Farfars yxa på Vejby udde

Traditioner är något viktigt. Det ger mening och sammanhang. I Skåne är valborgsfirandet en av dessa gemensamma kollektiva festligheter. I Ängelholms kommun drar varje vårbrasa och tal mångdubbelt fler än som sedan demonstrerar med socialdemokraterna och facket 1 maj. På det sättet är mediebevakningen intressant. Folkfesterna är inte alls lika täckta som den återkommande men glest befolkade partidagen!

I år talade jag för Vejbyföreningen vid Vejby udde. Det har blivit några vårtal där genom åren. 2012 kommer dock att kommas ihåg för den otroliga uppslutningen. Det fina vädret, och en underbar kvällning, gjorde att hundratals och åter hundratals strömmade till. Så många bekanta och kära vänner!

Jag berörde detta kring traditioner: För ikväll när vi samlas här deltar vi en ritual och något som har pågått i många hundratals år före oss. Folk samlades kring eldar precis vid den tidpunkten på året då naturen stod och vägde - fullt av växtkraft på fält, i träd och buskar. Inget hemskt, mörkt eller ont skulle då få hemsöka bygden eller den kommande skörden.

Och alldeles oavsett om det nu hade blivit 23 grader och sol eller 8 grader och 10 mm regn så hade folk samlats. Här på Vejby udde, i Magnarps hamn, i Skälderviken och runt om i vårt land. För så stark är traditionens kraft att vi dras hit. Gång på gång.

Och det är generationsövergripande. För dagens barnfamiljer gör som farmor och mormor alltid gjort. När jag landade i fredags på Ängelholms flygplats stod en duktig stor skolkör i ankomsthallen och sjöng med liv och lust de vårvisor som förgyller kvällen även här. Toner och textrader med 100 år eller med på nacken. Även sången och musiken är något som överlämnats av andra till oss för att vårda och vidarebefordra.

Valborg handlar om tradition. Det är en viktig förklaring till att vi alla samlas här. En annan viktig förklaring är att vi hoppas att de ljusa alltid ska vinna över det mörka. Ljuset kommer med växtkraft. Men i en djupare mening handlar det också om ljuset och mörkret som kamp i våra liv och samhällen. Det finns ont och gott, sant och falskt, rätt och fel. Vi i likhet med våra förfäder markerar med eldtändning att vi vill stå på det ljusas sida. Att vi också önskar vara ett ljus tänt i mörkret. Alla som läst en bok om Harry Potter eller sett en Star Wars-film vet att detta mångtusenåriga tema kommer igen och igen. För det rör vid det ursprungliga i att vara människa. Gott och ont, ljus och mörker.

Valborg 30 april är ett datum många känner igen och följer i sin almanacka. Det skänker mening och karaktär. Och det länkar på så sätt samman alla som bor här i vår bygd. För vi gör nu det människor gjort långt före oss och det som andra kommer att göra långt efter oss. Och på det sättet vävs alla våra enskilda liv samman i en stor väv. Några är födda här. De har sina släkten begravda på Barkåkra kyrkogård och är fast förankrade i bygden. Andra är sommargäster som kommer tillbaka år efter år. Några har flyttat in och trivs alldeles förträffligt.

Vi är därmed alla som berättelsen om farfars yxa: Mannen sa. Det här är min farfars yxa. Och han visade upp sin yxa. Men far min, sa han, har bytt skaftet. Och jag, sa han, har bytt själva yxhuvudet. Men det här är farfars yxa.

Sådan är också vår bygd. Vi är alla en del av den. Även om några är det nyligen utbytta skaftet. Och några andra det utbytta yxhuvudet. Vi är vår bygd tillsammans!

Stoppa hovjournalistiken 1 maj

Har i dag en text på Politikerbloggen där jag önskar att hovjournalistiken 1 maj upphör. Med anledning av det kommande kronprinsessbröllopet har debatt förts om journalister är allt för nära och svassande till den kungliga familjen. Undviks därmed en kritisk granskning som så mycket annat av samhället utsätts för? På precis samma sätt går det att resonera med alla de artiklar och reportage som följer på vänsterkrafternas upptåg 1 maj. Är det verkligen en rimlig nyhetsvärdering att spegla och lyfta fram varje möte och varje utslungat påstående från talartribunerna innantill lästa av S-företrädare?

Bland annat skriver jag: ”Vilken nyhetsvärdering har egentligen gjorts? Ifall borgerliga partier arrangerar medlemsmöten och det kommer hundratalet personer brukar de flesta inbjudna redaktioner avböja med mindre att det är en framträdande gäst på plats av ministers rang och värdighet. Vad är nyheten i att moderater kräver sänkta skatter eller att folkpartister pratar om vikten av bättre skola, brukar det sägas. Med samma typ av resonemang går det att undra vad som är det oväntade med att S-märkta riksdagsledamöter kräver höjda skatter eller regeringsskifte?”

Och den slutsats som dras lyder: ”Är det inte dags för en debatt om det orimliga i att vänstersidan med ekonomiskt stöd från fackföreningsrörelsen i praktiken får en hel dag för egna politiska framträdanden under rätt okritiska former som på inget sätt har sin motsvarighet i något liknande för de borgerliga! 8 maj är det tänkt att Alliansen ska lyfta fram sig själv på olika håll landet runt. De som arrangerar lokala möten och sammankomster kan dock räkna med att på få ställen kommer tidningar, radio och TV för att återrapportera om vad som står på plakat och vilka krav som framförs av inbjudna talare. Och de flesta redaktioner gör nog en rimlig nyhetsvärdering. Frågan är bara varför man inte gör en sådan inför 1 maj utan istället fortsätter med den årliga hovjournalistiken denna röda dag.”

Inlägget på Politikerbloggen finns i sin helhet här. http://www.politikerbloggen.se/direkt/debatt/

Toblerone - Clegg

Morgontidningarna är fyllda av artiklar om de samlade vänsterkrafternas upptåg under första maj. På goda grunder kan nyhetsvärderingen ifrågasättas. Vanligtvis brukar ju helsidor sparas till det som är nytt och oväntat. Att S-ledaren Mona Sahlin vill höja skatter, vänsterpartisten Hans Linde se en invandringspolitik med öppna gränser långt bortom det som varit en svensk samförståndslinje och förre ministern Leif Pagrotsky vill ha en rödgrön regering känns inte precis som de stora avslöjandena. Samma gamla vanliga vänsterpolitik dammas nu av medan reporterblocken fylls med citat och TV och radio återsänder väl valda delar av de framförda budskapen.

Ibland finns det dock anledning att lyssna extra noga. Ett av Mona Sahlins utfästelser var att det som kallas skattegapet mellan pensionärer och inkomsttagare skall minskas ifall det blir en rödgrön regering. Vad innebär det? Skall man räkna med skattesänkningar ifall det blir regeringsskifte? Är det inte långt troligare i så fall att andra skatter kommer att höjas för att uppnå den av socialdemokraterna önskade utjämningen. Sedan 2006 har Alliansregeringen hittills sänkt inkomstskatterna fyra gånger och skatten för pensionärer två med en tredje sänkning presenterad i vårbudgeten att börja gälla 1 januari 2011. Vid ett regeringsskifte är nog det omvända att vänta, höjningar istället för sänkningar.

Britterna går till val några månader före oss i Sverige. 6 maj skall ett nytt parlament utses. S-ledaren Gordon Brown har det kämpigt. Enligt de flesta opinionsmätningar ligger hans parti först på tredje plats. Även om det är historiskt låga siffror för labour kan systemet med majoritetsvalkretsar ändå ha en gynnande effekt som delvis kan dölja en del av problemen. Där finns en stor likhet med de svenska socialdemokraterna. Även om oppositionen för närvarande har viss ledning beror det ju inte på S. Tvärtom, så här lågt har partiet inte befunnit sig på 80 till 90 år. Det är nivåer från 1928 som tangeras. Lokomotivet på vänstersidan är för närvarande miljöpartiet.

Även Storbritannien har sin tredje kraft i liberaldemokraterna och dess partiledare Nick Clegg. Även om det går hyggligt för det utmanande konservativa partiet så strömmar de besvikna labourvälajarna i väg åt två håll. Nick Clegg har också skickligt lyckats profilera sig gentemot det han beskriver som de två gamla partierna under de tre mycket uppmärksammade TV-debatterna. Tydligt har dessa också visat de retoriska skillnaderna mellan våra båda länder. Den brittiska stilen är mer ledig och mindre tyngd av en massa procentsatser. Partiledarna söker mandat för vad de vill göra framåt. Det handlar om att måla upp en vision av vilket samhälle som eftersträvas. Och där har de två stora partierna varit mer framgångsrika. De konservativa vill att det skall löna sig att vara skötsam och ta ansvar med mindre stat och mer civilt samhälle medan labour lutar sig mot traditionell S-politik med offentliga ingrepp och pekpinnar. Även om Nick Clegg lyckas charma och det finns något sympatiskt i att vara outsider blev han i debatterna ofta svaret skyldigt då det handlade om svåra frågor som invandringspolitik, försvar och skatter.

Det finns en brittisk lärdom att dra i svensk politik. Så länge MP tillåts agera något slags tredje kraft kommer de gröna att ha luft under vingarna. Det är när den besvärliga verkligheten med sina avvägningar inom exempelvis skolans, försvarets och ekonomins områden skall beskrivas som problemen kommer.

En valrörelse med inriktning på sakfrågor är därför farligare för vänsterexperimentet än att det blir verbal pajkastning. När skratten nu tystnat bland borgerliga anhängare över uttryck som ”tobleronepolitik” finns det anledning att fundera igenom ifall det är så effektivt att bli direkt personlig. Har inte Mona Sahlin tillräckligt med internt motstånd inom sina egna led? Alliansföreträdare som sprider plumpa och nedsättande uttryck om sina motståndare kan möjligtvis få en och annan spexare på sin sida men riskerar att sluta oppositionens led mot en gemensam fiende. Den som är övertygad om kraften i de egna argumenten och som känner sig trygg i vilken som är den fortsatta färdriktningen behöver inte vinna genom att vara grov. Då räcker det talade som skrivna ordet gott i sig. Plakatpolitiken och en Hans Linde (V) som önskar regeringen en riktig skitdag kan med varm hand överlämnas åt den röda sidan. För det som visades upp 1 maj hade litet nyhetsvärde och var inte ens roligt.