Pussy Riot och Putin

Domaren: Och vad gjorde ni för nytta för fosterlandet?

Brodskij: Jag skrev dikter. Det är mitt arbete. Jag är övertygad… jag tror att det som jag skrivit är av nytta för människorna, och inte bara nu utan också för kommande generationer.

Domaren: Ni anser alltså att era så kallade dikter är till nytta för människor?

Brodskij: Men varför säger ni ”så kallade” om mina dikter?

Domaren: Vi kallar era dikter ”så kallade ” eftersom det är den enda uppfattningen vi har om dem.

 

Citatet är hämtat ur Bengt Jangfeldts fina minnesbok om Nobelpristagaren Joseph Brodsky (Språket är Gud, W&W). En av mina favoritpoeter som med sin fantasi och sitt oberoende störde det kommunistiska Sovjetunionen till den grad att han dömdes för lösdriveri, för en tid sändes till Sibirien och till slut tvingades i exil och därmed måste lämna hemstaden Leningrad (S:t Petersburg) vilken han närmast hade ett kärleksförhållande till.

 

Brodsky befinner sig i en rysk tradition av stora och starka kulturpersonligheter på kant med makten. De har förnedrats, generats, fängslats, hånats och lidit. Det finns mycket som talar för att man numera hit kan räkna även konstnärskollektivet, punkgruppen, eller vilken benämning som nu ska användas - Pussy Riot. Efter diverse upptåg, inklusive en halvminut eller så lång, luftgitarrspelning i Kristus Frälsarens katedral har de gripits, satts i fängsligt förvar och dömts till två års fängelse.

 

En hel del kan sägas om detta.

 

Först det som talar emot Pussy Riot: Självfallet finns det dem som tar illa vid sig efter upptåget i kyrkan. Religiösa människor som uppfattar att både deras tro och heliga platser förlöjligats och skändats. För egen del anser jag att människors tempel ska visas stor respekt. Det är extraordinära miljöer. Att poliser eller andra officiella personer gör halt vid kyrktrappan i sin myndighetsutövning finner jag naturligt. Samtidigt har personerna bakom Pussy Riot sagt att de inte riktat sig mot kristna som sådana utan mot hur den ortodoxa kyrkan i Ryssland spelat på samma sida som makten och skyddar de skendemokratiska inslag som uppvisats under senare år.

 

Det som talar för: Rysslands allt mer auktoritära styre har gjort det svårt för oppositionella att komma till tals. Med undantag för Internet begränsas möjligheterna rätt starkt att synas och höras. Det kan provocera fram åtgärder. Otvivelaktigt har också den rysk-ortodoxa kyrkan genom åren haft sina springpojkar. Så har det varit i hela Öst- och Centraleuropa under kommunismens mörka decennier. Sanningen är nog den att alla församlingar kan lyfta fram berättelser och handlingar över både de ädlaste och mest nobla som det mest ruttna och falska.

 

Pussy Riot har använt sin ”punkmässa” som en bakgrund för ett Putin-kritiskt budskap som på många sätt är relevant. Dessutom verkar det som att huvudpersonerna underskattats. I rättssalen har de varit vältaliga och principiella. De har gett röst åt den medelklass som uppfattar sig politiskt marginaliserad i Ryssland. Dessutom avslöjas hur godtyckligt och rättsvidrigt det nuvarande domstols- och fängelsesystemet är. Även om kanske Pussy Riot inte fått så många nya anhängare i Moskva och S:t Petersburg har de mycket skickligt lyckats fånga omvärldens blickar. Och detta hade president Putin aldrig räknat med. Han har underskattat sina motståndare och betalar nu ett ganska högt pris för det.

 

För även om fel begåtts och enskilda sårats är domen fullständigt oproportionell. Man ger inte några punkare två år för den här typen av upptåg. I vilken demokrati som helst skulle ett gäng som skanderar slagord mot den sittande regeringen rendera en gäspning eller i bästa fall en matt applåd av dem som tycker lika. De behöver inte ens använda sig av en katedral som fond. Problemet med ordningen i dagens Ryssland är att fler anser att de måste tillgripa okonventionella metoder som att använda sig av en kyrklig miljö som bakgrund.

 

I valet mellan Pussy Riot och Joseph Brodsky väljer jag obetingat poeten. Konstnärligt står han sig mycket starkare. Men när det gäller att utmana maktens arrogans handlar det om samma planhalva.

 

Just nu är jag på väg till S:t Petersburg. Jag ska bära med mig någon dikt av Brodsky och i mina möten med ryska politiska företrädare försöka bära rosa skjorta eller slips som en liten sympatimarkering till Pussy Riot och deras skära ansiktsmasker. Jag hoppas i vart fall någon Putin-vänlig frågar om mitt färgval.

 

Det är maktens rädsla och inte säkerhet som nu lyser igenom i Putins Ryssland.

Med Kubilius på kongress

HU-LCD (The Homeland Union - Lithuanian Christian Democrats) är det breda borgerliga partiet i Litauen. För närvarande axlas regeringsmakten under premiärminister Andrius Kubilius ledning. Landet har starkt påverkats av den internationella ekonomiska krisen med inledande kraftig nedgång. Den senaste tiden kan dock klara förbättringar iakttas. Det har emellertid skett genom en del smärtsamma och tuffa beslut som sänkta pensioner och andra försämringar.

De senaste åren har ett antal mindre konservativa och borgerliga partier slagit sig samman i den politiska alliansen HU-LCD. Själva grunden är demokratirörelsen Sajudis som brett samlade människor bakom kraven på att återupprätta republiken Litauen och göra sig av med den sovjetiska ockupationsmakten. För drygt 20 år sedan under den svåra omställningen 1990-91 var Sajudis den viktigaste förändringskraften.

Premiärminister Andrius Kubilius är kanske Litauens minst populäre politiker. I mätningar får han ett stöd på 2-3 procent. Men han sitter ändå kvar. Och HU-LCD behöll till allas förvåning, inklusive partiföreträdarnas egen, ett förhållandevis starkt stöd i de nyligen genomförda lokalvalen. Läget inför nästa års parlamentsval är således mer öppet än många tidigare trott. Medlemmarna i HU-LCD har före partikongressen lördag 18 juni genomfört ett internt val där partiordföranden utsetts. 55 procent ville behålla Kubilius medan ungefär 45 procent röstade på talmannen Irena Degutiene som är mer populär och beskrivs som en järnlady inte minst i värderingsfrågor som är viktiga i det katolska Litauen. Många inser dock att en öppen strid i partiet ett år före allmänna val inte skulle vara bra.

Kubilius anses vara stel och ha bristande karisma. Vid en lunch i Vilnius tillsammans med utrikesministern, Litauens EU-kommissionär, talmannen och några ytterligare ledande företrädare var han emellertid mycket avslappnad och skämtade.

- Vi här runt bordet har känt varandra i över 20 år, säger han och berättar om några av utrikesministerns practical jokes som han själv utsatts för.

Kubilius har sin bakgrund i Sajudis precis som den förre partiledaren och nestorn i Litauen Vytautas Landsbergis. Nu sitter han i Europaparlamentet efter att bland annat ha varit landets president i tio år. Vid kongressen talade han på sitt vanliga lågmälda och underfundiga sätt. Han betonade vikten av en politik som också bryr sig om samhällets fattiga, som ser till alla och hela landet. Även premiärministern underströk behovet av tillit och att respekt måste byggas för både samhällets institutioner som maktutövandet. Ingen kan anklaga HU-LCD för populism eller att välja de enklaste vägarna. Samtidigt kan det vara svårt att styra. På frågan om hur bred majoritet regeringen har i parlamentet svarade en småskrattande Kubilius:

- Vanligtvis saknar vi ett eller ett par mandat. Men vi får igenom mycket.

Precis som tidigare slås jag av hur avlägset Baltikum kan vara trots att det endast ligger en timmes flygresa bort. Det finns all anledning att fördjupa kontakterna över Östersjön. 15 augusti är det också dags för ett nytt Måndagsmöte i Stockholm för att uppmärksamma 20 år av diplomatiska relationer. Det är viktigt. Några runt lunchbordet berättar hur dåvarande ledaren för Sajudis, Vytautas Landsbergis, sände iväg dem till Stockholm då det var som mest oroligt i Litauen. Sovjetunionen ökade trycket i början av 1991 och 13 personer dödades vid TV-tornet i Vilnius.

- Vi fick åka för att inte Sovjetunionen skulle kunna döda oss alla i parlamentet. Några av oss hade ansvaret att bilda en exilregering ifall detta skulle ha blivit aktuellt.

Det var knappast någon tillfällighet att HU-LCDs partikongress inleddes med en tyst minut för de människor som deporterats i dagarna för 70 år sedan. Litauens nationalsång ljöd också mäktig i byggnaden då alla delegater tillsammans med kören sjöng samtidigt som det visades vackra naturbilder från olika delar av landet. På filmen fanns dock inte en endaste människa. Ingen som jobbade, gick till skolan eller tog hand om någon. I Sverige hade en sådan film varit otänkbar hos moderaterna. För så har vi formats olika av vår historia och våra traditioner: Litauen har naturligtvis den egna nationen som utgångspunkt då den så många gånger hotats medan det för Sverige handlar om att arbete är det som möjliggör alla de välfärdsambitioner som binder oss samman.

Kommunister på 40 procent!

Moldavien räknas som Europas kanske fattigaste land. Under Sovjettiden var det den jordbruksproducerande delen. Härifrån kom grönsaker, säd, frukt och vin. Det skickades öster- och norrut. I samband med Sovjetunionens kollaps utropades självständighet 1991. I dag uppges cirka 35 procent av ekonomin ha sin grund i de pengar personer som arbetar utomlands sänder hem. De senaste tjugo åren har många duktiga och yngre lämnat, mer välutbildade och kvinnor till Italien och Spanien medan bra industriarbetare och män sökt sig till Ukraina och Ryssland.

Besökaren möter ett kuperat land med mjuka backar och mycket som är uppodlat. Blommor och buskar sprider väldoft, även inne i centrala delar av huvudstaden Chisinau trots omfattande trafik. Rent allmänt lämnar vägarna en hel del i övrigt att önska. Reparation av stötdämpare har alla möjligheter att bli lönsam affärsverksamhet. Har man dessutom en tillräckligt snabb bil kan det gå kvickt undan. Vinodling har funnits under lång tid. Och som på många andra håll är det inte alltid de stora kända märkena som erbjuder de bästa varorna. Jag hade möjlighet att träffa en lokal oberoende producent (den enda av sju verksamma i Moldavien för närvarande) som uteslutande hade att erbjuda utmärkta viner skapade med stor kärlek. Hans årsproduktion ligger på blygsamma 12 000 buteljer. Han visade sig dessutom vara duktig på att blanda Merlot, Pinot Noir och Chardonnay med mer traditionella druvor från trakten. Extra prestigefullt var att USAs ambassad i Moldavien köpt av honom för flaskor med egen etikett.

Jordbrukslandskapet och att tidigare ha tvingats förse resten av Sovjetunionen med färska grönsaker präglar fortfarande Moldavien. Det har varit svårt att komma vidare. Till det kan adderas hårda motsättningar i samhället. Ett förhållandevis oreformerat kommunistparti som fortfarande använder sig av hammaren och skäran som symbol samlar drygt 40 procent. De övriga partierna och grupperingarna förenas av antisocialism men har sedan långt svårare att veta vad man är överens om. Trots försök med folkomröstning har det inte gått att ändra konstitutionen för att finna ett enklare system än i dag att utse president. Formellt saknas statschef och om inte politikerna kan komma överens (vilket ser ut att kräva medverkan av delar av eller hela Kommunistpartiet) blir det åter nytt parlamentsval. Just nu tycks det som om väljarna i Moldavien får gå till val ungefär en gång om året.

Kommunisterna har dock tidigare visat vad de går för. Under ett par år satt de vid makten. Då fanns en aktiv säkerhetspolis och oliktänkande kunde drabbas av stora problem. Utvecklingen var snarare på väg i en vitrysk riktning än mot de villkor som präglar dagens Öst- och Centraleuropa i övrigt. Vid val för två år sedan, som på goda grunder ansågs riggade, gjorde ett provocerat folk uppror. Det var kravaller och både presidentpalatset som dåvarande parlamentsbyggnaden i centrala Chisinau attackerades och en del våningsplan stacks i brand medan andra plundrades. Fortfarande döljs delar av byggnaderna bakom höga staket och man uppges fortsätta med renoveringsarbetet. Kommunisterna sände styrkor mot folket och en del spöades upp på gatan medan andra skickades till fängelser och förvar. Ett par personer uppges ha dödats eller senare avlidit av de skador de tillfogats. I ljuset av detta blir naturligtvis de demokratiska krafternas ovilja att ha något med kommunisterna att göra mycket begripligt. För det är händelser i närtid! För närvarande styr också en koalition av mitten-höger partier Moldavien framröstade av ett folk som vänt sig mot de rödas övergrepp.

Människor är genomgående mycket trevliga. Det går lätt och otvunget att umgås. Generöst var det också av Moldavien att låta Sverige vinna fotbollsmötet inför EM…

I Moldavien i likhet med andra länder med år av förtryck och övergrepp bakom sig finns monument och minnesmärken över dem som skadats, lidit och dött i kampen för frihet och demokrati. Uttryckligen står på stenar och plaketter, invid foten av statyer och byster, att mördarnas namn stavas kommunister. Det obegripliga i dag är att någon frivilligt därför vill använda denna ideologiska markör. Det gäller i Moldavien och i minst lika hög grad i Sverige. Hur kan man?