För några dagar sedan hade jag en debattartikel i Kvällsposten. Den handlade om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Hösten har ju visat hur dels det rödgröna samarbetet inom området är på väg att trasas sönder och dels hur två partier drivs mer av något slags karikatyrbilder av svunna tider istället för av realistiska bedömningar. För V respektive SD handlar det om 1960-talet, i ena fallet en rusig fredsdemonstration och i det andra ett kalla krigsläge där det gäller att fälla ut de svenska igelkottspiggarna mot de faror som kan lura vid Östersjöns stränder. Visst finns reella hotbilder och visst finns det utvecklingstendenser som oroar. Samtidigt innebär den nyorientering svenskt försvar står inför både en utveckling mot en snabbare organisation som har lättare att agera och också att säkerhet söks i samverkan med andra. Sverige står inte neutralt i mening likgiltig inför påfrestningar andra kan råka ut för. Det handlar om att agera i stöd och hjälp för grannar och allierade men också insikt om att konflikter långt borta kan spridas till Europa och vårt närområde.
I Kvällsposten noterade jag bland annat: ”Den bild som träder fram bär 60-talets drag av ett kallt krig där beröringsångesten med andra länder och allianser är högst påtaglig. Men mycket har hänt sedan dess. Dagens konflikter är av helt annan art. Inte minst finns en växande insikt om att gemensamma utmaningar måste hanteras just gemensamt. Tillåts exempelvis talibanstyre och andra starkt odemokratiska krafter bita sig fast och kontrollera samhällsutvecklingen i andra länder är risken stor att motsättningar och flyktingströmmar med tiden når även oss. Redan i dag går det att se hur våldsamma grupper inspireras och finansieras utifrån. Ett Afghanistan eller Pakistan i händerna på fanatiker riskerar att destabilisera hela regionen.
I det läget går det inte att doppa fötterna i Östersjön, vippa på tårna och förklara att svenska soldater endast skall agera i Sverige. Att bidra till svensk säkerhet kan ske på så många andra sätt. Den Nordiska stridsgrupp som från 1 januari under svensk ledning nu kan sättas in på EU-uppdrag är ett gott exempel på hur vårt land agerar med andra som tänker på ett likartat sätt. För SD tycks det vara rimligt att kunna göra något tillsammans med nordiska grannar som Norge och Finland medan tvivel uttalats mot andra länder i den gemensamma stridsgruppen som det mer ”främmande” Estland och Irland. Det är inte kloka överväganden och sakliga skäl som styr!
Vänsterpartiets version av 60-talet är av annan drömmande art. Internationella konflikter skall inte hanteras av väpnad trupp. Vad som helt bortses ifrån är behovet av skydd och övervakning för att säkra exempelvis bistånd och humanitär hjälp så som nu sker i Afghanistan. Det finns något aningslöst över en retorik som frammanar bilder av fredsdemonstrationer. Även här märks en brist på analys och insikter om det säkerhetspolitiska läget då varje möjlighet att kritisera USA tycks vara det som prioriteras.”
Det intressanta blir nu att se vilken väg socialdemokraterna väljer. Före valet mejslades fram gemensamma skrivningar med vänster- och miljöpartiet. Hur mycket av detta äger giltighet? Är S på väg i ny riktning, det vill säga tillbaka mot tidigare intagna positioner? Min slutsats i Kvällsposten: ”Dels har socialdemokraterna en väg att vandra mot en mer nyanserad försvars- och säkerhetspolitik som fjärmar sig från vänsterpartiets USA-hat och dogmatism och dels att det faktiskt finns goda förutsättningar att nå bredare överenskommelser med två partier drömmande om 60-talet vid sidan av medan de andra tar sig an verklighetens utmaningar.”
Artikeln i sin helhet finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2281339/debatt-tillbaka-till-60-talet
Visar inlägg med etikett Hans Linde. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hans Linde. Visa alla inlägg
tisdag 11 januari 2011
fredag 16 juli 2010
Hans svarar Hans
De rödgröna säger sig vara överens om dragen i en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik trots att de tre partierna erkänner att det finns skillnader i synen på exempelvis EU och insatserna i Afghanistan. Två stora områden en kommande regering under mandatperioden har att fatta en mängd beslut kring. Oenighet är knappast något som ligger till grund för stabilitet och långsiktighet - två kärnvärden som annars brukar prägla övervägandena just inom dessa politikområden. Det är socialdemokraterna som gjort stora förflyttningar bort från vad som varit traditionella positioner. S har istället närmat sig vänsterpartiets plakatpolitik och ideologiskt dikterade USA-fientlighet.
För en tid sedan hade jag en debattartikel ibland annat NST/HD: ” Hans Linde, vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, har bekräftat att det är en rödgrön hållning att kräva att USA avvecklar sina militärbaser utanför landets gränser. Det är annars ett krav som bara brukar framföras av de mest skräniga Amerika- och västerlandshatande regimerna. Tvärtom har de europeiska länderna varit angelägna om att behålla kontakt och samband med den nation som inte bara hjälpt vår kontinent ur ett världskrig utan två. Var USA har sina baser kan möjligtvis också tyckas vara en fråga för Washington i förhållande till sina partners och inget som Sverige nödvändigtvis skall lägga sig i. Ifall S fortsätter att backa upp den linje Hans Linde och V framför överges något av fundamentet för en seriös utrikespolitik till förmån för ideologiproduktion/…/
Två försvarskritiska partier har tagit kommandot när det nu föreslås minus 750 miljoner på förbandsverksamhet och beredskap samt 540 miljoner i fredsfrämjande åtgärder. Pengar tas i en tid då det istället skulle behövas en seriös genomgång av vårt lands säkerhetspolitiska läge med ett Ryssland i Östersjöområdet som nu moderniserar och effektiviserar sin krigsmakt och rent av åter låter marinen träna landstigningsövningar.
I det läget verkar socialdemokraterna överge sin traditionella roll att slå vakt om långsiktighet och breda överenskommelser för att istället tillfredsställa vänsterpartiet!”
Hans Linde (V) replikerade i NST/HD och jag svarade: ” Att det är just vänsterpartisten Hans Linde som jublande glad och stolt försvarar det rödgröna samarbetet inom utrikes- och försvarspolitikens område är inte förvånande. Det är ju V som fått med sig de andra på radikala skrivningar och tydliga positionsförflyttningar. Hans Linde och vänsterpartiet tycker nog ungefär detsamma i dag som tidigare. Det anmärkningsvärda är att socialdemokraterna gått med på detta!
Hans Linde menar att det behövs en politik där kvinnors rättigheter försvaras. Precis! Det är därför svenskar tillsammans med andra länders soldater bland annat finns i Afghanistan för att motverka en återgång till talibanstyre. Unga tjejer skall inte behöva vara rädda för att få syra i ansiktet därför att de vill gå till skolan och lära sig läsa. Monument från främmande tider och kulturer skall kunna beundras istället för att de på grund av religiöst hat sprängs i luften. Nu är ju inte de rödgröna helt eniga inom detta område mer än att just vänsterpartiet är mest angeläget om att snarast möjligt överge Afghanistan/…/
Ingen förnekar att det skedde ett folkmord på armenier och andra kristna 1915. Frågan är bara om riksdagen genom majoritetsbeslut skall vara uttolkare av historiska händelser. Pikant är ju den av Hans Linde framförda hållningen då just vänsterpartiet årligen ifrågasätter den av förre S-ledaren Göran Persson formade myndigheten Forum för levande historia. Kanske är det jobbigt att en av uppgifterna är att berätta om kommunismens brott mot mänskligheten.
Hans Linde har alldeles rätt att 19 september kommer svensk utrikes- och säkerhetspolitik att avgöras. Där innebär det fasta rödgröna samarbetet att socialdemokraterna valt en ny väg vänsterut.”
Mina två debattartiklar i NST/HD går att hitta här:
http://hd.se/ledare/2010/07/06/darfor-ar-vi-i-afghanistan/
http://hd.se/ledare/2010/06/15/allt-for-anpassningens-skull/
För en tid sedan hade jag en debattartikel ibland annat NST/HD: ” Hans Linde, vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, har bekräftat att det är en rödgrön hållning att kräva att USA avvecklar sina militärbaser utanför landets gränser. Det är annars ett krav som bara brukar framföras av de mest skräniga Amerika- och västerlandshatande regimerna. Tvärtom har de europeiska länderna varit angelägna om att behålla kontakt och samband med den nation som inte bara hjälpt vår kontinent ur ett världskrig utan två. Var USA har sina baser kan möjligtvis också tyckas vara en fråga för Washington i förhållande till sina partners och inget som Sverige nödvändigtvis skall lägga sig i. Ifall S fortsätter att backa upp den linje Hans Linde och V framför överges något av fundamentet för en seriös utrikespolitik till förmån för ideologiproduktion/…/
Två försvarskritiska partier har tagit kommandot när det nu föreslås minus 750 miljoner på förbandsverksamhet och beredskap samt 540 miljoner i fredsfrämjande åtgärder. Pengar tas i en tid då det istället skulle behövas en seriös genomgång av vårt lands säkerhetspolitiska läge med ett Ryssland i Östersjöområdet som nu moderniserar och effektiviserar sin krigsmakt och rent av åter låter marinen träna landstigningsövningar.
I det läget verkar socialdemokraterna överge sin traditionella roll att slå vakt om långsiktighet och breda överenskommelser för att istället tillfredsställa vänsterpartiet!”
Hans Linde (V) replikerade i NST/HD och jag svarade: ” Att det är just vänsterpartisten Hans Linde som jublande glad och stolt försvarar det rödgröna samarbetet inom utrikes- och försvarspolitikens område är inte förvånande. Det är ju V som fått med sig de andra på radikala skrivningar och tydliga positionsförflyttningar. Hans Linde och vänsterpartiet tycker nog ungefär detsamma i dag som tidigare. Det anmärkningsvärda är att socialdemokraterna gått med på detta!
Hans Linde menar att det behövs en politik där kvinnors rättigheter försvaras. Precis! Det är därför svenskar tillsammans med andra länders soldater bland annat finns i Afghanistan för att motverka en återgång till talibanstyre. Unga tjejer skall inte behöva vara rädda för att få syra i ansiktet därför att de vill gå till skolan och lära sig läsa. Monument från främmande tider och kulturer skall kunna beundras istället för att de på grund av religiöst hat sprängs i luften. Nu är ju inte de rödgröna helt eniga inom detta område mer än att just vänsterpartiet är mest angeläget om att snarast möjligt överge Afghanistan/…/
Ingen förnekar att det skedde ett folkmord på armenier och andra kristna 1915. Frågan är bara om riksdagen genom majoritetsbeslut skall vara uttolkare av historiska händelser. Pikant är ju den av Hans Linde framförda hållningen då just vänsterpartiet årligen ifrågasätter den av förre S-ledaren Göran Persson formade myndigheten Forum för levande historia. Kanske är det jobbigt att en av uppgifterna är att berätta om kommunismens brott mot mänskligheten.
Hans Linde har alldeles rätt att 19 september kommer svensk utrikes- och säkerhetspolitik att avgöras. Där innebär det fasta rödgröna samarbetet att socialdemokraterna valt en ny väg vänsterut.”
Mina två debattartiklar i NST/HD går att hitta här:
http://hd.se/ledare/2010/07/06/darfor-ar-vi-i-afghanistan/
http://hd.se/ledare/2010/06/15/allt-for-anpassningens-skull/
söndag 2 maj 2010
Toblerone - Clegg
Morgontidningarna är fyllda av artiklar om de samlade vänsterkrafternas upptåg under första maj. På goda grunder kan nyhetsvärderingen ifrågasättas. Vanligtvis brukar ju helsidor sparas till det som är nytt och oväntat. Att S-ledaren Mona Sahlin vill höja skatter, vänsterpartisten Hans Linde se en invandringspolitik med öppna gränser långt bortom det som varit en svensk samförståndslinje och förre ministern Leif Pagrotsky vill ha en rödgrön regering känns inte precis som de stora avslöjandena. Samma gamla vanliga vänsterpolitik dammas nu av medan reporterblocken fylls med citat och TV och radio återsänder väl valda delar av de framförda budskapen.
Ibland finns det dock anledning att lyssna extra noga. Ett av Mona Sahlins utfästelser var att det som kallas skattegapet mellan pensionärer och inkomsttagare skall minskas ifall det blir en rödgrön regering. Vad innebär det? Skall man räkna med skattesänkningar ifall det blir regeringsskifte? Är det inte långt troligare i så fall att andra skatter kommer att höjas för att uppnå den av socialdemokraterna önskade utjämningen. Sedan 2006 har Alliansregeringen hittills sänkt inkomstskatterna fyra gånger och skatten för pensionärer två med en tredje sänkning presenterad i vårbudgeten att börja gälla 1 januari 2011. Vid ett regeringsskifte är nog det omvända att vänta, höjningar istället för sänkningar.
Britterna går till val några månader före oss i Sverige. 6 maj skall ett nytt parlament utses. S-ledaren Gordon Brown har det kämpigt. Enligt de flesta opinionsmätningar ligger hans parti först på tredje plats. Även om det är historiskt låga siffror för labour kan systemet med majoritetsvalkretsar ändå ha en gynnande effekt som delvis kan dölja en del av problemen. Där finns en stor likhet med de svenska socialdemokraterna. Även om oppositionen för närvarande har viss ledning beror det ju inte på S. Tvärtom, så här lågt har partiet inte befunnit sig på 80 till 90 år. Det är nivåer från 1928 som tangeras. Lokomotivet på vänstersidan är för närvarande miljöpartiet.
Även Storbritannien har sin tredje kraft i liberaldemokraterna och dess partiledare Nick Clegg. Även om det går hyggligt för det utmanande konservativa partiet så strömmar de besvikna labourvälajarna i väg åt två håll. Nick Clegg har också skickligt lyckats profilera sig gentemot det han beskriver som de två gamla partierna under de tre mycket uppmärksammade TV-debatterna. Tydligt har dessa också visat de retoriska skillnaderna mellan våra båda länder. Den brittiska stilen är mer ledig och mindre tyngd av en massa procentsatser. Partiledarna söker mandat för vad de vill göra framåt. Det handlar om att måla upp en vision av vilket samhälle som eftersträvas. Och där har de två stora partierna varit mer framgångsrika. De konservativa vill att det skall löna sig att vara skötsam och ta ansvar med mindre stat och mer civilt samhälle medan labour lutar sig mot traditionell S-politik med offentliga ingrepp och pekpinnar. Även om Nick Clegg lyckas charma och det finns något sympatiskt i att vara outsider blev han i debatterna ofta svaret skyldigt då det handlade om svåra frågor som invandringspolitik, försvar och skatter.
Det finns en brittisk lärdom att dra i svensk politik. Så länge MP tillåts agera något slags tredje kraft kommer de gröna att ha luft under vingarna. Det är när den besvärliga verkligheten med sina avvägningar inom exempelvis skolans, försvarets och ekonomins områden skall beskrivas som problemen kommer.
En valrörelse med inriktning på sakfrågor är därför farligare för vänsterexperimentet än att det blir verbal pajkastning. När skratten nu tystnat bland borgerliga anhängare över uttryck som ”tobleronepolitik” finns det anledning att fundera igenom ifall det är så effektivt att bli direkt personlig. Har inte Mona Sahlin tillräckligt med internt motstånd inom sina egna led? Alliansföreträdare som sprider plumpa och nedsättande uttryck om sina motståndare kan möjligtvis få en och annan spexare på sin sida men riskerar att sluta oppositionens led mot en gemensam fiende. Den som är övertygad om kraften i de egna argumenten och som känner sig trygg i vilken som är den fortsatta färdriktningen behöver inte vinna genom att vara grov. Då räcker det talade som skrivna ordet gott i sig. Plakatpolitiken och en Hans Linde (V) som önskar regeringen en riktig skitdag kan med varm hand överlämnas åt den röda sidan. För det som visades upp 1 maj hade litet nyhetsvärde och var inte ens roligt.
Ibland finns det dock anledning att lyssna extra noga. Ett av Mona Sahlins utfästelser var att det som kallas skattegapet mellan pensionärer och inkomsttagare skall minskas ifall det blir en rödgrön regering. Vad innebär det? Skall man räkna med skattesänkningar ifall det blir regeringsskifte? Är det inte långt troligare i så fall att andra skatter kommer att höjas för att uppnå den av socialdemokraterna önskade utjämningen. Sedan 2006 har Alliansregeringen hittills sänkt inkomstskatterna fyra gånger och skatten för pensionärer två med en tredje sänkning presenterad i vårbudgeten att börja gälla 1 januari 2011. Vid ett regeringsskifte är nog det omvända att vänta, höjningar istället för sänkningar.
Britterna går till val några månader före oss i Sverige. 6 maj skall ett nytt parlament utses. S-ledaren Gordon Brown har det kämpigt. Enligt de flesta opinionsmätningar ligger hans parti först på tredje plats. Även om det är historiskt låga siffror för labour kan systemet med majoritetsvalkretsar ändå ha en gynnande effekt som delvis kan dölja en del av problemen. Där finns en stor likhet med de svenska socialdemokraterna. Även om oppositionen för närvarande har viss ledning beror det ju inte på S. Tvärtom, så här lågt har partiet inte befunnit sig på 80 till 90 år. Det är nivåer från 1928 som tangeras. Lokomotivet på vänstersidan är för närvarande miljöpartiet.
Även Storbritannien har sin tredje kraft i liberaldemokraterna och dess partiledare Nick Clegg. Även om det går hyggligt för det utmanande konservativa partiet så strömmar de besvikna labourvälajarna i väg åt två håll. Nick Clegg har också skickligt lyckats profilera sig gentemot det han beskriver som de två gamla partierna under de tre mycket uppmärksammade TV-debatterna. Tydligt har dessa också visat de retoriska skillnaderna mellan våra båda länder. Den brittiska stilen är mer ledig och mindre tyngd av en massa procentsatser. Partiledarna söker mandat för vad de vill göra framåt. Det handlar om att måla upp en vision av vilket samhälle som eftersträvas. Och där har de två stora partierna varit mer framgångsrika. De konservativa vill att det skall löna sig att vara skötsam och ta ansvar med mindre stat och mer civilt samhälle medan labour lutar sig mot traditionell S-politik med offentliga ingrepp och pekpinnar. Även om Nick Clegg lyckas charma och det finns något sympatiskt i att vara outsider blev han i debatterna ofta svaret skyldigt då det handlade om svåra frågor som invandringspolitik, försvar och skatter.
Det finns en brittisk lärdom att dra i svensk politik. Så länge MP tillåts agera något slags tredje kraft kommer de gröna att ha luft under vingarna. Det är när den besvärliga verkligheten med sina avvägningar inom exempelvis skolans, försvarets och ekonomins områden skall beskrivas som problemen kommer.
En valrörelse med inriktning på sakfrågor är därför farligare för vänsterexperimentet än att det blir verbal pajkastning. När skratten nu tystnat bland borgerliga anhängare över uttryck som ”tobleronepolitik” finns det anledning att fundera igenom ifall det är så effektivt att bli direkt personlig. Har inte Mona Sahlin tillräckligt med internt motstånd inom sina egna led? Alliansföreträdare som sprider plumpa och nedsättande uttryck om sina motståndare kan möjligtvis få en och annan spexare på sin sida men riskerar att sluta oppositionens led mot en gemensam fiende. Den som är övertygad om kraften i de egna argumenten och som känner sig trygg i vilken som är den fortsatta färdriktningen behöver inte vinna genom att vara grov. Då räcker det talade som skrivna ordet gott i sig. Plakatpolitiken och en Hans Linde (V) som önskar regeringen en riktig skitdag kan med varm hand överlämnas åt den röda sidan. För det som visades upp 1 maj hade litet nyhetsvärde och var inte ens roligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
