en del kring varför landskapsregeringen uppmärksammar mig. Det kan naturligtvis handla om mitt engagemang för nordiska frågor. Ibland försöker jag påminna politiker och andra i Sverige att det nordiska samarbetet inte alltid finns för vår skull. Särskilt för de självstyrande områdena Grönland, Färöarna och Åland är det av stor betydelse att ha dessa internationella kontaktytor. Sverige med drygt nio miljoner invånare står för nästan 40 procent av Nordens samlade befolkning på 25 miljoner. Rent geografiskt befinner vi oss mitt i Östersjöområdet och vi är en betydande ekonomi. Då har vi också ett ansvar för de andra! Genom Nordiska rådet har åländska politiker getts möjlighet att knyta kontakter med andra företrädare. Nog så viktigt när medlemmar av det lokala parlamentet, Lagtinget, blir ministrar som Gunell, Ehn, Karlström och Thörnroos.

För att markera den egna identiteten har under många år ett önskemål varit att Åland ska ges rätten att nominera författare till Nordiska rådets litteraturpris. Den möjligheten har exempelvis Grönland och Färöarna. Propåerna har avvisats. För något år sedan kom vi att diskutera frågan i den konservativa gruppen. Vi från svensk sida ställde oss bakom kravet från Åland. Och sedan var det nästan litet som råttan på repet. Efter Sverige kom Danmark och Norge. Och efter den konservativa gruppen kom mitten. Och därefter blev beslutet ett faktum!

Är man dessutom förtjust i de tecknade seriefigurerna Asterix och Obelix så finns en stark känsla för den lilla galliska byn som med listighet och gott humör vågar gå sina egna vägar och slå vakt om sin särart. Sådan är också min positiva bild av Åland! Det finns en önskan och förmåga att välja det bästa från både Sverige och Finland. Och det finns en stolthet över den egna särarten och de små egenheterna.

Men viktigaste anledningen till att jag fått självstyrelsemedaljen är måhända mitt engagemang för det språk som är delat och gemensamt mellan Åland och Sverige. För den svenskspråkiga minoriteten i Finland är det naturligtvis en källa till glädje att då och då få känna sig som en del av en majoritet. Svenskan binder samman. Och människor som formulerar sin tankar, som fantiserar och rent av drömmer med samma ord har naturligtvis i sin innersta kärna något djupt delat. Det formar en brygga av historia och traditioner. Det kan ta sig yttre uttryck i form av det blågula eller midsommarfirande med stång och sång. Men ytterst handlar det om att komma varandra riktigt nära såsom bara syskon kan göra.