Orda fick inte orda

Östersjökommittén (BSPC) är ett samarbetsorgan mellan nationella och regionala parlament. Det handlar om drygt tjugotalet olika aktörer. Det finns även ett nätverk för regeringarna. Med 21 år på nacken har det efter Berlinmurens fall och kommunistsystemens kollaps varit en viktig kontaktyta för en ny generation politiker. Dessutom är det ett av få fungerande organ där Ryssland deltar fullt ut. 2011-12 just under ordförandeskap av Federationen, en stafettpinne som precis har överlämnats till Estland.

 

26-28 augusti har det varit möten och BSPC-session i S:t Petersburg. För egen del blev det första gången i den forna huvudstaden som verkligen charmat med sina många märkvärdiga och vackra byggnader, centrala palats och kyrkor. Förvånansvärt mycket finns kvar och Sovjetarkitekturen har med sina fula hus på inget sätt lyckats förstöra gatubilden. Notabelt var att några av de mest förfallna kåkarna råkade vara kommunala bostäder med 30-40 år på nacken. Den som är det minsta intresserad av kultur känner också till S:t Petersburgs starka ställning. Nu blev det ju rätt få möjligheter att lämna sammanträdesrummen och möteslokalerna så det känns angeläget att komma tillbaka.

 

Den resolution som antogs i enighet handlar mycket om behovet av fördjupat utbyte när det gäller miljösatsningar runt Östersjön. Och jämfört med tidigare år kan en förändrad, det vill säga förbättrad, attityd märkas från rysk sida. Nu finns en vilja att öka ambitionerna. Det gäller att minska utsläppen och de risker den känsliga Östersjön utsätts för. Det handlar om delade vatten. Det som pumpas ut på den östra sidan når den västra och därmed Sveriges kuster som den stora Östersjönation vi är. Utmaningar i allra högsta grad relevanta för Skåne, Blekinge, Kalmar län, Gotland och Stockholmsområdet.

 

Under dagarna hölls ett antal inlägg. Företrädare för de skandinaviska länderna och Nordiska rådet, inklusive jag själv, markerade ifråga om domen mot punkgruppen Pussy Riot. Från rysk sida försvarades ilsket de hårda motåtgärderna då protesterna även uppfattats som riktade mot den ortodoxa kyrkan och landets troende. Det jag själv underströk var den bristande proportionaliteten. Ingen ska dömas till två år i fängelse för detta!

 

Återkommande talades också om hur utbytet kan stärkas och kontakterna bli fler i Östersjöregionen. Något jag underströk från podiet i Mariinskypalatsets stora samlingssal. Det här området i Europa är ju för närvarande något av föregångare på en kontinent präglad av ekonomisk oro. Polen och Litauen kan stoltsera med höga tillväxttal. Sverige får beröm för landets ekonomi och budgetkontroll. Det går att förändra och lägga fram strukturella reformer trots krisen. Eller kanske just då! Det här borde vara ett tydligt budskap från norr till söder. I sammanhanget är det viktigt att också involvera Ryssland. Mer handel är bra för alla parter. Av den anledningen blir infrastruktur i form av hamnar, järnvägar men också elnät centrala. Hur kopplas allt samman. Från finsk sida är man mycket nöjd med de snabbtåg som nu rullar mellan Helsingfors och S:t Petersburg och som innebär att man på cirka tre och en halv timme kan ta sig från en stad till en annan. I regionen behövs ett fortsatt utbyte av människor, idéer, varor och investeringar!

 

Ett område som betonades från rysk sida var viseringarna. De utgör fortfarande en barriär. Det kostar pengar och kan vara krångligt att söka visum. För vackra S:t Petersburg med väldigt mycket att stolt visa upp handlar det om en enorm potential. Staden kan bli en turismmetropol i Östersjöområdet. Redan görs försök att underlätta resandet. Cirka 22 000 visum utfärdas per år av det svenska konsulatet. Finland har tung närvaro med över 100 utsända varav några är sysselsatta i den ”visumfabrik” som hanterar en miljon ansökningar! Det är viktigt med en gemensam EU-hållning. Inte minst för att de tre baltiska republikerna hyser en välgrundad misstro och ovilja att medge några lättnader. Å andra sidan kommer alla att vinna på att det görs enklare. Polen har gentemot den ryska enklaven Kaliningrad gått med på viseringsfrihet i gränsområdena - den som bor upp till 50 kilometer intill gränsen får ett enkelt dokument som medger att man obehindrat kan röra sig fram och tillbaka. Intresset att söka sådana plastade handlingar är så stort att administrativt kaos närmast råder för tillfället.

 

Ett land utanför BSPC-kretsen kom också att göra sig påmint; Vitryssland. Värdnationen hade ordnat så att företrädare från Minsk fanns inbjudna som gäster. I ett första utkast till program hade Mikhail Orda lagts till som talare. Han är nummer 13 på den svarta lista över politiska företrädare som nekas inträde till EU på grund av landets demokratiska underskott. På olika sätt och med varierande språkbruk var vi ett antal som förklarade det orimliga och det olämpliga i hans deltagande. Till slut avgjorde Ryssland att Orda inte skulle få ta till orda. Det var klokt. Det är alldeles uppenbart att Vitryssland känner sig besvärat av den uppmärksamhet som visas landet. Det framkom också i det rätt frostiga samtal jag själv förde med Orda. Samtidigt är budskapet enkelt: Alla tecken på demokratiseringar och liberaliseringar belönas, fortsatt gangsterstyre bestraffas genom internationella sanktioner.

 

En av kvällarna kom jag också att träffa en ung rysk tjänsteman som talade god engelska. Han var mycket kritisk till en hel del av utvecklingen i det egna landet. Samtidigt märktes också viktiga kulturella skillnader som de olika slutsatser vi drog ifråga om Pussy Riot. Kom inte hit för att uppfostra oss, löd hans budskap. Någon reell opposition finns inte i landet, menade han. Ingen samlande gestalt finns. De unga oliktänkande möts via Internet genom bloggar och hemsidor. Men det förmår inte folk att gå ut på torget eller bilda grupper. Ifall det bestäms att det ska demonstreras sluter det i att man träter om budskap, tid och plats.

 

BSPC bestämde också att godkänna Region Skåne som observatör. Trevligt! Och litet nytta har jag nog uträttat i bakgrunden för att möjliggöra det beslutet.

Pussy Riot och Putin

Domaren: Och vad gjorde ni för nytta för fosterlandet?

Brodskij: Jag skrev dikter. Det är mitt arbete. Jag är övertygad… jag tror att det som jag skrivit är av nytta för människorna, och inte bara nu utan också för kommande generationer.

Domaren: Ni anser alltså att era så kallade dikter är till nytta för människor?

Brodskij: Men varför säger ni ”så kallade” om mina dikter?

Domaren: Vi kallar era dikter ”så kallade ” eftersom det är den enda uppfattningen vi har om dem.

 

Citatet är hämtat ur Bengt Jangfeldts fina minnesbok om Nobelpristagaren Joseph Brodsky (Språket är Gud, W&W). En av mina favoritpoeter som med sin fantasi och sitt oberoende störde det kommunistiska Sovjetunionen till den grad att han dömdes för lösdriveri, för en tid sändes till Sibirien och till slut tvingades i exil och därmed måste lämna hemstaden Leningrad (S:t Petersburg) vilken han närmast hade ett kärleksförhållande till.

 

Brodsky befinner sig i en rysk tradition av stora och starka kulturpersonligheter på kant med makten. De har förnedrats, generats, fängslats, hånats och lidit. Det finns mycket som talar för att man numera hit kan räkna även konstnärskollektivet, punkgruppen, eller vilken benämning som nu ska användas - Pussy Riot. Efter diverse upptåg, inklusive en halvminut eller så lång, luftgitarrspelning i Kristus Frälsarens katedral har de gripits, satts i fängsligt förvar och dömts till två års fängelse.

 

En hel del kan sägas om detta.

 

Först det som talar emot Pussy Riot: Självfallet finns det dem som tar illa vid sig efter upptåget i kyrkan. Religiösa människor som uppfattar att både deras tro och heliga platser förlöjligats och skändats. För egen del anser jag att människors tempel ska visas stor respekt. Det är extraordinära miljöer. Att poliser eller andra officiella personer gör halt vid kyrktrappan i sin myndighetsutövning finner jag naturligt. Samtidigt har personerna bakom Pussy Riot sagt att de inte riktat sig mot kristna som sådana utan mot hur den ortodoxa kyrkan i Ryssland spelat på samma sida som makten och skyddar de skendemokratiska inslag som uppvisats under senare år.

 

Det som talar för: Rysslands allt mer auktoritära styre har gjort det svårt för oppositionella att komma till tals. Med undantag för Internet begränsas möjligheterna rätt starkt att synas och höras. Det kan provocera fram åtgärder. Otvivelaktigt har också den rysk-ortodoxa kyrkan genom åren haft sina springpojkar. Så har det varit i hela Öst- och Centraleuropa under kommunismens mörka decennier. Sanningen är nog den att alla församlingar kan lyfta fram berättelser och handlingar över både de ädlaste och mest nobla som det mest ruttna och falska.

 

Pussy Riot har använt sin ”punkmässa” som en bakgrund för ett Putin-kritiskt budskap som på många sätt är relevant. Dessutom verkar det som att huvudpersonerna underskattats. I rättssalen har de varit vältaliga och principiella. De har gett röst åt den medelklass som uppfattar sig politiskt marginaliserad i Ryssland. Dessutom avslöjas hur godtyckligt och rättsvidrigt det nuvarande domstols- och fängelsesystemet är. Även om kanske Pussy Riot inte fått så många nya anhängare i Moskva och S:t Petersburg har de mycket skickligt lyckats fånga omvärldens blickar. Och detta hade president Putin aldrig räknat med. Han har underskattat sina motståndare och betalar nu ett ganska högt pris för det.

 

För även om fel begåtts och enskilda sårats är domen fullständigt oproportionell. Man ger inte några punkare två år för den här typen av upptåg. I vilken demokrati som helst skulle ett gäng som skanderar slagord mot den sittande regeringen rendera en gäspning eller i bästa fall en matt applåd av dem som tycker lika. De behöver inte ens använda sig av en katedral som fond. Problemet med ordningen i dagens Ryssland är att fler anser att de måste tillgripa okonventionella metoder som att använda sig av en kyrklig miljö som bakgrund.

 

I valet mellan Pussy Riot och Joseph Brodsky väljer jag obetingat poeten. Konstnärligt står han sig mycket starkare. Men när det gäller att utmana maktens arrogans handlar det om samma planhalva.

 

Just nu är jag på väg till S:t Petersburg. Jag ska bära med mig någon dikt av Brodsky och i mina möten med ryska politiska företrädare försöka bära rosa skjorta eller slips som en liten sympatimarkering till Pussy Riot och deras skära ansiktsmasker. Jag hoppas i vart fall någon Putin-vänlig frågar om mitt färgval.

 

Det är maktens rädsla och inte säkerhet som nu lyser igenom i Putins Ryssland.

Om den svenska tryck- och yttrandefriheten

Även om reformering och förändring sker med de bästa avsikter finns det en stor fara i att röra den svenska tryck- och yttrandefriheten som kan söka sina lagstiftningsmässiga rötter 250 år tillbaka i tiden. Tillsammans med några partivänner har en debattartikel publicerats i Dagens Nyheter med anledning av den statliga utredning som nu arbetar med dessa frågor. Vi har också utifrån våra tidigare professioner, före riksdagsmannaskapet, ett hjärta som klappar för medias möjligheter att fritt verka. Mats Johansson, tidigare politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet och nu Europarådets ombud för mediefrihet, har tillsammans med mig och Maria Abrahamsson, jurist och SvD-skribent, Anti Avsan, domare, samt vår förra riksdagskollega 1991-2010 och ordföranden i Signalspaningskommittén, Inger René, ställt oss bakom en text till försvar för den rådande ordningen. Bevisläget att det blir bättre ligger onekligen hos dem som vill förändra. Den svenska tryck- och yttrandefriheten är på sitt sätt som allemansrätten, något många svenskar omhuldar utan att veta exakt vilka lagparagrafer man lutar sig emot. Det finns ingen anledning att förändra endast för förändringens egen skull.

På DN-debatt noterar vi bland annat: ”Den parlamentariska utredningen Yttrandefrihetskommittén har under justitierådet Göran Lambertz ledning inventerat förutsättningar för och behov av att ersätta två av våra grundlagar, Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) med en så kallad ’teknikoberoende’ grundlag. Resultatet av tankemödorna ska redovisas senast i december. Det så kallade debattbetänkandet i oktober (SOU 2010:68) har att döma av den nyss avslutade remissomgången mötts av föga entusiasm.

För oss är det uppenbart att ingen av de tre föreslagna nya modellerna – Ansvar, Verksamhet, Ändamål – löser problemen med nuvarande ’modell’. Snarare ligger det i farans riktning att ny ersättande lagstiftning skulle kunna leda till försvagning av befintligt skydd genom vidgat tolkningsutrymme när det gäller yttrandens innehåll och avsändare.

Det brukar anföras att en lagstiftning med anor från 1766 av naturliga skäl inte kan täcka in den snabba medieförändringen och att just av detta skäl en ny ’teknikoberoende’ grundlag skulle behövas. Men trots ofullkomligheterna har TF från 1949 och YGL från 1991 tjänat försvaret för yttrandefriheten väl. Att dess grund är gammal är inte en svaghet utan en styrka som ska vårdas.”

För den som är intresserad finns hela artikeln på DN-debatt här:
http://www.dn.se/debatt/tf-och-ygl-maste-varnas

Lars Vilks provocerar

Ibland är jag benägen att misstänka att allt vad Lars Vilks befattar sig med är inslag i en jätteinstallation. Jag har svårt att tro att han själv tog den så kallade rondellhunden på allvar. En slarvig teckning som ingen begripit ifall inte tolkningsnycklar erbjudits i form av att Islams store profet Muhammed på något sätt skulle skändas.

Lars Vilks har försökt väcka uppmärksamhet i andra sammanhang och med andra medel. Och han når publicitet. I Kullabergs naturreservat har uppförts Nimis och Arx. I dag populära utflyktsmål men också byggnationer som resulterat i långa och rikligt dokumenterade juridiska processer med de myndigheter som anser att ingen, inte ens en konstnär, kan strunta i bestämmelserna. 2001 forslades ett annat bygge, Omfalos, bort.

Av den anledningen tycker jag att man med viss misstänksamhet skall iaktta det enmanskorståg mot det muslimska som han nu ryckt ut i. Samtidigt tvingar den senaste tidens händelser även de skeptiska, surmagade och rent av fientliga mot Vilks att tydligt ta ställning. Nej, ingen skall behöva tystas vid ett universitet. Och absolut nej, ingen skall behöva känna oro i sitt hem och utsättas för brandbombsattentat.

Lars Vilks må vara en upptågsmakare. Finessen med ett öppet samhälle är att det finns plats även för dem. Ifall man tröttnar på vad de har att förkunna eller tråkas av deras försök till kullerbyttor är det bara att sluta lyssna eller titta. Det är inte med handgripligheter någon skall stoppas!

I Dagens Nyheter skriver författaren Nima Dervish om de exiliranier som i raseri och sorg protesterar utanför den islamiska republikens ambassad i Stockholm. Upprördheten är begriplig. Men de som ilsknade till i föreläsningssalen vid Uppsala universitet då det var dags för Lars Vilks senaste provokation hade ingen tvingat dit.

Nima Dervish konstaterar: ”Folk släpades inte dit av Vilks eller polisen utan valde att komma till föreläsningen. Då får man finna sig i att eventuellt få sina värderingar utmanade. Vet man med sig att man inte står ut med det får man låta bli. Djurrättsaktivister besöker inte McDonald´s för att i chock över förekomsten av hamburgare skrika ’stoppa stekningen’ och skandera ’kött är mord’/…/
Vilks kommer inte hem till dig och visar sina alster. När Vilks teckning trycks i tidningen kan du bläddra vidare.”

Därmed fångas en viktig poäng med en demokrati. Vi har yttrandefrihet. Det är en rätt att tala men inte en skyldighet att lyssna!

Just ett universitet skall också vara platsen att bryta åsikter och argument mot varandra. Inte att klippa till den vars tankar man finner frånstötliga. För några år sedan var det ett antal studenter vid ett annat universitet, jag tror det var Umeå, som krävde att någon skulle agera då en sverigedemokrat inbjudits att tala. Istället för att sätta tro till sin egen förmåga att vederlägga det falska och felaktiga kraxades om förbud. De som attackerade Lars Vilks var grövre än så.

Lars Vilks är en provokatör. Det provocerande med de senaste händelserna är att de tvingar enskilda att ta ställning, även de som slår vakt om dialog och respekt mellan religionerna och som finner en del av den senaste tidens teckningar och karikatyrer konstnärligt svaga. Då finns ingen annan ringhörna att välja än öppenhetens. Trots sällskapet!