Progressiv eller nostalgisk?

Det har varit utrikespolitisk debatt. Den inleds med regeringens deklaration och möjlighet för en företrädare för varje riksdagsparti att förhålla sig till det Carl Bildt sagt. Därefter erbjuds övriga ledamöter att delta.

 

I år hade socialdemokraterna förberett sig. Både i kammaren som på debattplats presenterades ett förslag till ”progressiv utrikespolitik”. Notabelt var att många S-ledamöter även äntrade talarstolen för att, mer eller mindre vältaligt, lyfta fram olika aspekter av detta partidokument. Därmed kom Socialdemokraterna att markera en tydlig skillnad gentemot MP och V. Partier som i andra sammanhang säger sig vara en del av en grön eller röd internationell rörelse hade väldigt få som talare utöver den som representerade partiet i den första omgången. Det kanske ändå inte var så viktigt…

 

De många S-märkta i talarstolen gav chansen att ställa frågor. Bland annat kunde jag rikta mig till Tommy Waidelich, som tidigare suttit i Europaparlamentet och varit Socialdemokraternas ekonomiska talesman under Håkan Juholts korta tid som partiledare, och be honom reflektera kring hur det kan komma sig att samma parti kan inta helt olika åsikter beroende på ifall deras ledamöter företräder parlamentet i Stockholm eller det i Bryssel/Strasbourg. I synen på europeiska budgetfrågor har S varit minst lika tydligt som Alliansregeringen om att det inte är ökningar som behövs utan disciplin och smarta satsningar. Samtidigt har ledande svenska socialdemokrater gått emot detta och krävt mer pengar till EU. Svenska moderater och kristdemokrater har orkat ta konflikten med den egna borgerliga EPP-gruppen i Europa och röstat emot förslaget om kraftigt utökad budget. Socialdemokraterna har haft både dem som gett sitt bifall och som avstått att ge sin åsikt tillkänna. Nu när förhandlingarna är genomförda mellan EUs regeringar kommer frågan att åter prövas. Vilken väg väljer S? En, två eller tre möjliga?

 

Några områden där det märkets tydligt att S önskar finna en konfliktlinje gentemot Alliansen är FN respektive Palestina. Sveriges engagemang i och för FN är stort, vilket ledde oss till att kandidera till en plats i rådet för Mänskliga Rättigheter. Att Sverige inte fick en plats återspeglar inte vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Snarare tvärtom. I FN:s råd återfinner vi i dagsläget medlemsländer där brott mot internationella konventioner ofta förekommer. Ett svenskt medlemskap i rådet hade däremot varit ett steg framåt för mänskliga rättigheter ur ett internationellt perspektiv. Allt detta märktes tydligt när jag var i FN i New York i slutet av oktober.

 

Regeringens linje ifråga om Palestina är också tydlig. En stat måste ha kontroll över sitt eget territorium. Så är inte fallet med Palestina. Målet måste vara att finna en lösning som innebär att två stater erkänner varandra och där bådas ambition är att leva i samverkan och med respekt för ömsesidig säkerhet. S tycks mena att det är en mer framgångsrik väg att fördela skuld och placera ut etiketter än att underlätta för utbyte och rörelse mellan människor.

 

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har vi haft ett utbyte kring detta: I ett inlägg konstaterar jag:

 

”Urban Ahlin (S) hävdar att regeringen bedriver en passiv linje i nedrustningsfrågan. Carl Bildt (M) har varit tydlig i internationella förhandlingar om vikten av att provstoppsavtalet träder i kraft snarast. Sverige delar ordförandeskapet med Mexiko i den så kallade artikel XIV-processen som syftar till just till detta. Regeringen är synnerligen aktiv i förhandlingar med Iran gällande landets oroväckande kärntekniska program.

 

Våra internationella insatser styrs av efterfrågan. S kräver att nästa insats måste vara ledd av FN. Flera av de senaste missionerna som Sverige deltagit i har haft sin grund i säkerhetsrådsbeslut men uppdraget har getts till exempelvis Nato. Tycker Socialdemokraterna att Sverige ska avstå från kommande deltagande med hänvisning till att FN inte leder insatsen men likväl har initierat och beslutat om densamma? I takt med att Afghanistaninsatsen minskar finns ökat utrymme för att bidra på andra områden/…/

 

Bred samsyn inom utrikespolitiken är önskvärt. I många frågor står Alliansen och Socialdemokraterna närmare varandra än vad som är kanske fallet med S i förhållande till V och MP. Försöken till en hovnigning vänsterut märks dock i fråga om synen på säkerhetspolitik.

 

Den här gången har Urban Ahlin och Socialdemokraterna dock misstagit ordet progressiv för nostalgisk.”

 

Hela mitt inlägg på SvDs Brännpunkt finns här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ska-vi-nobba-fn-stodd-insats-for-att-nato-leder-den_7919382.svd

Nordbor i New York

På fredagen kom beskedet om att New York maraton ställs in. Endast med två dygns varsel. Förberedelser var redan vidtagna. Löpare hade med flyg kommit från andra länder. Och några hade 48 timmar före med hjälp av sovsäckar och annan utrustning tagit bra platser i besittning längs vägen för att kunna följa detta evenemang. Borgmästare Bloomberg har kritiserats för senfärdigheten med att fatta beslutet men många stödjer det han kommit fram till. Det går helt enkelt inte att ha ett maraton i en stad där det finns delar som fortfarande efter fem-sex dygn sedan orkanen Sandy saknar el, vatten och fungerande sanitet. I Sverige och Europa kanske man inte fullt ut förstått kraften i det som drabbat den amerikanska östkusten. Hemska bilder på krossade hus och sanddränkta gator har visats från New Jersey. Och dödssiffran har stadigt tickat uppåt och ligger nu senast på över 70 människoliv. Men allt detta kan lätt bli endast siffror och bakgrundsbrus. För människorna i New York är det på riktigt. Fortfarande är det, när 39:e gatan på den östra sidan passeras nedåt mot finansdistriktet, Chinatown och Little Italy, kolsvart kvälls- och nattetid. Känslan av ett Öst- och Västberlin är påtaglig.

 

Media har helt naturligt de senaste dagarna i mycket stor utsträckning dominerats av orkanens härjningar. Politiken har fått maka på sig. Presidentvalet ser ut att bli en mycket jämn kamp även om Barack Obama har ett visst försprång. Hans problem att bli omvald säger något om missnöjet med hans första fyra år. Det som borde ha varit en promenadseger har visat sig bli en både svettig och vansklig vandring. Samtidigt är det fascinerande och se att nästan inget av den offentliga miljön i centrala New York präglas av valspurten. Här finns inga affischer. Det delas inte ut några flygblad. Ledande politiker dyker inte upp på torgmöten. För någon dag sedan såg jag den första försäljaren av kampanjmärken. Han arbetade för Obama men redan efter en stund pågick ett engagerat samtal inlett av en Romney-anhängare. Nu är det ju inte heller endast presidentval utan alla ledamöter av representanthuset, ett antal senats- och guvernörsposter står också på spel. Det märks däremot i media med många betalda inslag och annonser. Dessvärre alltför ofta genom att en person förklarar varför man inte ska rösta på en annan kandidat!

 

Även om skolor och en del offentliga inrättningar hållit stängt under hela veckan börjar livet sakta återgå till det normala. Folk lyckas ta sig in till city från ytterområdena och därmed börjar kassapersonal, servitriser och vakter finnas på plats så att butiker och kontor kan öppna. Även om det inte varit några formella möten i FN så har personer funnits på plats både i huvudbyggnaden som i de olika underorganen runt omkring. En knapp timmes träff blev det med biträdande generalsekreterare Jan Eliasson som tog emot i sitt tjänsterum med storståtlig utsikt. Han redogjorde engagerat för sitt arbete, inte minst hur utvecklingsfrågorna ska drivas på och rent av förstärkas efter de så kallade millenniemålen. Han berättade också om det bekymmersamma läget i Mali. Ett land med stora problem och extremistiska grupper som drivit folk på flykt. En inte alldeles orimlig bedömning är att detta land under mitten och slutet av november kommer att uppmärksammas mer i media. Jan Eliasson har ju under lång tid tjänat FN, tidigare som svensk ambassadör men också ordförande i generalförsamlingen. Han fullföljer en stolt tradition. Runt FN i New York finns det statyer, platser och namn som alla påminner om ett par andra svenskar: Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte.

 

Sverige är ett litet land med sina drygt nio miljoner invånare i en värld som befolkas av sju miljarder. Men i kraft av kompetens och engagemang går det att få inflytande. Ifråga om bistånd och pengar till utveckling i andra länder är vi snarast en stormakt. Överallt beröms vårt lands agerande. Och många gånger finns Sverige i topp sida vid sida med ett eller flera andra nordiska grannar. I New York är det mycket tydligt att alla arbetar för ett gemensamt nordiskt avtryck. Det är glädjande. Det finns en förtrolighet ifråga om vilka ärenden som ska drivas och en otvungen vilja att backa upp varandra. Ibland förs kritik fram mot att nordiskt samarbete skulle vara förlegat. Tvärtom! Den internationella arenan visar styrkan och effektiviteten. För mig som verkat inom Nordiska rådet under ett par år var det också kul att på en mottagning hos den norska ambassadören träffa kolleger från stortinget som jag mött i andra sammanhang. Det är små trådar likt dessa som binder samman och håller ihop! Resten av Norden var också mycket aktiv för att backa upp Finland då landet för en tid sedan kandiderade till en av de tio roterande platserna i säkerhetsrådet. Tyvärr misslyckades det. Nu ställer alla andra upp för Sverige som kandiderar till rådet för mänskliga rättigheter. I FN närmast köps och säljs det röster. Det handlar inte bara om att vara ett land med tydlig profil utan ännu viktigare är det att forma politiska allianser. De flesta nordbor går omkring med sina FN-passerkort dinglande runt halsen i synliga gula band som berättar att Sverige vill in i MR-rådet.

 

Utöver det självklara i att verka inom den nordiska familjen deltar Sverige också i EU-samarbetet de 27 medlemsländerna emellan. Återkommande sammankomster koordinerar arbetet. Från Bryssels sida finns en viss frustration över att EU som sådant inte direkt kan ges röst och företräde i FN-systemet utan att det måste göras via något av de enskilda länderna. Vid träff med EUs ambassadör i New York gavs jag också möjlighet att ta upp frågan om den fängslade journalisten Dawit Isaak. Kan mer göras gentemot Eritrea här på plats? Han lovade att sätta sig in ytterligare i ärendet och se vilka fler kanaler som kan användas. Jag underströk att detta är en parti- och blocköverskridande fråga i riksdagen och att för Sverige är det oerhört viktigt att markera för yttrande- och mediefrihet: Journalister ska inte sitta i fängelse de ska sitta på en redaktion!