Friare församlingstillhörighet!

NST/HD hade för några dagar sedan ett reportage i tidningen om att Svenska kyrkan tappar medlemmar. Så även i Ängelholms kommun. Som ledamot av Kyrkomötet och Kyrkostyrelsen gavs jag möjlighet att kommentera. För det första är den fråga som bör ställas litet på samma tema som ifall glaset är halvtomt eller halvfullt. Visst är det stadigt färre kyrkotillhöriga, samtidigt handlar det fortfarande om mycket höga nivåer. Svenska kyrkan är medlemsmässigt en av världens enskilt största samfund inom den lutherska familjen. Den gamla statskyrkans tid är förbi och ändå behåller Svenska kyrkan en stark ställning. Folk i allmänhet och media relaterar till ”kyrkan” och trots att kvällstidningar med jämna mellanrum erbjuder både kuponger för att anmäla utträde som berättar hur mycket pengar som kan sparas på att inte betala avgift så är fortsatt många kvar som medlemmar. I vissa delar av landet, som exempelvis i Ängelholms kommun, handlar det om att bortåt 80 procent är med.

Men långsiktigt är trenden entydig. Färre är med. Folk begär utträde. Med sjunkande antal dop och konfirmationer krymper medlemstalen sakta men säkert. Nya samfund och kyrkor kommer till och alla undersökningar visar att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Så sammantaget kan man fundera huruvida vilken nivå som egentligen är extraordinär, den tidigare eller den nuvarande?

Det faktum att många är med i Svenska kyrkan – och att glaset enligt mig nog är mer halvfullt än halvtomt – ska dock inte ses som att allt kan förbli som det varit och inget behöver göras. Det behövs både reformer och förändringar för att möta de ändrade villkoren.

Svenska kyrkan har på olika sätt försökt granska och analysera både vilka som är medlemmar och vad som ligger bakom utträden. Den bild som framträder är mångfacetterad. Även om alla inte precis känner tron som den starka kopplingen är man villig att bidra med avgift av andra skäl såsom exempelvis de kulturhistoriskt viktiga byggnaderna, att det bedrivs bra verksamhet och det diakonala arbetet. Omvänt har utträdena oftast sin grund i fler än en faktor. Det är en kombination som leder till aktiv handling. Den enskilde kan känna svag koppling till kyrkan, ogilla ett beslut fattat av den egna församlingen, reta sig på ett uttalande av en präst eller bli upprörd över något som visas i TV som berör Svenska kyrkan. Även hur hög avgiften är spelar in.

I NST/HD slog jag ett slag för tanken på friare församlingstillhörighet som ett av många sätt att just reformera för att bevara. I dag är det vanligare än för 50 eller 100 år sedan att folk under en livstid flyttar omkring för att arbete eller en önskad bostad finns på annat håll. I och med dagens strikta geografiska koppling innebär det att man som medlem i Svenska kyrkan kan få byta församling. Även om man känner gemenskap någon annanstans går avgiften till där man bor. Istället finns det kanske en del som vill bidra till församlingen där man döpts, konfirmerats, ens föräldrar är begravda eller som man tycker har bra tilltalande verksamhet. Kritikerna är rädda för att olikheterna kommer att framhävas. Fast det är väl en styrka att det just kan få se och låta en smula annorlunda. Dagens kyrka är långt från den då söndagens predikan dels drog stora skaror och då förkunnelsen avslutades med officiella meddelanden och kungörelser från kung, myndigheter och riksdag. Med tanke på hur budskapet i dag individuellt kan tolkas av präster får också den tidigare enhetligheten definitivt sägas ha övergetts.

Efter artikeln har ett antal personer just från Barkåkra församling varit i kontakt med mig. Här finns uppenbarligen olika och starka åsikter kring planerade förändringar av kyrkorummet. Det talas om att den gamla altarringen ska tas bort. Totalt sägs det bli rätt höga kostnader. Svårigheten att förankra och att enkelt avfärda äldre kyrkobesökares kritik och invändningar som att de skulle vara emot all förnyelse leder lätt till ett infekterat klimat. Alldeles oavsett om renoveringen är rätt eller fel kan just den typen av skilda meningar för somliga vara det andra eller tredje goda argumentet som gör att de bestämmer sig för att träda ur Svenska kyrkan. Med friare församlingstillhörighet hade det funnits fler möjligheter att hantera den typen av situationer.

Även om nu alla präster och kyrkopolitiker inom Svenska kyrkan inte gillar mitt förslag kan jag av telefonsamtal och andra reaktioner notera att fler i den breda allmänheten gör det. Intressant att både tanken på friare församlingstillhörighet som Svenska kyrkan faktiskt är sådant som berör och leder till reaktion. Det är faktiskt riktigt förhoppningsfullt!

Artikeln i NST/HD finns här: http://hd.se/angelholm/2011/08/08/man-borde-fa-valja-sin-forsamling/

Till stöd för våra soldater

Barkåkra kyrka i min hemförsamling strax utanför Ängelholm har genom åren varit plats för många gripande avsked. På tydligt hörbart avstånd från kyrkogården ligger flygplatsen och det område som i dag kallas Valhall Park och som bara fram till för några år sedan var Kungliga Skånska Flygflottiljen F10. Även i fredstid har anställda och värnpliktiga i försvarsmakten fått offra sina liv eller svårt skadats för att skydda vårt land. Inte minst har det gällt piloter. Dessvärre är detta en realitet även om mycket gjorts och görs för att minimera förluster och att människor drabbas.

Att befinna sig i strid eller rena konfliktzoner är naturligtvis ännu farligare. Oftast finns det ju grupper eller rent av fiender som inte vill se några andra soldater där. Det gäller även om dessa representerar ett land som kan se tillbaka på nästan 200 år av oavbruten fred och som kämpar för demokrati och mänsklig värdighet.

Självfallet är sorgen och förstämningen stor sedan besked kommit om att två svenska officerare och en tolk dödats i Afghanistan. Alla, utom möjligtvis V-ledaren Lars Ohly, vet att de inte befann sig där av misstag utan med ett bestämt syfte. Målet är att skapa förutsättningar för ett tryggt land med fria val, oberoende domstolar, granskande media och ett utbildningsväsende för både tjejer och killar. Så har det inte alltid varit i Afghanistan! Och så kommer det inte heller att bli ifall de utländska trupperna dras tillbaka. För bara några år sedan upplevde många människor den rena terrorn under talibanstyret. Folk förnekades sina mänskliga fri- och rättigheter. Kvinnor gömdes undan. Flickor som ville ha utbildning fick syra i ansiktet och i försök att utrota sin historia bokstavligen sprängdes gamla monument.

Den som tycker att de döda soldaterna varit på plats förgäves ställer krav på trupptillbakadragande. Alla andra som inser att det finns viktiga uppgifter att fylla begriper att det smärtsamma till trots gäller fortsatt närvaro. För Mona Sahlin som aspirerar på att bli Sveriges nya statsminister gäller det att tämligen omgående visa att de tre rödgröna partierna har en gemensam Afghanistanpolitik. Rimligtvis borde den som önskar utgöra ett trovärdigt alternativ bli överens om vad som skall gälla på samma sätt som Allianspartierna är det på sin sida.

För den svenska försvarsmaktens arbete i Afghanistan medverkar till att förhindra flyktingströmmar och nya masslaster av narkotika. Med stabilitet och ordning följer att medborgare stannar kvar i det egna landet och det går att ägna sig åt brottsbekämpning. Sönderfall och inre strider resulterar i det motsatta.

Samtidigt gäller det att också betänka de villkor svenska soldater verkar under. Jag har under min tid i riksdagen återkommande krävt en bättre ordning för veteraner och dem som skadats i tjänst. De senaste dagarna tycker jag tydligt visat behovet av förbättringar för både enskilda som efterlevande. Den senaste motionen, väckt under pågående riksmöte 2009/10, lyder som följer:

Fler och fler inom försvarsmakten tjänstgör utomlands. Det handlar både om att aktivt upprätthålla ordning och säkerhet och att på plats vaka och observera. Detta är något vi i Sverige skall vara stolta över, att så många är beredda att frivilligt göra en insats för freden. Det handlar om att hjälpa och bistå men också om vår egen säkerhet genom att förhindra att konflikter växer och sprider sig vidare. Syftet är således både oegennyttigt och i Sveriges eget intresse. Självklart är tjänstgöring utomlands förenad med risk för den enskilde soldaten eller officeren. Tyvärr såras varje år personer och ibland är skadorna av permanent natur eller med döden som följd.

Det finns en viss osäkerhet kring vilket skydd man har som soldat om man skadas i tjänst utomlands. Det finns fall då enskilda själva har tecknat försäkring med försäkringsbolag. Det kan kanske vara ett bra komplement men problem uppstår då dessa försäkringar inte täcker ”force majeur” till vilka skador i krig och strider kan räknas. Även om förhållandena har förbättrats under senare år och den så kallade Veteranutredningen har kommit med fler viktiga förbättringsförslag så kommer denna fråga att bli alltmer aktuell då fler och fler försvarsanställda kommer att tjänstgöra utomlands.

Inte minst när det gäller kostnader och ersättning för den som har skadats permanent på grund av sin utlandstjänstgöring finns det en del att göra. Det kan handla om kostnader för vård, nedsatt arbetsförmåga och efterlevandestöd till barn. Idag har försvarsmakten ett rehabiliteringsansvar för den som varit i utlandstjänst i tre till fem år men tiden därefter är det mer oklart vilket ansvar försvarsmakten och staten har.

Sverige har som ambition att bidra än mer aktivt till fredsbevarande insatser runt om i världen. Då är det av största vikt att staten erbjuder ett bra trygghetspaket för alla i utlandstjänst.

Bra i Barkåkra

Bengt Ståhl är ordförande för moderaterna i Barkåkra och valledare för Ängelholmskretsen. Denna kväll hade han lyckats samla 80 till 100 personer på Victoriagården i Vejbystrand. Jag inledde med europavalet och sedan följde olika inlägg om aktuell politik i Ängelholm och bygden. En god uppföljning till ett liknande möte som arrangerades för 16 månader sedan. Flera personer hänvisade just till den förra sammankomsten som varit mycket uppskattad.

Av detta kan man lära sig ett par saker: Det är bra med lokal närvaro. Och dessutom ska man våga genomföra träffar med viss kontinuitet.

För oss som verkar i europavalet är det oerhört viktigt med alla dem som gör insatser hemma i den egna kommunen eller kvarteret. Möten och annat där man har ett stort ”avsändarskap” betyder mycket för moderaterna och de grundläggande idéerna.

Allt material gick åt i Vejbystrand. Speciellt roligt var det när bortåt femtio valsedlar togs i ett ryck med kommentaren: Jag har släktingar i andra delar av landet också! Personliga brev med uppmaning att rösta och kryssa är mycket värdefullt.

Idag gick också pressmeddelande ut om att Fredrik Reinfeldt och undertecknad har gemensamt möte i Malmö måndag 18 maj. Tull, polis och narkotikabekämpning är i fokus.