Tar vid efter Cristina

Pressmeddelande torsdag 3 oktober 2013

 

Hans Wallmark (M), riksdagsledamot från Ängelholm, tar över som vice ordförande för den svenska delegationen i Nordiska rådet efter Cristina Husmark Pehrsson (M). Wallmark blir därmed också även delegationsledare för moderaterna i Nordiska rådet.

- Det är hedersamt att få efterträda Cristina Husmark Pehrsson som är en av de mest gedigna och hårt arbetande politiska företrädare som jag känner. Både som minister med ansvar för de nordiska frågorna och som moderat ledare i Nordiska rådet har hon visat ett tydligt engagemang åt att göra något åt gränshindersfrågor och att underlätta för fördjupad handel och utbyte, säger Hans Wallmark

- Norden och de nordiska samarbetsfrågorna har legat mig varmt om hjärtat i många år och det har varit en förmån att få arbeta med dem, både som statsråd och riksdagsledamot, via Nordiska Rådet. När jag nu lämnar mina förtroendeuppdrag, i samband med att jag inte ställer upp till omval, känns det tryggt att överlämna stafettpinnen till Hans Wallmark som jag vet har ett djupt och långvarigt engagemang för det nordiska samarbetet, säger Cristina Husmark Persson.

Nordiska rådet är en del av det som binder samman. Tillsammans med valda från parlament i övriga fyra andra länder och tre självstyrande områden gäller det att på olika sätt underlätta i vardagen.

Nordbor i New York

På fredagen kom beskedet om att New York maraton ställs in. Endast med två dygns varsel. Förberedelser var redan vidtagna. Löpare hade med flyg kommit från andra länder. Och några hade 48 timmar före med hjälp av sovsäckar och annan utrustning tagit bra platser i besittning längs vägen för att kunna följa detta evenemang. Borgmästare Bloomberg har kritiserats för senfärdigheten med att fatta beslutet men många stödjer det han kommit fram till. Det går helt enkelt inte att ha ett maraton i en stad där det finns delar som fortfarande efter fem-sex dygn sedan orkanen Sandy saknar el, vatten och fungerande sanitet. I Sverige och Europa kanske man inte fullt ut förstått kraften i det som drabbat den amerikanska östkusten. Hemska bilder på krossade hus och sanddränkta gator har visats från New Jersey. Och dödssiffran har stadigt tickat uppåt och ligger nu senast på över 70 människoliv. Men allt detta kan lätt bli endast siffror och bakgrundsbrus. För människorna i New York är det på riktigt. Fortfarande är det, när 39:e gatan på den östra sidan passeras nedåt mot finansdistriktet, Chinatown och Little Italy, kolsvart kvälls- och nattetid. Känslan av ett Öst- och Västberlin är påtaglig.

 

Media har helt naturligt de senaste dagarna i mycket stor utsträckning dominerats av orkanens härjningar. Politiken har fått maka på sig. Presidentvalet ser ut att bli en mycket jämn kamp även om Barack Obama har ett visst försprång. Hans problem att bli omvald säger något om missnöjet med hans första fyra år. Det som borde ha varit en promenadseger har visat sig bli en både svettig och vansklig vandring. Samtidigt är det fascinerande och se att nästan inget av den offentliga miljön i centrala New York präglas av valspurten. Här finns inga affischer. Det delas inte ut några flygblad. Ledande politiker dyker inte upp på torgmöten. För någon dag sedan såg jag den första försäljaren av kampanjmärken. Han arbetade för Obama men redan efter en stund pågick ett engagerat samtal inlett av en Romney-anhängare. Nu är det ju inte heller endast presidentval utan alla ledamöter av representanthuset, ett antal senats- och guvernörsposter står också på spel. Det märks däremot i media med många betalda inslag och annonser. Dessvärre alltför ofta genom att en person förklarar varför man inte ska rösta på en annan kandidat!

 

Även om skolor och en del offentliga inrättningar hållit stängt under hela veckan börjar livet sakta återgå till det normala. Folk lyckas ta sig in till city från ytterområdena och därmed börjar kassapersonal, servitriser och vakter finnas på plats så att butiker och kontor kan öppna. Även om det inte varit några formella möten i FN så har personer funnits på plats både i huvudbyggnaden som i de olika underorganen runt omkring. En knapp timmes träff blev det med biträdande generalsekreterare Jan Eliasson som tog emot i sitt tjänsterum med storståtlig utsikt. Han redogjorde engagerat för sitt arbete, inte minst hur utvecklingsfrågorna ska drivas på och rent av förstärkas efter de så kallade millenniemålen. Han berättade också om det bekymmersamma läget i Mali. Ett land med stora problem och extremistiska grupper som drivit folk på flykt. En inte alldeles orimlig bedömning är att detta land under mitten och slutet av november kommer att uppmärksammas mer i media. Jan Eliasson har ju under lång tid tjänat FN, tidigare som svensk ambassadör men också ordförande i generalförsamlingen. Han fullföljer en stolt tradition. Runt FN i New York finns det statyer, platser och namn som alla påminner om ett par andra svenskar: Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte.

 

Sverige är ett litet land med sina drygt nio miljoner invånare i en värld som befolkas av sju miljarder. Men i kraft av kompetens och engagemang går det att få inflytande. Ifråga om bistånd och pengar till utveckling i andra länder är vi snarast en stormakt. Överallt beröms vårt lands agerande. Och många gånger finns Sverige i topp sida vid sida med ett eller flera andra nordiska grannar. I New York är det mycket tydligt att alla arbetar för ett gemensamt nordiskt avtryck. Det är glädjande. Det finns en förtrolighet ifråga om vilka ärenden som ska drivas och en otvungen vilja att backa upp varandra. Ibland förs kritik fram mot att nordiskt samarbete skulle vara förlegat. Tvärtom! Den internationella arenan visar styrkan och effektiviteten. För mig som verkat inom Nordiska rådet under ett par år var det också kul att på en mottagning hos den norska ambassadören träffa kolleger från stortinget som jag mött i andra sammanhang. Det är små trådar likt dessa som binder samman och håller ihop! Resten av Norden var också mycket aktiv för att backa upp Finland då landet för en tid sedan kandiderade till en av de tio roterande platserna i säkerhetsrådet. Tyvärr misslyckades det. Nu ställer alla andra upp för Sverige som kandiderar till rådet för mänskliga rättigheter. I FN närmast köps och säljs det röster. Det handlar inte bara om att vara ett land med tydlig profil utan ännu viktigare är det att forma politiska allianser. De flesta nordbor går omkring med sina FN-passerkort dinglande runt halsen i synliga gula band som berättar att Sverige vill in i MR-rådet.

 

Utöver det självklara i att verka inom den nordiska familjen deltar Sverige också i EU-samarbetet de 27 medlemsländerna emellan. Återkommande sammankomster koordinerar arbetet. Från Bryssels sida finns en viss frustration över att EU som sådant inte direkt kan ges röst och företräde i FN-systemet utan att det måste göras via något av de enskilda länderna. Vid träff med EUs ambassadör i New York gavs jag också möjlighet att ta upp frågan om den fängslade journalisten Dawit Isaak. Kan mer göras gentemot Eritrea här på plats? Han lovade att sätta sig in ytterligare i ärendet och se vilka fler kanaler som kan användas. Jag underströk att detta är en parti- och blocköverskridande fråga i riksdagen och att för Sverige är det oerhört viktigt att markera för yttrande- och mediefrihet: Journalister ska inte sitta i fängelse de ska sitta på en redaktion!

Norden och Arktis

Har tillsammans med kollegan Cristina Husmark Pehrsson den senaste tiden haft ett antal inlägg kring vårt närområde. Båda är vi representanter i den svenska delegationen till Nordiska rådet. Trots att skandinaviska politiker kan vara överens om mycket finns också tydliga skillnader. En sådan ideologisk batalj har kommit till uttryck genom de svenska socialdemokraternas försök att för egen del varumärkesskydda uttrycket ”den nordiska modellen”: För en tid sedan gick unga nordiska socialdemokrater ut och påstod att högern försökt ägna sig åt kidnappning. Onekligen pikant i sammanhanget med tanke på vem som försöker rycka åt sig vad! I Kvällsposten svarar vi:

”Representanter för de socialdemokratiska ungdomsförbunden i Norden hävdar att högern kidnappat den nordiska modellen. Inget kan vara mer felaktigt! Det är nämligen de svenska socialdemokraterna som varumärkesskyddat begreppet hos Patent- och registreringsverket (PRV).

Det är inte heller, som S påstår, höga skatter som gjort att Sverige stått starkt rustat inför skuldkrisen i Europa – tvärtom. Erfarenheter visar på tydliga sysselsättningseffekter av jobbskatteavdrag på olika håll/…/

Alla Nordens länder har tyvärr inte klarat den ekonomiska krisen lika väl. Förutsättningarna för god krishantering har varit ordning och reda i offentliga finanser. Men de som verkligen gjort jobbet är alla samhällsbärare – de som återfinns i skolorna, i verkstäderna, på sjukhusen och kontoren. Det är tack vare dessa löntagare som tillväxten har skapats och tryggheten värnats. Sysselsättningen har därför, trots krisen, ökat med 200 000 personer samtidigt som utanförskapet minskat med 200 000.

Historiskt har det nordiska samhällsbygget formats av arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Man kan dock inte komma ifrån även andra såsom exempelvis frikyrkorörelsen, folkskolan, alla företagare, universiteten, miljö- och kvinnorörelsen. För att nämna några ytterligare! Det handlar om ett klimat av samarbete, tillit och samverkan. Den värdemässiga grunden är intressant och får inte förträngas. Det är mycket mer än fack och ett parti!

Nordens unga socialdemokrater talar om systemskifte, men de verkar inte inse att nya tider kräver nya lösningar/…/

En socialdemokrati som talar politik i stället för varumärkesskydd, som slutar skylla ifrån sig och uppvisar reell transparens vore därför att föredra och skulle rent av kunna bidra med något i Norden!”

På SVT-Debatt har funnits några meningsutbyten kring Arktis. Ett område vars betydelse stadigt kommer att öka, både ifråga om naturresurser som vad en nordostpassage kan innebär för ökad fartygstrafik som ökad militarisering. Arktis har under de senaste åren varit ett prioriterat område för regeringen. En strategi har tagits fram. Den lyfts fram av Cristina Husmark Pehrsson och mig:

”Regeringen har under det svenska ordförandeskapet i Arktiska rådet presenterat en genomarbetad strategi. Där finns alla olika aspekter; från säkerhetspolitiska överväganden och ekonomisk utveckling till skyddet av miljön och ursprungsbefolkningarnas livsstil.

En central målsättning är att begränsa utsläppen av klimatpåverkande ämnen som till exempel koldioxid, sot och metan. Det är också sådant som både på lång och kort sikt i högsta grad bidrar till issmältningen.

Riskerna med en ökad exploatering i Arktis är en annan viktig fråga. Det handlar om att skapa stärkt skydd för särskilt känsliga miljöer, men även om såväl bättre förebyggande insatser vid oljeutvinning som ett effektivare arbete med hur man ska agera ifall en kris inträffar. Sverige har därför varit drivande i att ta fram miljökonsekvensbeskrivningar och miljöbedömningar. Det land som tillåter utvinning av olja, gas och andra naturtillgångar måste förmås tänka på att det ska ske på ett hållbart sätt, såväl miljömässigt som ekonomiskt och socialt.

Det går inte att bortse från att kuststaterna såväl i Arktis som i resten av världen utövar suveräna rättigheter i fråga om att utforska och utvinna naturtillgångar på kontinentalsockeln. De har även jurisdiktion i fråga om miljöskydd i enlighet med FNs havsrättskonvention. Frågan om oljeutvinning i de arktiska havsområdena beslutas av Norge, Ryssland, Kanada, USA och andra. Ett förbud mot exploatering har små utsikter att lyckas. De andra kan också vara känsliga för direkt inblandning från andra länder. Därför är goda argument och resonemang effektivare än pekpinnar.

Regeringen har även verkat för att Arktiska rådet ska bidra till det fortsatta arbetet när det gäller biologisk mångfald. Kunskaper om arters och ekosystems förekomst behöver stärkas liksom hur den biologiska mångfalden kan bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt. En viktig del i detta är att genom internationellt samarbete skapa skyddade områden för växt och djurliv.

Teknikutvecklingen i Arktis erbjuder likväl möjligheter för utvecklade sjötransportleder genom Norra ishavet. Men också nya förutsättningar för jakt, fiske, handel och energiutvinning. Detta måste hanteras ansvarsfullt och långsiktigt hållbart. Fler transporter, ökade rörelser och nyttjande av naturresurser kommer också att leda till intresse för och tryck på Arktis ur ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Detta är en dimension som det dessvärre alltför ofta bortses ifrån.”

Vår artikel i Kvällsposten finns här


http://www.expressen.se/kvp/ledare/debatt-prata-politik-istallet-for-varumarke/

Vår artikel på SVT-debatt finns här:

http://debatt.svt.se/2012/09/04/goda-argument-battre-an-pekpinnar-i-arktis/

Min medalj och Åland

Visst finns mycket på Åland som påminner om Sverige. Det gemensamma språket är en bro av kultur och identitet som binder samman det landskap som är en självstyrande del av republiken Finland med det västra grannlandet. För 90 år sedan löstes vad som såg ut att bli en svår internationell konflikt med hjälp av Nationernas Förbund. En kompromiss värktes fram som innebar att alla fick något. Det är knappast någon tillfällighet att Åland är den mest välmående och trygga delen av Finland. Självstyret har använts klokt. Sjöfarten och handeln har skapat en stark företagsamhet. Bortåt 2 500 företag finns på en befolkning som ligger runt 28 000. Och på öarna vajar den blågula flaggan med rött kors som fullt ut tilläts och accepterades av Finland först på 1950-talet. För andra delar av världen tjänar detta som ett föredöme hur man fredligt kan hantera minoritetsfrågor och regionala/nationella aspirationer. Tänk vad samma sorts mogenhet hade kunnat betyda för Irland, Baskien eller delar av Mellanöstern!

Litenhet märks på de små kommunerna. Den minsta har endast drygt 100 medborgare. I Finland planeras för ett antal kommunsammanslagningar och förändringar. Det talas skämtsamt om att i framtiden kommer endast 17 att finnas kvar: Helsingfors som täcker hela Finland och så de 16 som finns på Åland! Naturligtvis ställer det ett starkt tryck på den offentliga servicen och vad den kan leverera. Men det finns också en ambition att byarna på de många öarna ska leva vidare. Just nu går det att glädja sig åt en växande befolkning, inte minst genom att människor flyttar tillbaka efter att ha bott i Sverige. Det talas om arbetskraftsbrist och försök görs att locka folk från andra håll, ett särskilt intresse visas dem som kommer från de tre baltiska republikerna. Vid besök på Föglö, en kommun med ungefär 600 invånare 30 minuter ut med färja, kan de kommunala företrädarna stolt visa upp de nya hus som uppförts av nyinflyttade. Här bor en familj från Estland, och här en från Lettland…

Mitt senaste besök på Åland kombinerades med att landskapsregeringen kunde överräcka den medalj jag oväntat tilldelades i april. Det är Ålands 75-årssjälvstyrelsemedalj som delas ut vart femte år för framgångsrik verksamhet till gagn för landskapet. Som svensk hör det inte till vanligheterna att få den. Extra roligt var det att regeringschefen lantrådet Camilla Gunell (S) ordnade överlämnandet vid en lunch i vilken även deltog utbildnings- och kulturminister Johan Ehn (M), näringsminister Fredrik Karlström (Ob samling) och infrastrukturminister Veronica Thörnroos (C) från koalitionsregeringen. Alla tre gamla goda vänner.

Självfallet har jag funderat en del kring varför landskapsregeringen uppmärksammar mig. Det kan naturligtvis handla om mitt engagemang för nordiska frågor. Ibland försöker jag påminna politiker och andra i Sverige att det nordiska samarbetet inte alltid finns för vår skull. Särskilt för de självstyrande områdena Grönland, Färöarna och Åland är det av stor betydelse att ha dessa internationella kontaktytor. Sverige med drygt nio miljoner invånare står för nästan 40 procent av Nordens samlade befolkning på 25 miljoner. Rent geografiskt befinner vi oss mitt i Östersjöområdet och vi är en betydande ekonomi. Då har vi också ett ansvar för de andra! Genom Nordiska rådet har åländska politiker getts möjlighet att knyta kontakter med andra företrädare. Nog så viktigt när medlemmar av det lokala parlamentet, Lagtinget, blir ministrar som Gunell, Ehn, Karlström och Thörnroos.

För att markera den egna identiteten har under många år ett önskemål varit att Åland ska ges rätten att nominera författare till Nordiska rådets litteraturpris. Den möjligheten har exempelvis Grönland och Färöarna. Propåerna har avvisats. För något år sedan kom vi att diskutera frågan i den konservativa gruppen. Vi från svensk sida ställde oss bakom kravet från Åland. Och sedan var det nästan litet som råttan på repet. Efter Sverige kom Danmark och Norge. Och efter den konservativa gruppen kom mitten. Och därefter blev beslutet ett faktum!

Är man dessutom förtjust i de tecknade seriefigurerna Asterix och Obelix så finns en stark känsla för den lilla galliska byn som med listighet och gott humör vågar gå sina egna vägar och slå vakt om sin särart. Sådan är också min positiva bild av Åland! Det finns en önskan och förmåga att välja det bästa från både Sverige och Finland. Och det finns en stolthet över den egna särarten och de små egenheterna.

Men viktigaste anledningen till att jag fått självstyrelsemedaljen är måhända mitt engagemang för det språk som är delat och gemensamt mellan Åland och Sverige. För den svenskspråkiga minoriteten i Finland är det naturligtvis en källa till glädje att då och då få känna sig som en del av en majoritet. Svenskan binder samman. Och människor som formulerar sin tankar, som fantiserar och rent av drömmer med samma ord har naturligtvis i sin innersta kärna något djupt delat. Det formar en brygga av historia och traditioner. Det kan ta sig yttre uttryck i form av det blågula eller midsommarfirande med stång och sång. Men ytterst handlar det om att komma varandra riktigt nära såsom bara syskon kan göra.

Heidelberg i Tallinn

Baltiska rådet har arrangerat ett möte i Tallinn kring Internetfrågor. Det kretsade kring allt från säkerhetsaspekter över ren juridik till den organiserade kriminalitet som nyttjar den nya teknikens fördelar. Nordiska rådet var inbjudet att delta. Jag var den representanten. I grunden är det mycket bra och viktigt med erfarenhetsutbyte mellan både förtroendevalda och tjänstemän från länderna runt Östersjön. Värderingsmässigt finns mycket som delas även om en del slutsatser och praktiska utformningar kan skilja åt.

Först ut var Mait Heidelberg från Estland som för regeringarna i Baltikum tagit fram en rapport om skapandet av en fungerande gemensam e-marknad. Ambitionerna är höga. Det finns en stor insikt om vilka möjligheter som kan skapas ifall det underlättas för handel och transaktioner. Synsättet påminner mycket om det som finns i de nordiska länderna. Det finns också en stor krets användare i alla de tre republikerna även om den digitala trappans ålderssteg märks tydligt även här. Samtidigt dras Baltikum med andra problem. Här finns exempelvis inte Spotify! Länderna anses för små och därmed upphovsrättsligt ointressanta. Mait Heidelberg menar att Estland, Lettland och Litauen ibland drabbas hårdare och är negativt särbehandlade av Hollywoods regler än exempelvis Sverige. Här finns måhända möjligheter till ökat samarbete mellan Norden och Baltikum!

Mait Heidelberg pekade också på svårigheterna att använda kreditkort och sköta betalningar mellan länderna. För den enskilda är det viktigt att sådant här fungerar. Och för den som önskar att EU allt mer ska bli en gemensam marknad för varor och tjänster är det här centrala utmaningar. Redan idag finns det EU-direktiv som talar om icke-diskriminering av människor som bor i annat EU-land – tyvärr är det inte alltid dessa regler uppfylls och efterlevs!

Lauri Aasmann verkar vid Nato Cooperative Cyber Defence Centre of Excellence (CCDCOE) som förlagts till just Tallinn. Estland har ju får några år sedan upplevt en IT-baserad fullskaleattack på det egna landet. Ryssland angrep även Georgien först via nätet innan trupper rent fysiskt gick in. Också Radio Free Europe har tidigare utsatts för sabotage och svåra störningar via Internet. CCDCOE, eller The Centre som det kallas bland medarbetarna, är på väg att etablera sig som en viktig aktör och koordinator när det gäller IT-frågor ur ett bredare försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Lauri Aasmann berättar att granskning visar att under juli till september 2011 spårades världen över fem miljoner nya olika former av virus, trojaner och annan ”nedsmutsning”. Det gör 55 555 per dag och säger något om de hot som finns.

Det konstateras att det finns internationella regler och konventioner om krigföring länder emellan men inget är reglerat om vad som får göras i cyberspace. Det finns önskemål om någon form av internationell lagstiftning även inom detta område. För både länder och samhällen har på sitt sätt blivit sårbarare. Från CCDCOEs sida ses mer av cyber-kriminalitet och cyber-spionage och det finns en stor rädsla för cyber-terrorism. Även här finns beröringspunkter mellan Norden och Baltikum!

Den avslutande delen av konferensen i Tallinn handlade om den gemensamma utmaningen i form av droghandel. Från Estland, Lettland och Litauen rapporterades om tillståndet i respektive land. En gemensam nämnare är att en hel del införsel sker via Ryssland. Lagstiftning och grundläggande synsätt är rätt likartad de tre länderna emellan och påminner mycket om hur det även är i Norden. I Estland har för några år sedan rätt kraftiga lagskärpningar genomförts. För storsäljare och smugglare är straffskalan 20 år upp till livstid.
Det görs försök att förbättra missbruksvården. Arbetet är inriktat på att reducera utbudet av droger.

I alla de tre baltiska republikerna har offentliga diskussioner förts om avkriminaliseringar men i både Estland och Litauen har det mött på starkt motstånd. I Estland fanns planer på nya regler kring cannabis med det avfärdades helt av experterna och blev inte av. Lettland verkar vara det land som har den mest besvärliga opinionen med några mer kända personer som engagerat sig till förmån för liberaliseringar. Av andelen brott sticker också Lettland av på ett negativt sätt med fler narkotikarelaterade än sina grannländer. Att det verkligen handlar om gemensamma utmaningar för alla runt Östersjön märks genom att ett växande antal från exempelvis Litauen blir gripna för smuggling utomlands, då särskilt i de nordiska länderna. På samma sätt som politiker och polis mellan Baltikum och Norden gjort gemensam sak i arbetet för att komma åt människohandeln borde fler åtgärder göras tillsammans för att försvåra för den organiserade kriminalitet som ägnar sig åt narkotikasmuggling. Det finns också dem som ger uttryck för oro då brottsligheten sprider korruption omkring sig med mutor och ökad aktivitetsgrad på Internet.

Slutsatsen är entydig: Det är viktigt att agera gemensamt!

Mer om modellen

För någon dag sedan intervjuades jag av spansk media om de svenska socialdemokraternas försök att varumärkesskydda begreppet ”den nordiska modellen”. Det hela har också väckt intresse i andra länder och på andra kontinenter.

Än så länge verkar S inte ångra sin PRV-ansökan. Dock har inkommit formell kritik från olika håll. Åtminstone en privatperson har protesterat och så även Nordiska rådet som Nordiska ministerrådet. Inför Nordiska rådets möte på Island 21-23 mars har jag på debattplats i Kvällsposten fortsatt att rikta kritik mot socialdemokraterna. Jag tror att ambitionen från S-håll var att framstå som listig, resultatet blev löjlig!

Bland annat noterar jag: ”När jag i olika sammanhang den senaste tiden berättat att Socialdemokraterna i Sverige lagt ned tid och pengar på att varumärkesskydda begreppet ’den nordiska modellen’ har en återkommande kommentar varit: Du skämtar?

Det är på riktigt/…/

Fler reagerar. För någon dag sedan hade Washington Post på andra sidan Atlanten en artikel där reportern förundrat återgav den diskussion som förts. Både Nordiska rådet som Nordiska ministerrådet - alltså både den parlamentariska delen som samarbetsorganet regeringarna emellan - har lämnat in en formell protest till PRV.

Den isländske generalsekreteraren Halldór Ásgrimsson och råds¬direktören Jan-Erik Enestam från Finland anför bland annat: ’Vidare framgår det av kontakten med PRV att om någon annan än varumärkesinnehavaren bedriver verksamhet med samma tjänster och kallar det för den nordiska modellen så kan varumärkesinnehavaren hävda att detta utgör ett varumärkesintrång. Om det då uppstår en tvist som inte kan lösas mellan parterna, är det till allmän domstol man kan vända sig för att lösa tvisten.’

Från nordiskt håll framhävs att gör man en allmän sökning på de hemsidor som finns så har Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet gett ut 171 publikationer där begreppet används och på den gemensamma hemsidan finns det med i 174 sammanhang exklusive nyheter där siffran är 265.

Det vore både klokt och klädsamt om Socialdemokraterna snabbt erkände hur fel partiet hamnat i den här frågan.

Den nordiska modellen är ju något som vuxit fram genom många decennier, som formats av politiska krafter och regeringar med olika ideologiska förtecken. Även om Sverige under lång tid från 1940- till 80-talet dominerades av socialdemokratin har ju detsamma inte gällt våra grannländer. Omfattande välfärdsambitioner utmärker hela Norden men där formerna och utförandet tar sig olika uttryck.

Ytterst vilar de nordiska välfärdssamhällena på ett fundament av värderingar. Bondesamhällena före industrialismen präglades av samarbete för att klara sådd och skördar och det fanns en viktig känsla av tillit som utgjort ett sammanhållande kitt in i vår tid. Att tänka på Norden utan att också peka på bildningstraditionen, nykterhetsrörelserna och 1800-talets frikyrklighet är inte bara att i partipolitisk nit göra det enkelt för sig utan innebär att viktiga historiska händelser snittas bort.”

Hela artikeln i Kvällsposten finns här:
http://www.expressen.se/kvp/ledare/debatt-var-nordiska-modell-inte-sossarnas/

Skriver i Jyllands-Posten

Ett antal veckor har det nu förts debatt om den danska regeringens förslag om att skärpa tullkontrollerna mot Tyskland och Sverige. Bland annat sägs finnas en rädsla för narkotika. Norrifrån? Snarare borde oron existera på vår sida om Öresund med tanke på den knarkliberala syn som kommer till uttryck i vida kretsar i Köpenhamn.

I själv verket, och det har påtalats av mig tillsammans med europaparlamentarikern Olle Schmidt (FP) ett antal gånger, så handlar det om att dansk borgerlighet fallit till föga för dansk folkeparti som brinner för frågor kring invandring och ”det främmande”. Det är ju inte plötsligt så att makthavarna vaknat upp och insett att hoten vid gränserna ökat. Istället är detta resultatet av politiska förhandlingar. I utbyte om ett löfte ges ett annat. Permanenta kontroller var vad dansk folkeparti begärde, detta vad man fick

För att möjliggöra en bredare diskussion har jag valt att inte enbart publicera mina inlägg på den svenska sidan utan även på dansk. Den stora morgontidningen Jyllands-Posten (snarast att jämföra med Dagens Nyheter i Sverige) har nu haft ett inlägg av mig där tullfrågan berörs. I grunden tycker jag att det är bra att nordiska politiker och företrädare vågar samtala med varandra. Det är för litet av sådan dialog och utbyte. En viktig förklaring är att gemensamma medieorgan saknas. Varje nordisk fråga kommer att speglas genom sitt nationella raster. Att Jyllands-Posten trycker ett inlägg av en svensk riksdagsman är ett tecken på en vilja att föra ett samtal över region- och landsgränser. Det finns andra avisor som axlar ett liknande ansvar, exempelvis Hufvudstadsbladet i Helsingfors och Kvällsposten i Malmö.

Svårigheterna att medialt föra en samnordisk debatt visar hur viktigt gemensamma organ som Nordiska rådet är. Där finns ett utrymme och en arena att komma samman för att tala om det gemensamma. Hit hör verkligen både tullregler som den obefogade och grunda rädslan för ”det främmande”.

I Jyllands-Posten skriver jag: ” Personligt tror jeg, at opmærksomheden fra nabolandene i hvert fald beror på tre forhold:

For det første bør der ikke sættes spørgsmålstegn ved den frie bevægelighed samt pasfrihed i Norden og vores nabolande. Tværtimod er det nødvendigt at udvide og forbedre samarbejdet i Øresundsregionen.

For det andet ses forslaget som endnu et eksempel på Dansk Folkepartis magt ved forhandlingsbordet i København, og det tjener som en advarsel hos os i Sverige, hvor vi har Sverigedemokraterne at slås med.

For det tredje er Danmark en vigtig og vellidt nabo - så når der er udsigt til, at bevægeligheden indskrænkes, får det en masse opmærksomhed.

Det handler om meget mere end et øget antal toldere. Selv om det bruges som argument, er der god grund til at tro, at der ligger mere bag end blot forsøget på at stoppe narkotikaindsmugling eller terrorister.

Permanent grænsekontrol er i sig selv en fejl. Mange rejsende i Ørestadsområdet ser ikke rejsen mellem Skåne og Sjælland som en rejse mellem to lande, men i stedet en rejse foretaget i én og samme region og inden for et fælles arbejdsmarked.
Naturligvis findes der toldfiltre i Sverige og Tyskland. Og der kan gøres mere for at forhindre kriminalitet over grænserne. Under Europavalget, hvor jeg var kandidat, besøgte jeg tolderne i Malmø sammen med statsminister Fredrik Reinfeldt i maj 2009. Vi blev informeret om narkotikatrafikken sydfra. Problemer med stoffer, der smugles til Danmark fra Sverige, blev stort set ikke omtalt. Derimod gav folk udtryk for et ønske om mere grænsesamarbejde med Danmark. Det er gennem kvalificeret vidensdeling, at de store smuglere kan fanges.

Selvfølgelig skal Europa i fællesskab udføre og koordinere arbejdet med at bekæmpe de kriminelle netværk. Et udvidet og forstærket samarbejde mellem politi, toldere og anklagemyndighederne er nødvendigt. At rette sig ind efter DF er ikke den rette løsning.

Jeg bor i Skåne, og der er meget at glæde sig over i Øresundsregionen. Men det, som sker i Danmark lige nu, er desværre en forstærkning af den tendens, som kan ses overalt i Europa. Det tjener derfor som en kraftig advarsel til mig som borgerlig repræsentant. Den ideologiske borgerlighed må aldrig lade sig undertrykke af indskrænkethedens repræsentanter.”

Här finns hela mitt inlägg: http://jp.dk/opinion/breve/article2488894.ece

Om MP på Politikerbloggen

I samband med miljöpartiets kongress under helgen och valet av två nya språkrör så har det mediala intresset vuxit. Det kan säkert leda till positiva opinionssiffror kommande veckor. Långsiktigt är det helt andra saker som avgör. De senaste dagarna har förts en diskussion om MP kan vara att räkna med som ett liberalt parti. Från FP-håll har kommit kraftiga avfärdanden om att de gröna mer för en V-inspirerad politik. För egen del tror jag att miljöpartiet har mer på att vinna att söka sig i borgerlig riktning än Alliansen har att stå där med vidöppna armar.

I ett inlägg på Politikerbloggen lyfter jag dock fram en grön politiker jag kommit att uppskatta. I Nordiska rådet har jag under de senaste åren arbetat tillsammans med Ville Niinistö. Han är i dag gruppledare i Finlands riksdag. Med honom går det att diskutera politik utifrån ett idémässigt och ideologiskt perspektiv.

Bland annat noterar jag:

”De gröna i Finland har under de senaste åren samarbetat i regeringsställning med borgerliga partier och lär fortsätta i en ny ministär under ledning av moderaternas systerparti samlingspartiet. Även om ledamöterna i riksdagen röstat emot har man pragmatiskt accepterat en politik som bland annat inneburit fortsatt utbyggnad av kärnkraften i Finland.

Finland i likhet med Sverige har under den finansiella krisen visat prov på stor mognad. Utgifterna har inte skenat iväg utan ekonomin har hanterats på ett ansvarsfullt sätt med gott resultat som följd. Till det kommer en näringslivsvänlig politik och en skola som väcker internationell uppmärksamhet. Kanske är just de bästa förutsättningarna för grön livsstil att verka inom en borgerlig ordning? Då finns det ekonomiska utrymmet att kunna göra egna val. Måhända har man rent av nytta och glädje av varandra? Miljöpartiet får ekonomisk realism i utbyte mot att man bidrar med insikten om att det finns fler och djupare värden än just ekonomi.

Jag tror att det skulle finnas plats för politiker som Ville Niinistö i svensk politik. Gustav Fridolin som representerar samma valkrets som jag själv (Skåne län Norra och Östra) har kanske förutsättningar att bli den personen. Från förra årets valrörelse kommer jag mest ihåg honom som någon med många löften. Samtidigt var han skicklig nog att fånga upp lokala frågor och att vara närvarande i debatten.

Mer av Ville Niinistö hos de gröna i Sverige skulle onekligen skapa nya förutsättningar. För egen del blir jag mer och mer övertygad om möjligheten att kombinera cykelkärror med cyberindustri.”

Inlägget i sin helhet finns här:
http://www.politikerbloggen.se/direkt/debatt/

Finlands valkval

Vad säger oss Finland? På ett sätt inte mycket! I en annan mening: Väldigt mycket!

De finns olika politiska traditioner. Även om det handlar om nordiska länder skall skillnaderna inte underskattas. Genom decennier och århundraden har andra erfarenheter och utmaningar format samhällena. I Finland finns en lång tradition av populistiska partier som saknas i exempelvis Sverige. Runda farbröder med breda käftar och förmåga att lova mycket. Dessa rörelser har uppstått och sedan dött ut.

Sannfinländarna under sin populäre ledare Timo Soini är alldeles uppenbart inte i någon nedgångsfas. Tvärtom! De senaste åren har en väldig uppgång skett i opinionen från ett stöd på runt en procent via europaval och kommunval till smått otroliga 19 procent vid söndagens riksdagsval. Även om det skiljer något mandat är partiet i röster nära på lika stort som socialdemokraterna!

Alla övriga partier förlorade i söndagens val. Samlingspartiet erhöll dock en viktig sidovinst i och med att det blev landets största parti. Det är skickligt och kan leda till att partiledaren Jyrki Katainen nu blir republiken Finlands statsminister. Något mandat gick förlorat men samtidigt visar stödet att folk uppskattar en politisk baserad på ekonomisk ordning och stabilitet. Små länder är utsatta och måste därför agera långsiktigt och eftertänksamt. Där finns onekligen något som förenar Sverige och Finland.

Finland har åter dessutom visat sig vara ett starkt icke-socialistiskt land. Endast runt 25 procent av väljarkåren kan beskrivas som traditionell vänster. De gröna har tidigare val skördat framgångar och gjort inbrytningar som ett mer liberalt alternativ i de stora städerna. Nu tappade partiet. En viktig förklaring kan vara att de gröna också varit något av ett protestparti, en markering mot de etablerade, och nu finns en ännu större populist och löftesgivare på scenen i form av just Timo Soini.

Sannfinländarna har redan före valet med olika uttalanden visat sig vara en spretig skara. Otvivelaktigt finns invandrarfientliga företrädare. Men det är fel, och något statsvetare återkommande underströk i valvakor från Finland, att jämföra med dansk folkeparti eller sverigedemokraterna. Här finns en helt annan tradition att luta sig emot som mer handlar om det underkuvade folket och landsbygdens människor i konflikt med den självutnämnda eliten och de som finns i städerna. Det handlar om en klassisk konfliktlinje mellan centrum och periferi som på sitt sätt inte är unik för Finland. Timo Soini har också själv under valrörelsen försökt markera mot de värsta avarterna i det egna partiet. I intervjuer har han istället kallat sig ”värdekonservativ” och med det hävdat att det handlar om familj och EU-skepcism. Den viktigaste slutsatsen att dra är nog att partiet saknar egen grundläggande ideologisk hållning utan sannfinländarna kommer att vara situations- och personanpassade.

Till skillnad från samlingspartiet och socialdemokraterna saknas internationella kontakter. Populistpartier brukar i rätt liten uppfattning verka i andra organ. Därför skall det bli intressant att se vilken partigrupp sannfinnländarna vill tillhöra i Nordiska rådet. Hittills har endast en ersättare funnits på plats och han har erbjudits plats i Mittengruppen. Nu kommer en permanent delegation. Rimligtvis kommer man att undvika att sitta tillsammans med dansk folkeparti och sverigedemokraterna för då punktmarkerar man onekligen sig själv.

En konsekvens av den stora valframgången är att det allmänt spekuleras om sannfinländarna som ett regeringsparti. Den koalition som pekas ut som fullt möjlig är tillsammans med samlingspartiet och socialdemokraterna då landets tidigare största parti, centern, gjorde ett mycket dåligt val med drygt minus sju procentenheter och numera platsen som fjärde största parti. Ingen tror att centern därmed är aktuell för landets styre under kommande år. Ett samarbete mellan de tre största riskerar att också ske på de mindres bekostnad som svenska folkpartiet och de gröna. En ministär med tydligt borgerliga inslag, tydligt socialdemokratiska och ett gäng stadsfientliga populister är också ett annat sätt att visa att trots stora likheter finns även väldiga politiska skillnader de nordiska länderna emellan.

Passa sig för Danmark?

Både media på den svenska som danska sidan av Öresund har den senaste tiden uppmärksammat de personer från Skåne som tvingats visa pass då de varit på väg till Köpenhamn Danska myndigheter har uppenbarligen ändrat rutinerna.

Det finns åtminstone ett par allvarliga problem förknippade med detta. För det första riskerar gruppen som avkrävs att visa pass att bli personer som uteslutande väljs ut på grund av hud- eller hårfärg. Det andra är att man helt bortser från de grundläggande idéerna bakom den nordiska passunionen från 1950-talet - en reform som av nordbor brukar lyftas fram som något av det mest positiva som de nordiska länderna har uträttat sig emellan. Det tredje är att det endast är Danmark som har en hårdnande hållning - så frågan som kan ställas är vad det landet ser som inte andra länder ser?

För alla som bor i Öresundsområdet är tågen mellan Skåne och Själland lokala transporter. Folk skall till sina jobb eller studier, de skall handla eller umgås. Att i det läget avkrävas pass är lika besynnerligt som att polisen skulle stoppa flanörer på gågatan i Ängelholm och avkräva dem identitetshandlingar. Inrikespasset är avskaffat. Och för alla som bor i Skåne är det mindre dramatiskt att ta sig till Köpenhamn än till Stockholm!

Jag har ställt tre frågor till Danmarks regering och den har en skyldighet att besvara dessa då jag är medlem av Nordiska rådet. Intressant är också att Sydsvenskan redan rapporterar om att myndigheterna på den danska sidan nu börjar inse att de är fel ute och antyder att förändringar kan vara på väg.

Mina tre frågor är: 1)På vilket sätt är gränspolisens agerande förenligt med den nordiska passunionen? 2)Vilka andra regler gäller i Danmark angående nordiska medborgares frihet från att vara försedd med pass eller annan reselegitimationshandling vid resa inom Norden? 3) Har den danska regeringen för avsikt att med danska myndigheter säkra en fortsatt efterlevnad av den nordiska passunionen?

Artikel i Sydsvenskan finns här:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1429242/Dansk-polis-Att-krava-pass-ar-fel.html

Frågorna till Danmarks regering:

http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/fraaga-till-danmarks-regering

Intervju med mig finns här:

http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/den-nordiska-motorvaegen-har-faatt-ett-farthinder

Tobinskatt: Utopi och inte verklighet!

I Europaparlamentet har de svenska socialdemokraterna tillsammans med en del andra politiska företrädare röstat för införandet av ett slags Tobinskatt. Det innebär avgift på finansiella transaktioner. Ett införande skulle med stor sannolikhet riskera att kapital och andra värden snabbt sökte sig bort. Det kommer alltid att finnas länder eller andra områden som inte tar ut sådan skatt. Med dagens globala och internetbaserade värld finns mycket inte längre bort än ett eller två knapptryck på den egna datorn.

Ställningstagandet i Europaparlamentet var knappast något tillfälligt misstag. Även i Nordiska rådet har S verkat för ett slags Tobinskatt. Tillsammans med kollegan Jessica Polfjärd som också sitter i Nordiska rådet har vi på Politikerbloggen haft en debattartikel om detta:

”Om Norden lyssnar till socialdemokraterna och inför en Tobinskatt leder det sannolikt till att kapitalet istället flyttar. Det är en dränering som skulle skada rörligheten på vår finansmarknad och även leda till lägre tillväxt och välfärd. Sverige får ett minskat finanspolitiskt förtroende vilket återspeglas i stigande räntor och ett minskat kapitalinflöde. Vidare skulle vissa företag lockas att flytta utomlands då de flesta svenska storföretag är beroende av nära tillgång till den internationella kapitalmarknaden/…/

Det är snarare genom sunda offentliga finanser, ökad tillsyn av finansmarknaden och högre kapitaltäckning länderna ska gå för att dämpa effekterna av framtida kriser. Vi har i Sverige redan erfarenhet av införandet av en Tobinskatt i form av den så kallade ’valpskatten’ från 1990-talet. Den fick till följd att de finansiella transaktionerna flyttade utomlands. Det är således inte effektivt att ett land eller en region går före med ett införande. Det finns ett verklighetsfrämmande utopiskt drag över dessa förslag. För vår del hanterar vi hellre verkligheten sådan den är, inte sådan den borde vara enligt något teoretiskt bokverk.”

Hela inlägget på Politikerbloggen finns här:
http://www.politikerbloggen.se/2011/03/15/43877/

Lysande av Oksanen!

Genom åren har Nordiska rådets litteraturpris många gånger tilldelats synnerligen begåvade och lovande författare. 2010 utgör på inget sätt ett undantag då det gick till Sofi Oksanen för hennes roman Utrensning. Norrmannen Per Petterson som fick priset 2009 erbjöd med sin senaste bok en stor läsupplevelse. Så är verkligen fallet även med Sofi Oksanen från Finland.

Utrensning handlar om Estland: Precis på randen till den nya tiden i början av 1990-talet då Sovjetmaktens ockupation upphörde och självständigheten som egen nation kunde återerövras. En lång och hemsk parentes av övergrepp och förtryck var på väg att avslutas.

I centrum för Sofi Oksanens inkännande text står ett par kvinnor vars livsöden gestaltar det hemska som skett i Estland och Sovjetunionen, men utgör också en relief till vår egen samtid. På den gamla kvinnan Aliides förfallna gård i västra Estland hamnar unga Zara som lyckats rymma från sin hallick och plågoanda. Sedan rullar en vittförgrenad historia upp. Frihetstid varvas med ockupationsår och glider in i mer modern tid. Ständigt närvarande är de grymheter i olika former som kvinnorna utsatts för - det finns med som en viktig vibrerande undertext. Förnekelser, bortförklaringar och olika sätt att retuschera verkligheten är bärande inslag.

Boken är ingen spekulation i våld eller sex utan Sofi Oksanen lyckas med små medel huvudsakligen antyda och därmed i ännu större utsträckning låta läsarna förstå skändningarna. De tecknade personporträtten blir väldigt levande. Roman till trots så känns det väldigt trovärdigt och närvarande. Därmed avslöjas också ett stort författarskap. Sofi Oksanen har förmåga att levandegöra. Berättelsen känns autentisk med ett språk som berör.

Nordiska rådets litteraturpris markerar sin höga kvalitet genom de senaste årens förmåga att finna och lyfta fram goda författarskap som förhoppningsvis får en ordentlig skjuts framåt tack vare uppmärksamheten och hyggligt mycket prispengar. Det kanske inte alltid är de mest kända namnen men där de senaste böckerna visar kraften och förmågan.

Estlands historia tecknat genom dessa kvinnoporträtt är också en påminnelse om den okunskap som finns i både Sverige och resten av Norden kring det som skett på andra sidan Östersjön. Sofi Oksanen lyckas beskriva förtryckets mekanismer och förnedringens smaker och dofter. Med priset, uppmärksamheten och boken fästs fokus på att Norden med sin samhörighet av historia, traditioner och språk har Baltikum som syskon utöver närmaste granne.

Kallt och hett på Island

Nordiska rådets 62:a session är avklarad. Och med snabba steg närmas jubileet av sex decenniers samarbete de nordiska länderna och självstyrande områdena emellan. I år hölls mötet på Island. Vädret erbjöd omväxling; allt från mycket kraftiga vindar, till regn och det hela avslutades med kyla och snö.

Men om det var kallt utomhus så var det desto hetare i mötessalen. En av de mer omfattande diskussionerna kom att handla om att Danmark sänder hem nordbor i behov av socialhjälp. Samma möjlighet finns också i Sverige fast någon utvisning sker inte. Från den danska staten hävdas detta vara en tradition sedan 1930-talet. Och ändå ringer inga klockor? Ganska mycket har hänt sedan dess! Över parti-, block- och nationsgränser gick företrädare för Nordiska Rådet upp och argumenterade emot Danmarks behandling av andra nordbor. För egen del påpekade jag att ärendet kunde ses i tre dimensioner: 1) Grundläggande juridik, 2) Politik samt 3) Form. Jag kom att argumentera mot minister Ellemann som företrädde den danska regeringen.

I botten finns en Nordisk konvention om rörlighet för nordbor. Till det kommer ett EU-direktiv om rörlighet för medlemsstaternas medborgare inklusive EES (alltså även Island och Norge). Just möjligheten att stanna i ett annat land är central och därför borde de båda varandra överlappande överenskommelserna ge nordbor ett extra strakt stöd. Ändå utvisar Danmark! Så som skett bland annat en isländsk gravid kvinna med sin man kvar i Danmark. Även om det inte är konventionsbrott är det snubblande nära. Politiskt är det endast Danmark som gör på det här viset - är det möjligt att fyra länder gör fel medan Danmark gör rätt eller kan det vara omvänt att Danmark gör fel medan resten gör rätt? Slutligen har integrationsminister Birthe Rönn Hornbech vägrat träffa företrädare för Nordiska Rådet för att diskutera ärendet, och det får ses som anmärkningsvärt då en regeringsföreträdare inte önskar möta parlamentarikerna!

Politiskt och innehållsligt har det varit ett mycket intressant och givande möte med Nordiska Rådet på Island. Andra frågor som debatteras har varit bland annat att det nu skall undersökas huruvida ett gemensamt pantsystem i Norden kan upprättas. Istället för att opantbara flaskor och burkar smutsar ner i naturen skall det undersökas om länderna tillsammans med branschen kan koda om alla mottagningsmaskiner så att dessa även kan ta emot och betala ut pant för burkar och flaskor från annat land. I förlängningen är det viktigt att få med grannländer som Tyskland där många sydsvenskar i dag handlar öl och vin.

Det har också fattats beslut om gemensam kamp mot rovdjuret mårdhunden. Det till synes gulliga namnet till trots handlar det om ett riktigt skadedjur som äter mycket som kommer i dess väg och dessutom drar med sig farliga parasiter. Det är en gemensam utmaning som kräver gemensamma åtgärder.

Bland det mer ideologiskt laddade som det fattades beslut om på Island var då de rödgröna gjorde gemensam sak med socialdemokrater och en del mittenpolitiker för att kräva någon form av skatt på finansiella transaktioner. Istället för att hantera nordbornas vardagsutmaningar valde en majoritet att prioritera utopism istället för realism!

Intressant och givande är också att försvars-, säkerhets- och utrikespolitik blir allt viktigare i Norden. För egen del talade jag om behovet av breda och långsiktiga uppgörelser när det gäller de nordiska ländernas gemensamma uppdrag i Afghanistan. Förre danske försvarsministern Sören Gade lade också fram en rapport som visade hur de fem nordiska länderna kan göra gemensam sak med de tre baltiska republikerna. Och det är ett viktigt ställningstagande. Det handlar både om att ställa upp för vänner i närområdet ifall de drabbas av omfattande problem som att tillsammans med vänner i närområdet ställa upp för andra ifall de drabbas av omfattande problem. Sverige är alliansfritt men inte värderingsmässigt neutralt eller likgiltigt ifall andra drabbas av katastrofer och övergrepp.

Av de sessioner jag hittills haft förmånen att delta vid som vald medlem var detta en av de spänstigaste, politiskt innehållsrikaste och viktigaste jag varit på!

Är säga emot och tysta samma sak?

Ärligt talat så har ibland tanken slagit mig att sverigedemokraterna tystas ned. En del har stått att läsa i tidningarna och partiets företrädare är inte sena att berätta om alla påstådda oförrätter. Numera är jag inte alldeles säker. Kanske är det så att de uppfattar mothugg och krav på politiska preciseringar som oförskämdheter och försök att kväva debatten. En befängd uppfattning i så fall. Pikant är ju också att just sverigedemokratiska bloggare har en tendens att återkommande dömas för förtal - så frågan är vem som visar arrogans mot vem?

Upprinnelsen till mina funderingar är Nordiska Rådets just avslutade session på Island. Ett för övrigt mycket bra möte med tydliga ståndpunkter och några riktiga frejdiga meningsutbyten.

Plötsligt dyker ett pressmeddelande upp från dansk folkeparti som sedan distribueras ut via sverigedemokratiska kanaler. Då det handlar om mig hade ju tanken kunnat tänkas att viss kontakt skulle tas före utsändandet. Men icke.

Henrik Brodersen, dansk folkeparti, och medlem av samma utskott som jag i Nordiska rådet skriver bland annat: ” Henrik Brodersen mener det er både barnligt og udemokratisk, når man som politiker ikke giver en politisk modstander lov til, at fremlægge sine argumenteruden at blive afbrudt af tilråb, sådan som det er sket på Nordisk Råds Møde. Det er sagen om Danmarks udvisning af 5 nordiske statsborgere, som har hedet debatten op under Nordisk Råds møde. Det er især de svenske Moderaternes repræsentant, Henrik Wallmark, og det norske Arbiderpartiets repræsentant, Martin Kolberg, som har gjort sig uheldigt bemærket i debatten.

- Som garvede politikere burde vi have budt den nyvalgte Erik Almqvist velkommen på Nordisk Råd, og givet ham tid til at finde sine politiske fødder. I stedet bliver han mødt med gadedrengemanerer. Det er skammeligt, og meget beklageligt. Et af de vigtigste elementer ved Nordisk Råds samarbejde, er netop, at vi kan mødes med hinanden som ligesindede politikere; uanset hvilket land og hvilket parti vi kommer fra, siger Henrik Brodersen.”

Jag har under dagen sänt brev till honom samt kopia till vår utskottsordförande samt Nordiska rådets president med önskemål om ett antal klarlägganden.

Det sägs att jag har buat. Verkligen? När och var? Det skulle nämligen verkligen inte falla mig in. Varken i riksdagen eller Nordiska rådet. Så hur man kan skriva det är fullständigt obegripligt. Jag har heller aldrig heller avbrutit någon. Det skulle heller aldrig falla mig in och är ytterst en fråga för mötesordföranden. Dock var sverigedemokraten inledningsvis uppe och begärda ordet för att framföra åsikter som inte hade något med de ärenden som då debatterades. Men ordning sköter andra än jag. Jag tycker man skall sköta sig, både i plenarsalen som utanför!!

Däremot kan nog dansk folkeparti vara irriterad över att jag drivit en politisk fråga gentemot Danmark. Det är jag som rådsmedlem i min fulla rätt att göra! Jag har med kraft vänt mig emot att Danmark hemsänder nordiska medborgare i behov av socialhjälp. Danmark skiljer ut sig från de övriga nordiska länderna. Mot detta har dansk folkeparti reserverat sig. Vid debatten på sessionen var jag i talarstolen mycket klar över vad jag tyckte. Det resulterade också i en mycket stor och varm applåd. Jag tänker inte ha dåligt samvete över att dansk folkeparti känner att man för egen del misslyckats i talarstolen. Enda gången under hela sessionen jag tog upp sverigedemokraten Erik Almqvist och hans åsikter var i slutet av detta inlägg som huvudsakligen handlade om den danska ministern Ellemann då jag påpekade att SD-påståenden om att svensk invandringspolitik och oroligheter i Malmö inte har något som helst att göra med den danska praxisen om att hemsända nordbor i behov av socialhjälp. Över åren är det nämligen endast 46 fall och ett av de mest uppmärksammade är en isländsk gravid kvinna! För egen del har jag mycket svårt att se den koppling SD önskade göra.

Danske folkeparti och möjligtvis sverigedemokraterna kanske vill tala invandringspolitik. De kanske rent av vill göra en indelning i "riktiga" nordbor och sådana nordbor som är födda någon annanstans. Då får de driva en sådan debatt där så är lämpligt, exempelvis genom att lägga ett sådant medlemsförslag till Nordiska Rådet. Jag kommer att motsätta mig en sådan tanke och också vända mig mot den människosyn ett sådant betraktelsesätt ger uttryck för. Det handlar inte om att tysta ned eller kväsa - det handlar om hur det går till i politiska sammanhang!

Tillsammans med vänner om Norden

I Kvällsposten har jag haft en debattartikel om Norden och det kommande svenska valet. Som länder påverkar vi varandra. Fortsatt Alliansstyre vore bra för alla borgerligt sinnade i närområdet. Som medundertecknare har jag haft: Per-Kristian Foss (Høyre), Stortingsrepresentant och tidigare finansminister i Norge, Anne-Mari Virolainen (Samlingspartiet), Riksdagsledamot och vice partiordförande i Finland, Fredrik Karlström (Obunden samling), Lagtingsledamot på Åland, Jørgen Lundsgaard (KF), Folketingsledamot i Danmark, samt Bjarni Benediktsson (Självständighetspartiet), Alltingsledamot, partiordförande och statsministerkandidat på Island.

Bland annat skriver vi: ” Nya moderaterna är i ständig förändring och förnyelse. Ett fast och nära borgerligt samarbete inom Alliansen är ett föredöme. Därmed inspireras även partier och politiker i andra länder att själv ompröva och våga pröva nya vägar. Det sker helt i enlighet med våra grundläggande idéuppfattningar. Att vara konservativ betyder i politiskt sammanhang att man önskar att förbättra och förnya samhället men söker samtidigt att bevara det bästa av den tradition vi redan har. Det liberala innebär övertygelsen om ett öppet rättsamhälle som säkrar den enskilda individens frihet och integritet. God politik handlar om samarbete/…/

Norden sticker ut. Det handlar om länder med förhållandevis hög skattenivå men också väl utbyggda välfärdssamhällen. Grunden för att behålla och utveckla en skola, ett hälsosystem och ett rättsväsende med höga ambitioner är en politik som tryggar välfärden genom att stimulera tillväxt, skapa nya jobb och göra arbete mer lönsamt.

För oss som aktiva ledamöter av Nordiska rådet är den nordliga dimensionen av stor betydelse. Mycket görs redan i dag men det finns alla skäl att gå vidare och fördjupa. De senaste åren har arbetet med att ta bort olika former av gränshinder prioriterats. Rörligheten är central och gynnar oss alla.”

Debattartikeln i sin helhet finns här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2125442/debatt-alliansen-ar-ett-foredome

Riksdagsexamen

I riksdagen har det varit något av examensstämning. Det märktes då moderata ledamöter tillsammans med regeringsvänner träffades för vårfest och statsminister Fredrik Reinfeldt summerade åren som gått och tackade ett antal personer som med säkerhet inte återkommer efter valet. Även i kammaren har det varit många vänliga och berömmande ord.

En av de sista debatterna kom att handla om Norden. Trots ett enigt betänkande från utrikesutskottet fanns över drygt dussinet anmälda talare. Dels är det ett tecken på ett djupt nordiskt engagemang och dels att det finns ledamöter som gärna vill berätta om det arbete de utfört i Nordiska rådet det senaste året. Så var det för egen del. Jag använde tiden till att beröra några av de områden jag kommit att intressera mig för. Självfallet har det handlat om att göra något åt de gränshinder som finns. Men det har även varit fråga om den fria rörligheten och konstiga avgifter då det skickas pengar mellan bankkonton i olika länder. Vid Nordiska rådets session i Stockholm var det opinionsarbete för en fast förbindelse mellan Helsingborg-Helsingör samt markering mot drogliberala tongångar i framför allt Danmark.

Varför är då Norden så viktigt? I mitt anförande försökte jag ge någon förklaring: ”25 miljoner människor som har en gemensam historia, som bär på gemensamma traditioner och delar det öppna samhällets värderingar har bara genom detta en enorm tillgång. Att vi dessutom kan förstå varandras språk är något som imponerar på personer utifrån. Sedan vet vi själva att när det gäller det nordiska kan det vara lite si och så med språkkunskaperna. Norden är en av svenskt näringslivs viktigaste marknader, och det omvända gäller för våra nordiska grannar. Det är något av all denna potential Gunnar Wetterberg visade på möjligheten att frigöra genom sina omtalade artiklar i Dagens Nyheter om en ny nordisk union. Utan att fördjupa sig för mycket i den konstitutionella debatten och utan att dras med för mycket av det faktum att det finns en drottning Margrethe att tillgå kan man fånga upp några av grundtankarna. Det är genom samverkan och samarbete vi tillsammans kan bli starkare. Det handlar om en gemensam arbetsmarknad. Det handlar om att samordna forskningsresurser och kraftsamla vid de universitet som finns så att dessa kan bli världsledande.”

För människor boende i gränsbygder kan det därför kännas främmande att Nordenfrågor betraktas som utrikesärenden. Även detta kommenterade jag: ”Ärligt talat tror jag inte att människor i Tornedalen tycker att människorna eller myggen på andra sidan älven är utlandet. För ålänningar på väg till Norrtälje är det inte utlandet som siktas. De som lever på gränsen mellan Norge och Sverige befinner sig inte i utlandet, och vi som bor i Öresundsområdet har svårt att se vilken del av alla kontakter mellan Skåne och Själland som har med utlandet att göra. Det handlar i den djupaste meningen om vår vardag, om medborgarnas vardag. Just därför ska det bli enklare och lättare.”

Även jag avslutade med att rikta några varma tack. Först till ordföranden och vice ordföranden i Nordiska rådets svenska delegation, Sinikka Bohlin (M) och Kent Olsson (S). De kan ju liknas vid Muminmamman och Muminpappan och själv får man väl aspirera på rollen som Snusmumriken eller Lilla My. Dessutom gavs möjlighet att tacka Jan Björkman (S) för hans fina insatser som vice talman. Han har alltid varit mycket korrekt vid de debatter han vakat över och fördelat ordet vid. En mycket värdig och representativ företrädare för Sveriges riksdag som nu avslutar sin gärning som ledamot.

Danska utvisningar

Ett av de områden medborgar- och konsumentutskottet i Nordiska rådet valt att prioritera för 2010 är nordbornas rättigheter. Det handlar bland annat om minoritetsgruppernas ställning, som samerna. Men det är också fråga om hur enskilda behandlas.

Långt före EU fanns passfrihet och fri rörlighet i Norden. Det är något att vara stolt över och inget inom det nordiska samarbetet kan sedan dess mäta sig med detta. I Tornedalen har det ju länge fungerat bra att ta sig mellan de båda sidorna av älven. Beroende på valutakurser och nationella stödsystem och subventioner har det ibland lönat sig att handla socker, smör, kaffe och kött på ena sidan och ibland på den andra. Det har onekligen varit omväxlande. Även om det finns problem och svårigheter har det inte varit ovanligt att finska medborgare exempelvis bott på den svenska sidan.

Med Öresundsbron för tio år sedan kom det verkliga uppsvinget i utbytet mellan Skåne och Själland. I dag finns ett växande antal pendlare. Bra bostäder finns på den svenska sidan och många ungdomar hittar jobb i butiker och på restauranger på den danska.

Som EU-medborgare (och för de som kommer från Island och Norge som EES-länder) finns särskilda rättigheter. Till det kommer de konventioner som följer med det nordiska utbytet. När medborgar- och konsumentutskottet började rota i frågan upptäcktes att Danmark som enda land mer återkommande utvisar nordbor beroende på sociala skäl. Enligt gällande överenskommelser har alla rätt till det men Danmark gör det i större och påtagligare utsträckning. Från början talades om knappt tiotalet fall. Nu är vi uppe i 46.

Visst är det viktigaste att angripa roten till utanförskap. Det kan handla om arbetslöshet och det kan vara fråga om missbruk. I båda fallen finns möjligheter att erbjuda vägar till självhjälp. Trots det har danska myndigheter valt att skicka tillbaka personer till Sverige, Norge och Island därför att de varit i behov av socialhjälp. Liknande strömmar tillbaka till Danmark kan inte noteras.

De senaste dagarna har detta varit en stor fråga i vårt södra grannland. Det började med en artikel i Politiken (som väl kan liknas vid Dagens Nyheter fast något mer socialliberal). Och sedan har det följts på av andra media, även i Sverige.

Jag har som medlem av medborgar- och konsumentutskottet uttalat mig. Det är viktigt att slå vakt om den fria rörligheten i Norden. Även om knappt 50 fall kan tyckas få så är det ju desto viktigare att slå vakt om principen. I ett fall handlade det om att en gravid islänning utvisades trots att hon hade pojkvän och en fyraåring i Danmark. Politiken noterade: ”På den anden side af Øresund ryster Hans Wallmark, der er det liberal-konservative svenske parti Moderaternes medlem af Medborger- og Forbrugerudvalget, på hovedet over Danmarks enegang over for den nordiske konvention om borgernes frie bevægelighed.
»Jeg kan bare se, at der er en helt anden tolkning af praksis i Sverige og Norge. Vi kan lære af hinanden. Vi skal lære af best practise, og i det her tilfælde er Danmark altså worst practise«, siger Hans Wallmark.”

Hittills visar Danmark inga tecken på att ändra praxis så att den överensstämmer med den som finns i resten av de nordiska länderna. Utan Nordiska rådet hade fingret aldrig satts på denna ömma punkt! Det visar betydelsen av samarbete. Låt oss nu hellre se goda exempel än dåliga.


Här finns en artikel i Politiken: http://politiken.dk/indland/article988622.ece

Här finns en annan i Politiken: http://politiken.dk/indland/article988796.ece

Dansk radio: http://www.dr.dk/Nyheder/Indland/2010/06/07/074234.htm

Dansk TV: http://nyhederne.tv2.dk/article/31035299/

Nordiska rådet: http://www.norden.org/en/news-and-events/news/politiken-danmark-kastar-ut-nordiska-medborgare?set_language=en

Och rent av Dagens Nyheter: http://www.dn.se/nyheter/varlden/danmark-utvisar-socialbidragstagare-1.1117428

Mer Öresundsintegration!

I P1-programmet Plånboken har Hillevi Larsson (S) och jag diskuterat Öresundsintegration. Före sändningen gavs vi uppmaningen att inte låta samtalet endast bli en historieskrivning över vilken regering som misslyckats med vad. Och vi skötte oss genom att gemensamt lyfta fram problem och svårigheter som fortfarande präglar utbytet mellan Skåne och Själland trots att det är tio år sedan bron invigdes. Det är viktigt att konstruktivt och gärna över parti- och blockgränser peka på vad som kan förbättras. Naturligtvis är det också riktigt bra när riksmedia uppmärksammar en del av de stolligheter som präglar vardagen för dem som bor på ena sidan men arbetar på den andra. Ibland när gränshindersdiskussioner förs i talarstolen brukar andra riksdagsledamöter anse att de från Skåne, Värmland eller Tornedalen talar i egen sak när olika svårigheter beskrivs.

Plånboken kastade ljus över vad som kan kallas ”extraknäcksförbudet”. Enkelt uttryckt: Den som bor i Sverige, har arbete i Danmark kan inte tjäna extra pengar i Sverige utan att den danska arbetsgivaren måste betala svenska arbetsgivaravgifter. Från regeringshåll arbetas med frågan. Tyvärr är det ju så många gånger att det är lättare att identifiera problemen än komma med lösningarna då systemen i respektive land inte är fullt jämförbara. Debatt och granskning kan dock lättare leda saker framåt.

Samtidigt finns ändå politiska skillnader väl värda att lyfta fram. Alliansregeringen har helt klart ökat tempot i gränshindersarbetet ivrigt påhejad av oss ledamöter i Nordiska rådet. Ett Gränshindersforum har bildats med en företrädare för varje nordiskt land. Hittills har 27 olika sorters barriärer och svårigheter tagits bort. Fler är att vänta. Det kan jämföras med nio under ungefär samma tidsperiod då socialdemokraterna hade makten. Det är allt från möjligheten att förnya danskt taxikort om man bor i Sverige till lättare för utländska medborgare att få ett svensk ID-kort, långtidssjukskrivna pendlare att få A-kassa samt att deltidsarbete med kompletterande arbetslöshetsförsäkring nu är möjligt i Öresundsregionen.

En viktig förklaring till den ökade integrationen och rörligheten är Öresundsbron. Det har blivit enklare att arbetspendla och studera. Därför behövs en ny fast förbindelse. Den behövs för att öka trafikkapaciteten vilket är bra inför det helt nya läge som uppstår med en bro mellan Själland och Tyskland någonstans runt 2016. Därmed är det en stor fördel för hela den svenska västkusten inklusive Osloregionen. Men det handlar också om att knyta Helsingborgsområdet närmare Helsingör och resten av Själland. Alliansregeringen har öppnat för att utreda frågan. Märkligt nog har den rödgröna oppositionen inte sagt någonting trots att den utlovar 100 miljarder mer i infrastruktursatsningar fram till 2021. Här hade den borgerliga stafettpinnen kunnat tas över av S, V och MP med ännu skarpare förslag som underlättat för Allianspolitiker att kräva mer av sina partiledningar. Nu är det tyst från de rödgröna om HH. Ett allvarligt misstag!

För det tredje kommer vi att behöva Öresundsintegration ifall det blir maktskifte. Redan i dag är det många yngre som arbetar inom serviceyrken i Danmark. Från S, V och MP föreslås en dubblering av arbetsgivaravgiften för dem under 26 år. Det kommer att leda till större svårigheter för denna grupp att komma ut på den svenska arbetsmarknaden. Då behövs Öresundståg som kan ta de yngre till Köpenhamn. 10 miljarder i ökad beskattning för de unga som jobbar är att vänta vid regeringsskifte!

I en vetenskaplig rapport från januari 2009 beställd av EU-kommissionen har pendling mellan de 27 medlemsländerna granskats. Rörelserna mellan Sverige och Danmark antas öka kraftigt. Fjärde mest av ett trettiotal gränsregioner i Europa. Och de danskar som kommer till Sverige antas vara bland de grupper som har minst utträngningseffekt på dem som redan arbetar i landet (ingen kommer hit och ”tar” jobben). Intressant är dock att socialförsäkringssystemen sägs utgöra ett mindre problem i förhållandet mellan Finland och Sverige medan just mellan Danmark och Sverige så visar denna mätning att det är ett påtagligt större problem. Därför är det viktigt med opinionsbildning. Och därför är det viktigt med fortsatta förhandlingar mellan den svenska och danska regeringen. För det handlar om vår vardag, vi ungefär 3,6 miljoner som bor i Öresundsområdet!

P1-programmet Plånboken går att lyssna på här: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2778

Nordiskt i Norge

Under några dagar har partigrupperna samt utskotten i Nordiska rådet haft möten i Oslo. Vackert vårväder som dock förmörkades av vulkanutbrottets Island. Delegaterna från ön var rätt upptagna med telefonsamtal. En hel del handlade säkert om eldens och lavans framfart men åtskilligt också om den omfattande rapport kring bankverksamheten och politikernas inblandning som släppts. En diskussion som nu förs är om några tidigare ministrar med regeringschefen i spetsen skall ställas inför riksrätt på Island. Ett antal bankdirektörer pekas även ut som trolösa mot huvudman.

För närvarande är 21 av Nordiska rådets 87 medlemmar från fem länder och tre självständiga områden ledamöter av den konservativa gruppen. De partier som samverkar är moderaterna från Sverige, höyre från Norge, konservative folkeparti från Danmark, samlingspartiet från Finland, självständighetspartiet från Island, obunden samling respektive frisinnad samling från Åland, demokraterna från Grönland samt fólkaflokkurin från Färöarna. Vi tog fram en ny presentationstext att lägga ut på Nordiska rådets hemsida. Bland annat konstateras att det i vår partigrupp förenas företrädare med konservativa och liberala idéer. Konservativ i den bemärkelse att samhället skall förbättras och förnyas genom att det som är bra i vår tradition bevaras. Liberal genom att slå vakt om det rättssamhälle som säkrar individens frihet och integritet.

Det som förenar dessa nordiska partier är en gemensam politisk hållning i synen på exempelvis god ekonomisk hushållning. Det handlar om förvaltarskap och ansvarstagande för kommande generationer. Marknadsekonomi, fri rörlighet och öppenhet. Och det finns en tydlig ambition att reformera de nordiska samhällena med en politik som tryggar välfärden genom att stimulera tillväxt, skapar jobb och gör arbete mer lönsamt.

På onsdagseftermiddagen styrde medborgar- och konsumentutskottet färden till det alldeles nybyggda Halden fengsel. En helt ny kriminalvårdsanläggning i Östnorge ganska nära gränsen till Sverige. Det är en modern enhet som skall kunna ta emot drygt 250 personer med rätt hög säkerhetsnivå och tunga brott bakom sig. Någonstans motsvarande 1,5 miljard svenska kronor har bygget kostat. Det handlar om luftiga lokaler med en tilltalande arkitektur. Tanken är att inte endast den yttre miljön utan även den inre skall vara modern och ny. Jag delar den bakomliggande filosofin! Just vi som önskas hårdare straff för svåra brott som grov misshandel, mord, sexuella övergrepp och narkotikainförsel måste också vara de tydligaste förespråkarna för att se individerna och att straffen inom ramen för inlåsning måste präglas av humanitet.

I Halden talas mycket om samverkan med de sociala myndigheterna, men också att fångarna skall få lära sig ett yrke eller genom studier ta examen som gör det lättare att komma tillbaka efter avtjänat straff. Missbruksvården betonas. Inte utan stolthet visades biblioteket upp och det underströks hur viktigt det är med kultur. De intagna skall kunna spela teater, skapa musik och producera sin egen CD. Fint tänkt var också det lilla ”feriehuset” som uppförts inom området som skall användas av den intagne och dennes familj under en eller ett par dagar. Det är en liten vacker stuga i modern stil men konstruerad för att uppskattas av barn. Och alldeles för ofta glöms det bort att även de som gjort sig skyldiga till svåra saker kan ha familj. Och det är aldrig småknattarnas fel att pappa dummat sig! Barn behöver både en far och mor. Även om någon av dem sitter i fängelse!

Jag gillade inställningen att inom ramen för att vara tydlig och kravställande samtidigt agera medkännande. Mycket av det som togs som tecken på öppenhet och modernt tänkande kan kännas igen från svensk kriminalvård även om lokalerna är superfräscha därför att de precis invigts. Det som möjligtvis kan bli två kommande utmaningar är betonande av öppenhet i konflikt med narkotikainförsel. Erfarenheterna från Sverige är ju inte alldeles goda. Därför är nolltolerans mot narkotika genom att bekämpa missbruket så viktigt. Min förutsägelse är att rutinerna snart kommer att skärpas. Det andra är förnekandet av att det existerar gängkriminalitet innanför fängelsemurarna. Norge är måhända förskonat för närvarande, men risken är stor att rövarbanden försöker ta kontroll. Och då gäller det att störa.

Ett av de ärenden medborgar- och konsumentutskottet sedan hade att diskutera var den kartläggning som genomförts vad gäller medborgare utvisade från ett annat nordiskt land. Det visade sig att så sker ifråga om grov kriminalitet. Danmark är dock ett undantag som även har utvisat nordbor av sociala skäl. 2009 var det tio personer. Ett exempel är en norsk student som blev havande med en dansk som far men där hon ändå sändes till Norge för att kommunen skulle undvika att ge socialt bistånd. Även om det handlar om få fall är det viktigt att slå vakt om principen. Den kritik och de invändningar som kommit från Nordiska rådet har uppmärksammats av dansk radio. Först i P1-programmet Orientering och sedan även i P3-Nyheterna.

Mer om Haldens fengsel: http://www.haldenfengsel.no/

Mer om Orientering i P1, Dansk radio:
http://www.dr.dk/P1/orientering/indslag/2010/04/15/191850

Öresundsintegration

I fredags debatterades ett antal interpellationer i kammaren. En av dem var ställd av Hillevi Larsson (S) och handlade om Öresundsintegration. Vidare mycket nytt hade hon inte att komma med. Samtidigt är det ju alltid bra att frågeställningar om läget kring Skåne och Själland dryftas.

En av hennes huvudteser var att det nuvarande skatteavtalet mellan Sverige och Danmark är dåligt. Det finns all anledning att hålla med. Danska medborgare som bor i Sverige men arbetar på andra sidan Öresund betalar skatt där de jobbar. Det innebär att ett antal kommuner går miste om intäkter samtidigt som alla kan nyttja den lokala servicen. Regeringen har slitit med frågan men tyvärr inte lyckats förmå motparten att tänka om. Visst försökte Hillevi Larsson lägga skulden på Alliansen. Jag tillhörde dock dem som påminde om att den nuvarande överenskommelsen tecknades 2003. Kanske kunde hon istället fråga hur dåvarande finansminister Bosse Ringholm (S) tänkte - eller mer korrekt inte tänkte!

Jag tycker regeringen har varit ambitiös i försöken att riva gränshinder. Ett stort problem är dock att skatter och ersättningssystem är länkade till varandra. Görs en förändring inom ett område finns risken att det kan få oönskade konsekvenser inom en helt annan sektor. Inom ramen för det nordiska arbetet har tillsatts en Gränshinderskommission. Runt 30 mer eller mindre stora och små förtretligheter har hittills avskaffats.

I debatten påminde jag om att utgångspunkten måste vara individen. Vad kan göras för att underlätta vardagen? ”Det centrala när det gäller Öresundsintegration men även när det gäller andra gränsregioner som mellan Värmland och Norge och i Tornedalen är att man hela tiden ska ha medborgarperspektivet. Hur kan vi göra vardagen enklare? Hur kan vi bo på den ena sidan, arbeta på den andra, studera på den tredje och njuta av kultur på den fjärde? Det är vad integration handlar om oavsett om vi har Öresundsperspektivet som i den här interpellationen eller ett bredare nordiskt perspektiv.
Den slutsats som man framför allt kan dra i ministerns svar är att det också på en annan nivå, nämligen EU-nivån, sker stora regelförändringar. Det gäller till exempel mobiltelefoner och också när det gäller bank- och kreditkort. Där kan mer göras i Norden. Jag ser att ministern nickar instämmande.
Jag brukar återkomma till frågan att det finns rätt fåniga kort- och bankavgifter för transaktioner nordiska länder emellan. Det är frustrerande att stå i Helsingborg och göra en transaktion till Helsingör där man kan vinka till varandra och det blir dyrare än om man skulle göra samma typ av transaktion från Helsingborg till Pajala. Det finns skäl att göra något åt det.”

Men det finns samtidigt fler konstigheter: ”Om du exempelvis som svensk boende i Sverige jobbar i Danmark och dessutom har ett extraknäck i Sverige ska din danska arbetsgivare betala svensk arbetsgivaravgift för dig. Detta problem trodde man att man hade löst i och med att Danmark tillät skattereduktion med motsvarande belopp om den svenska arbetstagaren betalade in arbetsgivaravgiften. Detta går inte rent praktiskt. En privatperson kan tydligen inte betala in arbetsgivaravgift i Sverige.
Detta är en av många detaljer som för den enskilda är frustrerande och irriterande och som det är viktigt att vi försöker på olika sätt politiskt lösa.”

Avslutningsvis så berättade jag om den motion som jag skrivit som undertecknats av de moderata riksdagsledamöterna från Skåne om ett gemensamt porto: ”Nu när det danska och det svenska postväsendet har gått samman skulle idén om ett svensk-danskt eller kanske, i all ödmjukhet, skånsk-själländskt porto vara bra. Det är rätt konstigt att det tar längre tid och är dubbelt så dyrt att skicka ett brev från Ängelholm till Köpenhamn än från Ängelholm till Kiruna. Det uppfattas som lite märkligt.”

Om det inte kommer fler interpellationer på detta tema ges dock alla förutsättningar att fortsätta debatten då skrivelserna om det nordiska frågorna skall behandlas den 22 juni. Jag tänker i vart fall skriva upp mig på talarlistan!