Farfars yxa på Vejby udde

Traditioner är något viktigt. Det ger mening och sammanhang. I Skåne är valborgsfirandet en av dessa gemensamma kollektiva festligheter. I Ängelholms kommun drar varje vårbrasa och tal mångdubbelt fler än som sedan demonstrerar med socialdemokraterna och facket 1 maj. På det sättet är mediebevakningen intressant. Folkfesterna är inte alls lika täckta som den återkommande men glest befolkade partidagen!

I år talade jag för Vejbyföreningen vid Vejby udde. Det har blivit några vårtal där genom åren. 2012 kommer dock att kommas ihåg för den otroliga uppslutningen. Det fina vädret, och en underbar kvällning, gjorde att hundratals och åter hundratals strömmade till. Så många bekanta och kära vänner!

Jag berörde detta kring traditioner: För ikväll när vi samlas här deltar vi en ritual och något som har pågått i många hundratals år före oss. Folk samlades kring eldar precis vid den tidpunkten på året då naturen stod och vägde - fullt av växtkraft på fält, i träd och buskar. Inget hemskt, mörkt eller ont skulle då få hemsöka bygden eller den kommande skörden.

Och alldeles oavsett om det nu hade blivit 23 grader och sol eller 8 grader och 10 mm regn så hade folk samlats. Här på Vejby udde, i Magnarps hamn, i Skälderviken och runt om i vårt land. För så stark är traditionens kraft att vi dras hit. Gång på gång.

Och det är generationsövergripande. För dagens barnfamiljer gör som farmor och mormor alltid gjort. När jag landade i fredags på Ängelholms flygplats stod en duktig stor skolkör i ankomsthallen och sjöng med liv och lust de vårvisor som förgyller kvällen även här. Toner och textrader med 100 år eller med på nacken. Även sången och musiken är något som överlämnats av andra till oss för att vårda och vidarebefordra.

Valborg handlar om tradition. Det är en viktig förklaring till att vi alla samlas här. En annan viktig förklaring är att vi hoppas att de ljusa alltid ska vinna över det mörka. Ljuset kommer med växtkraft. Men i en djupare mening handlar det också om ljuset och mörkret som kamp i våra liv och samhällen. Det finns ont och gott, sant och falskt, rätt och fel. Vi i likhet med våra förfäder markerar med eldtändning att vi vill stå på det ljusas sida. Att vi också önskar vara ett ljus tänt i mörkret. Alla som läst en bok om Harry Potter eller sett en Star Wars-film vet att detta mångtusenåriga tema kommer igen och igen. För det rör vid det ursprungliga i att vara människa. Gott och ont, ljus och mörker.

Valborg 30 april är ett datum många känner igen och följer i sin almanacka. Det skänker mening och karaktär. Och det länkar på så sätt samman alla som bor här i vår bygd. För vi gör nu det människor gjort långt före oss och det som andra kommer att göra långt efter oss. Och på det sättet vävs alla våra enskilda liv samman i en stor väv. Några är födda här. De har sina släkten begravda på Barkåkra kyrkogård och är fast förankrade i bygden. Andra är sommargäster som kommer tillbaka år efter år. Några har flyttat in och trivs alldeles förträffligt.

Vi är därmed alla som berättelsen om farfars yxa: Mannen sa. Det här är min farfars yxa. Och han visade upp sin yxa. Men far min, sa han, har bytt skaftet. Och jag, sa han, har bytt själva yxhuvudet. Men det här är farfars yxa.

Sådan är också vår bygd. Vi är alla en del av den. Även om några är det nyligen utbytta skaftet. Och några andra det utbytta yxhuvudet. Vi är vår bygd tillsammans!