Mer om Medelhavsområdet

Sedan ungefär två år tillbaka vänder världen allt som oftast blickarna mot vad som sker i Nordafrika och Mellanöstern, inte bara av förtvivlan utan också av hopp. Krav på demokrati och inflytande började först höras i Tunisien och sedan på Tahrirtorget i Kairo – därefter har det spridit sig i olika riktningar. Form och kraft har skiftat mellan länderna. Kungen av Marocko försöker reformera inom det egna systemet medan president Assad i Syrien för ett direkt krig med den egna befolkningen.

Alla inser att mer kan göras och att ett nät av kontakter och relationer borde vävas mellan Europa och Nordafrika. Många av den nya tidens ledare betonar också att det inte endast är krav på politiska reformer som motiverat människor att ge sig ut på gator och torg utan att det också handlar om att återupprätta den egna känslan av värdighet.

Ett av de organ som finns är Medelhavsunionen och dess parlamentariska församling (PA-UfM, tidigare EMPA). Utan svårigheter går att identifiera en mängd förbättringspotentialer! Samtidigt är denna kontaktyta viktig i sig; att politiker och parlamentariker från olika länder och system kommer samman för att tala om gemensamma intressen. Dessvärre har mer än ett möte och en god tanke kvävts av en äldre generation som önskar tala om gamla oförrätter och det som varit. För Nordafrika och Mellanöstern är det av stor betydelse att framtiden inte tas som gisslan av historien!

Ulrik Nilsson, M-kollega i PA-UfM, och jag har för en tid sedan på Politikerbloggen försökt skissa på vad som kan göras i det lilla:

”Som ledamöter i den gruppen kan man inte annat än förundras över hur debatten drivs. Egypten och Tunisien håller en mycket låg profil, de har troligen mer akuta problem att hantera på hemmaplan. Arabländer som inte genomfört någon förändring tenderar att försöka beskriva att den inte behövs hos dem. Konflikten mellan Israel och den palestinska myndigheten tenderar att ständigt komma upp i debatten. Man skulle kunna säga att det i hög grad handlar om att i det korta perspektivet markera att ansvaret för regionens problem ligger hos ”norr” (d.v.s EU länderna), och att arabländerna är offer för omständigheterna.

I arbetsgrupperna tenderar det därför att diskuteras storslagna projekt som skulle kunna ”betala” den påstådda skulden. En ny investeringsbank finansierad av EU, en ny järnväg Rabat-Kairo, en massiv satsning på solenergi i norra Sahara, alla projekt i mångmiljardklassen. All erfarenhet visar dock att förändring måste börja lokalt och småskaligt. Ungefär som vi måste plantera på våren för att sommaren skall blomstra.

Därför anser vi att man borde byta fokus i arbetet inom PA-UfM, istället för mastodontprojekt ska vi kanske småskaligt utveckla insatser som successivt utvecklar området. Vill vi satsa på solceller bör vi istället skapa en mötesplats mellan forskning och utveckling från norr och utbildning och företagande i söder. Säg att vi genom kontakter mellan en grupp universitet kan erbjuda stipendier för ett antal studenter för att studera tekniken i norr under förutsättning att partnern i söder skapar ett nätverk som sedan kan dra nytta av kunskaperna/erfarenheterna. Då kan vi kanske medverka till att bygga en solenergianläggning av kommersiell storlek som sedan kan vara en stimulans för andra projekt. På motsvarande sätt borde man kunna verka inom en rad områden exempelvis när det gäller miljöfrågor och infrastruktur.”

Vår gemensamma artikel på Politikerbloggen finns här i sin helhet: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2012/06/13/47891/