Tar vid efter Cristina

Pressmeddelande torsdag 3 oktober 2013

 

Hans Wallmark (M), riksdagsledamot från Ängelholm, tar över som vice ordförande för den svenska delegationen i Nordiska rådet efter Cristina Husmark Pehrsson (M). Wallmark blir därmed också även delegationsledare för moderaterna i Nordiska rådet.

- Det är hedersamt att få efterträda Cristina Husmark Pehrsson som är en av de mest gedigna och hårt arbetande politiska företrädare som jag känner. Både som minister med ansvar för de nordiska frågorna och som moderat ledare i Nordiska rådet har hon visat ett tydligt engagemang åt att göra något åt gränshindersfrågor och att underlätta för fördjupad handel och utbyte, säger Hans Wallmark

- Norden och de nordiska samarbetsfrågorna har legat mig varmt om hjärtat i många år och det har varit en förmån att få arbeta med dem, både som statsråd och riksdagsledamot, via Nordiska Rådet. När jag nu lämnar mina förtroendeuppdrag, i samband med att jag inte ställer upp till omval, känns det tryggt att överlämna stafettpinnen till Hans Wallmark som jag vet har ett djupt och långvarigt engagemang för det nordiska samarbetet, säger Cristina Husmark Persson.

Nordiska rådet är en del av det som binder samman. Tillsammans med valda från parlament i övriga fyra andra länder och tre självstyrande områden gäller det att på olika sätt underlätta i vardagen.

Dagens debatt

Sverige är på många sätt speciellt. Ett land att vara stolt över genom internationella kontakter, öppenhet och frimodighet. Vi sticker av och utmärker oss. Ibland som ensam nation, många gånger tillsammans med resten av Norden.

 

Låt mig med hjälp av två publikationer peka på en del förhållanden som förtjänar att uppmärksammas. Dels Transatalantic Trends från förra året, en sammanställning av statistik om olika länders befolkningars värderingar och inställningar baserat på data insamlat av ansedda German Marshall Fund, samt februarinumret av The Economist som i en drygt tio sidor lång temabilaga beskrev ”nästa supermodell”. Den tidskriften bar talande nog en bild på framsidan av en viking och den uppmanade texten om att världen borde ta en titt på Norden.

 

Sverige är ett exportberoende land. Det märker vi tydligt i samband med global nedgång. Trots egna åtgärder, regeringens stora investeringspaket, påverkas vi av det som sker i vår omvärld. Motsvarande hälften av landets BNP kommer från export. Och två tredjedelar av vår handel sker med EU-området. Den som är intresserad av jobb och sysselsättning kan av den anledningen inte vara passiv och ointresserad av det som händer i resten av Europa.

 

Transatlantic Trends visar hur befolkningen i 12 EU-länder, däribland Sverige, känner sig tillsammans med USA och Ryssland. Det är ingen hemlighet att det finns en ekonomisk dysterhet. Notabelt är att på de flesta håll anser mer än hälften av de tillfrågade att det egna landet hanterat ekonomin på ett dåligt sätt. 73 procent är negativa i Spanien, 66 i Italien och 65 procent i Polen. Två länder sticker av och återfinns i andra änden av skalan: Tyskland där 31 procent misstycker mot 68 procent som uppskattar landets insatser samt Sverige med ännu klarare siffror i form av 24 emot och 74 för. Ett nog så tydligt betyg till Alliansens Sverige! Ifråga om de tillfrågade uppfattar att det råder vad som kan beskrivas som ett rättvist ekonomiskt system i det egna landet sticker också Sverige av. Vi återfinns på den bortersta änden av skalan med största andel som hävdar att ekonomi är rättvis för alla.

 

En liknande bild målas upp av The Economist som visar att kombinationen ekonomi och välfärdslösningar gör de nordiska länderna till föredömen. Här är bra att bo! När ett antal faktorer listas så är Sverige sammantaget nummer ett följt av Danmark, Finland och Norge. Först därefter kommer exempelvis Schweiz, Nya Zeeland, USA och Holland.

 

Det finns en stor fara med att lyfta fram siffror och statistik på det här sättet. Det är en tunn linje mellan stolthet och självhävdelse. Det är viktigt att det finns en politisk förmåga att se de problem, svårigheter och utmaningar som präglar mångas vardag här hemma i Sverige. Men det är också centralt att inse att inget av detta kommer gratis. Det handlar om hårt arbete men också förmågan till ständiga reformer och förbättringar. I tider av ekonomisk oro har Sverige lyckats pressa tillbaka utgifterna och betala av på statsskulden. Det har stärkt oss gentemot utlandet.

 

Ytterst är det också fråga om både pragmatism som tillit. The Economist slår fast att de nordiska regeringarnas politik är en chock för alla ideologer. Det centrala är funktionen. Så länge den skattefinansierade servicen och tjänsterna fungerar så spelar det mindre roll vem som står för utförandet. Ord som borde klinga i öronen för dem som önskar vara med att forma en framtid för Sverige.

 

En hörnsten i våra utrikes relationer är handel och utbyte. Därför är det viktigt att gå vidare med frihandelsavtal mellan exempelvis EU och USA och EU och Asien. Europa kan också göra mer: Tjänstesektorn står för 75 procent av EUs totala BNP och 70 procent av alla arbetstillfällen. Nästan alla nya jobb skapas inom denna sektor, 96 procent enligt Montirapporten från 2010. Enligt kommissionen skulle Europas BNP öka med 330 miljarder euro om medlemsstaterna till fullo implementerade tjänstedirektivet. Kampen för fler jobb och mot arbetslösheten handlar för mig om att fördjupa den inre marknaden, att skapa en digital marknad och underlätta för tjänstesektorn! Kommissionen själv säger att det handlar om kanske 3 miljoner nya jobb till 2020. Men det bygger på en politisk reformvilja.

 

Vid förra årets utrikespolitiska debatt lade jag all min tid på ett land: Ryssland. Ett land som genom agerande håller en vitrysk regim under armarna samtidigt som situationen i närområdet destabiliseras genom konflikter såsom Transnistrien i Moldavien eller Ossetien i Georgien. Putinismen som styre i Moskva har inneburit svåra förhållanden för oppositionella och grupper som slåss för mänskliga rättigheter. Det är viktigt att vi ser det vi ser! Men det finns en fara i att den svenska debatten också drabbas av slagsida så att andra viktiga trender och utvecklingstendenser går förlorade.

 

Om den regionala kontexten präglas av Ryssland så handlar den globala kontexten om Kinas växande styrka och inflytande. Det märks på tuffare relationer och potentiella gränskonflikter med inte bara Japan och Taiwan utan även Filippinerna och Indonesien. I landets jakt på råvarutillgångar visas också ett växande intresse för Arktis, både i form av exempelvis Grönland som Island. Den är naiv som blundar för detta!

 

Styrkan i Sverige i relation med andra länder är vår öppenhet med förmåga till flexibilitet. Det är också det som förklarar att Sverige under förhållandevis stor politisk bredd engagerar sig internationellt såsom i Kosovo, Libyen och Afghanistan. För att återvända till Transatlantic Trends. I synen på att skydda civila från våld i världens konflikter sticker Sverige ut ännu en gång. Där intresset är som lägst, Ryssland, ligger det på 40 procent mot det dubbla, 81 procent, för Sverige där det är som högst.

 

Det visar ett land där vi är trygga i vår pragmatism samtidigt som vi är bärare av en uppsättning bestämda uppfattningar och värden. Det är detta som även fortsättningsvis ska forma vår utrikes- och säkerhetspolitik!

Nordbor i New York

På fredagen kom beskedet om att New York maraton ställs in. Endast med två dygns varsel. Förberedelser var redan vidtagna. Löpare hade med flyg kommit från andra länder. Och några hade 48 timmar före med hjälp av sovsäckar och annan utrustning tagit bra platser i besittning längs vägen för att kunna följa detta evenemang. Borgmästare Bloomberg har kritiserats för senfärdigheten med att fatta beslutet men många stödjer det han kommit fram till. Det går helt enkelt inte att ha ett maraton i en stad där det finns delar som fortfarande efter fem-sex dygn sedan orkanen Sandy saknar el, vatten och fungerande sanitet. I Sverige och Europa kanske man inte fullt ut förstått kraften i det som drabbat den amerikanska östkusten. Hemska bilder på krossade hus och sanddränkta gator har visats från New Jersey. Och dödssiffran har stadigt tickat uppåt och ligger nu senast på över 70 människoliv. Men allt detta kan lätt bli endast siffror och bakgrundsbrus. För människorna i New York är det på riktigt. Fortfarande är det, när 39:e gatan på den östra sidan passeras nedåt mot finansdistriktet, Chinatown och Little Italy, kolsvart kvälls- och nattetid. Känslan av ett Öst- och Västberlin är påtaglig.

 

Media har helt naturligt de senaste dagarna i mycket stor utsträckning dominerats av orkanens härjningar. Politiken har fått maka på sig. Presidentvalet ser ut att bli en mycket jämn kamp även om Barack Obama har ett visst försprång. Hans problem att bli omvald säger något om missnöjet med hans första fyra år. Det som borde ha varit en promenadseger har visat sig bli en både svettig och vansklig vandring. Samtidigt är det fascinerande och se att nästan inget av den offentliga miljön i centrala New York präglas av valspurten. Här finns inga affischer. Det delas inte ut några flygblad. Ledande politiker dyker inte upp på torgmöten. För någon dag sedan såg jag den första försäljaren av kampanjmärken. Han arbetade för Obama men redan efter en stund pågick ett engagerat samtal inlett av en Romney-anhängare. Nu är det ju inte heller endast presidentval utan alla ledamöter av representanthuset, ett antal senats- och guvernörsposter står också på spel. Det märks däremot i media med många betalda inslag och annonser. Dessvärre alltför ofta genom att en person förklarar varför man inte ska rösta på en annan kandidat!

 

Även om skolor och en del offentliga inrättningar hållit stängt under hela veckan börjar livet sakta återgå till det normala. Folk lyckas ta sig in till city från ytterområdena och därmed börjar kassapersonal, servitriser och vakter finnas på plats så att butiker och kontor kan öppna. Även om det inte varit några formella möten i FN så har personer funnits på plats både i huvudbyggnaden som i de olika underorganen runt omkring. En knapp timmes träff blev det med biträdande generalsekreterare Jan Eliasson som tog emot i sitt tjänsterum med storståtlig utsikt. Han redogjorde engagerat för sitt arbete, inte minst hur utvecklingsfrågorna ska drivas på och rent av förstärkas efter de så kallade millenniemålen. Han berättade också om det bekymmersamma läget i Mali. Ett land med stora problem och extremistiska grupper som drivit folk på flykt. En inte alldeles orimlig bedömning är att detta land under mitten och slutet av november kommer att uppmärksammas mer i media. Jan Eliasson har ju under lång tid tjänat FN, tidigare som svensk ambassadör men också ordförande i generalförsamlingen. Han fullföljer en stolt tradition. Runt FN i New York finns det statyer, platser och namn som alla påminner om ett par andra svenskar: Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte.

 

Sverige är ett litet land med sina drygt nio miljoner invånare i en värld som befolkas av sju miljarder. Men i kraft av kompetens och engagemang går det att få inflytande. Ifråga om bistånd och pengar till utveckling i andra länder är vi snarast en stormakt. Överallt beröms vårt lands agerande. Och många gånger finns Sverige i topp sida vid sida med ett eller flera andra nordiska grannar. I New York är det mycket tydligt att alla arbetar för ett gemensamt nordiskt avtryck. Det är glädjande. Det finns en förtrolighet ifråga om vilka ärenden som ska drivas och en otvungen vilja att backa upp varandra. Ibland förs kritik fram mot att nordiskt samarbete skulle vara förlegat. Tvärtom! Den internationella arenan visar styrkan och effektiviteten. För mig som verkat inom Nordiska rådet under ett par år var det också kul att på en mottagning hos den norska ambassadören träffa kolleger från stortinget som jag mött i andra sammanhang. Det är små trådar likt dessa som binder samman och håller ihop! Resten av Norden var också mycket aktiv för att backa upp Finland då landet för en tid sedan kandiderade till en av de tio roterande platserna i säkerhetsrådet. Tyvärr misslyckades det. Nu ställer alla andra upp för Sverige som kandiderar till rådet för mänskliga rättigheter. I FN närmast köps och säljs det röster. Det handlar inte bara om att vara ett land med tydlig profil utan ännu viktigare är det att forma politiska allianser. De flesta nordbor går omkring med sina FN-passerkort dinglande runt halsen i synliga gula band som berättar att Sverige vill in i MR-rådet.

 

Utöver det självklara i att verka inom den nordiska familjen deltar Sverige också i EU-samarbetet de 27 medlemsländerna emellan. Återkommande sammankomster koordinerar arbetet. Från Bryssels sida finns en viss frustration över att EU som sådant inte direkt kan ges röst och företräde i FN-systemet utan att det måste göras via något av de enskilda länderna. Vid träff med EUs ambassadör i New York gavs jag också möjlighet att ta upp frågan om den fängslade journalisten Dawit Isaak. Kan mer göras gentemot Eritrea här på plats? Han lovade att sätta sig in ytterligare i ärendet och se vilka fler kanaler som kan användas. Jag underströk att detta är en parti- och blocköverskridande fråga i riksdagen och att för Sverige är det oerhört viktigt att markera för yttrande- och mediefrihet: Journalister ska inte sitta i fängelse de ska sitta på en redaktion!

Norden och Arktis

Har tillsammans med kollegan Cristina Husmark Pehrsson den senaste tiden haft ett antal inlägg kring vårt närområde. Båda är vi representanter i den svenska delegationen till Nordiska rådet. Trots att skandinaviska politiker kan vara överens om mycket finns också tydliga skillnader. En sådan ideologisk batalj har kommit till uttryck genom de svenska socialdemokraternas försök att för egen del varumärkesskydda uttrycket ”den nordiska modellen”: För en tid sedan gick unga nordiska socialdemokrater ut och påstod att högern försökt ägna sig åt kidnappning. Onekligen pikant i sammanhanget med tanke på vem som försöker rycka åt sig vad! I Kvällsposten svarar vi:

”Representanter för de socialdemokratiska ungdomsförbunden i Norden hävdar att högern kidnappat den nordiska modellen. Inget kan vara mer felaktigt! Det är nämligen de svenska socialdemokraterna som varumärkesskyddat begreppet hos Patent- och registreringsverket (PRV).

Det är inte heller, som S påstår, höga skatter som gjort att Sverige stått starkt rustat inför skuldkrisen i Europa – tvärtom. Erfarenheter visar på tydliga sysselsättningseffekter av jobbskatteavdrag på olika håll/…/

Alla Nordens länder har tyvärr inte klarat den ekonomiska krisen lika väl. Förutsättningarna för god krishantering har varit ordning och reda i offentliga finanser. Men de som verkligen gjort jobbet är alla samhällsbärare – de som återfinns i skolorna, i verkstäderna, på sjukhusen och kontoren. Det är tack vare dessa löntagare som tillväxten har skapats och tryggheten värnats. Sysselsättningen har därför, trots krisen, ökat med 200 000 personer samtidigt som utanförskapet minskat med 200 000.

Historiskt har det nordiska samhällsbygget formats av arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Man kan dock inte komma ifrån även andra såsom exempelvis frikyrkorörelsen, folkskolan, alla företagare, universiteten, miljö- och kvinnorörelsen. För att nämna några ytterligare! Det handlar om ett klimat av samarbete, tillit och samverkan. Den värdemässiga grunden är intressant och får inte förträngas. Det är mycket mer än fack och ett parti!

Nordens unga socialdemokrater talar om systemskifte, men de verkar inte inse att nya tider kräver nya lösningar/…/

En socialdemokrati som talar politik i stället för varumärkesskydd, som slutar skylla ifrån sig och uppvisar reell transparens vore därför att föredra och skulle rent av kunna bidra med något i Norden!”

På SVT-Debatt har funnits några meningsutbyten kring Arktis. Ett område vars betydelse stadigt kommer att öka, både ifråga om naturresurser som vad en nordostpassage kan innebär för ökad fartygstrafik som ökad militarisering. Arktis har under de senaste åren varit ett prioriterat område för regeringen. En strategi har tagits fram. Den lyfts fram av Cristina Husmark Pehrsson och mig:

”Regeringen har under det svenska ordförandeskapet i Arktiska rådet presenterat en genomarbetad strategi. Där finns alla olika aspekter; från säkerhetspolitiska överväganden och ekonomisk utveckling till skyddet av miljön och ursprungsbefolkningarnas livsstil.

En central målsättning är att begränsa utsläppen av klimatpåverkande ämnen som till exempel koldioxid, sot och metan. Det är också sådant som både på lång och kort sikt i högsta grad bidrar till issmältningen.

Riskerna med en ökad exploatering i Arktis är en annan viktig fråga. Det handlar om att skapa stärkt skydd för särskilt känsliga miljöer, men även om såväl bättre förebyggande insatser vid oljeutvinning som ett effektivare arbete med hur man ska agera ifall en kris inträffar. Sverige har därför varit drivande i att ta fram miljökonsekvensbeskrivningar och miljöbedömningar. Det land som tillåter utvinning av olja, gas och andra naturtillgångar måste förmås tänka på att det ska ske på ett hållbart sätt, såväl miljömässigt som ekonomiskt och socialt.

Det går inte att bortse från att kuststaterna såväl i Arktis som i resten av världen utövar suveräna rättigheter i fråga om att utforska och utvinna naturtillgångar på kontinentalsockeln. De har även jurisdiktion i fråga om miljöskydd i enlighet med FNs havsrättskonvention. Frågan om oljeutvinning i de arktiska havsområdena beslutas av Norge, Ryssland, Kanada, USA och andra. Ett förbud mot exploatering har små utsikter att lyckas. De andra kan också vara känsliga för direkt inblandning från andra länder. Därför är goda argument och resonemang effektivare än pekpinnar.

Regeringen har även verkat för att Arktiska rådet ska bidra till det fortsatta arbetet när det gäller biologisk mångfald. Kunskaper om arters och ekosystems förekomst behöver stärkas liksom hur den biologiska mångfalden kan bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt. En viktig del i detta är att genom internationellt samarbete skapa skyddade områden för växt och djurliv.

Teknikutvecklingen i Arktis erbjuder likväl möjligheter för utvecklade sjötransportleder genom Norra ishavet. Men också nya förutsättningar för jakt, fiske, handel och energiutvinning. Detta måste hanteras ansvarsfullt och långsiktigt hållbart. Fler transporter, ökade rörelser och nyttjande av naturresurser kommer också att leda till intresse för och tryck på Arktis ur ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Detta är en dimension som det dessvärre alltför ofta bortses ifrån.”

Vår artikel i Kvällsposten finns här


http://www.expressen.se/kvp/ledare/debatt-prata-politik-istallet-for-varumarke/

Vår artikel på SVT-debatt finns här:

http://debatt.svt.se/2012/09/04/goda-argument-battre-an-pekpinnar-i-arktis/

Orda fick inte orda

Östersjökommittén (BSPC) är ett samarbetsorgan mellan nationella och regionala parlament. Det handlar om drygt tjugotalet olika aktörer. Det finns även ett nätverk för regeringarna. Med 21 år på nacken har det efter Berlinmurens fall och kommunistsystemens kollaps varit en viktig kontaktyta för en ny generation politiker. Dessutom är det ett av få fungerande organ där Ryssland deltar fullt ut. 2011-12 just under ordförandeskap av Federationen, en stafettpinne som precis har överlämnats till Estland.

 

26-28 augusti har det varit möten och BSPC-session i S:t Petersburg. För egen del blev det första gången i den forna huvudstaden som verkligen charmat med sina många märkvärdiga och vackra byggnader, centrala palats och kyrkor. Förvånansvärt mycket finns kvar och Sovjetarkitekturen har med sina fula hus på inget sätt lyckats förstöra gatubilden. Notabelt var att några av de mest förfallna kåkarna råkade vara kommunala bostäder med 30-40 år på nacken. Den som är det minsta intresserad av kultur känner också till S:t Petersburgs starka ställning. Nu blev det ju rätt få möjligheter att lämna sammanträdesrummen och möteslokalerna så det känns angeläget att komma tillbaka.

 

Den resolution som antogs i enighet handlar mycket om behovet av fördjupat utbyte när det gäller miljösatsningar runt Östersjön. Och jämfört med tidigare år kan en förändrad, det vill säga förbättrad, attityd märkas från rysk sida. Nu finns en vilja att öka ambitionerna. Det gäller att minska utsläppen och de risker den känsliga Östersjön utsätts för. Det handlar om delade vatten. Det som pumpas ut på den östra sidan når den västra och därmed Sveriges kuster som den stora Östersjönation vi är. Utmaningar i allra högsta grad relevanta för Skåne, Blekinge, Kalmar län, Gotland och Stockholmsområdet.

 

Under dagarna hölls ett antal inlägg. Företrädare för de skandinaviska länderna och Nordiska rådet, inklusive jag själv, markerade ifråga om domen mot punkgruppen Pussy Riot. Från rysk sida försvarades ilsket de hårda motåtgärderna då protesterna även uppfattats som riktade mot den ortodoxa kyrkan och landets troende. Det jag själv underströk var den bristande proportionaliteten. Ingen ska dömas till två år i fängelse för detta!

 

Återkommande talades också om hur utbytet kan stärkas och kontakterna bli fler i Östersjöregionen. Något jag underströk från podiet i Mariinskypalatsets stora samlingssal. Det här området i Europa är ju för närvarande något av föregångare på en kontinent präglad av ekonomisk oro. Polen och Litauen kan stoltsera med höga tillväxttal. Sverige får beröm för landets ekonomi och budgetkontroll. Det går att förändra och lägga fram strukturella reformer trots krisen. Eller kanske just då! Det här borde vara ett tydligt budskap från norr till söder. I sammanhanget är det viktigt att också involvera Ryssland. Mer handel är bra för alla parter. Av den anledningen blir infrastruktur i form av hamnar, järnvägar men också elnät centrala. Hur kopplas allt samman. Från finsk sida är man mycket nöjd med de snabbtåg som nu rullar mellan Helsingfors och S:t Petersburg och som innebär att man på cirka tre och en halv timme kan ta sig från en stad till en annan. I regionen behövs ett fortsatt utbyte av människor, idéer, varor och investeringar!

 

Ett område som betonades från rysk sida var viseringarna. De utgör fortfarande en barriär. Det kostar pengar och kan vara krångligt att söka visum. För vackra S:t Petersburg med väldigt mycket att stolt visa upp handlar det om en enorm potential. Staden kan bli en turismmetropol i Östersjöområdet. Redan görs försök att underlätta resandet. Cirka 22 000 visum utfärdas per år av det svenska konsulatet. Finland har tung närvaro med över 100 utsända varav några är sysselsatta i den ”visumfabrik” som hanterar en miljon ansökningar! Det är viktigt med en gemensam EU-hållning. Inte minst för att de tre baltiska republikerna hyser en välgrundad misstro och ovilja att medge några lättnader. Å andra sidan kommer alla att vinna på att det görs enklare. Polen har gentemot den ryska enklaven Kaliningrad gått med på viseringsfrihet i gränsområdena - den som bor upp till 50 kilometer intill gränsen får ett enkelt dokument som medger att man obehindrat kan röra sig fram och tillbaka. Intresset att söka sådana plastade handlingar är så stort att administrativt kaos närmast råder för tillfället.

 

Ett land utanför BSPC-kretsen kom också att göra sig påmint; Vitryssland. Värdnationen hade ordnat så att företrädare från Minsk fanns inbjudna som gäster. I ett första utkast till program hade Mikhail Orda lagts till som talare. Han är nummer 13 på den svarta lista över politiska företrädare som nekas inträde till EU på grund av landets demokratiska underskott. På olika sätt och med varierande språkbruk var vi ett antal som förklarade det orimliga och det olämpliga i hans deltagande. Till slut avgjorde Ryssland att Orda inte skulle få ta till orda. Det var klokt. Det är alldeles uppenbart att Vitryssland känner sig besvärat av den uppmärksamhet som visas landet. Det framkom också i det rätt frostiga samtal jag själv förde med Orda. Samtidigt är budskapet enkelt: Alla tecken på demokratiseringar och liberaliseringar belönas, fortsatt gangsterstyre bestraffas genom internationella sanktioner.

 

En av kvällarna kom jag också att träffa en ung rysk tjänsteman som talade god engelska. Han var mycket kritisk till en hel del av utvecklingen i det egna landet. Samtidigt märktes också viktiga kulturella skillnader som de olika slutsatser vi drog ifråga om Pussy Riot. Kom inte hit för att uppfostra oss, löd hans budskap. Någon reell opposition finns inte i landet, menade han. Ingen samlande gestalt finns. De unga oliktänkande möts via Internet genom bloggar och hemsidor. Men det förmår inte folk att gå ut på torget eller bilda grupper. Ifall det bestäms att det ska demonstreras sluter det i att man träter om budskap, tid och plats.

 

BSPC bestämde också att godkänna Region Skåne som observatör. Trevligt! Och litet nytta har jag nog uträttat i bakgrunden för att möjliggöra det beslutet.

Om skatteavtalet

I många år har i Öresundsområdet förts en diskussion om skatteavtalet mellan Sverige och Danmark. Från blågul sida slöts det då Bosse Ringholm (S) var svensk finansminister. Det har varit en källa till stor och växande irritation i takt med ökad pendling och rörlighet mellan länderna som gjort Sverige alltmer till den förlorande parten. För någon dag sedan hävdade Anders Karlsson, S-ledamot av Nordiska rådet, att uppgörelserna mellan de båda länderna omedelbart borde åtgärdas. Bra åsikt, om än en smula sent framförd då rikligt med möjligheter gavs att under Göran Perssons statsministertid anmäla annan uppfattning.

Cristina Husmark Pehrsson, tidigare statsråd med nordiskt samordningsansvar i den svenska regeringen, och undertecknad har svarat Anders Karlsson i NST/HD:

”Vi välkomnar att S nu tycker att frågan bör ses över, men en gemensam ekonomisk utvärdering pågår redan mellan finansdepartementet i Sverige och det danska skatteministeriet. Att begära en omförhandling av avtalet innan den pågående översynen är klar riskerar att minska regeringens möjligheter att vara framgångsrik i en förhandling med den danska regeringen.

Det är viktigt att vara väl rustad om vi vill värna svenska skatteintäkter och vara säkra på att göra en bra förhandling. Det här är inte heller någonting Sverige kan avgöra ensamt. Det är ett avtal mellan två parter. När vi inleder en omförhandling ska det ske från en svensk styrkeposition.

Danmark tjänar nämligen bra på svensk pendling. Enligt Öresundsbron har den det senaste decenniet gett ett ekonomiskt lyft på över 35 miljarder kronor till vårt grannland. Bara under 2010 genererade pendlingen över fem miljarder kronor i dansk tillväxt/…/

Hur vi fördelar de skattepengar vi får från Danmark för den ökade pendlingen kan dock göras utan att något avtal behöver omförhandlas. Vi vill därför att Sverige som ett första steg ska fördela skatteintäkterna på de skånska kommuner som i dag har stora kostnader för vård, omsorg och skola för danskar som bor i Sverige, men som arbetar och betalar skatt i Danmark. En översyn av utjämningssystemet pågår också redan och har gått ut på remiss. Synpunkterna som kommer in är mycket värdefulla. Att inte lyssna vore oseriöst och ansvarslöst.”

Vår gemensamma debattartikel finns i sin helhet här: http://hd.se/ledare/2012/04/23/invanta-den-utvardering-som-pagar/

Den nordiska modellen - Mig äger ingen

För någon dag sedan kunde det socialdemokratiska partiorganet Aktuellt i Politiken berätta om hur S sökt och beviljats varumärkesskydd av uttrycket ”den nordiska modellen”. Uppenbarligen är det en fråga som engagerar. Jag har haft ett inlägg som sedan följts upp på Facebook som resulterat i en hel del kommentarer, gillanden och ett antal bloggnedslag.

Rätt många, och inte endast från borgerligt håll, har framfört kritik mot socialdemokraterna. Några, som förre S-kulturministern Bengt Göransson, ser detta som ännu ett tecken på kommersialisering. Så skrev han i en kommentar på Facebook. Det blir PR och yta. Det är inte precis första gången vi två tycker rätt lika.

Dessutom anser jag att det tydligt signalerar socialdemokratisk rädsla. Ifall man känt sig trygg med begreppet och dess eventuella S-koppling är det ju inget Patent- och Registreringsverket behöver bekräfta. Tvärtom kan detta ses som ett sätt att mota bort invändningar och andra argument. Det blir någon slags partiledning som ska definiera vad som är korrekt. Det känns inte vidare öppet eller fräscht!

Styrkan med politiska samtal och dialog är ju utvecklingen i sig. Invanda begrepp och uttryck förändras över tid och påverkas av samhället i stort på samma sätt som idéer och visioner formar sin samtid.

Bland annat skriver jag: ” Åtgärden anses nog vara finurlig. I själva verket utgör den en allvarlig belastning. I olika politiska sammanhang, inte minst i Nordiska rådet, används beskrivningen den nordiska modellen för att peka på likheter mellan länderna och de omfattande välfärdssamhällen som formats under decennierna. Det finns olikheter och skillnader både i utformning och omfattning men Norden är speciellt jämfört med hur det ser ut på många andra håll i världen. I grunden handlar det inte endast om hur själva politiken formats i sina enskilda detaljer utan också en anda och ett förhållningssätt som handlar om samarbete, folkbildning, humanism och tillit. Det är knappast tillfälligheter som gör de nordiska länderna till stabila demokratier och rättsstater med låg grad av korruption.

Socialdemokraterna har genom sitt varumärkesskydd omöjliggjort användandet av den nordiska modellen som beskrivning av en sådan utveckling. Det försvårar kraftigt ett meningsfullt åsiktsutbyte. Politiska meningsmotståndare kommer nogsamt att undvika denna term dels för att inte behöva utstå repressalier vid användande av varumärkesskyddat begrepp och dels för att inte medverka till att sprida någon skev socialdemokratisk självbild.

Pikant är att varumärkesskyddet kommer samtidigt som partiet tillsammans med nordiska systerorganisationer vill medverka till ett forskningsprojekt som handlar om den nordiska modellen till 2030. Hur kan något som är kontrollerat och skyddat vara föremål för fri forskning? Den akademiska granskningen och prövningen innebär just ifrågasättande och att olika teser bryts mot varandra. Det blir svårt då socialdemokraterna redan definierat allt med hjälp av Patent- och Registreringsverket.

Även i politiska sammanhang runt Östersjön finns en vilja att från socialdemokratiskt håll tala om den nordiska modellen. Just det samtalet lär nu ha förvandlats från en dialog till en monolog/…/

För egen del är jag övertygad om att det även i fortsättningen kommer att föras ett intressant nordiskt samtal om välfärdssamhället, om det arbete och de idéer som format våra länders framgångsrika utveckling från fattiga bondestater under 1800-talet till dagens moderna framåtblickade industri- och tjänsteproducerande nationer. Socialdemokraterna får väl bita sig fast vid sitt begrepp så koncentrerar vi andra uppmärksamheten på själva innehållet.”

Hela inlägget på Brännpunkt, svd.se, finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-varumarkesskydda-uttryck-kvaver-debatten_6886509.svd

Nya bud från S i försvarspolitiken

Efter en rätt lång tystnad i försvarspolitiska frågor har socialdemokraterna nu åter börjat tala. Med sig efter valet 2010 hade det största oppositionspartiet med sig rätt kraftiga neddragningar inom området som gemensamma förslag tillsammans med V och MP. Att stryka två miljarder kronor var nog rätt hämmande och förklarar en hel del av den då valda återhållsamheten. Nu har S valt att lägga sig på exakt samma nivå i kronor och ören räknat som Alliansregeringen. Verklighetsanpassning!

Trots att ramarna är lika finns några skillnader. Och åtminstone en är av stor och principiell natur. Tydligt markeras nu från S-håll att man motsätter sig att Sverige axlar huvudansvar för en ny Nordisk stridsgrupp 2014. Två gånger, 2008 respektive 2011, har vi valt att koordinera och leda. Första gången var efter beslut under den dåvarande S-regeringen. Kring planerandet och utförandet finns dessvärre en hel del att säga och mycket sammanfattades i en stark kritisk rapport från Riksrevisionen.

Nu finns alla förutsättningar för en större framgång. För egen del tycker jag också att det är viktigt att Sverige orkar visa ledarskap runt Östersjön. En ny nordisk stridsgrupp leder till deltagande från andra länder i vår närhet, med säkerhet även från Baltikums sida, vilket är bra då man tränar tillsammans och bygger upp förtroende för varandra. Även om stridsgruppen aldrig ens sätts in för att tjäna EUs syften görs ändå stor nytta.

I Svenska Dagbladet har Försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M) och undertecknad utvecklat en del tankegångar kring detta och socialdemokraternas syn på ekonomi i övrigt:

”Med det nya försvaret får vi fler soldater och sjömän, som är bättre utrustade och övade än tidigare, och som mycket snabbare kan användas om Sverige hotas. Medan i princip alla europeiska länder tvingas till försvarsnedskärningar kan Sverige i stället stärka försvarsförmågan tack vare stabila statsfinanser och en försvarsekonomi i balans.

I alliansregeringens budgetförslag överförs nästan en miljard från logistik och stödfunktioner till Försvarsmaktens förbandsverksamhet på två år. Detta handlar om pågående och genomförda effektiviseringar som grundas på Försvarsstrukturutredningen (FSU). En nästan tusensidig utredning med erforderliga konsekvensanalyser om hur stödet till Försvarsmakten kan effektiviseras.

Därutöver ger regeringen i uppdrag till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk (FMV) tillsammans att under 2012 se över hur ytterligare överföringar kan göras i linje med Försvarsstrukturutredningens förslag. Detta blir däremot aktuellt först i nästa års budgetproposition.

Få funktioner inom försvaret torde vara så väl genomlysta som logistik och stödfunktionerna. Peter Hultqvists påstående att det saknas ordentligt underlag för de planerade överinföringarna ter sig därför märkligt. Eller vill Försvarsutskottets ordförande fördröja möjligheterna att stärka förbandsverksamheten genom ytterligare en utredning? Skulle S aktivt välja att verka mot att frigöra medel eller försena dem medverkar man till att undergräva försvarsreformens finansiering. Det bör på alla sätt beklagas/…/

Det finns ett socialdemokratiskt arv kring nordiska stridsgruppen som dagens politiker tycks vilja bortse från. Än konstigare är att när väl försvarsreformen nu får genomslag i försvarets dagliga verksamhet kommer kommande stridsgrupper, så som 2014, kunna tas direkt ur befintlig insatsorganisation. Det handlar om att använda redan befintliga resurser och ställa dem till EU:s förfogande! Om man är för internationella solidaritet, hur kan man då vara emot det i praktiken? Flera länder, exempelvis Östersjögrannarna Lettland och Litauen, har tydligt signalerat starkt önskemål att bidra till NBG14 under svensk ledning. På så sätt axlar vi både regionalt ledarskap som europeiskt ansvarstagande.”

Hela debattartikeln finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/konstigt-att-s-tar-sin-hand-fran-nbg_6621374.svd

Ålands val på Ålands hav

Jag är en stor vän av Åland. Med både spänning och intresse följer jag dagens val till lagtinget. Jag är rätt övertygad om att det kommer att leda till ny politisk ledning av det självstyrande landskapet. Flera goda vänner från olika partier kandiderar. I denna krets finns nog några nya ministrar.

Den som följer utvecklingen på Åland kan också märka den ökade orienteringen västerut. Sverige blir allt viktigare. Jag tror att en väsentlig förklaring är svenskans ställning i Finland. I takt med att språket allt mer ifrågasätts blir det mer naturligt för det enspråkiga Åland att söka sig i annan riktning. Utvecklingen i Finland, men också Ålands ställning, fäster uppmärksamhet på de nordiska språkens betydelse. Jag tycker att det är en tillgång att slå vakt om. Åland som ett av de självstyrande områdena visar också på bredden och charmen i nordisk politik. På Newsmill skriver jag både om valet som om landskapets ställning mellan de båda länderna:

”Finland är i grundlagen ett tvåspråkigt land. Republikens enda undantag är Åland som är uteslutande enspråkigt svenskt. Rätt ofta glöms det bort att Sverige är en av de signatärmakter som förbundit sig att tillse att svenskan får behålla sin ställning på Åland. Trots neddragningar på den diplomatiska närvaron i olika delar av världen finns ett generalkonsulat kvar i Mariehamn. Endast ett till land markerar närvaro - Ryssland.

Också ålänningar håller med om att landskapet är på väg att byta fokus: Från öst med Finland och huvudstaden Helsingfors mot Sverige. Studenter söker sig till universitet i Uppsala och Stockholm. De flesta tar del av nyheterna via TV, radio och kvällstidningar från Sverige. Till namn torde många kunna ha lättare att säga vem som är Sveriges finansminister än Finlands. Det finns lokala politiker som till och med önskar att man använder sig av svensk tid istället för finländsk som är en timme före.

En viktig förklaring är språket. En återkommande fråga i finländsk politik är svenskans ställning. På senare år har ifrågasättandet kommit att bli återkommande och dessvärre allt mer naturligt. Det har talats om ”tvångssvenskan” och det finns dem som tycker att ryskan är långt viktigare. Allt är förvisso inte nattsvart, en tydlig röst för att slå vakt om svenskan har varit förre presidenten Martti Ahtisaari. Men självfallet påverkar detta Åland.

För egen del är jag övertygad om vikten av de nordiska språken. Det är en styrka att ungefär 20 av Nordens 25 miljoner människor kan förstå varandra. I vart fall hjälpligt och om man anstränger sig.”

Hela min text på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/15/land-v-nder-sig-allt-mer-mot-sverige

Om Öresundsintegration

Scandlines stod måndag 3 oktober värd för ett möte om Öresund på nyrenoverad färjan Hamlet. Ett bra initiativ där svenska och danska företrädare samlades på det som av VD Henrik Rörbaek betecknas som en flytande bro mellan Skåne och Själland. I färjans fräscha lokaler finns numera exempelvis en särskild avdelning för de många pendlare som dagligen tar sig mellan Helsingborg och Helsingör. Ett konkret exempel på hur både sidor av vattnet alltmer knyts närmare varandra.

För egen del talade jag under rubriken: Är integrationen mellan Danmark och Sverige förlorad? Och på det kan avges ett entydigt Ja – och ett entydigt Nej! Det finns nämligen både saker som går i rätt riktning som i fel.

Efter att ha bott i Öresundsområdet i över tjugo år tycker jag att man kan säga att Danmark på ett sätt blivit mer inåtvänt. Det talas mer om vad ”danskhet” innebär. En effekt av det förändrade klimatet var också de nya regler om tull- och gränskontroller som blev resultatet av tidigare budgetförhandlingar. Både Tyskland som EU-kommissionen har starkt reagerat mot talet om permanenta kontroller.

Diskussionen om förändrade passrutiner fortsätter också. Redan i våras kom uppgifter om skärpta kontroller. Själv ställde jag en skriftlig fråga till den danska regeringen och väntar fortfarande på svar. Verkar underligt! Det är lika konstigt att behöva visa pass på resan mellan Ängelholm, Helsingborg och Malmö till Köpenhamn eller Helsingör som att visa pass på tåg mellan Stockholm och Uppsala. Visionen måste vara fri rörlighet. Det ska vara enkelt att bo på ena sidan och arbeta, handla eller njuta av kultur på den andra. En Scandlines-färja som stadigt åker fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör är väl också något av själva sinnebilden för en sådan rörlighet!

En växande barriär i Öresund tror jag språket är på väg att bli. Det är därför viktigt att vi på alla sätt personligen gör vad vi kan för att öka förståelsen. Hemma i Skåne brukar jag lyssna en hel del på dansk radio, musiken är densamma men det är gott att få mellansnacket på danska! De skandinaviska språken är en nordisk tillgång och inte ett problem!

Ibland tar vi också våra länder för självklara. Danmark är en av Sveriges viktigaste exportmarknader. Det säljs för runt 30 miljarder om året. Det gör Danmark till femte land. Kina som alla talar om som en viktig marknad är ungefär hälften på 16 miljarder. Vi har också mer att göra med varandra än någonsin. Företagen har här på många sätt gått före och det har bildats gemensamma nordiska koncerner.

Till det kommer så också det Gränshinderforum som arbetar sedan några år tillbaka. Olika barriärer försöker identifieras och lösningar tas fram. Ett av de problem Scandlines VD lade fram var det så kallade ”extraknäcksförbudet” som innebär att en svensk som arbetar i Danmark inte kan ta något jobb i Sverige utan att den danska arbetsgivaren måste betala arbetsgivaravgift för hela den svenska lönen. Verkligen stötande! Samtidigt så har förhandlingar pågått mellan de båda länderna i åratal för att finna en fungerande lösning. När det handlar om juridik och omfattande välfärdssamhällen är det ibland mycket enklare att se svårigheterna än finna fungerande lösningar som håller på båda sidor.

Samarbetet de senaste åren har också varit mycket nära regeringarna emellan. Det ska bli intressant att se om det fortsätter med Helle Thorning-Schmidt som ny statsminister i Köpenhamn. Hon har i vart fall haft goda kontakter med svenska S, särskilt då förra partiledaren Mona Sahlin.

För egen del är jag glad över att se Henrik Dam Kristensen som ny transportminister (S). Det är en god nordisk vän som förstår integrationens betydelse. Jag känner Henrik Dam Kristensen väl sedan många år i Nordiska rådet. Vi har tidigare suttit i samma utskott och han har det senaste året varit president i Nordiska rådet. Bakom sig har han en lång karriär som partisekreterare, europaparlamentariker och minister i tidigare regeringar. Tidigare har vi tillsammans arbetat för ökad öppenhet och rörlighet bland annat i Öresundsregionen. Det ska bli ett sant nöje att följa upp tidigare gemensamma förslag med frågor till Henrik Dam Kristensen som transportminister och företrädare för den danska regeringen.

Är integrationen förlorad. Alls icke! Men den behöver sina bärare! Några av dem fanns på plats på färjan Hamlet mellan Helsingborg och Helsingör.

Danskar och norrmän röstar fel!

Var för två veckor sedan på Höyres valvaka i Oslo. Det jublades stort när det stod klart att moderaternas systerparti i Norge var nattens stora segrare. För den som tolkat alla tecken i skyn var det kanske inte fullt lika konstigt även om styrkan i framgången imponerade! Några dagar före den avgörande måndagen hade skolvalet räknat och där nådde Höyre historiskt höga nivåer. Även Arbeiderpartiet gick framåt. Få förvånas dock över att statsminister Jens Stoltenberg samlat ett starkt stöd bakom sig efter sitt berömvärda sätt att leda sin nation efter dödsskjutningarna 22 juli.

Dessvärre är ju inte Norge något undantag. Återkommande beskrivs det som händer i utlandet utifrån ett vänsterperspektiv. Så många gånger har tyskar, britter, fransmän, spanjorer och amerikaner röstat fel! I själva verket handlar det om en strukturell obalans. Av mina Facebook-vänner att döma är detta en fråga som berör vilket märktes då jag lagt ut en länk till en artikel som jag skrivit.

Om detta har jag nämligen haft en debattartikel i Kvällsposten. Bland annat skriver jag: ”Ifall det finns möjliga invändningar mot hur det danska valet beskrivits i Sverige är det inget emot de norska lokalvalen måndag 12 september! Moderaternas systerparti Höyre ökade nästan nio procentenheter. Partiledaren Erna Solberg utsågs till valets drottning och ses nu som den självklara utmanaren som statsministerkandidat inför stortingsvalet 2013.

För Fremskrittspartiet halverades nära på resultatet jämfört med för fyra år sedan. De senaste åren har en nordisk trend varit att populistiska och invandrarkritiska partier gått fram. Att Dansk folkeparti också förlorar mark kan visa att toppen nu passerats.

Liberala Venstre i Norge gjorde sitt bästa val på 40 år. För det norska vänsterpartiet blev det närmast ett sammanbrott då en tredjedel av röststödet förlorades. Redan på valnatten meddelade Kristin Halvorsen sin avgång som partiledare.

För dem som huvudsakligen följt den norska valrörelsen speglad av svenska media måste allt detta vara lika oväntat som osannolikt. Merparten av rapporteringen har ju handlat om Arbeiderpartiet. Förvisso nåddes framgångar och det är en styrkeuppvisning för ett ledande regeringsparti att öka under ett mellanval. Journalistiskt torde det dock inte vara en större bragd att inse att regeringschefen Jens Stoltenberg efter sitt tydliga och ansvarsaxlande uppträdande efter det fruktansvärda som hände den 22 juli stärkt sin ställning bland norrmännen.

För den som har velat se har det onekligen funnits tydliga tecken att tyda. Opinionsmätningar har visat på problem för populisterna och möjligheter för mer seriösa borgerliga partier att gå framåt. De norska skolvalen blev en formidabel succé för Höyre med bästa resultatet någonsin även om svenska media valde att lyfta fram Arbeiderpartiets framgångar.

Rimligtvis borde det norska valet och hur det beskrivits i grannlandet Sverige leda till självkritik inom media. ”

Artikeln i sin helhet finns här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2569225/debatt-skev-utrikesbevakning

Ingen rösträtt är ett gränshinder

Torsdag 15 september. Val till folketinget. I det längsta har Danmarks statsminister väntat med att skriva ut valet och därmed starten för en ny fyra år lång mandatperiod. Nu är det så dags!

För några dagar sedan hade jag en debattartikel i Sydsvenskan som väckt viss uppmärksamhet. Många säger sig inte vara medvetna om den problematik jag lyfter fram nämligen att danska medborgare bosatta utomlands inte får rösta i folketingsvalet. Fler och fler danskar har ju valt att bosätta sig på den svenska sidan. Nu upptäcker de att en dansk 60 kilometer öster om Köpenhamn inte är lika mycket värd som en dansk 60 kilometer väster om Köpenhamn. Den som bor i Sverige och Skåne får inte rösta. I sin förlängning kan detta ses som ett gränshinder då det naturligtvis kan leda till att somliga funderar på var de egentligen ska bo. Jag menar att detta strider mot tanken på den fria rörlighetens Norden!

Pikant i sammanhanget är det ju att danska politiker genom ett förmånligt skatteavtal försäkrat sig om att danska medborgare som bor i Sverige men arbetar i Danmark betalar skatt på den danska sidan. Någon möjlighet att vara med och förvalta pengarna genom att utse folketingsföreträdare finns dock inte! Pengarna vill man ha men inte rösterna!

I samband med min artikel har några dessutom påmint om det faktum att Danmark inte tillåter dubbelt medborgarskap. Det gör att den som valt att bosätta sig utomland inte får rösträtt i folketingsvalet men om den bor på svensk sida får den heller inte rösta i riksdagsvalet. Och det gäller även dem som mycket unga kom till Sverige.

Jag skriver bland annat: ”Den danska grundlagen förhindrar dem som bor utanför landets gränser att delta i folketingsvalet. Det skiljer sig helt från exempelvis Sverige och Finland där utlandsrösterna ses som viktiga. I dag beräknas cirka 150 000 danskar bo utomlands, inte så få på den svenska sidan. Och därmed fungerar det som ett slags gränshinder som strider mot tanken på att man ska kunna bo, arbeta, studera och verka var som helst i Norden oberoende av medborgarskap.

Två problemområden som ofta framkommer i samtal med utlandsdanskar bosatta i Skåne är dels det nuvarande skatteavtalet mellan länderna som gör det omöjligt att betala kommun- och landstingsskatt i Sverige trots att det är här servicen nyttjas och dels att man som dansk inte får rösta i folketingsvalet. Möjligheten att som medborgare påverka det egna landets politiska utveckling är viktig.

I ett integrerat Skåne och Själland, i en gränsbygd värd namnet, skall den enskilde i så liten utsträckning som möjligt känna av problem eller hinder beroende på att man är medborgare i ett land men bosatt i ett annat. Visionen måste vara att det som svensk skall gå att bo och verka på samma grund i Danmark som i Sverige, och omvänt att man som dansk skall kunna bo och verka på samma grund i Sverige som i Danmark.”

Här finns hela min artikel i Sydsvenskan:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1543755/Brist-pa-rostratt-ett-granshinder.html

Vilken valvaka!

Måndag 12 september klockan 21.00 stängde vallokalerna i Norge. En kort stund senare levererades de första prognoserna från lokalvalen. Framgångar för Höyre och tillbakagångar för Fremskrittspartiet. Vid midnatt då det mesta var färdigräknat visade det sig att trenderna förstärkts. För Höyre innebar det plus 8,8 procentenheter! Fremskrittspartiet tappade mycket och med drygt 11 procent handlar det om ett halverat stöd jämfört med opinionsmätningar för ett år sedan. Och vänsterpartiets norska motsvarighet förlorade drygt en tredjedel av sina väljare sedan 2007. Kristin Halvorsen meddelade sin avgång som partiledare redan på valnatten.

De stora städerna fortsätter i allt väsentligt att vara borgerligt styrda. I nordliga Tromsö tredubblade Höyre stödet och en traditionell röd kommun målades plötsligt blå! Huvudstaden Oslo har i praktiken haft icke-socialistisk majoritet sedan mitten av 1970-talet. Höyre blev största parti i Oslo med drygt tio procentenheter ökat röststöd. Särskilt roligt är att tidigare M-medarbetaren Maria Angell-Dupont med sina skånska rötter valts in som en av 22 byrådsledamöter för Höyre. Runt 900 personkryss blev det och en hel del uppmärksamhet då hon som svensk uppmanat just svenskar med rätt att delta i de lokala valen att använda sin rösträtt.

Jag befann mig på plats i Oslo på Höyres valvaka. Det var en fantastisk stämning. De senaste valen har resultaten varit tämligen mediokra. Plus 8,8 procentenheter var en kännbar revansch. För partiledaren Erna Solberg var det något av en personlig triumf då hon tidigare utsatts för visst internt ifrågasättande. Tvärtom har hon visat sig vara en slitvarg värd stor respekt. Hon har orkat även de dagar då det inte har varit så lätt. Erna Solberg är nu den självklara utmanaren till socialdemokraten Jens Stoltenberg som statsminister.

Höyre har nått stora framgångar i hela landet. Speciellt märkbar har det växande stödet i Nordnorge varit. Det visar att man är ett parti för alla! Intressant är att man prövat kampanjmetoder som moderaterna även använde i valet 2010. Det har knackats mängder med dörrar och med busskampanjer har snabba nedslag gjorts runt om i Norge. Tydlig skillnad märks också där man haft starka lokala kandidater som är kända och närvarande. Dessa personer har bidragit med ett mervärde till det egna partiet. Tack vare de många som varit ute och talat politik har nya grupper fått träffa Höyrefolk. Den personliga kontakten blir allt viktigare inom politiken. Medborgare vill inte endast veta vad partierna står för utan vilka personer som är dess bärare. Här finns nog en stor förklaring till ökat stöd i områden även med traditionellt svagt ställning där man ökat från 8-10 procent till 18-25 utöver att redan sedan tidigare starka valdistrikt hållits!

Fremskrittspartiet är en av många nordiska rörelser som politiskt samlar grupper kritiska mot invandring och i övrigt ger uttryck för inskränkthet. Det stora raset kan indikera att högplatån nu kan ha passerats. I tider av ekonomisk oro värdesätts ansvarstagande och tydlighet, då är det inte populisterna som väljarna vill hålla i handen.

Valvakans jubel ljuder fortsatt i öronen. Det får gärna ha sin fortsättning 2013 då det på nytt är dags att följa ett val i Oslo!

Skriver i Jyllands-Posten

Ett antal veckor har det nu förts debatt om den danska regeringens förslag om att skärpa tullkontrollerna mot Tyskland och Sverige. Bland annat sägs finnas en rädsla för narkotika. Norrifrån? Snarare borde oron existera på vår sida om Öresund med tanke på den knarkliberala syn som kommer till uttryck i vida kretsar i Köpenhamn.

I själv verket, och det har påtalats av mig tillsammans med europaparlamentarikern Olle Schmidt (FP) ett antal gånger, så handlar det om att dansk borgerlighet fallit till föga för dansk folkeparti som brinner för frågor kring invandring och ”det främmande”. Det är ju inte plötsligt så att makthavarna vaknat upp och insett att hoten vid gränserna ökat. Istället är detta resultatet av politiska förhandlingar. I utbyte om ett löfte ges ett annat. Permanenta kontroller var vad dansk folkeparti begärde, detta vad man fick

För att möjliggöra en bredare diskussion har jag valt att inte enbart publicera mina inlägg på den svenska sidan utan även på dansk. Den stora morgontidningen Jyllands-Posten (snarast att jämföra med Dagens Nyheter i Sverige) har nu haft ett inlägg av mig där tullfrågan berörs. I grunden tycker jag att det är bra att nordiska politiker och företrädare vågar samtala med varandra. Det är för litet av sådan dialog och utbyte. En viktig förklaring är att gemensamma medieorgan saknas. Varje nordisk fråga kommer att speglas genom sitt nationella raster. Att Jyllands-Posten trycker ett inlägg av en svensk riksdagsman är ett tecken på en vilja att föra ett samtal över region- och landsgränser. Det finns andra avisor som axlar ett liknande ansvar, exempelvis Hufvudstadsbladet i Helsingfors och Kvällsposten i Malmö.

Svårigheterna att medialt föra en samnordisk debatt visar hur viktigt gemensamma organ som Nordiska rådet är. Där finns ett utrymme och en arena att komma samman för att tala om det gemensamma. Hit hör verkligen både tullregler som den obefogade och grunda rädslan för ”det främmande”.

I Jyllands-Posten skriver jag: ” Personligt tror jeg, at opmærksomheden fra nabolandene i hvert fald beror på tre forhold:

For det første bør der ikke sættes spørgsmålstegn ved den frie bevægelighed samt pasfrihed i Norden og vores nabolande. Tværtimod er det nødvendigt at udvide og forbedre samarbejdet i Øresundsregionen.

For det andet ses forslaget som endnu et eksempel på Dansk Folkepartis magt ved forhandlingsbordet i København, og det tjener som en advarsel hos os i Sverige, hvor vi har Sverigedemokraterne at slås med.

For det tredje er Danmark en vigtig og vellidt nabo - så når der er udsigt til, at bevægeligheden indskrænkes, får det en masse opmærksomhed.

Det handler om meget mere end et øget antal toldere. Selv om det bruges som argument, er der god grund til at tro, at der ligger mere bag end blot forsøget på at stoppe narkotikaindsmugling eller terrorister.

Permanent grænsekontrol er i sig selv en fejl. Mange rejsende i Ørestadsområdet ser ikke rejsen mellem Skåne og Sjælland som en rejse mellem to lande, men i stedet en rejse foretaget i én og samme region og inden for et fælles arbejdsmarked.
Naturligvis findes der toldfiltre i Sverige og Tyskland. Og der kan gøres mere for at forhindre kriminalitet over grænserne. Under Europavalget, hvor jeg var kandidat, besøgte jeg tolderne i Malmø sammen med statsminister Fredrik Reinfeldt i maj 2009. Vi blev informeret om narkotikatrafikken sydfra. Problemer med stoffer, der smugles til Danmark fra Sverige, blev stort set ikke omtalt. Derimod gav folk udtryk for et ønske om mere grænsesamarbejde med Danmark. Det er gennem kvalificeret vidensdeling, at de store smuglere kan fanges.

Selvfølgelig skal Europa i fællesskab udføre og koordinere arbejdet med at bekæmpe de kriminelle netværk. Et udvidet og forstærket samarbejde mellem politi, toldere og anklagemyndighederne er nødvendigt. At rette sig ind efter DF er ikke den rette løsning.

Jeg bor i Skåne, og der er meget at glæde sig over i Øresundsregionen. Men det, som sker i Danmark lige nu, er desværre en forstærkning af den tendens, som kan ses overalt i Europa. Det tjener derfor som en kraftig advarsel til mig som borgerlig repræsentant. Den ideologiske borgerlighed må aldrig lade sig undertrykke af indskrænkethedens repræsentanter.”

Här finns hela mitt inlägg: http://jp.dk/opinion/breve/article2488894.ece

Självständighetskamp utan terror

Visst finns traditionella höger- och vänsterfrågor på Färöarna. Till det kan dock adderas ytterligare en dimension; den om full självständighet ska uppnås eller om man även fortsättningsvis ska vara en del av Danmark om än med ett omfattande och långtgående självstyre. Återkommande dyker denna hundraåriga fråga upp. Visst har Färöarna på många sätt större likheter med ett land än en region. Språk, flagga, traditioner, sedlar och eget lagstiftningsarbete visar på suveränitet och att det finns en tydlig politisk kontroll över territoriet. Med knappt 50 000 medborgare är det dock en utmaning att upprätthålla ett lands alla funktioner. Skattetrycket är en börda då det ligger på runt 55 procent. Även om Färöarna till invånareantal inte är större än en mellansvensk kommun håller man sig med exempelvis en egen utrikesförvaltning på cirka 35 personer av vilka ungefär en tredjedel arbetar i Köpenhamn, Bryssel, London eller Reykjavik. Administrationen dubbleras och sådant kostar pengar.

Färöarna har drabbats av de ekonomiska kriserna, dock inte lika mycket den globala finansiella oro som rasat de senaste åren som under 1990-talet. Då emigrerade flera procent om året för att söka jobb i Danmark eller Norge i och med att arbetslösheten steg mot 20-25 procent. Vid ett möte med en person från Statistikkontoret visar han på allt annat än ljusa demografiska siffror. Av alla födda 1985 är 70 procent av männen kvar på Färöarna mot endast drygt 50 procent av kvinnorna. Många är medvetna om utmaningarna man står inför. Samtidigt konstateras att ännu fler kanske stuckit iväg ifall de inte haft en stark känsla för och koppling till den egna hembygden.

Färöarna är vackert med gröna kullar och klippor som skjuter ut i Atlanten. 100 000 betande får skapar en pastoral känsla. Omväxlande väder inom ramen för ett rätt oföränderligt klimat där dagstemperaturen pendlar mellan 5 och 10 grader gör att det växer, träd finns dock egentligen endast inne i Torshavn. I bortåt 1000 år har det funnits befolkning. De första bosättarna kom från Norge och härifrån har också genom seklerna andra viktiga varor hämtats. Timmer som byggmaterial har alltid fått tas utifrån. Den lilla enkelt inredda domkyrkan i trä hävdas i en skröna egentligen vara ett gammalt packhus som fick köpas billigt i Bergen då församlingen inte hade råd med mer. Det finns en stark social sammanhållning som för somliga säkert kan uppfattas som kvävande men som skiljer ut Färöarna från exempelvis Grönland som jag besökte för ett år sedan. På Färöarna är självmord ovanliga, våldskriminaliteten mycket låg, missbruket inte så utbrett och barnen växer upp nära släkt och vänner. Det finns en stor risk att utomstående lätt gör sig skyldiga till ett av två vanliga fel; endera idealiserar samhället som tryggt eller endera fördömer det som inskränkt.

På Färöarna hade jag möjlighet att träffa Edmund Joensen. Han har tidigare varit regeringschef och suttit som ordförande i parlamentet, lagtinget. Nu är han en av två valda representanter i det danska folketinget. Som företrädare för Sambandspartiet är han associerad medlem av socialliberala Venstres grupp. Han tillhör dem som vill behålla banden med Danmark. Hans mycket kunniga och intressanta beskrivningar av färöisk politik måste dock ses i ljuset av hans egna personliga politiska övertygelser. Det som bekymrar honom är de återkommande maktväxlingarna vilket gör att ständigt ny kurs tas ut i förhållande till Köpenhamn. De strukturer som byggts upp av dem som önskar se ett fortsatt långsiktigt samarbete raseras med motståndare på plats. Inte minst de borgerliga krafterna är uppdelade på flera olika partier. Även om självstyret ständigt fördjupas och Färöarna väljer att axla eget ansvar för fler och fler uppgifter bidrar Danmark med ett budgettillskott på cirka 650 miljoner kronor om året. Det kan emellertid jämföras med de nästan fyra miljarder kronor Grönland behöver om året på en marginellt större befolkning.

Självständighetsfrågan är onekligen oerhört intressant. Mycket av de yttre visar ju att Färöarna är ett eget land. Spörsmålet är hur liten man kan bli? Det handlar om pengar och effektivitet. Fördelarna som uppnås med den egna identiteten går förlorade om folk av ekonomiska orsaker söker sig därifrån. En viktig förklaring till lagtingets starka ställning är också att Färöarna var brittiskt område under andra världskriget medan Danmark ockuperades av Tyskland (och Bornholm av Sovjetunionen under tio månader efter kriget). Det finns en vana vid att klara sig själv och att vara avskuren från Köpenhamn.

På många sätt är ju detta ett föredöme i konflikthantering! Ett väldigt nordiskt sätt! I parlamentet finns alla uppfattningar företrädda. Självständighetskravet drivs inte av politiskt knäppa krafter som med hjälp av terror eller bomber ska genomtrumfa sin idé. Det är samtal, kompromissande och allmänna val (ett nytt lagting måste utses av medborgarna senast i januari 2012). Relationerna med Danmark och omkringliggande länder och områden är också de bästa trots olika åsikter. På Färöarna finns ett intresse för ekoturism och att locka besökare att vandra längs de vackra fjorddalarna. Egentligen borde man dock ha skytteltrafik från Mellanöstern, Asien och Nordafrika! För med stolthet kan de politiska motståndarna stå sida vid sida i Torshavn och visa på hur man hanterar olikheter med fortsatt respekt för varandra, sina traditioner och sin identitet!

Försvarets nordliga dimension

Vädrets makter kan vara oberäkneliga. I över 36 timmar har det obönhörligen regnat i Norrbotten mellan måndag och tisdag. Känslan är att det snarast är dags att börja samla bräder och annat material för att påbörja bygget av en ny Noaks ark. För den stora flygdag som genomfördes i Luleå söndag 19 juni var det dock på alla sätt bra att nederbörden kom först dagen därpå. För lika fint som det var under uppvisningspassen lika bedrövligt har det kommit att vara dagarna därpå. Och för de över 40 000 besökarna var det kul att det var på det här sättet istället för omvänt. Flygdagen blev superlyckad. Vackra vita moln mot blå himmel som utgjorde en perfekt bakgrund för rollar och loopingar. Äldre plan charmade som Tunnan. Draken hade naturligtvis tidigare varit baserad på flottiljen F10. För egen del imponeras jag av amerikanska F/A-18 Hornet som med sina två motorer är ett kraftpaket med fantastiska förmågor. En av de inbjudna ambassadörer som var på plats sade sig förundrad över att Hornet tillåtits flyga på F21, men sedan sa han sig förstå då det gav en så tydlig kontrast till fördel för Jas 39 Gripen! Charmigt och elegant sagt!

Flygdagen gav en utmärkt möjlighet att träffa duktiga företrädare för olika delar av Försvarsmakten. Det fanns även andra inbjudna. Många bra samtal kunde föras samtidigt som det gick att titta på allt från den nyligen levererade Helikopter 14 till det väldiga C-17 som är baserat i Ungern. Flottiljchefen Per 9:an Nilsson, med sina rötter i Ängelholm, hade all anledning att vara stolt över arrangemanget. Med på Flygdagen var kollegan Stefan Caplan som för moderaterna bland annat är ansvarig för kontakterna med försvarets frivilligorganisationer - han bytte många visitkort och lovade att komma på studiebesök. Bra!

Vad som slår mig i kontakter med dem som kommer från andra länder är med vilken uppskattning de talar om Sverige. De imponeras över insatser i Afghanistan. Jas 39 Gripen och dess spaningskapsel som används i Libyen får högsta beröm och anses vara världsledande. Officerare, soldater och sjömän sägs vara de bästa och utmärker sig på ett synnerligen positivt sätt. Det finns anledning att vara stolt över det Sverige representerar och hur tilldelade uppgifter löses. Sverigedemokrater brukar hävda ha ett klappande hjärta för nationen men samtidigt är SD det parti tillsammans med V som är mest skeptisk då det ska beslutas om utländska uppdrag. De ställer inte precis upp bakom sådant vi är väldigt bra på och som bemöts med omvärldens gillande blickar.

Tisdagen kom att innebära besök vid I19/A9. Från garnisonsstaden Boden har rätt många av dem som tjänstgjort utomlands kommit. Viktiga erfarenheter som man sedan kan dra nytta av inom Försvarsmakten. Här uppe och i Arvidsjaur finns också kunskaper om det subarktiska villkoren. Sträng kyla och mycket snö ställer andra krav på utrustning och utbildning. Dessutom är jag helt övertygad om att detta område kommer att växa i betydelse då klimatförändringar och ny teknik skapar förutsättningar för en nordlig passage vilket gör att det endast är en tidsfråga innan transporter och råvaruutvinning kommer att explodera norr om Ryssland. Det kommer också att leda till ett ändrat säkerhetspolitiskt läge. I19/A9 besökte jag tillsammans med M-kollegan Johan Johansson som onekligen gick som en son i huset. Men så har han också varit kapten på plats. För Norrbotten är det bra med en försvarsintresserad riksdagsledamot.

Dagen före hade jag haft möjlighet att besöka F21 i Luleå tillsammans med Johan Forssell (M) från Stockholm. Möjlighet gavs att detaljstudera en Jas 39 Gripen. Den har onekligen kapacitet samtidigt som jag slås av över hur tekniken krymper men också att marginalerna är förhållandevis små. Det måste göras en ständig avvägning mellan vikten och vad planet ska bära och hur länge det kan vara i luften. Samtidigt är det ett plan med många goda egenskaper och imponerande är att det både kan starta som landa på mycket korta sträckor (runt 400-500 meter). Sverige är fortfarande ett ledande industriland som har visat sig kunna besitta förmågan till utvecklandet av ännu ett eget plan.

Både F21 och I19/A9 betonar det nordiska samarbetet. Och här handlar det inte om några skrivbordsprodukter utan om vardag och verklighet. Med Norge har utvecklats artilleripjäs, ammunition och radar - Archer och Arthur som används i båda länderna. Och det finns ett erbjudande till Finland om landet vill ansluta sig. På ett naturligt och självklart sätt beskrivs hur gemensamma övningar planeras. Visserligen finns ett och annat byråkratiskt hinder att riva ned men färdriktningen råder det inget som helst tvivel om. Norden är en självklarhet! Så även på flygsidan där Rovaniemi i Finland bildar en linje med Bodö i Norge där Luleå i Sverige befinner sig i mitten. Perfekt för övning men också då andra behov kan uppstå. I grunden talas det alldeles för litet om detta! I de norra delarna av våra länder tas detta kanske för självklart men samtidigt finns det anledning att politiskt understryka hur viktigt och värdefullt det är! För Sverige som ett avlångt land är det också väsentligt att veta att förhållandena är olika. För framtiden finns onekligen två stora områden att agera inom: Östersjön och Barentsområdet.

Budgetsamtal blev gränskontroll

Danmark har aviserat skärpta gränskontroller mot Sverige respektive Tyskland. I grunden är det naturligtvis bra med tydlig kamp mot brottsligheten och kriminella ligor. Vapen, droger och människohandel är en del av den europeiska vardagen. De danska åtgärderna skulle kanske kunna förstås bättre ifall de varit resultatet av fakta om reella hot men tycks huvudsakligen bero på den borgerliga regeringens rädsla för dansk folkeparti. I många år har skett en anpassningens politik. Detta kan noteras med sorg då Danmark är ett land att uppskatta i så många andra sammanhang. Tyvärr har dansk folkeparti fått medverka till att sätta agendan och det har påverkat alla, inklusive socialdemokraterna!

Vännen Olle Schmidt, europaparlamentariker (FP), och jag har i ett inlägg på Brännpunkt (Svenska dagbladets debattsida) i nätupplagan resonerat både kring konsekvenserna av skärpt gränskontroll men också vad det säger om den politiska utvecklingen i vårt södra grannland:

”För många i Öresundsområdet är inte resandet mellan Skåne och Själland en färd mellan två länder utan det sker i en och samma region samt inom en allt mer gemensam arbetsmarknad. De flesta finner tanken absurd att det skulle ske något slags myndighetskontroller med risk att få visa pass på tågen mellan Uppsala och Stockholm. Den som åker från Ängelholm, Helsingborg eller Malmö till Köpenhamn kan dock numera löpa risken att stoppas, kontrolleras och utfrågas.

Det som sker i Danmark följer dessvärre en inskränkthetens trend som kan iakttas runt om i hela Europa. De nya reglerna beror knappast på en radikal omvärdering av trycket från kriminella och smugglare utan är en del av dansk folkepartis krav på regeringen i samband med förhandlingar om budget och ekonomi. Det gör försvararnas argument, även i Sverige, ihåliga/…/

För det första bör aldrig i något sammanhang tanken på fri rörlighet och passlöshet i Norden och vårt närområde ifrågasättas. Istället behövs ett fördjupat och förbättrat samarbete i regionen. I Öresundsområdet precis som i exempelvis Tornedalen handlar det mycket mindre om två länder och mycket mer om en delad verklighet och vardag. Det lokala perspektivet får inte glömmas bort i Stockholm eller Bryssel! Och för det andra bör Alliansens partier aldrig ge sverigedemokraterna några möjligheter till inflytande då just dansk folkepartis framgångar vid förhandlingsbordet i Köpenhamn är ett varnande exempel. Det handlade från början om budgetdiskussioner och slutade med gränskontroller.

Inlägget i sin helhet finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/danmark-foljer-inskrankhetens-trend_6170649.svd

Norden och Nato

För några dagar sedan arrangerade organisationen Folk och Försvar ett seminarium tillsammans med centerpartiet. Utgångspunkten var vem och vilka Sverige militärt kan samarbeta med. På sitt sätt en ältandets fråga som huvudsakligen hämtar kraft ur de förhållanden som rådde 30-40 år tillbaka i tiden. Då fanns en tydlig beröringsångest med Nato. Den formella militära alliansfriheten skulle upprätthållas till varje pris. Journalisten Mikael Holmströms nyligen utgivna tegelstenstunga bok om hur det officiella Sverige spelat under täcker är bara ett av många exempel på skillnaderna mellan verklighet och myt.

I dag finns möjligtvis en utmaning i att de hängivna Natovännerna är lika engagerade som motståndarna. För egen del och moderaterna är det inget dramatiskt i att peka ut medlemskap som det självklara naturliga steget att ta. Samtidigt gäller det att undvika överdrifter. De flesta håller i dag med om att Sverige är en av Natos närmaste allierade, det vi saknar är det fullständiga inflytandet. Det är viktigt att uppnå full delaktighet men samtidigt finns det också många andra politiska frågor som skall behandlas och strider att utkämpa. Och de som ständigt markerar emot Nato har svårt att se dagens realiteter.

Att centern tillsammans med Folk och Försvar arrangerar en övning kring detta tema och med önskemål om någon form av granskning tror jag ändå skall tolkas som positivt att partiet önskar för egen del ett fördjupat och brett material att använda för egna ställningstaganden. Och en sådan analys kan säkert göras på många sätt. Parlamentarisk utredning är ingalunda det enda.

I avvaktan på fullt Nato-medlemskap tycker jag att det är viktigt att Sverige är en drivande och ansvarstagande part i andra former av samverkan som gynnar landets intressen. Vi är engagerade i det som sker i Afghanistan och Libyen. Det finns vidare exempelvis NORDEFCO som under svenskt ordförandeskap handlar om gemensamma och gränsöverskridande övningar, utbildningar, kurser, logistik och materielbeställningar i Norden. Här finns MARSUNO som handlar om integrerad övervakning av de Nordeuropeiska havsområdena med den svenska Kustbevakningen som en viktig och drivande aktör. SUCBAS är ett utbyte av sjölägesinformation tillsammans med Finland, Estland, Lettland och Litauen.

Och före detta seminarium hade jag precis deltagit i ett möte där en engelsk forskare hyllat Sverige som ett av de länder som var långt kommet i arbetet mot cyberhot. Han sade att det kändes naturligt för UK att samverka med några spetsnationer varav vårt var ett.

Från centerhåll betonades vid det egna mötet att det sker neddragningar i ett antal europeiska länder som konsekvens av dåliga statsfinanser och svårt budgetläge. Så är inte fallet i Sverige. En av forskarna påminde också om vad regeringar tidigare beställt och vad som sedan funnits på papper respektive i verkligheten. En ledande militär citerades som hävdade ha sagt för ungefär tjugo år sedan att försvarsmakten då var, eller i vart fall var på väg att bli, krigsoduglig! Allt detta leder också till slutsatser och reflektioner om vikten av strategiska samarbeten.

Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson talade för centerpartiet med Peter Rådberg (MP) och jag själv (M) som inbjudna gäster. Och den grundläggande fråga som det finns anledning att fundera vidare kring var den som formulerades av en ledarskribent från Aftonbladet: Vilket säkerhetspolitiskt problem är det vi försöker lösa?

På Folk och Försvars hemsida går det att hitta en websändning från seminariet: http://www.folkochforsvar.se/

Tänd ett ljus

4 maj 1945 kunde danskar i exil från London meddela hem till Köpenhamn och resten av Danmark att det egna landet var befriat. Den rödvita korsfanan kunder åter hissas. Som en påminnelse om denna viktiga händelse finns en tradition av att tända ett ljus och låta det brinna invid ett fönster i aftonskymningen och under kvällen. Alla ljus symboliserar sammanhållningen och vetskapen om de uppoffringar som gjordes under fem hårda år av ockupation. Även i Finland finns en liknande ljussed för att fira och hedra det egna landet och alla som offrat sig för frihetens sak.

Som vän av Norden känns det självklart att både sprida kännedom om denna sedvänja som att själv tända ett ljus. Det är i svårigheter och motgångar vi har ett ansvar att bistå varandra. Långt före nordiska solidaritetsdeklarationer inom försvars- och säkerhetspolitikens område fanns en grundmurad känsla om att grannar skall hjälpas. Sveriges insatser under 1939-45 kan alltid granskas och rent av kritiseras i efterhand. Men det finns också anledning att komma ihåg allt bra som också gjordes. Hur danska judar räddade sig över Öresund undan Förintelsens massmord. Hur norska polisstyrkor utbildades på svensk sida för att stå beredda 1945 och hur svenskar frivilligt stred på Finlands sida men också krigsbarn togs emot på den västra sidan av Tornedalsälven.

Vetskapen om Montgomerys och de Allierades inmarsch i Danmark och befrielsen är naturligtvis något som i dag påverkar Danmarks utrikes- och säkerhetspolitik. I ljuset av detta kan engagemang i Afghanistan och Libyen bättre förstås och stolthet över att Natos nuvarande generalsekreterare är dansk.

Ljuset har också alltid symboliserat det godas seger över det onda. Hur det mörka fördrivs. Det är fortfarande något som äger giltighet. En kväll som denna är det också naturligt att tankarna går till en sann motståndsman och moralisk förebild, prästen Kaj Munk. Han gav sitt liv för frihet, sanning och personligt ansvar. Det var aldrig förgäves.

Bifogar också några länkar på Youtube-inslag en dag som denna:

http://www.youtube.com/watch?v=C5z4Akiaq1M

http://www.youtube.com/watch?v=ooVHSnkDiu0&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=Hd2wlAKOnxk&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=faNjnJAwl34&feature=related

Finlands valkval

Vad säger oss Finland? På ett sätt inte mycket! I en annan mening: Väldigt mycket!

De finns olika politiska traditioner. Även om det handlar om nordiska länder skall skillnaderna inte underskattas. Genom decennier och århundraden har andra erfarenheter och utmaningar format samhällena. I Finland finns en lång tradition av populistiska partier som saknas i exempelvis Sverige. Runda farbröder med breda käftar och förmåga att lova mycket. Dessa rörelser har uppstått och sedan dött ut.

Sannfinländarna under sin populäre ledare Timo Soini är alldeles uppenbart inte i någon nedgångsfas. Tvärtom! De senaste åren har en väldig uppgång skett i opinionen från ett stöd på runt en procent via europaval och kommunval till smått otroliga 19 procent vid söndagens riksdagsval. Även om det skiljer något mandat är partiet i röster nära på lika stort som socialdemokraterna!

Alla övriga partier förlorade i söndagens val. Samlingspartiet erhöll dock en viktig sidovinst i och med att det blev landets största parti. Det är skickligt och kan leda till att partiledaren Jyrki Katainen nu blir republiken Finlands statsminister. Något mandat gick förlorat men samtidigt visar stödet att folk uppskattar en politisk baserad på ekonomisk ordning och stabilitet. Små länder är utsatta och måste därför agera långsiktigt och eftertänksamt. Där finns onekligen något som förenar Sverige och Finland.

Finland har åter dessutom visat sig vara ett starkt icke-socialistiskt land. Endast runt 25 procent av väljarkåren kan beskrivas som traditionell vänster. De gröna har tidigare val skördat framgångar och gjort inbrytningar som ett mer liberalt alternativ i de stora städerna. Nu tappade partiet. En viktig förklaring kan vara att de gröna också varit något av ett protestparti, en markering mot de etablerade, och nu finns en ännu större populist och löftesgivare på scenen i form av just Timo Soini.

Sannfinländarna har redan före valet med olika uttalanden visat sig vara en spretig skara. Otvivelaktigt finns invandrarfientliga företrädare. Men det är fel, och något statsvetare återkommande underströk i valvakor från Finland, att jämföra med dansk folkeparti eller sverigedemokraterna. Här finns en helt annan tradition att luta sig emot som mer handlar om det underkuvade folket och landsbygdens människor i konflikt med den självutnämnda eliten och de som finns i städerna. Det handlar om en klassisk konfliktlinje mellan centrum och periferi som på sitt sätt inte är unik för Finland. Timo Soini har också själv under valrörelsen försökt markera mot de värsta avarterna i det egna partiet. I intervjuer har han istället kallat sig ”värdekonservativ” och med det hävdat att det handlar om familj och EU-skepcism. Den viktigaste slutsatsen att dra är nog att partiet saknar egen grundläggande ideologisk hållning utan sannfinländarna kommer att vara situations- och personanpassade.

Till skillnad från samlingspartiet och socialdemokraterna saknas internationella kontakter. Populistpartier brukar i rätt liten uppfattning verka i andra organ. Därför skall det bli intressant att se vilken partigrupp sannfinnländarna vill tillhöra i Nordiska rådet. Hittills har endast en ersättare funnits på plats och han har erbjudits plats i Mittengruppen. Nu kommer en permanent delegation. Rimligtvis kommer man att undvika att sitta tillsammans med dansk folkeparti och sverigedemokraterna för då punktmarkerar man onekligen sig själv.

En konsekvens av den stora valframgången är att det allmänt spekuleras om sannfinländarna som ett regeringsparti. Den koalition som pekas ut som fullt möjlig är tillsammans med samlingspartiet och socialdemokraterna då landets tidigare största parti, centern, gjorde ett mycket dåligt val med drygt minus sju procentenheter och numera platsen som fjärde största parti. Ingen tror att centern därmed är aktuell för landets styre under kommande år. Ett samarbete mellan de tre största riskerar att också ske på de mindres bekostnad som svenska folkpartiet och de gröna. En ministär med tydligt borgerliga inslag, tydligt socialdemokratiska och ett gäng stadsfientliga populister är också ett annat sätt att visa att trots stora likheter finns även väldiga politiska skillnader de nordiska länderna emellan.