Inför Natos toppmöte i Chicago

20-21 maj är det dags för Natos toppmöte i Chicago. Flera viktiga frågor står på agendan. Och det finns en aktiv ledare för organisationen i form av dansken Anders Fogh Rasmussen. Frågan är om han har medlemsländernas förtroende. Fullt ut?

I en artikel i Svensk Tidskrift redogör jag för några av utmaningarna men också erfarenheterna av ett givande möte på Natos högkvarter i Bryssel:

”För en svensk på besök är samtal med Nato-företrädare så nära men samtidigt så långt borta. Allra helst då en dynamisk generalsekreterare som dansken Anders Fogh Rasmussen tar emot gästerna. På danska tecknas de väsentliga linjerna inför det toppmöte i Chicago 20-21 maj som är en angelägenhet för så många, men inte alla. Med en blinkning noterar han att Sverige kunde ha varit med/…/

Anders Fogh Rasmussen är inte det minsta otydlig när det gäller att framhäva Sveriges insatser. Det handlade om ett avgörande bidrag i Libyen. Det gäller att axla ansvar, vilket inte alla gör. På direkt fråga om han vill peka ut några som inte sköter sig på önskvärt sätt avfyras ett stort leende samtidigt som han avböjer att kommentera just det. Men Europa måste tydligare samla sig bakom kontinentens eget försvar. Inte minst därför att USA i sin grundläggande strategi visar ett växande intresse för händelseutvecklingen i Stilla havet och den direkta upprustning som kan ses där. Libyen avslöjade att EUs länder inte utan rätt tungt bistånd från USA klarar av att hantera utmaningar i sitt eget närområde som Medelhavet. Det har fäst uppmärksamheten på bättre samordning för att klara av exempelvis lufttankning.

En av de stora frågorna vid toppmötet i Chicago blir Afghanistan. Budskapet har genomgående varit att trupp tas tillbaka när det finns afghanska säkerhetsstyrkor att lämna över till. Nu anses den tiden vara inne. Fram till 2014 kommer hemtagandet att ske med 2013 som det stora förändringsåret. Och när situationen beskrivs görs den i rätt hoppfulla ordalag. Frågan är dock hur mycket som är dikterat av inrikespolitiska skäl i ett antal av de länder som deltar i uppdraget och hur mycket som är frammanade förhoppningar för att döva samveten om att det inte riktigt blev som man tänkt sig?/…/

’Smart defence’ kommer att vara ett mantra som upprepas i Chicago. Det är Natos variant av det EU redan arbetar med inom ramen för ’pooling och sharing’ – det vill säga att kapaciteter och förmågor identifieras som sedan länderna kan dela med varandra. En god tanke i teorin som det sedan gäller att få att fungera i praktiken. Men det finns bra exempel: De väldiga transportplanen Boeing C17 stationerade i Ungern som Sverige är en av de större andelsägarna i.

Ett svårt ekonomiskt läge med rätt kraftiga budgetbegränsningar kommer att tvinga fram nya lösningar även om det från Nato-håll i Bryssel starkt understryks att ’Smart defence’ inte får ses som ett annat namn för besparing. Områden som kan vara av intresse, särskilt från europeiskt håll, är förmågan till precisionsbombningar, informationsinhämtning, utvecklingsarbete kring förarlösa farkoster och just lufttankning/…/

Anders Fogh Rasmussen skyndar vidare. Får han råda ensam skulle ett prioriterat partnerland som Sverige ges goda möjligheter till insyn i samband med toppmötet i Chicago. I fartvinden på väg ut förklarar dock en person i hans närhet att generalsekreteraren anses vara mycket dynamisk och villig att fatta egna beslut. De stora medlemsländerna måste ibland påminna honom om vem som ytterst bestämmer. Mötet 20-21 maj kan bli ett sådant tillfälle!”

Här finns artikeln i Svensk Tidskrift i sin helhet: http://www.svensktidskrift.se/?p=43652

Afghanistan: ABC-bok eller AK4?

Det har varit mycket diskussion kring Sveriges insats i Afghanistan tillsammans med 46 andra länder på gemensamt FN-uppdrag. I fokus den senaste tiden har varit tragiken kring en dödad soldat och några som skadats. Det har skapats omedelbar insikt om både vad som händer på plats som insatsernas faror och utsatthet. Det parlamentariska läget i riksdagen har hittills varit oklart - kommer de rödgröna partierna att göra gemensam sak med SD. Förhandlingar har därför förts mellan regeringen och oppositionsledare Mona Sahlin.

För några dagar sedan har jag i ett par tidningar haft en debattartikel om den svenska afghanistanpolitiken:

”Det är inte ofta man som ledamot av något utskott i riksdagen måste pressa sig förbi en mur av journalister och fotografer för att ta sig in i sammanträdesrummet. Men det händer. Nu senast för någon dag sedan då Överbefälhavaren Sverker Göransson träffade försvars- respektive utrikesutskottet med anledning av händelserna i Afghanistan/…/
Det förs en diskussion om huruvida civila satsningar är att föredra framför militära insatser. Det enkla och självklara svaret är att båda saker behövs. Det handlar om att försöka skapa strukturer i ett land med svag centralregering och starkt präglat av strider och krig sedan Sovjetunionen rullade in för 30 år sedan. Målet för alla parter är att lämna över till de afghanska myndigheterna själva. Tyvärr finns det mycket kvar att önska. Landets polisstyrka är på cirka 110 000 man och är svårt märkt av låga löner och hög korruption. Det gör det vanskligt för civilbefolkningen att räkna med den för sin säkerhet. Landets försvarsmakt består av 130 000 personer. Av dessa är dock mindre än hälften i dag operativa och ännu färre kan sägas ha uppnått mål för att klara av svåra situationer/…/
De senaste åren går det att se att svenska trupper tillsammans med kolleger från andra länder åstadkommer skillnad. Människor kan känna trygghet då talibaner bekämpas. Flickor får gå till skolan och försök görs att bygga upp grundläggande hälsovård. Saffransodlingar ersätter vallmo och på lång sikt betyder det mycket för narkotikabekämpningen/…/
Samtidigt handlar det om ett både fullt rimligt och relevant uppdrag. För egen del tycker jag det vore en styrka att när stora medieuppbåd möter upp så kan vi i Sverige peka på bred politisk samstämmighet om det viktiga som uträttas av svenskar på plats i Afghanistan. Ingen tvekan råder heller om att ABC-böcker betyder mer än AK4. Men det gäller att barnen på väg till skolan, befolkningen i vallokalerna, journalisterna på tidningarna och domarna i rättssalarna känner trygghet. Och då måste svenska soldater ha någon att lämna över till. Det är om detta debatten borde handla!”

Debattartikeln kan bland annat hittas på Kristianstadsbladets hemsida: http://www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/article1275751/Ett-rimligt-relevant-och-viktigt-uppdrag.html

Hans svarar Hans

De rödgröna säger sig vara överens om dragen i en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik trots att de tre partierna erkänner att det finns skillnader i synen på exempelvis EU och insatserna i Afghanistan. Två stora områden en kommande regering under mandatperioden har att fatta en mängd beslut kring. Oenighet är knappast något som ligger till grund för stabilitet och långsiktighet - två kärnvärden som annars brukar prägla övervägandena just inom dessa politikområden. Det är socialdemokraterna som gjort stora förflyttningar bort från vad som varit traditionella positioner. S har istället närmat sig vänsterpartiets plakatpolitik och ideologiskt dikterade USA-fientlighet.

För en tid sedan hade jag en debattartikel ibland annat NST/HD: ” Hans Linde, vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, har bekräftat att det är en rödgrön hållning att kräva att USA avvecklar sina militärbaser utanför landets gränser. Det är annars ett krav som bara brukar framföras av de mest skräniga Amerika- och västerlandshatande regimerna. Tvärtom har de europeiska länderna varit angelägna om att behålla kontakt och samband med den nation som inte bara hjälpt vår kontinent ur ett världskrig utan två. Var USA har sina baser kan möjligtvis också tyckas vara en fråga för Washington i förhållande till sina partners och inget som Sverige nödvändigtvis skall lägga sig i. Ifall S fortsätter att backa upp den linje Hans Linde och V framför överges något av fundamentet för en seriös utrikespolitik till förmån för ideologiproduktion/…/

Två försvarskritiska partier har tagit kommandot när det nu föreslås minus 750 miljoner på förbandsverksamhet och beredskap samt 540 miljoner i fredsfrämjande åtgärder. Pengar tas i en tid då det istället skulle behövas en seriös genomgång av vårt lands säkerhetspolitiska läge med ett Ryssland i Östersjöområdet som nu moderniserar och effektiviserar sin krigsmakt och rent av åter låter marinen träna landstigningsövningar.

I det läget verkar socialdemokraterna överge sin traditionella roll att slå vakt om långsiktighet och breda överenskommelser för att istället tillfredsställa vänsterpartiet!”

Hans Linde (V) replikerade i NST/HD och jag svarade: ” Att det är just vänsterpartisten Hans Linde som jublande glad och stolt försvarar det rödgröna samarbetet inom utrikes- och försvarspolitikens område är inte förvånande. Det är ju V som fått med sig de andra på radikala skrivningar och tydliga positionsförflyttningar. Hans Linde och vänsterpartiet tycker nog ungefär detsamma i dag som tidigare. Det anmärkningsvärda är att socialdemokraterna gått med på detta!

Hans Linde menar att det behövs en politik där kvinnors rättigheter försvaras. Precis! Det är därför svenskar tillsammans med andra länders soldater bland annat finns i Afghanistan för att motverka en återgång till talibanstyre. Unga tjejer skall inte behöva vara rädda för att få syra i ansiktet därför att de vill gå till skolan och lära sig läsa. Monument från främmande tider och kulturer skall kunna beundras istället för att de på grund av religiöst hat sprängs i luften. Nu är ju inte de rödgröna helt eniga inom detta område mer än att just vänsterpartiet är mest angeläget om att snarast möjligt överge Afghanistan/…/

Ingen förnekar att det skedde ett folkmord på armenier och andra kristna 1915. Frågan är bara om riksdagen genom majoritetsbeslut skall vara uttolkare av historiska händelser. Pikant är ju den av Hans Linde framförda hållningen då just vänsterpartiet årligen ifrågasätter den av förre S-ledaren Göran Persson formade myndigheten Forum för levande historia. Kanske är det jobbigt att en av uppgifterna är att berätta om kommunismens brott mot mänskligheten.

Hans Linde har alldeles rätt att 19 september kommer svensk utrikes- och säkerhetspolitik att avgöras. Där innebär det fasta rödgröna samarbetet att socialdemokraterna valt en ny väg vänsterut.”

Mina två debattartiklar i NST/HD går att hitta här:
http://hd.se/ledare/2010/07/06/darfor-ar-vi-i-afghanistan/

http://hd.se/ledare/2010/06/15/allt-for-anpassningens-skull/

Till stöd för våra soldater

Barkåkra kyrka i min hemförsamling strax utanför Ängelholm har genom åren varit plats för många gripande avsked. På tydligt hörbart avstånd från kyrkogården ligger flygplatsen och det område som i dag kallas Valhall Park och som bara fram till för några år sedan var Kungliga Skånska Flygflottiljen F10. Även i fredstid har anställda och värnpliktiga i försvarsmakten fått offra sina liv eller svårt skadats för att skydda vårt land. Inte minst har det gällt piloter. Dessvärre är detta en realitet även om mycket gjorts och görs för att minimera förluster och att människor drabbas.

Att befinna sig i strid eller rena konfliktzoner är naturligtvis ännu farligare. Oftast finns det ju grupper eller rent av fiender som inte vill se några andra soldater där. Det gäller även om dessa representerar ett land som kan se tillbaka på nästan 200 år av oavbruten fred och som kämpar för demokrati och mänsklig värdighet.

Självfallet är sorgen och förstämningen stor sedan besked kommit om att två svenska officerare och en tolk dödats i Afghanistan. Alla, utom möjligtvis V-ledaren Lars Ohly, vet att de inte befann sig där av misstag utan med ett bestämt syfte. Målet är att skapa förutsättningar för ett tryggt land med fria val, oberoende domstolar, granskande media och ett utbildningsväsende för både tjejer och killar. Så har det inte alltid varit i Afghanistan! Och så kommer det inte heller att bli ifall de utländska trupperna dras tillbaka. För bara några år sedan upplevde många människor den rena terrorn under talibanstyret. Folk förnekades sina mänskliga fri- och rättigheter. Kvinnor gömdes undan. Flickor som ville ha utbildning fick syra i ansiktet och i försök att utrota sin historia bokstavligen sprängdes gamla monument.

Den som tycker att de döda soldaterna varit på plats förgäves ställer krav på trupptillbakadragande. Alla andra som inser att det finns viktiga uppgifter att fylla begriper att det smärtsamma till trots gäller fortsatt närvaro. För Mona Sahlin som aspirerar på att bli Sveriges nya statsminister gäller det att tämligen omgående visa att de tre rödgröna partierna har en gemensam Afghanistanpolitik. Rimligtvis borde den som önskar utgöra ett trovärdigt alternativ bli överens om vad som skall gälla på samma sätt som Allianspartierna är det på sin sida.

För den svenska försvarsmaktens arbete i Afghanistan medverkar till att förhindra flyktingströmmar och nya masslaster av narkotika. Med stabilitet och ordning följer att medborgare stannar kvar i det egna landet och det går att ägna sig åt brottsbekämpning. Sönderfall och inre strider resulterar i det motsatta.

Samtidigt gäller det att också betänka de villkor svenska soldater verkar under. Jag har under min tid i riksdagen återkommande krävt en bättre ordning för veteraner och dem som skadats i tjänst. De senaste dagarna tycker jag tydligt visat behovet av förbättringar för både enskilda som efterlevande. Den senaste motionen, väckt under pågående riksmöte 2009/10, lyder som följer:

Fler och fler inom försvarsmakten tjänstgör utomlands. Det handlar både om att aktivt upprätthålla ordning och säkerhet och att på plats vaka och observera. Detta är något vi i Sverige skall vara stolta över, att så många är beredda att frivilligt göra en insats för freden. Det handlar om att hjälpa och bistå men också om vår egen säkerhet genom att förhindra att konflikter växer och sprider sig vidare. Syftet är således både oegennyttigt och i Sveriges eget intresse. Självklart är tjänstgöring utomlands förenad med risk för den enskilde soldaten eller officeren. Tyvärr såras varje år personer och ibland är skadorna av permanent natur eller med döden som följd.

Det finns en viss osäkerhet kring vilket skydd man har som soldat om man skadas i tjänst utomlands. Det finns fall då enskilda själva har tecknat försäkring med försäkringsbolag. Det kan kanske vara ett bra komplement men problem uppstår då dessa försäkringar inte täcker ”force majeur” till vilka skador i krig och strider kan räknas. Även om förhållandena har förbättrats under senare år och den så kallade Veteranutredningen har kommit med fler viktiga förbättringsförslag så kommer denna fråga att bli alltmer aktuell då fler och fler försvarsanställda kommer att tjänstgöra utomlands.

Inte minst när det gäller kostnader och ersättning för den som har skadats permanent på grund av sin utlandstjänstgöring finns det en del att göra. Det kan handla om kostnader för vård, nedsatt arbetsförmåga och efterlevandestöd till barn. Idag har försvarsmakten ett rehabiliteringsansvar för den som varit i utlandstjänst i tre till fem år men tiden därefter är det mer oklart vilket ansvar försvarsmakten och staten har.

Sverige har som ambition att bidra än mer aktivt till fredsbevarande insatser runt om i världen. Då är det av största vikt att staten erbjuder ett bra trygghetspaket för alla i utlandstjänst.