Farfars yxa på Vejby udde

Traditioner är något viktigt. Det ger mening och sammanhang. I Skåne är valborgsfirandet en av dessa gemensamma kollektiva festligheter. I Ängelholms kommun drar varje vårbrasa och tal mångdubbelt fler än som sedan demonstrerar med socialdemokraterna och facket 1 maj. På det sättet är mediebevakningen intressant. Folkfesterna är inte alls lika täckta som den återkommande men glest befolkade partidagen!

I år talade jag för Vejbyföreningen vid Vejby udde. Det har blivit några vårtal där genom åren. 2012 kommer dock att kommas ihåg för den otroliga uppslutningen. Det fina vädret, och en underbar kvällning, gjorde att hundratals och åter hundratals strömmade till. Så många bekanta och kära vänner!

Jag berörde detta kring traditioner: För ikväll när vi samlas här deltar vi en ritual och något som har pågått i många hundratals år före oss. Folk samlades kring eldar precis vid den tidpunkten på året då naturen stod och vägde - fullt av växtkraft på fält, i träd och buskar. Inget hemskt, mörkt eller ont skulle då få hemsöka bygden eller den kommande skörden.

Och alldeles oavsett om det nu hade blivit 23 grader och sol eller 8 grader och 10 mm regn så hade folk samlats. Här på Vejby udde, i Magnarps hamn, i Skälderviken och runt om i vårt land. För så stark är traditionens kraft att vi dras hit. Gång på gång.

Och det är generationsövergripande. För dagens barnfamiljer gör som farmor och mormor alltid gjort. När jag landade i fredags på Ängelholms flygplats stod en duktig stor skolkör i ankomsthallen och sjöng med liv och lust de vårvisor som förgyller kvällen även här. Toner och textrader med 100 år eller med på nacken. Även sången och musiken är något som överlämnats av andra till oss för att vårda och vidarebefordra.

Valborg handlar om tradition. Det är en viktig förklaring till att vi alla samlas här. En annan viktig förklaring är att vi hoppas att de ljusa alltid ska vinna över det mörka. Ljuset kommer med växtkraft. Men i en djupare mening handlar det också om ljuset och mörkret som kamp i våra liv och samhällen. Det finns ont och gott, sant och falskt, rätt och fel. Vi i likhet med våra förfäder markerar med eldtändning att vi vill stå på det ljusas sida. Att vi också önskar vara ett ljus tänt i mörkret. Alla som läst en bok om Harry Potter eller sett en Star Wars-film vet att detta mångtusenåriga tema kommer igen och igen. För det rör vid det ursprungliga i att vara människa. Gott och ont, ljus och mörker.

Valborg 30 april är ett datum många känner igen och följer i sin almanacka. Det skänker mening och karaktär. Och det länkar på så sätt samman alla som bor här i vår bygd. För vi gör nu det människor gjort långt före oss och det som andra kommer att göra långt efter oss. Och på det sättet vävs alla våra enskilda liv samman i en stor väv. Några är födda här. De har sina släkten begravda på Barkåkra kyrkogård och är fast förankrade i bygden. Andra är sommargäster som kommer tillbaka år efter år. Några har flyttat in och trivs alldeles förträffligt.

Vi är därmed alla som berättelsen om farfars yxa: Mannen sa. Det här är min farfars yxa. Och han visade upp sin yxa. Men far min, sa han, har bytt skaftet. Och jag, sa han, har bytt själva yxhuvudet. Men det här är farfars yxa.

Sådan är också vår bygd. Vi är alla en del av den. Även om några är det nyligen utbytta skaftet. Och några andra det utbytta yxhuvudet. Vi är vår bygd tillsammans!

Om socialkonservatism

Sverigedemokraterna påstår att partiet ändrat ideologisk inriktning. Ut med nationalismen och in med socialkonservatismen. Jag har på olika sätt försökt visa att SD inte på något sätt rört sig som konsekvens av den hävdade förändringen. Samma politik nu som då. Trots allt fyller ändå etiketter och ideologiska markörer ett visst värde. SD-folket försöker hävda att socialkonservatism är vad partiet i praktisk politik står för. Inget kan vara mer felaktigt!

Ett tidigare inlägg av mig har besvarats av Mattias Karlsson som är den inom partiet som huvudsakligen ansvarat för förändringen. Han har så att säga bytt ut neonskyltarna och ändrat dekoren samtidigt som butiken fortsätter att prångla ut samma sekunda varor som tidigare.

Då jag hävdar att konservatism kan vara kosmopolitisk och öppen varnar han för ’islamisering’ och ’massinvandring’. Inte med ett ord försöker han knyta an till bildningstradition eller respekt för det hävdvunna.

Jag skriver: ”En bärande del av konservatismens kritik mot socialismen och kommunismen har varit dessa ideologiers vilja att sätta klass mot klass, grupp mot grupp. Motsättningar ska underblåsas. Det finns anledning att på konservativ grund rikta precis samma invändningar mot sverigedemokraternas sätt att resonera.

I deras Sverige tycks saknas ett ’tillsammans’. Istället handlar det om ett ’vi’ mot ’dem’. För egen del föredrar jag en politik som ser till helheten och som lägger ned kraft på att hålla ihop samhället/…/

Det hävdas att politiken går ut på att slå vakt om välfungerande institutioner och bevarandet av djupt rotade, traditionella gemenskaper. För egen del har jag svårt att se detta utan arvet från Aten, Rom och Jerusalem. Den bildning, rättsordning och samhällssyn som jag strävar efter söker sina rötter tillbaka i andra kulturer.

Jag tror inte att Sverigedemokraternas byte av ideologisk utgångspunkt i det egna programmet betyder en millimeters verklig förflyttning. SD tycker och uppträder på likartat sätt före som efter de nya skrivningarna. Att nationalismen tonas ned och andra ideologiska etiketter används är försök att göra den egna politiken mer aptitlig.”

En replik till Mattias Karlsson kan i sin helhet läsas här:
http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/27/47446/

SDs fåfänga försök att fånga en ideologi

För någon vecka sedan beslutade Sverigedemokraterna om en ny ideologisk inriktning. SD påstår sig nu vara socialkonservativt från att tidigare ha lyft fram nationalismen som det bärande fundamentet. För egen del anser jag att partiet inte bara i ord utan i handling måste visa att det förstår vad som skrivs i programmet. Och då finns det absolut ingenting som signalerar någon förändring. Det räcker inte med att byta ut en skylt mot en annan och sedan tro att allt kan vara lika! Ifall det inte heller görs någon vettig definition och förklaring till vad som menas med socialkonservatism riskerar den ideologiska etiketten att förlora all mening och innehåll. Och medan de som bildade Sverigedemokraterna 1988 före det var aktiva i små ljusskygga sekter och obskyra organisationer fanns många andra som redan då försökte medverka till ett samtal om konservatismen. Lika litet som SD tidigare deltagit i en sådan idémässig utveckling lika litet kommer nog bidraget även att vara i framtiden.

Därför är det viktigt att förklara vad socialkonservatism är så att sverigedemokraterna inser att de hoppat i galen tunna i förhållande till sina skarpa politiska förslag men också för att inte solka ned en konservativ idédebatt i Sverige.

I ett inlägg pekar jag på några sådana saker som jag tycker är relevanta i sammanhanget: ”Det viktiga är dock inte vad man nödvändigtvis säger utan vad man är. Moderaterna betecknade sig exempelvis som det enda arbetarpartiet i samband med valet 2010 till ett antal socialdemokraters ilska. Samtidigt följdes detta upp av en tydlig reformagenda som fokuserade på fortsatta skattesänkningar med huvudinriktning på låg- och medelinkomsttagare samt en tydlig arbetslinje. M lockade också i valet fler av dem som arbetar än S.

Så Sverigedemokraterna har en uppgift att med sin politik visa prov på socialkonservativa drag. Ett bärande inslag borde vara medkännandet som en del av det sociala. Här finns dock absolut inget som tyder på en orientering bort från den invandrings- och flyktingpolitik som hittills varit allt annat överskuggande i partiets hållning. Riksdagens talarstol används flitigt för att skuldbelägga människor på flykt till vårt land och med giftig udd beskriva en religion som islam.

Ett förenande drag för många konservativa är också insikten om människans ofullkomlighet, den egna likväl som andras. Det leder till mindre självsäkerhet och en mer lyssnade och pragmatisk hållning. För egen del tycker jag också att en modern konservatism bör vara kosmopolitisk med insikt om hur vi påverkas av andra kulturer, traditioner och religioner. Och där nyfikenheten och det genuina intresset är känslospröten istället för rädslan. Även här har jag svårt att se att SD gjort några positionsförflyttningar.”

Hela inlägget finns exempelvis här: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/12/47417/

Med Kubilius på kongress

HU-LCD (The Homeland Union - Lithuanian Christian Democrats) är det breda borgerliga partiet i Litauen. För närvarande axlas regeringsmakten under premiärminister Andrius Kubilius ledning. Landet har starkt påverkats av den internationella ekonomiska krisen med inledande kraftig nedgång. Den senaste tiden kan dock klara förbättringar iakttas. Det har emellertid skett genom en del smärtsamma och tuffa beslut som sänkta pensioner och andra försämringar.

De senaste åren har ett antal mindre konservativa och borgerliga partier slagit sig samman i den politiska alliansen HU-LCD. Själva grunden är demokratirörelsen Sajudis som brett samlade människor bakom kraven på att återupprätta republiken Litauen och göra sig av med den sovjetiska ockupationsmakten. För drygt 20 år sedan under den svåra omställningen 1990-91 var Sajudis den viktigaste förändringskraften.

Premiärminister Andrius Kubilius är kanske Litauens minst populäre politiker. I mätningar får han ett stöd på 2-3 procent. Men han sitter ändå kvar. Och HU-LCD behöll till allas förvåning, inklusive partiföreträdarnas egen, ett förhållandevis starkt stöd i de nyligen genomförda lokalvalen. Läget inför nästa års parlamentsval är således mer öppet än många tidigare trott. Medlemmarna i HU-LCD har före partikongressen lördag 18 juni genomfört ett internt val där partiordföranden utsetts. 55 procent ville behålla Kubilius medan ungefär 45 procent röstade på talmannen Irena Degutiene som är mer populär och beskrivs som en järnlady inte minst i värderingsfrågor som är viktiga i det katolska Litauen. Många inser dock att en öppen strid i partiet ett år före allmänna val inte skulle vara bra.

Kubilius anses vara stel och ha bristande karisma. Vid en lunch i Vilnius tillsammans med utrikesministern, Litauens EU-kommissionär, talmannen och några ytterligare ledande företrädare var han emellertid mycket avslappnad och skämtade.

- Vi här runt bordet har känt varandra i över 20 år, säger han och berättar om några av utrikesministerns practical jokes som han själv utsatts för.

Kubilius har sin bakgrund i Sajudis precis som den förre partiledaren och nestorn i Litauen Vytautas Landsbergis. Nu sitter han i Europaparlamentet efter att bland annat ha varit landets president i tio år. Vid kongressen talade han på sitt vanliga lågmälda och underfundiga sätt. Han betonade vikten av en politik som också bryr sig om samhällets fattiga, som ser till alla och hela landet. Även premiärministern underströk behovet av tillit och att respekt måste byggas för både samhällets institutioner som maktutövandet. Ingen kan anklaga HU-LCD för populism eller att välja de enklaste vägarna. Samtidigt kan det vara svårt att styra. På frågan om hur bred majoritet regeringen har i parlamentet svarade en småskrattande Kubilius:

- Vanligtvis saknar vi ett eller ett par mandat. Men vi får igenom mycket.

Precis som tidigare slås jag av hur avlägset Baltikum kan vara trots att det endast ligger en timmes flygresa bort. Det finns all anledning att fördjupa kontakterna över Östersjön. 15 augusti är det också dags för ett nytt Måndagsmöte i Stockholm för att uppmärksamma 20 år av diplomatiska relationer. Det är viktigt. Några runt lunchbordet berättar hur dåvarande ledaren för Sajudis, Vytautas Landsbergis, sände iväg dem till Stockholm då det var som mest oroligt i Litauen. Sovjetunionen ökade trycket i början av 1991 och 13 personer dödades vid TV-tornet i Vilnius.

- Vi fick åka för att inte Sovjetunionen skulle kunna döda oss alla i parlamentet. Några av oss hade ansvaret att bilda en exilregering ifall detta skulle ha blivit aktuellt.

Det var knappast någon tillfällighet att HU-LCDs partikongress inleddes med en tyst minut för de människor som deporterats i dagarna för 70 år sedan. Litauens nationalsång ljöd också mäktig i byggnaden då alla delegater tillsammans med kören sjöng samtidigt som det visades vackra naturbilder från olika delar av landet. På filmen fanns dock inte en endaste människa. Ingen som jobbade, gick till skolan eller tog hand om någon. I Sverige hade en sådan film varit otänkbar hos moderaterna. För så har vi formats olika av vår historia och våra traditioner: Litauen har naturligtvis den egna nationen som utgångspunkt då den så många gånger hotats medan det för Sverige handlar om att arbete är det som möjliggör alla de välfärdsambitioner som binder oss samman.

Ökat intresse för konservatism

På Newsmill pågår en intressant diskussion om konservatism. Redan har tiotalet inlägg publicerats med god bredd och variationsrikedom. Efter att ha tillfrågats har även jag medverkat med en text. Många kloka synpunkter har framförts - och det finns all anledning att vid senare tillfälle här på denna blogg återkomma till några av dem. För egen del har jag på Newsmill dels understrukit behovet av förankring i historia, traditioner och det klassiska arvet och dels försökt peka framåt mot den nya berättelsen. Jag väljer att kalla den ”tjänandets teologi”. Det handlar om att i kamp mot all utopism och eskapism försvara just det alldeles vanliga och vardagliga livet. Vardagligheten har sina motståndare. I en debatt om konservatism är det också betydelsefullt att slå fast att sverigedemokraterna inget har med denna ideologiska inriktning att göra. SDs förkärlek att dela in människor i grupper och utrusta dessa med kollektiva egenskaper förtjänar att fördömas. Till det kommer viljan att söka konfrontation och bristen på pragmatism.

På Newsmill noterar jag bland annat: ”Politiskt i dagens Sverige vill jag påstå att Alliansregeringen på ett skickligt sätt gestaltar det konservativa förhållningssättet. Här finns tydliga drag av pragmatism. Att lyssna och att väga samman. Insikten om att kompromisser och samarbete behövs för ett gott samhällsklimat. Ibland riktas det anklagelser om visionslöshet. Samtidigt är just anti-utopism ett bärande konservativt drag. Det är inte teoretiska bokverk med politiskt tänkande som formar förslagen för dagen utan verkligheten själv. Den är alltid tids- och situationsanpassad. Människan som den ofullständiga varelsen har aldrig möjlighet att skapa ett himmelrike på jorden, men har ett ansvar att göra det så drägligt och anständigt som det går.

För att undvika att bli ett fladdrande höstlöv utsatt för starka kastvindar är det dock viktigt att den politiska pragmatikern ändå är starkt förankrad. Förtöjningen sker i historien och kulturen.

Det sunt anti-utopiska behöver dock inte leda till en rädsla för att ändå försöka förklara sammanhang och samband. Här kan dagens borgerliga politiker göra mer och bättre. Inte minst finns anledning att just lyfta fram det dagliga livets strävsamhet som inte bara en nödvändighet utan också ett ideal. Glädjen över att bilda familj, att arbeta, spara och sköta sig. Här skulle en del av konservatismens verkningseld kunna riktas mot eskapism i form av TV-såpor, filmer och annan kultur som hånar det vardagliga och lockar med ett liv utan gränser, hämningar eller normer.

Konservatismen som politiskt förhållningssätt står stark i dagens Sverige där den pragmatiska hållningen blivit allt mer vedertagen. Enkla lösningar avfärdas. Just därför är ett parti som sverigedemokraterna så långt borta från allt vad god konservatism står för.

Men lika stark som konservatismen är som hållning är den svag i form av skapandet av den sammanhållande berättelsen. Rudolf Kjellén arbetade med begrepp som folkhemmet under tidigt 1900-tal. Nationen var under många decennier något som attraherade många konservativa. I dag är varken det ena eller andra riktigt sporrande. Tankemässigt kan mosaiken möjligtvis tjäna som konservativ symbol med sin mångfald och där olikheterna i sig skapar mönster och sammanhang. Men det anti-utopiska och anti-eskapistiska som gör att den konservativa i dag försöker ge röst åt det strävsamma, vardagliga, skötsamma och ärliga gör att man verkar för något som i avvaktan på bättre formulering borde kallas tjänandets teologi.”

Hela inlägget på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/19/alliansregeringen-f-retr-der-en-klassisk-konservatism

Nyliberalt - nonsens!

På Facebook såg jag någon som liknade den Kommunala rikskonferensen i Göteborg vid ett Almedalen fast bara för moderater. Årets arrangemang var större än någonsin. Det talas om mellan 2300 och 2500 deltagare och cirka 40 från media. Från alla nivåer kommer man samman för att diskutera politik, utbyta erfarenheter och också gå igenom några av de viktigaste argumenten. Särskilt ett valår är sådana här sammankomster av betydelse. Stora partier som moderaterna har en gemensam identitet att slå vakt om oberoende om man är förtroendevald i en kommunal nämnd eller riksdagsledamot, oavsett om det handlar om en kommun med endast några få procents stöd eller som Ängelholm, Båstad, Höganäs, Lomma och andra starka M-fästen där uppgiften är att vara det största partiet med 40 procent eller mer av väljarna bakom sig!

Finansminister Anders Borg var onekligen en av Kommunala rikskonferensens populäraste personer. Han varnade för oppositionens jobbstoppspolitik och pekade på de åtgärder Alliansen gjort för att få fler i arbete. Värdefulla förändringar Sverige har nytta av när vi nu är på väg in i en konjunkturuppgång. Han påpekade också att hög arbetslöshet, även om tillväxten ökar. riskerar att permanenta regionala skillnader. Sammanhållningen betonades. Detta är ett viktigt påpekande och kan tyckas något oväntat för att komma från M-håll. Samtidigt går det att se att den internationella finanskrisen slagit olika hårt mot landsdelar och branscher. Ifall det ännu en gång blir bättre konjunkturer men utan fler jobb kommer utanförskap att permanentas.

Gemenskap och sammanhållning är onekligen viktiga positiva hållningar som av somliga kanske beskrivs som socialdemokratiska men snarast kan karaktäriseras som ideologiskt konservativa. Det intressanta med moderaterna är dessutom att partiet som sådant är ett exempel på just sammanhållning. Trots att många är varma anhängare av sin region eller del av Sverige, att det finns olika viljor och ideologiska utgångspunkter så är moderater internt väldigt överens om den politiska färdriktningen med fortsatt nästan 30 procents opinionsstöd!

Det tål också att påminna om att när Alliansen tog över 2006 var den svenska statsskulden cirka 46 procent av BNP. Den sänktes med tio procentenheter under två år och ligger nu på 41 procent 2010 efter den svåraste ekonomiska oron på 70 år! Andra länder, oftast socialdemokratiskt styrda, har att hantera 90 procent eller mer i statsskuld. Där finns inget reformutrymme. Där är det besparingar och budgetneddragningar att vänta!

Ifråga om välfärdssystemen påmindes också om att under de socialdemokratiska åren sjukförsäkrades 140 personer om dagen. Det var till skada för de enskilda och det var till skada för den gemensamma ekonomin. Nu har formats en politik som innebär trygga sjukförsäkringar, många vägar tillbaka samt att de svårast sjuka värnas. Den tidigare bristen på rehabiliteringsåtgärder har regeringen gjort något åt. En utredare konstaterade apropå den tidigare ordningen att sjukskrivingar och förtidspensioner var ett ”svart hål av väntan”. Nu är allt fler tillbaka till arbetsgemenskap och självkänsla!

Alliansen önskar göra det enklare och billigare att anställa. Det har handlat om nystartsjobb men även halverad arbetsgivaravgift för unga under 26 år. De rödgröna vill riva och slita i detta. De befogade frågor som skall ställas är om det skall löna sig bättre eller sämre att arbeta? Skall det bli billigare eller dyrare att anställa unga? Skall det bli mindre eller mer attraktivt att starta företag? Och hur är det med skolan? Skall det vara mer eller mindre kunskap i skolan? Och skall verkligen miljöpartiets och vänsterpartiets betygsförakt få genomslag? Hittills är 70 000 fler sysselsatta 2009 än jämför med 2006. 50 000 lyder prognosen för 2010 som resultat av den globala nedgången. Arbetslösheten är högre då fler nu kommit ut på arbetsmarknaden. Det viktiga är att nu vara förberedda på konjunkturuppgången och ta tillvara den fulla potentialen av den!

Fredrik Reinfeldt talade om föregångslandet. Varifrån kommer vi, var är vi och vart är vi på väg. Han satte Sverige i sitt rätta historiska sammanhang. För drygt 100 år sedan var det en fattig nation. Minnet av denna tid kan numera förvaltas endast genom kulturens avtryck i form av exempelvis romaner av Vilhelm Moberg eller Per Anders Fogelström. För egen del hade jag gärna velat att statsministern adderat Kjell Espmark till sin lista. Vid 1900-talets första år gällde det att trycka tillbaka fattigdomen. Och för oss i dag finns det anledning att fundera igenom de mekanismer som gjorde Sverige rikt, starkt och till ett föredöme i mångas ögon!

Ansvarstagandet parat med historisk medvetenhet kan ganska enkelt ges en ideologisk etikett. En sak är klar: Till dem som hävdar att moderaterna av i dag är ett nyliberalt parti går det att avfärda detta med enklast tänkbara argument, ”nonsens”!

Nordiskt i Norge

Under några dagar har partigrupperna samt utskotten i Nordiska rådet haft möten i Oslo. Vackert vårväder som dock förmörkades av vulkanutbrottets Island. Delegaterna från ön var rätt upptagna med telefonsamtal. En hel del handlade säkert om eldens och lavans framfart men åtskilligt också om den omfattande rapport kring bankverksamheten och politikernas inblandning som släppts. En diskussion som nu förs är om några tidigare ministrar med regeringschefen i spetsen skall ställas inför riksrätt på Island. Ett antal bankdirektörer pekas även ut som trolösa mot huvudman.

För närvarande är 21 av Nordiska rådets 87 medlemmar från fem länder och tre självständiga områden ledamöter av den konservativa gruppen. De partier som samverkar är moderaterna från Sverige, höyre från Norge, konservative folkeparti från Danmark, samlingspartiet från Finland, självständighetspartiet från Island, obunden samling respektive frisinnad samling från Åland, demokraterna från Grönland samt fólkaflokkurin från Färöarna. Vi tog fram en ny presentationstext att lägga ut på Nordiska rådets hemsida. Bland annat konstateras att det i vår partigrupp förenas företrädare med konservativa och liberala idéer. Konservativ i den bemärkelse att samhället skall förbättras och förnyas genom att det som är bra i vår tradition bevaras. Liberal genom att slå vakt om det rättssamhälle som säkrar individens frihet och integritet.

Det som förenar dessa nordiska partier är en gemensam politisk hållning i synen på exempelvis god ekonomisk hushållning. Det handlar om förvaltarskap och ansvarstagande för kommande generationer. Marknadsekonomi, fri rörlighet och öppenhet. Och det finns en tydlig ambition att reformera de nordiska samhällena med en politik som tryggar välfärden genom att stimulera tillväxt, skapar jobb och gör arbete mer lönsamt.

På onsdagseftermiddagen styrde medborgar- och konsumentutskottet färden till det alldeles nybyggda Halden fengsel. En helt ny kriminalvårdsanläggning i Östnorge ganska nära gränsen till Sverige. Det är en modern enhet som skall kunna ta emot drygt 250 personer med rätt hög säkerhetsnivå och tunga brott bakom sig. Någonstans motsvarande 1,5 miljard svenska kronor har bygget kostat. Det handlar om luftiga lokaler med en tilltalande arkitektur. Tanken är att inte endast den yttre miljön utan även den inre skall vara modern och ny. Jag delar den bakomliggande filosofin! Just vi som önskas hårdare straff för svåra brott som grov misshandel, mord, sexuella övergrepp och narkotikainförsel måste också vara de tydligaste förespråkarna för att se individerna och att straffen inom ramen för inlåsning måste präglas av humanitet.

I Halden talas mycket om samverkan med de sociala myndigheterna, men också att fångarna skall få lära sig ett yrke eller genom studier ta examen som gör det lättare att komma tillbaka efter avtjänat straff. Missbruksvården betonas. Inte utan stolthet visades biblioteket upp och det underströks hur viktigt det är med kultur. De intagna skall kunna spela teater, skapa musik och producera sin egen CD. Fint tänkt var också det lilla ”feriehuset” som uppförts inom området som skall användas av den intagne och dennes familj under en eller ett par dagar. Det är en liten vacker stuga i modern stil men konstruerad för att uppskattas av barn. Och alldeles för ofta glöms det bort att även de som gjort sig skyldiga till svåra saker kan ha familj. Och det är aldrig småknattarnas fel att pappa dummat sig! Barn behöver både en far och mor. Även om någon av dem sitter i fängelse!

Jag gillade inställningen att inom ramen för att vara tydlig och kravställande samtidigt agera medkännande. Mycket av det som togs som tecken på öppenhet och modernt tänkande kan kännas igen från svensk kriminalvård även om lokalerna är superfräscha därför att de precis invigts. Det som möjligtvis kan bli två kommande utmaningar är betonande av öppenhet i konflikt med narkotikainförsel. Erfarenheterna från Sverige är ju inte alldeles goda. Därför är nolltolerans mot narkotika genom att bekämpa missbruket så viktigt. Min förutsägelse är att rutinerna snart kommer att skärpas. Det andra är förnekandet av att det existerar gängkriminalitet innanför fängelsemurarna. Norge är måhända förskonat för närvarande, men risken är stor att rövarbanden försöker ta kontroll. Och då gäller det att störa.

Ett av de ärenden medborgar- och konsumentutskottet sedan hade att diskutera var den kartläggning som genomförts vad gäller medborgare utvisade från ett annat nordiskt land. Det visade sig att så sker ifråga om grov kriminalitet. Danmark är dock ett undantag som även har utvisat nordbor av sociala skäl. 2009 var det tio personer. Ett exempel är en norsk student som blev havande med en dansk som far men där hon ändå sändes till Norge för att kommunen skulle undvika att ge socialt bistånd. Även om det handlar om få fall är det viktigt att slå vakt om principen. Den kritik och de invändningar som kommit från Nordiska rådet har uppmärksammats av dansk radio. Först i P1-programmet Orientering och sedan även i P3-Nyheterna.

Mer om Haldens fengsel: http://www.haldenfengsel.no/

Mer om Orientering i P1, Dansk radio:
http://www.dr.dk/P1/orientering/indslag/2010/04/15/191850

Muslimskt hot mot Europa?

Jag har inte alltid varit helt imponerad av Göran Rosenberg. Stundom har hans yrkesskicklighet som journalist slagit mig, men så har jag funnit inlägg och reportage som väl vinklade. Efter ett antal krönikor i Dagens Nyheter den senaste tiden har jag ändrat uppfattning. Jag tycker att han allt mer markerat ett oberoende och en intellektuell rörlighet som gör honom till en av de mest spännande att läsa i dag. En plats han i min värld delar med DN-skribentkollegan Nathan Sachar. De är två personer i en krets av fritänkande skribenter. Ibland oväntade i sina åsikter, ofta välformulerade.

För någon dag sedan hade Göran Rosenberg en text om Europas problem. Den kan verkligen rekommenderas!

Han pekar på skillnaden men också kopplingen mellan USA och Europa. Slutsatsen lyder: ”På oceanlängds avstånd är vi alla européer.” Och så kan det nog vara. USA må bestå av 50 delstater men hålls ändå samman av ett kitt i form av bland annat språk, stor rörlighet och vissa federala organ. Paketet som trots allt innehåller en hel el olikheter och spänningar knyts dock hårt ihop av yttre symboler som exempelvis stjärnbaneret. Bitvis uppvisas en patriotism som i sin barnsliga glädje är ett tecken på det ändå med historiska mått är en ung nation. Europa, som den gamla kontinenten, är fortfarande mångfald och ett stort pussel där bitarna utgörs av religion, historia, traditioner, seder, språk, regioner och länder.

Eller med Göran Rosenbergs ord: ”På närmare håll är vi fortfarande det virrvarr av nationer och språk som vi alltid har varit, och därmed också det virrvarr av kollektiva identiteter och minnen för vilka Europa genom historien utgjort både slagfält och mötesplats. Européernas förmåga att från tid till annan förfölja, fördriva och förinta varandra i namn av någonting mindre än Europa, och tidvis i namn av någonting större, har präglat den europeiska civilisationen i lika hög grad som dess förmåga att från tid till annan producera en Shakespeare, Michelangelo, Bach eller Einstein.
Virrvarret är vad som på gott och ont har definierat Europa.”

Sedan redogör Rosenberg för en ny bok: Christopher Caldwells ”Reflections on the Revolution in Europe”. I den hävdas bland annat att ”Europas problem beror på något annat än européerna själva, nämligen muslimerna. Europas muslimer är inte européer, och islam är inte en europeisk religion, och den muslimska invandringen är en främmande kolonisering som hotar Europas existens.”

Ganska förnärmat avfärdas detta resonemang av Göran Rosenberg. Det är dumt, och som exempel anförs den nu pågående ekonomiska krisen i Grekland som på inget sätt kan sägas bero på något muslimskt. Den är hemlagad. Hitler, Förintelsen, koncentrationsläger, Stalin samt Gulag kan ju svårligen heller sägas bero på islam.

Caldwells tes kan avfärdas av fler anledningar utöver det Rosenberg skickligt anför. Det är nämligen ohistoriskt! Förhållandet mellan det kristna Europa och muslimskt inflytande österifrån är mycket gammalt. Det har handlat om ömsesidig påverkan och närvaro. Inte minst är detta en aspekt just Nathan Sacher brukar lyfta fram med Spanien och den iberiska halvön som ett gott exempel på kristenhet, judendom och det muslimska sida vid sida men också hur de tre influerat varandra.

Den slutsats Göran Rosenberg drar finns det dock all anledning att dela: ”Därmed inte sagt att migrationen från länder och kulturer utanför Europa är problemfri, inte heller att den ökade närvaron av islam i Europas nationalstater är friktionsfri, bara att vi inte får luras att leta efter nya syndabockar för vad som i grunden är Europas gamla vanliga problem.
Europa är en ordning som bara kan byggas på ett virrvarr av nationer och kulturer – eller inte byggas alls.”

Christopher Caldwells namn på sin bok kan tyckas fyndigt: ”Reflections on the Revolution in Europe”. Det travesterar på Edmund Burkes ”Reflections on the Revolution in France.” Den senare är nog fortfarande mer relevant för vår kontinent!

Här finns länk till Göran Rosenbergs krönika:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/europas-problem-1.1073794

En vardagskonservativ talman

Många vardagskonservativa har verkat, och verkar, lokalt och regionalt. Hembygden och förankringen är viktig. Ibland hamnar några av dessa personer även i riksdagen. Förre talmannen och högerprofilen Martin Skoglund från Doverstorp utanför Finspång är ett gott exempel på både viljan och förmågan att kombinera det nära med det rikspolitiska.

Jämfört med de andra stora ideologierna som kommunism, socialism och liberalism har konservatismen få nedtecknade avhandlingar och ideologiska grunddokument. Däremot ryms många goda konservativa förhållningssätt i nedteckningar av betydande personer i biografiernas och memoarernas form.

Publicisten och redaktören Gunnar Henrikson har tecknat ett porträtt av Martin Skoglund som ledande östgötsk politiker under ett antal decennier. Och jag har skrivit en text om denna bok i Svensk Tidskrift i vilken talmannen stundom brukade medverka på den tid det begav sig.

För egen del vill jag just lyfta fram den praktiska och pragmatiska konservatism Martin Skoglund kom att personifiera:

”Som en av de centrala högermännen fanns han vid Jarl Hjalmarsons sida under 50-talet efter att redan 1928 ha valts in i riksdagen i samband med det så kallade kosackvalet. Partiordföranden Arvid Lindman hade ett gott öga till några av ”nykomlingarna” och gav dem möjlighet att snabbt växa med nya uppdrag. Skoglund förekom i spekulationerna att bli partiledare både 1944 och 1950 men avböjde. Trots sin starka ställning internt och sina många goda kontakter blev han vare sig partiledare, minister eller landshövding. Gunnar Henrikson ger två förklaringar: Hembygden var alltför viktig och det saknades lust att nå de socialt högsta positionerna.”

En del saker är sig också ganska lika över tid. Två aspekter från Gunnar Henriksons bok som jag lyfter fram: ”Martin Skoglund var mycket intresserad av vårdfrågor och insåg att det krävdes större enheter för att man tillsammans skulle kunna bära kostnader för sjuk- och behandlingshem. 1954 gjorde generaldirektören för Medicinalstyrelsen ett utspel om ’regionsjukvård’: ’Landstingen var för små för att kunna bilda underlag för mer exklusiva specialiteter.’ Samma debatt förs idag!
1943 besökte Skoglund krigets Finland. Vid en middag träffade han den socialdemokratiske borgmästaren i Tammerfors. Denne uttryckte bekymmer över sina svenska partivänner och deras, som han uppfattade, veka hållning mot kommunisterna. Han menade att det krävdes ett ’långt hårdare språk mot en rörelse som kunde medföra katastrof för landet’. Tja, även det får väl sägas vara ett gott budskap från en tid till en annan!”

För den som är intresserad finns hela artikeln i Svensk Tidskrift här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=4350

Tradition & Fason

För några år sedan var vi ett gäng som försökte starta en konservativ tidskrift i Sverige. Den fick namnet Contextus och det blev ett par nummer under åren 1997 till 1999. Ambitionerna var höga och en del av artiklarna riktigt läsvärda. Det har sagts mig att en av mina texter om just konservatism brukar användas i samband med ideologiutbildningar. Men arbetsinsatserna och skaparmödan till trots gick det aldrig att få tidskriften levande. Projektet fick avbrytas och i dag kan man se personer som förekommit i Contextus spalter på andra platser i samhällslivet.

I dag finns däremot Axess som i kvalitet och intressant läsning påminner mycket om det vi kunnat hoppas på och drömma om. Det är helt klart landets för närvarande mest kvalificerade magasin. På nätet erbjuds också mycket genom Tradition & Fason som på olika sätt försöker vara navet i konservativ ideologiutveckling i Sverige.

För egen del har jag precis i dag publicerat en gästkrönika där jag utvecklar några tankar kring det civila samhället och den riksdagsdebatt som nyligen förts om just det begreppet. Visst går att föra en ideologisk diskussion 2010:

”1980- och 90-talets ideologiska utveckling passerade utan att den svenska vänstern påverkades i större utsträckning. Borgerligheten, och särskilt då moderaterna, kom dock att adoptera formuleringar om den lilla respektive stora världen. Det handlade om solidaritet och starka vänskapsrelationer människor emellan i kontrast till marknadens affärsmässighet och maktutövandets formella opartiskhet.
För några dagar sedan var det dags för en ny batalj om det civila samhället. Riksdagen hade att behandla en av regeringen avlämnad proposition i ämnet. Inte var det mycket till ideologisk markering från vänstersidan. Litet slentrianmässigt påminde oppositionsledaren i kulturutskottet, ordförande Siv Holma (V), om den gamle socialistteoretikern Gramsci. Mycket mer än så blev det inte. Socialdemokraternas kraftfulla slag i luften var en önskan om en återgång till ”folkrörelsepolitik”. Och miljöpartiet höll med de två andra/…/
För en svensk höger och konservatism innebär oförmågan och oviljan från vänstern att förstå diskussionen om det civila samhället ett extra ansvar att idépolitiskt påminna om detta viktiga arv som på vår kontinent inte minst har sitt ursprung i Öst- och Centraleuropa. Det är en gåva att förvalta. Det är rent av modernt att i dag speja mot den politik för människor i samverkan som ligger bortom både Marknad och Makt.”

Gästkrönikan hittas här:
http://traditionochfason.wordpress.com/2010/03/01/gastkronika-hans-wallmark/

Claes G Ryn: En konservativ tänkare

Redan 1971 lämnade Claes G Ryn universitetsstaden Uppsala och Sverige. Ett land i vilket starka vänstervindar då blåste och studentmaoister tränade inför den kommande revolutionen övergavs för att söka akademisk frihet utomlands. Han har varit området runt Washington DC trogen sedan dess. Idag professor i statsvetenskap och författare till tiotalet böcker på engelska och en hel del artiklar. På somrarna brukar han återvända till hemlandet. Och när han ger föreläsningar eller för samtal är hans svenska precis, klar och distinkt. Inga Anita Ekberg-fasoner här! I samband med presidentval eller andra stora händelser i USA brukar han dyka upp som kunnigt och påläst intervjuobjekt i svensk TV och radio. Trist nog är urvalet av texter på modersmålet starkt begränsat. Någon bok eller ett par inlägg här hade nog uppfattats som uppfriskande även om Claes G Ryn genom sina starka övertygelser nog av somliga ses som lika udda idag som för 30 år sedan. Han påminner verkligen om Torgny Segerstedts fria fågel i starkt kontrast till de tama gäss som kacklande trängs vid mattråget.

I måndags var han på besök på Föreningen Heimdal i Uppsala och talade då kring demokrati i vår tid. Med utgångspunkt ibland annat Platon förde han ett antal intressanta, och bitvis provocerande, resonemang.

I USA har Claes G Ryn blivit en betydande kritiker av den neokonservativa politik som starkt förenklat bygger på tron att demokrati kan bombas fram i andra länder. Han betonar istället de kulturella och andliga aspekterna. Det är också en ganska mörk bild av samtiden som tecknas. Han menar att demokratins institutioner finns kvar men att det grundläggande innehållet urholkas. I västvärlden inskränks det fria samtalet då frågor och ämnen inte längre får tas upp eller då personer riskerar att stämplas ut på grund av sina åsikter. Här finns en samverkan mellan etablissemang och media. Citerande Platon varnar han för det sista stadiet före tyranniet tar vid: En tid kontrollerad av ledare som följer sina egna nycker och söker behovstillfredsställelse. Istället för att arbeta långsiktigt och för det allmännas bästa är det kortsiktighet och de egna villkoren som står i centrum. Han efterlyser politiker med civilkurage.

Claes G Ryns verkliga styrka är att klassiska tänkare, oavsett om det är Platon och Aristoteles eller andra mer nära vår egen tid, tas på fullt allvar. Han är ständigt inbegripen i ett pågående samtal. På Heimdal berättar han om några kritiska anmärkningar som gjorts i en tidskrift angående några av de slutsatser Platon dragit. För en person för vilka idéerna är viktiga är detta alls inget konstigt. Tvärtom. Och den slutsats han drar om kulturens grundläggande betydelse för det rådande allmänna debattklimatet i ett land, inom en kultur eller civilisation är nog alldeles korrekt. Det gör också att Claes G Ryn förstår att det efterlysta civilkuraget har sina begränsningar. Alternativet är att sitta kvar i ett akademiskt elfenbenstorn. Bättre att då befinna sig mitt i den kaotiska världen med de kompromisser och avvägningar som kan krävas. Men han hoppas att fler skulle kunna göra mer. Och där är han väl inte ensam.

Bakom Hägglund finns Haage

Fredrik Haage är en god vän. I likhet med en del andra bekanta har han en tidningskarriär bakom sig. Nu senast som chef för moderaterna närstående Svenska Nyhetsbyrån. Med öga för att även rekrytera nya unga pigga skribenter har ett antal lokaltidningar försetts med ledare och politiska kommentarer. Dessförinnan var han ett antal år aktiv på borgerliga Östgöta Correspondenten i Linköping.

Rätt nyligen bytte han jobb. I likhet med några andra journalister har han valt att arbeta politiskt. Till uppgifterna hör nu att bland annat fungera som KD-ledaren Göran Hägglunds talskrivare. Både vid kristdemokraternas riksting och nu senast i Almedalen har den förnyade retoriken uppmärksammats och fått beröm.

Bland annat har den breda medelklassen visats intresse. Det har talats om ”vanligt folk” och deras värderingar. Kommentatorer har pekat på en orientering i konservativ riktning. Alldeles oavsett vilken etikett som används är kristdemokraterna något väsentligt och viktigt på spåren som kan bli till stor nytta för Alliansen.

Politik handlar om att försöka formulera svar på av medborgarna ställda frågor kring vardagens utmaningar exempelvis i form av sjukvården, äldres villkor och barnens skolgång. Men det handlar också om att ge uttryck för och beskriva önskad samhällsutveckling. Och i berättelserna om var man är och vart man är på väg missas många gånger alla de människor som ägnar sig åt det till synes vardagligt tråkiga som att exempelvis gå till sina jobb, betala sina skatter och avgifter, hämta barn från dagis och skola, delta i föreningslivet samt ge de egna katterna avmaskningsmedel med jämna mellanrum. För egen del har jag talat om ”det andra Sverige” - de ungefär sex miljoner svenskar som inte bor i någon av våra storstäder. Deras värderingar och vardag får inte alltid plats i Stockholmsdominerande media.

Göran Hägglund, med hjälp av sin nya medarbetare Fredrik Haage, kan genom att fortsätta utveckla de nu framförda tankarna och finna fler goda exempel hjälpa Alliansen i rätt riktning.

Fredrik Haage har också i likhet med en del borgerliga skribenter med känsla för konservatism sin bakgrund i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Därifrån medförs både en känsla för borgerligt samarbete långt före Allians för Sverige lanserats och en insikt om att även praktisk, pragmatisk dagspolitik söker sin grund i idéer och grundläggande värderingar. Haage är inte bara duktig med penna utan även med ritstift och tusch. I samband med Heimdals seniorskollegium i maj, då en ny styrelse tar över efter den gamla, brukar det avhållas en liten auktion för att få in pengar till föreningen. Ett år hade han gjort en väldigt bra, rolig stor teckning med en stolt viking bredvid en drake vars huvud huggits av. Jag ångrar fortfarande att jag inte köpte den. KD tycks i vart fall ha slagit till och gjort något bra som fått tag i Fredrik Haage. En modern, framtidsinriktad konservatism är nog bra både för kristdemokraterna som resten av borgerligheten. Helst om den formulerats av någon med kulturella intressen.

Kanske konservatism

KD har ett antal gånger vågat lägga fram vad som kan betraktas som konservativa förslag samtidigt som partiet har beröringsångest inför det ideologiska begreppet. Moderaterna hänvisar ett antal gånger till partiets också konservativa rötter men har ibland beröringsångest inför mer ideologiska förslag.

Det finns många förklaringar till rådande begreppsförvirring. I Sverige finns en bild av konservatism som vanligtvis är allt annat än positiv. Den betraktas som enbart bakåtsträvande och inskränkt. Omvänt är ju det hos oss hyllade begreppet liberalism mer av ett skällsord i anglosaxiska sammanhang där det är närmast liktydigt med slösaktig socialistiskt låtgåanda. Det är också en väsentlig och viktig skillnad mellan idédebatt och det mer praktiska hantverk som dagligt styre av kommun, region eller land handlar om.

Försök har gjorts av en och annan kristdemokrat att lägga beslag på begreppet konservativ. Samtidigt finns en stark tradition ända från partiets bildande under svenskt 1960-tal att värja sig mot etikettering. Göran Hägglund håller sig till den linjen.

Intressant nog kan dock ett växande intresse för denna ideologiska markör nu noteras i Sverige. Förre arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund (C) har de senaste åren öppet kritiserat det egna partiet. Han har då hävdat sig vara mer ”konservativ” samtidigt som Maud Olofsson anklagats för att svika det ”småfolk” som hävdats vara den traditionella väljarbasen. I hans fall kanske inte en genomtänkt idéanalys som gett högsta betyg vid statsvetenskapliga institutioner men intressant genom att han vågar använda just konservativ som något bra. En mer ideologiskt konservativ hållning intas av Roland Poirier Martinsson som för någon dag sedan på DN-debatt just uppmanade KD att närma sig en konservativ hållning: http://www.dn.se/opinion/debatt/konservativa-valjare-kan-gora-kd-till-ett-stort-parti-1.903103

Båda debattörerna och de ledarkommentarer som följt på Göran Hägglunds mer idébaserade tal i Almedalen visar på möjligheten att kanske föra seriös och djup diskussion om vad konservatism kan vara för vår tid. Roland Poirier Martinsson listar några grundvärden som han tror, baserad på gjord opinionsundersökning, har brett stöd bland svenskarna:

• Alla har lika värde och ska ha samma rättigheter oavsett ursprung, religion eller sexuell läggning.
• Företagsamma invandrare är bra för Sverige.
• Vuxna människor har en plikt att försörja sig själva.
• Politiker ska inte bestämma hur föräldraledigheten ska fördelas.
• Många som lever på bidrag skulle kunna arbeta.
• Sverige borde få exportera snus till resten av EU.
• Det daltas för mycket med brottslingar.
• Fler poliser och längre fängelsestraff ökar tryggheten i samhället.

Här finns goda möjligheter till ett seriöst samtal! Vad borde vara utmärkande för svensk konservatism? För egen del skulle jag vilja peka på följande: 1) Ett kosmopolitiskt förhållningssätt. Glädjen över att vara förankrad i en kultur och tradition gör att det enkelt går att visa intresse och nyfikenhet för annan kultur och tradition. 2) En stark rättsstat. Oberoende domstolar samt maktdelning mellan parlamentet och regering. 3) Ovilja mot det självklara. När alla uppfyllda av nya idéer eller uttalade så kallade sanningar springer åt samma håll vill den konservativa alltid hålla möjligheten öppen för att söka sig i rakt motsatt riktning. 4) Fördjupat samtal om statens roll. Det gemensamma behövs och skall vara starkt exempelvis ifråga om just rättsutövning men samtidigt måste alltid även väktarna övervakas. Integritet och den personliga sfären skall hållas högt. 5) Realistiskt försvars- och säkerhetspolitik. I Sveriges fall handlar det om insikten att vara ett land i en Östersjöregion präglad av en stor granne i öster med ibland oklara motiv.

Är KD eller M det konservativa partiet? Kanske något annat? I grunden är just denna tävling oviktig. Det väsentliga är att försöka forma innehållet för vad som skulle kunna vara en vettig konservativ politik i Sverige. Roland Poirier Martinsson har förhoppningsvis medverkat till att starta ett seriöst samtal. Ledarskribenter som Andreas Wejderstam, Barometern-OT, har gett bidrag genom de senaste dagarnas reflektioner (Skäms inte för konservatismen, KD): http://www.barometern.se/incoming/skams-inte-for-konservatismen-kd(1407456).gm