Progressiv eller nostalgisk?

Det har varit utrikespolitisk debatt. Den inleds med regeringens deklaration och möjlighet för en företrädare för varje riksdagsparti att förhålla sig till det Carl Bildt sagt. Därefter erbjuds övriga ledamöter att delta.

 

I år hade socialdemokraterna förberett sig. Både i kammaren som på debattplats presenterades ett förslag till ”progressiv utrikespolitik”. Notabelt var att många S-ledamöter även äntrade talarstolen för att, mer eller mindre vältaligt, lyfta fram olika aspekter av detta partidokument. Därmed kom Socialdemokraterna att markera en tydlig skillnad gentemot MP och V. Partier som i andra sammanhang säger sig vara en del av en grön eller röd internationell rörelse hade väldigt få som talare utöver den som representerade partiet i den första omgången. Det kanske ändå inte var så viktigt…

 

De många S-märkta i talarstolen gav chansen att ställa frågor. Bland annat kunde jag rikta mig till Tommy Waidelich, som tidigare suttit i Europaparlamentet och varit Socialdemokraternas ekonomiska talesman under Håkan Juholts korta tid som partiledare, och be honom reflektera kring hur det kan komma sig att samma parti kan inta helt olika åsikter beroende på ifall deras ledamöter företräder parlamentet i Stockholm eller det i Bryssel/Strasbourg. I synen på europeiska budgetfrågor har S varit minst lika tydligt som Alliansregeringen om att det inte är ökningar som behövs utan disciplin och smarta satsningar. Samtidigt har ledande svenska socialdemokrater gått emot detta och krävt mer pengar till EU. Svenska moderater och kristdemokrater har orkat ta konflikten med den egna borgerliga EPP-gruppen i Europa och röstat emot förslaget om kraftigt utökad budget. Socialdemokraterna har haft både dem som gett sitt bifall och som avstått att ge sin åsikt tillkänna. Nu när förhandlingarna är genomförda mellan EUs regeringar kommer frågan att åter prövas. Vilken väg väljer S? En, två eller tre möjliga?

 

Några områden där det märkets tydligt att S önskar finna en konfliktlinje gentemot Alliansen är FN respektive Palestina. Sveriges engagemang i och för FN är stort, vilket ledde oss till att kandidera till en plats i rådet för Mänskliga Rättigheter. Att Sverige inte fick en plats återspeglar inte vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter. Snarare tvärtom. I FN:s råd återfinner vi i dagsläget medlemsländer där brott mot internationella konventioner ofta förekommer. Ett svenskt medlemskap i rådet hade däremot varit ett steg framåt för mänskliga rättigheter ur ett internationellt perspektiv. Allt detta märktes tydligt när jag var i FN i New York i slutet av oktober.

 

Regeringens linje ifråga om Palestina är också tydlig. En stat måste ha kontroll över sitt eget territorium. Så är inte fallet med Palestina. Målet måste vara att finna en lösning som innebär att två stater erkänner varandra och där bådas ambition är att leva i samverkan och med respekt för ömsesidig säkerhet. S tycks mena att det är en mer framgångsrik väg att fördela skuld och placera ut etiketter än att underlätta för utbyte och rörelse mellan människor.

 

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har vi haft ett utbyte kring detta: I ett inlägg konstaterar jag:

 

”Urban Ahlin (S) hävdar att regeringen bedriver en passiv linje i nedrustningsfrågan. Carl Bildt (M) har varit tydlig i internationella förhandlingar om vikten av att provstoppsavtalet träder i kraft snarast. Sverige delar ordförandeskapet med Mexiko i den så kallade artikel XIV-processen som syftar till just till detta. Regeringen är synnerligen aktiv i förhandlingar med Iran gällande landets oroväckande kärntekniska program.

 

Våra internationella insatser styrs av efterfrågan. S kräver att nästa insats måste vara ledd av FN. Flera av de senaste missionerna som Sverige deltagit i har haft sin grund i säkerhetsrådsbeslut men uppdraget har getts till exempelvis Nato. Tycker Socialdemokraterna att Sverige ska avstå från kommande deltagande med hänvisning till att FN inte leder insatsen men likväl har initierat och beslutat om densamma? I takt med att Afghanistaninsatsen minskar finns ökat utrymme för att bidra på andra områden/…/

 

Bred samsyn inom utrikespolitiken är önskvärt. I många frågor står Alliansen och Socialdemokraterna närmare varandra än vad som är kanske fallet med S i förhållande till V och MP. Försöken till en hovnigning vänsterut märks dock i fråga om synen på säkerhetspolitik.

 

Den här gången har Urban Ahlin och Socialdemokraterna dock misstagit ordet progressiv för nostalgisk.”

 

Hela mitt inlägg på SvDs Brännpunkt finns här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ska-vi-nobba-fn-stodd-insats-for-att-nato-leder-den_7919382.svd

Från försvarspolitikens "säljorganisation"

Jag tycker att den pågående försvarsdebatten har sina uppförs- som nedförsbackar. Den som pläderar för sans och balans riskerar att beskrivas som en del av regeringens hejarklack och säljorganisation. Stor sak i det ifall det handlar om att medverka i formandet av en ny bättre organisation. De flesta seriösa bedömare är helt överens om att Sverige under lång tid levde på en myt om den egna förmågan. Från både politiskt- som försvarshåll fanns en genuin önskan om att forma något modernt och flexibelt. Det är den nyorientering vi sedan något år tillbaka befinner oss mitt uppe i. Bortåt 2017-19 ska den nya organisationen finnas på plats. Den som tar del av Försvarsmaktens årsredovisning eller de dragningar som görs finner inget annat presenterat material än att arbetet stadigt fortlöper framåt. Självfallet kommer det under vägen att finnas problem och svårigheter. Så är det med alla reformer.

 

Parlamentariskt reser socialdemokraterna en del invändningar. Somliga av dem fullt rimliga. Men det finns inga som helst konturer av ett seriöst alternativ till den försvarspolitik som förs idag. Det är i närtid S också lämnat den tidigare uppfattningen från det rödgröna valmanifestet från 2010 om neddragningar på två miljarder. Kvar i den mer kritiska hållningen är dock V och MP – mig veterligen de samarbetspartners socialdemokraterna trots allt önskar luta sig emot ifall det skulle bli regeringsskifte…

 

Så om kritik och invändningar riktas mot Alliansen är det fortfarande tunt med förslag och idéer i den parlamentariska miljön som kan beskrivas som bättre eller mer trovärdiga. Det är en god anledning att kyla av känslorna en smula. I själva verket är nog avståndet inte så förskräckligt långt mellan kritiker som mer regelbundet dyker upp i Svenska Dagbladet respektive Dagens Nyheter och vi i ”säljorganisationen”. Det finns all anledning att seriöst och brett analysera både den faktiska som kommande förmågan, liksom det som händer i vårt närområde. Självfallet måste särskilt intresse visas utvecklingen i Ryssland - ett land jag själv på många sätt kritiskt berört i ett antal inlägg och texter. Men det gäller också att sätta saker och ting i ett större sammanhang. Otvivelaktigt sker en modernisering av den ryska försvarsmakten, men följs den av en förändrad och försämrad attityd mot länder som Sverige? Alla är överens om att den globala upprustningen just nu har sin tyngdpunkt i Asien och Stillahavsområdet med Folkrepubliken Kina som den drivande kraften. Hur mycket måste Ryssland låsa upp österut? Allt detta är också dimensioner som bör lyftas fram i ett seriöst samtal. Ingen kan på allvar hävda sig ha svaren - just därför inleds snart försvarsberedningens arbete.

 

För någon dag sedan hade jag på Brännpunkt en artikel som tog sin utgångspunkt i regeringens och Allianspartiernas besked om att det nu blir köp av en uppgraderad version av Jas Gripen:

 

”En viktigt pusselbit i ett starkt svenskt försvar är våra flygstridskrafter. Ett modernt flygsystem ger Sverige möjligheten att snabbt vara på plats i och utanför vårt territorium. Vi är en till yta stor och central Östersjönation. Flyg och luftvärn är vitala delar av vårt försvar. Det är därför alliansregeringen nu föreslår riksdagen att följa Försvarsmaktens behov om att uppgradera till nästa generations Jas Gripen. Det handlar om att även i framtiden kunna upprätthålla en god förmåga enligt de behov Försvarsmakten anfört. Detta är helt i enligt med de analyser som gjordes i samband med det senaste stora försvarsbeslutet 2009.

 

Det handlar om en lång process som förtjänar respekt. För tre år sedan fattade riksdagen beslut om försvarets inriktning, vilket inkluderade behovet av kvalificerad stridsflygförmåga. Försvarsmakten har förordat en uppgradering av Gripen givet att det finns en partner att dela kostnader med i ett livscykelperspektiv. Nu har Sverige ett utmärkt tillfälle när Schweiz fattat beslut om att bli en strategisk allierad med Sverige för en ny generation Gripen. Till det kommer även intresse från ett antal andra länder på flera kontinenter som nu för samtal med Saab. Den rådande ekonomiska och finansiella oron gör att det tas fasta på den samlade kostnadsbilden inklusive exempelvis underhåll.

 

Finansieringen av nästa generation Jas Gripen görs dels med redan avsatta medel i den materielplan som räknat med ett svenskt flygvapen långt bortom 2025, och dels ger regeringen i budgetpropositionen ett långsiktigt tillskott till Försvarsmakten. Att Schweiz nu har beslutat om köp av den nya versionen gör att det går att pressa priset ytterligare. Det har spekulerats i att kostnaderna för att anskaffa nästa generations Jas Gripen skulle försvåra finansieringen av andra försvarsgrenar. Så blir det inte. Med regeringens förslag till upplägg går det att undvika att det sker på bekostnad av övriga delar av försvaret. Därmed skapar vi förutsättningar för att fortsatt ha ett försvar i balans.”

 

Här finns hela mitt inlägg på Brännpunkt:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nya-jas-plan-gar-inte-ut-over-ovriga-forsvaret_7464092.svd

Finland och försvaret

I och med att Svenska folkpartiet bytt ordförande har också Stefan Wallin avgått som försvarsminister och ersatts av Carl Haglund. Den tidigare europaparlamentarikern valde att vid sin första pressträff som nyutnämnd regeringsmedlem betona den nordliga dimensionen. Förvånansvärt få har uppmärksammat detta i Sverige. Jag tycker att det finns all anledning att markera att vi borde ställa oss väldigt positiv till de tankegångar som kan höras i Helsingfors. För några veckor sedan kunde också Nordens statsminister samlade till ett gemensamt möte i Nordnorge berätta om ambitionen att organisera gemensam luftövervakning av Island. Sverige och Finland står utanför Nato, de andra är med. Vissa folkrättsliga aspekter finns självfallet att beakta. Men förmågan att nu genomföra det regeringscheferna talat om blir något av ett test på om ett fördjupat nordiskt samarbete inom försvarsområdet är på riktigt eller bättre lämpar sig för vackra formuleringar att fyra av vid de fina middagstalen.

Norge och har tidigare visat vilja att samverka med Sverige inom ett par olika försvarsområden. Från Danmark kan höras helt nya signaler från den rödgröna regeringen om att det nordiska prioriteras. Det har rent av resulterat i att Saab börjat sondera terrängen ifall intresse finns för Jas Gripen som nästa generations plan efter 2020. Och Finland markerar nu genom Carl Haglund.

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har jag en text om den nye finske försvarsministern och de förhoppningar som kan knytas till honom. Jag tror att Sverige och Finland de kommande åren kan ha stor nytta av varandra inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Båda länderna har att genomföra mer omfattande försvarsberedningar. Och då kan informationer och analyser behöva utväxlas, inte minst om läget i Ryssland. När jag lade ut en länk till min artikel via Facebook var en av de första att gilla denna Finlands gröne miljöminister Ville Niinistö. Det indikerar väl att fler än jag finner detta spännande…

På Brännpunkt noterar jag bland annat: ”Det finns anledning för oss i Sverige att hålla ögonen på Carl Haglund som ny finsk försvarsminister. Hans markeringar är viktiga för Finland och därmed för oss!

Vid den första presskonferensen slog han fast ett starkt intresse för ett djupare försvarssamarbete med de nordiska länderna. Inte minst sa han sig se fram emot att ta över ordförandeskapet i Nordefco (Nordic Defence Cooperation) som handlar om samverkan kring försvarsmateriel. En alldeles korrekt slutsats är att med krympande ekonomi blir det ännu viktigare att samordna och nå stordriftsfördelar. Även om en del positivt redan skett kan mer göras. En ambitionsökning från finsk sida är välkommen, inte minst med tanke på sparplaner på bortåt åtta miljarder kronor som drabbat det egna försvaret!

Sverige har med Norge utvecklat det gemensamma artillerisystemet Archer vilket beräknas ha minskat kostnaderna med ett par hundra miljoner. Och nyligen beslutade stortinget i Oslo om renovering av befintliga och köp av nya stridsfordon till ett värde av sju miljarder svenska kronor som kom BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik till del. Det visar på fördelarna av samarbete och samverkan!/…/

Bland de främsta uppgifterna i närtid pekar Finlands försvarsminister ut beredningen av den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. Han hoppas att alla partier kommer att delta i det arbetet. Även i Sverige kommer en försvarsberedning att tillsättas. Onekligen skulle det finnas ett värde i att båda länderna - när det nu ska göras en gedigen analys - tar hjälp av varandra. Många av utmaningarna är nämligen delade som två alliansfria länder i Norra Europa, med Östersjön som det centrala närområdet, och i Rysslands närhet. Våra gemensamma försvar ska rimligtvis kunna komplettera varandra och analysen av både händelseutvecklingen i Ryssland som exempelvis de tre baltiska republikernas förmåga är av central betydelse.

Den nordiska utgångspunkten har framtiden för sig!”

Hela artikeln på SvD Brännpunkt finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-har-mycket-att-vinna-pa-samarbete-med-finland_7335880.svd

Telia, teknik och Vitryssland

Med rätta har det förts debatt om hur tele- och Internetbolag agerar i diktaturer och länder med auktoritärt styre. Telia Sonera kom att granskas i ett mycket ofördelaktigt reportage där det visades hur bland annat säkerhetstjänsten i Vitryssland kommit att nyttja företaget för att jaga och trakassera oliktänkande. Telia Sonera begick inledningsvis två allvarliga fel. För det första gjordes försök att tona ned och för det andra någon slags absurd jämförelse om att bestämmelser och lagar följs här som där. Men det är en jätteskillnad att leva i en demokrati! I ett förtryckande system som Vitryssland är polis och myndigheter maktens redskap för att tysta och tona ned inte för att skydda och bekämpa verklig brottslighet. Den som inte kan se den fundamentala skillnaden borde gå fram till spegeln och kolla om det verkligen inte går att lyfta upp kanten på nattmössan. Telia Sonera har ett ansvar som sträcker sig långt bortom att bara acceptera och leva efter auktoritära staters regler!

Men det finns också en fara i att hamna i något slags ryggmärgsmässig vänsterposition där allt utbyte ses som felaktigt. Det är med ny teknik, men också utbyte med demokratiska länder, som förtryckande regimer långsiktigt kan undergrävas. Tillsammans med några M-kolleger från utrikesutskottet (Walburga Douglas Habsburg, Christian Holm och Ulrik Nilsson) har en artikel publicerats på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Som ordförande i den svenska delegationen till PA-UfM (Medelhavsunionen) har jag i samtal men också på plats i Nordafrika kunnat följa hur de stora förändringar som vi väljer att kalla den ”Arabiska våren” just har modern informationsteknik att tacka för så mycket. Och den anden som är utsläppt ur flaskan kan aldrig spärras in igen – varken i Tunisien eller Egypten som där mer blodiga strider utkämpats likt Libyen och Syrien.

Bland annat skriver vi: ” För att idéer ska spridas måste människor kommunicera: mötas fysiskt eller med hjälp av teknik. Vi har det senaste året sett exempel på hur det senare banat väg för- eller åtminstone bistått utvecklingen mot demokrati i arabvärlden. Icke mindre viktig är teknik som underlättar kommunikation i Europas sista diktatur – Vitryssland.

Den senaste tidens debatt är i behov av nyansering. Telia Soneras roll i gripandet och förföljandet av oppositionella i diktaturer som Vitryssland och Azerbjadjan har fått stort medieutrymme. Men bilden av det svenska telekomföretaget som den stora boven i dramat behöver sättas i perspektiv, även om de har ett stort ansvar att göra vad de kan för att minska riskerna för missbruk av sina tjänster och produkter. Därför är det bra att de nu tagit till sig av kritiken/…/

Teknik i sig kan aldrig vara av ondo. Människor som kontrollerar tekniken är de som ansvarar för att den används på rätt sätt. Dessvärre är inte detta alltid verklighet. Men människor som sluter upp och varje dag slåss för demokratiska värderingar och principer mot diktatoriska regimer, måste också kommunicera.

En förutsättning för en lyckad opposition är möjligheten till att kunna sluta upp på möten, sprida material och att kunna kommunicera utan att riskera ett fysiskt möte, exempelvis i Vitryssland där oppositionella själva uttalat en önskan om att bibehålla kommunikationsmöjligheterna.

Sverige har vid ett flertal tillfällen, nu senast i Libyen arbetat aktivt med att hålla mobilnäten igång, mycket för att oppositionens arbete inte skulle stanna av. Frihet på nätet är något som vi moderater prioriterar i vår utrikespolitisk och det är också en prioritet för hela utrikesdepartementet.

Den mycket kritiserade GPS-tekniken som använts för att spåra deltagare i demonstrationer i berörda länder har även positiva delar, något som lätt glöms bort. Spårningen av brottslingar eller lokaliserandet av försvunna personer är exempel på den ljusa sidan av tekniken, något som inte belysts i debatten.

Att ge oppositionen verktyg för sitt arbete för en mer demokratisk värld är av yttersta vikt. Att internationella telekomföretag drar sig ur diktaturer är inte ett positivt scenario. Att lämna byggandet och underhållningen av tele- och internetnät i händerna på diktatorer resulterar endast i att såväl isoleringen från omvärlden som regimens grepp om folket blir mer totalitärt.”

Här finns hela artikeln på Svenska Dagbladets Brännpunkt:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/mer-teknik-i-diktaturer-ger-frihet_7115171.svd

Efter Agenda: Obesvarade frågor MP!

Tillbaka efter debatt i Agenda tillsammans med miljöpartisten Peter Eriksson. Skillnaderna oss emellan var tydliga, dessutom undvek han att ge en del svar. De senaste veckorna har det ställts många frågor kring den så kallade Saudiaffären och vad FOI gjort eller inte gjort i samband med den. Tre olika processer pågår. En polisutredning, en granskning som Justitiekanslern ansvarar för och så förberedelserna inför det omfattande arbete Konstitutionsutskottet får ägna sig åt i riksdagen under ledning av just Peter Eriksson. Allt detta är bra. Det finns ett tydligt regelverk. Svensk lag ska hållas och respekteras. De gedigna insatser som nu både kan förväntas och krävas kommer förhoppningsvis att ge svar längre fram.

Några i debatten har dock tagit det hela som intäkt för att ifrågasätta svensk försvarsmaterielexport som sådan. Och det har ju varit lättare att agera kritiker under de senaste dagarna än tidigare. Särskilt miljöpartister har markerat. Därför var det väldigt välkommet att socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin i P1s lördagsintervju var mycket tydlig. Han satte försvarsindustrin i ett större och bredare perspektiv och på ett sätt som jag i allt väsentligt delar. Vi måste kunna samverka med andra länder och framstå som en pålitlig och långsiktig partner. Det kräver ett strikt juridiskt ramverk men också att detta inte förändras snabbt av inrikespolitiska skäl i Sverige.

Urban Ahlin företräder med sitt synsätt en grundläggande hållning som även jag delar: Nämligen att man ska försöka nå breda politiska uppgörelser inom försvars- och säkerhetspolitiken. Riksdagen har också av regeringen begärt en utredning om kriterierna för svensk vapenexport. Vad kan behöva ändras? Vad kan behöva skärpas?

Miljöpartiet har i sitt partiprogram följande inskrivet: ”Sverige bör upphöra med export av vapen, nedrusta och ersätta värnplikten med en frivillig värntjänst.” För egen del finner jag dessa formuleringar fullständigt verklighetsfrämmande. Att MP använder varje chans och möjlighet att ifrågasätta och undergräva svensk försvarsmaterielexport är emellertid begripligt i ljuset av vad partiet långsiktigt önskar uppnå. Men ifall det blir regeringsskifte 2014 tänker då de gröna sätta hårt mot hårt gentemot socialdemokrater som Urban Ahlin och partiledaren Stefan Löfven som av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen utnämnts till ”vapenlobbyist”? I annat fall blir det ju bara dubbelspel. För mig handlar det om svensk försvars- och säkerhetspolitik såväl som om jobben på orter som Linköping, Örnsköldsvik, Karlskoga och Arboga.

På Brännpunkt, Svenska Dagbladet, finns några funderingar och frågor i skriftlig form som jag riktat till Peter Eriksson. Uppenbarligen ett ämne som engagerar för då jag senaste tittade hade inlägget cirka 350 kommentarer mot mer brukliga 35:

”En viktig del av grunden för välstånd, välfärd och jobb i Sverige kommer från vår handel med andra länder. För ett litet exportberoende land är det centralt med ett omfattande handelsutbyte. Det förutsätter goda villkor för företagande och en handelspolitik som präglas av öppenhet och frihandel.

En viktig del av svensk handel är vår export av försvarsmateriel. Den ger tusentals viktiga arbetstillfällen och hjälper till att bygga vår gemensamma välfärd. Dessutom innebär försvarsindustrin forskning och högteknologisk utveckling som även kommer den civila sektorn till del. Försvarsindustrin är vidare en viktig del av den svenska säkerhetspolitiken.

Genom att ha en stark försvarsindustriell bas i Sverige blir vi en viktig aktör inom europeisk säkerhetspolitik och kan utöva inflytande och påverka agendan internationellt i frågor som är centrala för svenska intressen. Vi kan vara stolta över den försvarsindustri som finns i Sverige.

Den svenska exporten av försvarsmateriel är hårt reglerad med strikta regler och krav på noggrann uppföljning. Vad avser exportkontrollen av försvarsmateriel till icke-demokratiska länder finns det en bred parlamentarisk uppslutning kring att denna ska skärpas/…/

Miljöpartiets krav på exportstopp och det höga tonläge flera ledande miljöpartister haft i de senaste veckornas debatt står dessutom i tydlig kontrast till Socialdemokraterna. Inte minst har Stefan Löfven själv en lång bakgrund som förespråkare för vapenexport. Så sent som för några dagar sedan kallades till exempel Löfven för vapenlobbyist av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Hans kopplingar till svensk försvarsindustri och pr-uppdrag för dem är väl kända.

Just det höga tonläget gör det uppenbart att frågan om svenskt exportstopp är viktig för Miljöpartiet. Frågan är hur viktig.”

Hela artikeln på SvDs Brännpunkt finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kommer-mp-sitta-i-en-s-regering-som-tillater-vapenexport_6968571.svd

Den nordiska modellen - Mig äger ingen

För någon dag sedan kunde det socialdemokratiska partiorganet Aktuellt i Politiken berätta om hur S sökt och beviljats varumärkesskydd av uttrycket ”den nordiska modellen”. Uppenbarligen är det en fråga som engagerar. Jag har haft ett inlägg som sedan följts upp på Facebook som resulterat i en hel del kommentarer, gillanden och ett antal bloggnedslag.

Rätt många, och inte endast från borgerligt håll, har framfört kritik mot socialdemokraterna. Några, som förre S-kulturministern Bengt Göransson, ser detta som ännu ett tecken på kommersialisering. Så skrev han i en kommentar på Facebook. Det blir PR och yta. Det är inte precis första gången vi två tycker rätt lika.

Dessutom anser jag att det tydligt signalerar socialdemokratisk rädsla. Ifall man känt sig trygg med begreppet och dess eventuella S-koppling är det ju inget Patent- och Registreringsverket behöver bekräfta. Tvärtom kan detta ses som ett sätt att mota bort invändningar och andra argument. Det blir någon slags partiledning som ska definiera vad som är korrekt. Det känns inte vidare öppet eller fräscht!

Styrkan med politiska samtal och dialog är ju utvecklingen i sig. Invanda begrepp och uttryck förändras över tid och påverkas av samhället i stort på samma sätt som idéer och visioner formar sin samtid.

Bland annat skriver jag: ” Åtgärden anses nog vara finurlig. I själva verket utgör den en allvarlig belastning. I olika politiska sammanhang, inte minst i Nordiska rådet, används beskrivningen den nordiska modellen för att peka på likheter mellan länderna och de omfattande välfärdssamhällen som formats under decennierna. Det finns olikheter och skillnader både i utformning och omfattning men Norden är speciellt jämfört med hur det ser ut på många andra håll i världen. I grunden handlar det inte endast om hur själva politiken formats i sina enskilda detaljer utan också en anda och ett förhållningssätt som handlar om samarbete, folkbildning, humanism och tillit. Det är knappast tillfälligheter som gör de nordiska länderna till stabila demokratier och rättsstater med låg grad av korruption.

Socialdemokraterna har genom sitt varumärkesskydd omöjliggjort användandet av den nordiska modellen som beskrivning av en sådan utveckling. Det försvårar kraftigt ett meningsfullt åsiktsutbyte. Politiska meningsmotståndare kommer nogsamt att undvika denna term dels för att inte behöva utstå repressalier vid användande av varumärkesskyddat begrepp och dels för att inte medverka till att sprida någon skev socialdemokratisk självbild.

Pikant är att varumärkesskyddet kommer samtidigt som partiet tillsammans med nordiska systerorganisationer vill medverka till ett forskningsprojekt som handlar om den nordiska modellen till 2030. Hur kan något som är kontrollerat och skyddat vara föremål för fri forskning? Den akademiska granskningen och prövningen innebär just ifrågasättande och att olika teser bryts mot varandra. Det blir svårt då socialdemokraterna redan definierat allt med hjälp av Patent- och Registreringsverket.

Även i politiska sammanhang runt Östersjön finns en vilja att från socialdemokratiskt håll tala om den nordiska modellen. Just det samtalet lär nu ha förvandlats från en dialog till en monolog/…/

För egen del är jag övertygad om att det även i fortsättningen kommer att föras ett intressant nordiskt samtal om välfärdssamhället, om det arbete och de idéer som format våra länders framgångsrika utveckling från fattiga bondestater under 1800-talet till dagens moderna framåtblickade industri- och tjänsteproducerande nationer. Socialdemokraterna får väl bita sig fast vid sitt begrepp så koncentrerar vi andra uppmärksamheten på själva innehållet.”

Hela inlägget på Brännpunkt, svd.se, finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-varumarkesskydda-uttryck-kvaver-debatten_6886509.svd

Om försvaret på Brännpunkt

Tillsammans med Försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M) hade jag för någon dag sedan en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Att döma av inlägg och kommentarer finns ett intresse för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är bra. Allt som oftast fastnar dock det offentliga samtalet i tekniska lösningar och detaljer. Det finns även behov av att se på de bredare linjerna och utvecklingstendenserna. Många pekar finger bakåt för att ge synpunkter på sådant som skett snarare än att de ägnar sig åt modigt framtidsspejande.

Utgångspunkten för vårt gemensamma inlägg var en tidigare artikel av Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S). Han förde resonemang om svensk försvarsindustris konkurrenskraft. I grunden finns det naturligtvis anledning att glädja sig åt visat engagemang, samtidigt är det tydligt att socialdemokraternas försvars- och säkerhetspolitik för närvarande präglas av viss oreda. S-ledaren Håkan Juholt har till och med i intervjuer erkänt att alla turer kring det senaste Libyenbeslutet var plågsamt. Jag tror att socialdemokraterna är på jakt efter en identitet och hållning i dessa frågor men att det prövas fram mellan olika motstridiga åsikter och inriktningar. Vilken sida som har övertaget kan möjligtvis komma att märkas i samband med det budgetändringsförslag som kommer att läggas fram till hösten. Hittills finns ju inga andra siffror inom detta område att granska från S-håll än de neddragningar med två miljarder som lades fram i samband med 2011 års budget.

Cecilia Widegren och jag skriver bland annat: ”Socialdemokraterna fortsätter att svänga. Nu motsägs Göran Perssons regeringsskrivelse om svensk försvarsindustri och materielförsörjning från mars 2006. Där behandlades en strategi om hur fördyringar ska undvikas först genom en systematisk genomgång av möjligheterna att utnyttja befintlig materiel, sedan genom att öka antalet eller vidareutveckla dessa befintliga system och ytterst genom att behovet tillgodoses av de produkter och tjänster som den internationella marknaden erbjuder. I första hand bör en anskaffning göras genom deltagande i samordnad internationell anskaffning och i andra hand på egen hand. Endast i de fall då dessa möjligheter uttömts bör man välja att tillgodose behovet genom nyutveckling, och även då i första hand i samarbete med andra. Detta har varit socialdemokraternas linje i regeringsställning och den har Alliansen också gjort till sin/…/

Materielanskaffning ska alltid utgå från Försvarsmaktens operativa behov. Insatsorganisationen ska förses med ändamålsenlig, beprövad och tillförlitlig materiel av god kvalitet och mängd i förhållande till ställda krav. Strategin finns för att vi ska få så mycket materiel som möjligt för pengarna.

Det är därför förvånande att Peter Hultqvist ifrågasätter denna hållning.

Svenskbaserad försvarsindustri är enormt exportberoende. 85 till 90 procent går på export. Alliansregeringen har inrättat en ny myndighet, Försvarsexportmyndigheten (FXM), för att samordna exportansträngningarna. Detta ställde sig Socialdemokraterna emot och ville i sin senaste budget skära på FXM-anslaget och därmed försämra förutsättningarna/…/

Alliansen fortsätter sin tydliga linje. Försvarsmaktens operativa behov ska styra. Vi ska ha en kostnadseffektiv anskaffning. Vi ska ha samarbete i utvecklingen med andra länder. Vi ska öppna marknaden. Vi stödjer export. Detta är en tydlig strategi för att värna svensk försvarsindustri i dagens globala värld.”

Hela artikeln finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/s-omsvangningar-forsvarar-for-forsvarsindustrin_6325900.svd

Flyget behövs i hela landet!

Att Bromma kommer att vara kvar som flygplats under lång tid är väldigt positivt. Därmed går det att upprätthålla konkurrens både mellan de olika bolagen som platserna. För Nordvästskåne har det betytt mycket att kunderna kunnat välja mellan Kullaflyg och SAS som opererar på Arlanda. Ytterst handlar det om att både pressa priserna som att ha god turtäthet. För exempelvis Skåne, Blekinge och Kronoberg är detta av stor vikt!

Tillsammans med några andra M- och S-politiker samt näringslivsföreträdare - som Michael Juniwik, VD för Sverigeflyg, Bo Frank, kommunstyrelsens ordförande i Växjö (M), Gustaf Hoffstedt, riksdagsledamot (M) från Gotland, Christer Engelhardt, riksdagsledamot (S) från Gotland, Johan Persson, kommunstyrelsens ordförande (S) i Kalmar, Pia Kinhult, regionstyrelsens ordförande (M) i Region Skåne, Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande (M) i Helsingborgs, samt Göte Brännwall, Peab - har vi på Brännpunkt i Svenska Dagbladet gett uttryck för vår oro över hur statliga Swedavia hanterar de i dag miljömässigt intressanta propellerplanen.

Bland annat skriver vi: ”Med ny prissättning på Bromma flygplats ökar startkostnaderna med nästan det tredubbla för små, lätta flygplan med miljövänlig propellerdrift. En flygplanstyp som är helt avgörande för regioner som inte har tillräckligt med resenärer för att fylla större plan.

Enligt lagstiftat EU-direktiv från 2007 (att införas senast 2009) gällande höjda startavgifter för större flygplatser är kostnadsökningen tvingande enbart för Arlanda och Landvetter i Sverige. Swedavia inkluderar trots det Bromma, där mer än hälften av trafiken sköts med små propellerflygplan. Under 2010 gav Swedavia rabatt på avgifterna från Bromma, eftersom de var tveksamma till sitt beslut och ville diskutera den nya prissättningen.

Utan förvarning eller vidare förklaring togs rabatten sedan bort 2011. Detta samtidigt som tyngre jetflygplan med fler än 100 säten inte får några kostnadsökningar alls/…/

Det är naturligtvis fel att statligt ägda Swedavia kan tillåtas påverka de regionala utvecklingsmöjligheterna i regioner så som Kronoberg, Kalmar, Blekinge eller Gotland.

Med omotiverade kostnadsökningar tar sig Swedavia friheter som inte kan vara rimliga när det kommer till konsekvensen av beslutet. Kostnadsökningen för Sverigeflygs verksamhet på en liten ort blir så hög att det inte går att få täckning genom prishöjningar och verksamheten kan tvingas stänga till följd av onödig och felaktig prissättning.”

Jag gillar flyget och har absolut inget emot Swedavia. Därför är det viktigt att just se till att det råder regler som säkrar flyget i hela landet!

Hela artikeln på Brännpunkt i Svenska Dagbladet finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/swedavias-prishojningar-drabbar-sma-flygbolag_6282080.svd

Budgetsamtal blev gränskontroll

Danmark har aviserat skärpta gränskontroller mot Sverige respektive Tyskland. I grunden är det naturligtvis bra med tydlig kamp mot brottsligheten och kriminella ligor. Vapen, droger och människohandel är en del av den europeiska vardagen. De danska åtgärderna skulle kanske kunna förstås bättre ifall de varit resultatet av fakta om reella hot men tycks huvudsakligen bero på den borgerliga regeringens rädsla för dansk folkeparti. I många år har skett en anpassningens politik. Detta kan noteras med sorg då Danmark är ett land att uppskatta i så många andra sammanhang. Tyvärr har dansk folkeparti fått medverka till att sätta agendan och det har påverkat alla, inklusive socialdemokraterna!

Vännen Olle Schmidt, europaparlamentariker (FP), och jag har i ett inlägg på Brännpunkt (Svenska dagbladets debattsida) i nätupplagan resonerat både kring konsekvenserna av skärpt gränskontroll men också vad det säger om den politiska utvecklingen i vårt södra grannland:

”För många i Öresundsområdet är inte resandet mellan Skåne och Själland en färd mellan två länder utan det sker i en och samma region samt inom en allt mer gemensam arbetsmarknad. De flesta finner tanken absurd att det skulle ske något slags myndighetskontroller med risk att få visa pass på tågen mellan Uppsala och Stockholm. Den som åker från Ängelholm, Helsingborg eller Malmö till Köpenhamn kan dock numera löpa risken att stoppas, kontrolleras och utfrågas.

Det som sker i Danmark följer dessvärre en inskränkthetens trend som kan iakttas runt om i hela Europa. De nya reglerna beror knappast på en radikal omvärdering av trycket från kriminella och smugglare utan är en del av dansk folkepartis krav på regeringen i samband med förhandlingar om budget och ekonomi. Det gör försvararnas argument, även i Sverige, ihåliga/…/

För det första bör aldrig i något sammanhang tanken på fri rörlighet och passlöshet i Norden och vårt närområde ifrågasättas. Istället behövs ett fördjupat och förbättrat samarbete i regionen. I Öresundsområdet precis som i exempelvis Tornedalen handlar det mycket mindre om två länder och mycket mer om en delad verklighet och vardag. Det lokala perspektivet får inte glömmas bort i Stockholm eller Bryssel! Och för det andra bör Alliansens partier aldrig ge sverigedemokraterna några möjligheter till inflytande då just dansk folkepartis framgångar vid förhandlingsbordet i Köpenhamn är ett varnande exempel. Det handlade från början om budgetdiskussioner och slutade med gränskontroller.

Inlägget i sin helhet finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/danmark-foljer-inskrankhetens-trend_6170649.svd