Operation Atalanta

Sveriges riksdag har diskuterat fortsatt deltagande i Operation Atalanta i Adenviken och Indiska oceanen. För egen del har jag haft förmånen att sitta ordförande för det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskott som haft att bereda ärendet. Vänsterpartiet som reserverat sig fick inleda i kammaren onsdag 6 mars. Därefter följde jag som företrädare för alla de partier som står bakom. I mitt anförande försökte jag lyfta fram argumenten för och vårt ansvar:

 

Det handlar om att säkra humanitära hjälpsändningar som transporteras via fartyg men också att förhindra det sjöröveri som är ett hot mot internationell handel och som hjälper till att trasa sönder länder och samhällen i regionen. EU har genom sina deltagande medlemsländer axlat sin del av det internationella ansvaret sedan 8 december 2008. Sverige har varit på plats tidigare, både genom Försvarsmaktens försorg som genom Kustbevakningen.

 

Rapsodiskt kan bilden tecknas av de senaste årens händelser i Somalia med politiskt sönderfall, våld och övergrepp. Under lång tid, vi talar om över två decennier, har det saknats fungerande regering. Människor har plågats av inbördeskrig och nyhetsrapporteringen har präglats av rapportering om Al Shababs övergrepp. Nu har våldsgrupperna sedan 2011 drivits ut ur huvudstaden Mogadishu och det finns tecken på växande politisk stabilitet, om än från tidigare låga nivåer.

 

Den humanitära situationen i Somalia är en av de svåraste i världen med cirka 3,8 miljoner människor i behov av hjälp. Av dessa är runt 2 miljoner direkt beroende av humanitära insatser utifrån för sin överlevnad. Det finns 1,1 miljoner internflyktingar i Somalia och 1 miljon somaliska flyktingar i regionen. 236 000 barn uppskattas vara akut undernärda. Svälten i vissa områden har krävt tiotusentals dödsoffer.

 

Det är i ljuset av detta Sveriges och EUs närvaro ska ses!

 

Livlinan har varit mattransporter och andra förnödenheter i FNs regi. Från och med november 2007 har FNs livsmedelsprogram transporterat mer än 800 000 ton mat till Somalia. Behovet av att skicka humanitär hjälp med sjötransporter till Somalia 2013 bedöms förbli fortsatt omfattande med tanke på läget. Sjövägen är det mest effektiva sättet att nå de hjälpbehövande. Varje kapat fartyg kan innebära tragik för alla dem som väntar på lasten.

 

Det goda med insatser som Operation Atalanta är att sedan 2008 har inga fartyg med förnödenheter från FNs livsmedelsprogram attackerats! Vi är med och gör nytta. Vi är med och gör skillnad!

 

Utöver Operation Atalanta deltar även Sverige på andra sätt för att mildra nöden: Sverige har under 2012 bidragit med betydande belopp i humanitärt stöd till Somalia. Stöd som går via FN, Rödakors- och röda halvmånerörelsen och enskilda organisationer. Under 2011 bidrog Sverige med 438 miljoner kronor i humanitärt stöd till Somalia. Av dessa gick 74 miljoner kronor till FNs livsmedelsprogram.

 

Utöver de viktiga mattransporterna handlar det också om att säkra ett av de mest trafikerade fartygsområdena i världen. Via Adenviken går fartygen på väg till och från Suezkanalen. Det handlar om 33 000 handelsfartyg per år. Under 2012 noterades en minskning av piraternas framgångar till havs. I jämförelse med 2011 reducerades både antalet attacker (från 317 till 89) och antalet framgångsrika kapningar (från 25 till 13). Minskningarna kan bero på en kombination av åtgärder. Dels internationell närvaro som exempelvis Operation Atalanta men också att ett växande antal länder tillåter beväpning ombord på den egna handelsflottan. Fartygen utrustas också med taggtråd, vattenkanoner, höga fribord, registrering och anmälan inför passage i högriskområden. Till allt detta kommer också ett illegalt och oreglerat fiske som hotar både fiskbeståndet som inkomstmöjligheterna för somaliska fiskare.

 

Genom avtal med olika länder som Seychellerna, Mauritius och Kenya finns möjligheter att döma och hålla i fängelse de pirater och sjörövare som fångas in. Det sammansatta Utrikes- och Försvarsutskottet, vars betänkande vi behandlar, påminner om att en till annat land överförd person ska behandlas humant och inte utsättas för tortyr eller andra övergrepp. Personerna ska inte utsättas för inhuman behandling och den rättsliga prövningen ska vara rättvis och öppen och göras av en kompetent, oberoende och opartisk instans. Utskottet påminner också om att det i regeringens proposition saknas hänvisningar till FNs säkerhetsrådsresolutioner 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, 1612 om barn i väpnade konflikter och 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter. De utgör självklara beståndsdelar i det viktiga freds- och säkerhetsfrämjande arbete som sker inom ramen för Operation Atalanta.

 

Det svenska bidraget utgörs av HMS Carlskrona med ombordbaserad helikopter, säkrings- och bordningsstyrka samt med förberedda utrymmen för sjukvård och kirurgi. Totalt sett handlar det om att ställa till förfogande en väpnad styrka bestående av högst 260 personer. Det handlar om högst fyra månader från den 6 april i år.

 

HMS Carlskrona återvänder till Adenviken efter att ha varit där tidigare. HMS Malmö och Stockholm samt stödfartyget HMS Trossö var på plats maj till september 2009. Maj j till november 2010var som nämnts HMS Carlskrona där med bland annat en säkrings- och bordningsstyrka. Sverige har också haft ledningsansvaret för Operation Atalantas styrkehögkvarter och bidragit med en helikopterenhet. Sverige har också vid två tillfällen, under perioderna mars till juni 2010 och oktober 2012 till februari 2013 bidragit med ett sjöövervaknings-flygplan från Kustbevakningen.

 

Avslutningsvis: Insatserna medverkar till att göra skillnad! Det handlar om vårt bidrag för att försöka skapa något drägligare och bättre villkor för hårt utsatta och plågade människor. Samtidigt så ska vi alltid vara medvetna om att den här typen av uppdrag också är förenade med risker. Det kan handla om fredsfrämjande uppdrag och krishanteringsinsatser. Det kan bli skarpt läge. Vi har som landets främsta politiska företrädare i Riksdagen genom vårt bifall axlat ansvar för insatsen. Och den utförs av duktiga kvinnor och män. Sveriges insats i Operation Atalanta är i de nödlidandes intresse. Är i vårt lands intresse. Och en del av det internationella ansvar som visas inom ramen för EUs gemensamma insatser.

Sverige-Norge

Det är glädjande att den nordiska dimensionen inom försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken allt oftare lyfts fram. Efter att ha varit verksam i drygt sex år i Nordiska rådet är mitt intryck att ett redan nära samarbete faktiskt fördjupats ytterligare. Mycket bra! Det är också något speciellt att komma samman med politiska företrädare från andra delar av Norden (och faktiskt allt som oftast även med dem från Baltikum). Samtal blir alltid både djupare och mer otvungna. Gemensamma referensramar och delade värderingar underlättar verkligen utbyte!

 

Försvarsberedningen har nyligen besökt Danmark och Norge. Synnerligen givande samtal. Extra pikant är ju att regeringarna i både Oslo och Köpenhamn är S-styrda men att försvarspolitiken så tydligt vilar på Nato-engagemang. Kontrasten till Sverige är monumental. Den glädje och öppenhet att definiera det egna landet i förhållande till samarbetet inom ramen för Nato möts ju av motsvarande betongtystnad i Sverige! Hos oss finns inte en endast ledande eller framträdande socialdemokrat som ens vågar sniffa på de resonemang som är helt självklara och naturliga för partivänner i andra delar av Norden.

 

Tillsammans med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och vår gemensamma partisyster Ine Eriksen Søreide (Höyre), ordförande i Stortingets Försvars- och utrikesutskott, har jag på debattplats i Göteborgs-Posten skrivit något om delade utmaningar. Därmed markeras närhet både mellan Sverige-Norge men också moderaterna som ett regeringsparti och Höyre som förhoppningsvis ett annat efter höstens val:

 

”För några år sedan gav de nordiska regeringarna förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg uppdraget att ta fram en rapport om hur det går att samverka bredare och djupare. En hel del av förslagen är på väg att förverkligas. Frågorna kommer än mer att uppmärksammas i och med Nordiska rådets minisession som till våren ska hållas i Stockholm./…/

 

Morgondagens utmaningar ligger i de allt snabbare förändringar som globaliseringen medför. Dit hör den ekonomiska tyngdpunktsförskjutningen mot Asien, globala flöden som energi- och flyktingsströmmar, terrorhot, organiserad brottslighet, klimatförändringar till exempel issmältningen i Arktis och oförutsägbar politisk utveckling i vårt närområde, bland annat Ryssland. Den säkerhetspolitiska miljön är komplex, oförutsägbar och många problem är gränslösa.

 

Försvarsberedningen har redan genom öppen hearing i Stockholm granskat betydelsen av råvarutillgångar, inte minst olja och gas med hjälp av expertis från bland annat Norge. Det tragiska terrorangreppet i Algeriet mot en gasanläggning med fem döda norrmän som följd eller Kinas växande intresse för gruvdrift på Grönland visar hur råvarutillgångar är en viktig dimension av säkerhetspolitiken.

 

Intressemässigt växer Arktisregionen i rask takt. Issmältningar gör det lönsammare att utvinna naturresurser på nordliga breddgrader och på sikt kommer nya handelsvägar öppnas. Östersjöns betydelse för starkare ekonomiska handelsflöden ökar. Här finns cirka 2000 fartyg om dygnet och motsvarande 15 procent av den globala handeln beräkna ske över Östersjön!/…/

 

Det finns goda exempel att lyfta fram. Ett sådant är övningsverksamheten på flygsidan mellan Norge, Sverige och Finland som pågått sedan 2008 – Cross Border Training North. Genom den gemensamma övningsverksamheten får våra flygvapen möjlighet att öva i större enheter och testa sin materiel. Nu inleder Sverige och Danmark något liknande. Tillsammans har Norge och Sverige utvecklat det mobila artillerisystemet Archer. Genom samutvecklingen att samutvecklingen beräknas vi ha sparat 400 miljoner kronor.

 

Med nya och fördjupade relationer understryks den vänskap och närhet som finns mellan våra länder.”

 

Hela artikeln i Göteborgs-Posten finns här:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1304433-vi-behover-samarbeta-mer-med-vara-grannar

Perspektiv i Sälen

Under socialdemokraternas sista år vid makten svepte förbandsdöden fram över landet. I en akt av massiv medelsförstöring stängdes exempelvis flygflottiljen F10 i Ängelholm kort tid efter rätt omfattande investeringar i ny hangar. Då handlade det om avveckling. Kontrasten mot i dag är rätt påtaglig. Sedan Alliansregeringen trädde till 2006 har inga förband avvecklats. Riksdagen klubbade strax före jul en budget som innebär att resurser tillförs så att 40-60 Jas Gripen av den senaste versionen kan förvärvas - i enlighet med önskemål från Försvarsmakten. Den allmänna debatten präglas dock inte precis av dessa fakta.

 

Jag tror att det har med perspektiv att göra. Ju kortsiktigare man ser, ju mer det korta tidsperspektivet fångar blicken, desto svårare är det faktiskt att se relevanta skillnader.

 

På detta tema skriver jag på Politikerbloggen med anledning av pågående rikskonferens arrangerad av Folk och Försvar. Och jag sätter den i relief till hårda ord som fällts tidigare år. 2011 handlade det exempelvis om Jas Gripen.

 

”För två år sedan var det exempelvis mycket diskussion vid Folk och Försvars årskonferens i Sälen om Jas Gripen. Var det aktuellt med en ny version? Hur såg finansieringen ut? Jag vet, för jag var med och debatterade i TV4 med Håkan Juholt. Mitt konstaterande löd: Sverige kommer inte att köpa någon Gripen i säcken. Nu vet vi: En lösning finns framförhandlad där Alliansregeringen med finansiering öppnat för förvärv av 40-60 nya flygplan av den senaste versionen. Det budgetförslag som lagts har också stöd av en bred majoritet i Sveriges riksdag/…/

 

Försvaret måste avspegla sin samtid och sedan Kalla krigets slut har en kontinuerlig anpassning av vår försvarsförmåga skett. Hotbilden har förändrats. Vårt tidigare storskaliga invasionsförsvar har nu ersatts med riktat insatsförsvar som dessutom fått delvis utökade uppgifter. Sverige är en aktiv medlem i det internationella samfundet, vilket ställer helt andra krav på kompetens, bemanning och utrustning.

 

Sverige har en lång och stolt historia av internationell solidaritet och deltagande i olika FN-aktioner. Dagens internationella samfund omfattar dock mer än FN och svenskt samverkan med andra aktörer som NATO och EU är därför en naturlig utveckling av vår internationella solidaritet. Terrorism, sjöröveri, väpnade konflikter, naturkatastrofer och liknande hot mot och störningar av mänskliga rättigheter, demokrati och världshandel har inneburit svenskt deltagande. Svensk trupp och personal har därför aktivt deltagit i operationer med Nordic Battle Group (NBG), i Adenviken, Afghanistan och Libyen.

 

Samtidigt har det den senaste tiden förekommit diskussion kring vår försvarsförmåga. Sverige befinner sig mitt i en försvarsreform. Alliansen övertog 2006 ett försvar i spillror och reformbehovet var påtagligt. Då tog det ett år för att mobilisera 11 000 man och ända upp till tre år för 30 000 man. När Alliansens reformer är fullt genomförda står 50 000 soldater och sjömän – med toppmodern materiel och utrustning - redo inom några dagar om vårt land skulle hotas. Alla höga ljud och skarpa ord till trots konstateras att vår förmåga i dag 2013 är bättre än för 10-20 år sedan!

 

Just detta med att restaurera har varit centralt sedan Alliansen tillträdde 2006. En kontinuerlig urholkning och förbandsnedläggningar präglade tiden fram till regeringsskiftet. Genom åren har det försökts förklara exakt hur illa det hade kommit att bli/…/

 

Det är aldrig dumt med perspektiv. Lika relevant nu som tidigare.”

 

Här finns hela mitt inlägg på Politikerbloggen:

http://politikerbloggen.tv4.se/2013/01/14/alliansen-overtog-ett-forsvar-i-spillror/

Folk och Försvar 2013

Folk och Försvars årskonferens i Sälen är något av en vinterns Almedalen för alla intresserade av försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. I år får nog förpostfäktningen sägas ha börjat tidigare än vanligt med olika utspel - samt efterföljande tolkningar av dessa som finns i en fallande skala från väl- till rent illvilliga.

 

Krutröken - i vart fall den efter verbala bataljer - kommer nog att ligga tung över Dalafjällen. Själv ska jag delta på ett seminarium på tisdag. Dessutom har jag som ordförande i utredningen om översyn av exportkontroll av försvarsmateriel kallat KEX-kommitténs ledamöter till sammanträde på plats. Det är ju ett frågeområde som onekligen är en integrerad del av just svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Andra kolleger, både från moderaterna och övriga Allianspartier är självfallet också på plats.

 

En inte vidare modig gissning är att det kommer att göras försök att leta meningsskiljaktigheter. Alliansen har styrt landet sedan regeringsskiftet 2006. Tillsammans driver vi gemensam politik - inom alla områden! Det är naturligt, viktigt och uppfriskande med utbyte av olika tankar om möjliga vägval men också en styrka att Alliansen hela tiden levererar. Mot det står en splittrad samling, inte minst inom de områden som berörs i Sälen. Så sent som i den rödgröna valplattformen 2010 talade S, V och MP om behovet av besparingar på två miljarder kronor om året på försvaret. Efter förlusten har åtminstone Socialdemokraterna distanserat sig från den position och lägger sig numera på samma budgetnivå som Alliansen.

 

Men det finns flera frågor och fler områden där skillnaderna är mycket tydliga mellan S, V och MP. Det är faktiskt rätt svårt att tala om ett trovärdigt regeringsalternativ. Om detta skriver jag på Aftonbladet:

 

”Ifråga om centrala hörnstenar för Sveriges säkerhetspolitik såsom närvaron i Afghanistan, vårt partnerskap med Nato och synen på EUs gemensamma säkerhetspolitik är splittringen total. Om inte S kan enas med V och MP hur dessa frågor ska hanteras så är det ju utomordentligt svårt att tala om att det finns ett rödgrönt alternativ att gå till val på 2014. Försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik får anses vara fundamentala områden att hantera för en regering.

 

Beträffande Sveriges närvaro i Afghanistan har regeringen en överenskommelse med S och MP. Beslut om fortsatt reducering fattades för några veckor sedan i riksdagen. Det öppnas också för en mindre militär närvaro i Afghanistan efter 2014 för att utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna under förutsättning att regeringen i Kabul stödjer detta. Vänsterpartiet säger nej och vill omedelbart avbryta den svenska militära närvaron.

 

Även synen på hur Sverige ska samarbeta med Nato söndrar de rödgröna partierna. S accepterar i sin kommittémotion i riksdagen att Sverige har ett nära partnerskap med Nato. Även MP accepterar i princip denna linje trots att partiet har ett beslut från 2010 på att Sverige aldrig ska delta i Nato-ledda fredsfrämjande insatser. V kräver istället att Sverige avvecklar sitt engagemang inom ramen för Natos partnerskap för fred (PfP). Partiet hävdar att det hotar Sveriges militära alliansfrihet trots att Sverige nu varit medlem i 18 år utan att för den skull bli en del av Nato. PfP utgör vidare en förutsättning för att Sverige på ett säkert och framgångsrikt sätt ska kunna delta i de Nato-ledda insatser som görs på uppdrag av FN. V kräver även till skillnad från Socialdemokraterna och Miljöpartiet att Sverige ska avveckla sin diplomatiska representation vid Natos högkvarter i Bryssel.

 

Men även när det kommer till EUs säkerhetspolitiska samarbete är skillnaderna milsvida mellan de rödgröna partierna. Socialdemokraterna stödjer en starkare militär- och civilkrishanteringsförmåga inom EU i syfte att Unionen ska kunna ta ett större ansvar för säkerheten i det egna närområdet. V talar istället om att detta kommer att leda till en ’militarisering’ och ökad kapprustning. I ett läge där den ekonomiska krisen leder de allra flesta EU-länder, till skillnad mot Sverige, att skära ner sina försvarsbudgetar ter sig detta som verklighetsfrånvänt. S stödjer med viss tvekan Sveriges deltagande i den Nordiska stridsgruppen 2015. MP är kritiskt och V kräver uttryckligen att Sverige omedelbart avvecklar sitt engagemang för den Nordiska stridsgruppen.”

 

Hela debattinlägget finns här:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16055411.ab?fb_action_ids=10200337101576903&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582

Om exportkontrollen av krigsmateriel

Svensk export av försvarsmateriel är något som berör. Det finns starka åsikter. Inte minst mot bakgrund av de uppgifter om möjliga vapenaffärer med Saudiarabien som det rapporterats mycket om under 2012. Riksdagen har också begärt att frågan om exportkontroll ska ses över. Regeringen har sedan en längre tid meddelat att en utredning ska tillsättas, i dagarna blev det klart att jag ska leda den som ordförande.

 

Jag ser framför mig ett omfattande arbete. I direktiven räknas inte endast upp exportkontrollen som sådan utan dessutom en mängd kringuppdrag. Redan någon dag efter det formella beslutet om gruppens sammansättning, som fattades av handelsminister Ewa Björling på regeringens vägnar, kallade jag till ett första möte för att snabbt nu få igång arbetsprocesser.

 

Jag tror på värdet av stor öppenhet och nyfikenhet inför alla de frågor och olika dimensioner som kan lyftas fram. Det är nödvändigt att skapa möjligheter för företrädare för det civila samhället, kyrkor, fack och näringsliv att framföra sina tankar till utredningen. Debatten visar ju på mångas engagemang och då är det viktigt att deras aspekter och tankar också kan nå ledamöterna. Till det kommer att frågeställningarna om viktiga begrepp som exempelvis demokrati-diktatur men också vårt lands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska intressen kräver kvalificerade dragningar, inte minst det tidigare förutsätter kontakt med universitet och folkrättsexperter.

 

Statsrådet Ewa Björling konstaterade med anledning av att utredningens arbete nu startatar: ”Det kommer att handla om både utrikes- och säkerhetspolitiska intressen som mänskliga rättigheter. Alla argument ska prövas och diskuteras med eftertänksamhet”

 

Övriga ledamöter är en garanti för bredd, djup och engagemang. Det finns starka företrädare vana vid god argumentering men förhoppningsvis också att lyssna. De två övriga moderaterna är Jessica Polfjärd och Ulrik Nilsson. Från S sitter Urban Ahlin, Anna-Lena Sörenson och Lars Johansson. Allan Widman (FP), Kerstin Lundgren (C), Désirée Pethrus (KD), Bodil Ceballos (MP), Lars Ohly (V) och Mikael Jansson (SD).

 

I de direktiv som regeringen ställde sig bakom i juni görs en uppdelning mellan vad kommittén ”särskilt” ska titta på respektive det den ”vidare” kan göra:

 

”Kommittén ska särskilt

• utreda den framtida svenska exportkontrollen av krigsmateriel och ramarna kring den. Det huvudsakliga syftet med utredningen är att lämna förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater,
• föreslå de överväganden som lämpligen bör göras för att fastställa om ett land är en icke-demokrati och som bör ligga till grund för den tillståndsprövning som görs när det gäller utförsel av krigsmateriel ur Sverige samt analysera hur dessa överväganden kan genomföras i den svenska exportkontrollen av krigsmateriel,
• utreda på vilket sätt en skärpning ska göras av exportkontrollen av krigsmateriel, gentemot icke-demokratier. Kommittén ska därvid lämna förslag på de författningsändringar och andra åtgärder som behövs för en sådan skärpning,
• pröva vad som i framtiden bör betraktas som följdleveranser och vilka regler som bör gälla för dessa, mot bakgrund av utredningens övergripande syfte. Konsekvenserna ska analyseras. De förändringar som kommittén föreslår ska inte få retroaktiv verkan. Nuvarande regelverk och praxis måste alltså tillämpas på följdleveranser avseende export som godkänts innan ny lagstiftning trätt i kraft,
• undersöka och kartlägga andra samarbetsländers – såsom de nordiska länderna, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien och USA – exportkontrollsystem och då särskilt deras exportkontroll av krigsmateriel gentemot icke-demokratiska länder,
• utreda konsekvenserna om exportkontrollen avseende krigsmateriel skärps gentemot icke-demokratiska stater, t.ex. påverkan på Sveriges bredare bilaterala relationer.

 

Vidare ska kommittén bl.a.

• analysera och bedöma om krigsmateriellagstiftningen ska förändras i klarläggande syfte. Om kommittén bedömer att krigsmateriellagstiftningen bör förändras i klarläggande syfte ska kommittén lämna förslag till de författningsändringar som anses nödvändiga,
• utreda lämpligheten av att införa administrativa sanktionsavgifter i krigsmateriellagstiftningen och i lagstiftningen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden samt lämna förslag till de författningsändringar som anses nödvändiga,
• utreda möjligheten att öka öppenheten och transparensen inom den svenska exportkontrollen, inklusive Exportkontrollrådet,
• redovisa hur den gemensamma ståndpunkten, de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport och Sveriges politik för global utveckling omvandlats i praxis och om denna förändrats över tid.”

Japaner, japaner...

De senaste dagarna har förhållandet mellan Japan och Kina märkbart försämrats. Det finns en rad tvister om vilket land som har överhöghet över ett antal öar, kobbar och klippor i Sydkinesiska sjön. Ytterst handlar det om kontroll över viktiga handelsvägar men också möjligheterna att nyttja de resurser som finns på och under havsbotten i form av exempelvis olja och gas. Det som vid ett enkelt påseende kan verka vara en bagatellartad tvist är djupt allvarligt. Till det kan adderas ytterligare en dimension i form av historiska oförrätter från 1920-, 30- och 40-talet då Japan koloniserade delar av Asien och var axelmakt med Hitlers tredje rike. I både Korea som Kina finns fortfarande många som minns och som kräver ursäkt och upprättelse.

 

För någon dag sedan förklarade den japanska regeringen sig beredd att av några privatpersoner köpa ett par av de aktuella öar som det nu råder delade meningar om. Det skulle se till den nätta summan av två miljarder yen (motsvarande cirka 180 miljoner kronor). Från första parkett i Tokyo kunde jag följa inledningen på det drama som nu fortsatt med demonstrationer i Peking och rätt fräna angrepp på japanska intressen. Det har även meddelats att Honda och Nissan tillfälligt stängt några av sina fabriker i Kina.

 

Bakom anspråken döljer sig en grov och målmedveten offensiv från kinesisk sida. När nu landgränserna säkrats visas en tilltagande aptit för haven. Efter att under decennier ha agerat mer i det tysta kliver nu jättenationen fram på arenan med full kraft. Solen stiger i öster! Och det finns en strategi som med oro noteras av grannländerna. Vid försvarspolitiska samtal både i Indien som Japan är det notabelt att Ryssland knappast tillmäts intresse medan det mesta av tankemödan används till händelseutvecklingen i Kina. En tydlig tyngdpunktsförskjutning kan noteras söderut.

 

Japan har att hantera sin historia. Till skillnad från Tyskland har processen inte varit lika entydig. Samtidigt blev en av konsekvenserna av kriget, de båda atombomberna och den därpå följande freden ett uttalat pacifistiskt land. Fram till de senaste åren har försvarsmakten uttryckligen varit uteslutande självförsvarande styrkor med starka begränsningar att få använda vapen mot andra. Nu pågår en debatt om att försvaret ska få omorganiseras och att en del av tidigare hinder ska röjas undan. Japan är exempelvis en stor bidragsgivare till olika FN-insatser men japaner utomlands måste bäddas in i andra länders styrkor och i praktiken skyddas av dessa. Den allierade nationen USA (de två står varandra nära på ett intimt sätt som knappt kan liknas vid några andra länders relationer) vill säkert se ökad aktivitet allra helst som landet flyttar fokus från Europa mot Asien och Stilla havet. Under de mer radikala decennierna fanns det många som fann det direkt obekvämt att bära uniform. De kunde utsättas för spott och spe. Inte minst efter räddningsinsatserna efter jordbävningen och tsunamin för ett och ett halvt år sedan kan en förändrad och förbättrad inställning noteras.

 

Japan är fortfarande världens tredje största ekonomi. Imponerande med sina 127 miljoner invånare. Landet har brottats med ekonomiska problem i 20 år. Budgetunderskottet ligger på runt tio procent. Statsskulden är 230 procent och cirka 40 procent av statens utgifter används till räntor och återbetalning av lån. Trots det är valutan yen urstark vilket skapar ytterligare utmaningar. De stora lån som den japanska regeringen tar är dock huvudsakligen inhemska vilket minskar exponeringen. Japans postverk uppges exempelvis äga ungefär 30 procent av lånestocken!

 

Sverige är även i Japan ett land med mycket gott rykte. Det handlar både om kultur (med Astrid Lindgren och Ingmar Bergman) som välfärdslösningar inom äldre- och handikappomsorgen. Att vi dessutom är tydliga när det gäller EUs vapenembargo gentemot Kina är också något som extra mycket uppskattas. På försvarsmaterielsidan finns intresse av samverkan. Japan är ju en betydande havsnation (en uträkning visar att sett till vattenmängd är det världens fjärdes största nation). Det talas om ubåtar (från dagen 18 till 22) och då med särskilt intresse för Kockums Stirlingmotorer. Sedan en tid tillbaka pågår samtal mellan Sverige och Japan som ska utmynna i ett MOU (en överenskommelse om samarbete). Kanske redan vid årets slut tecknas ett avtal som bland annat kommer att inledas med gemensamt analysarbete kring utvecklingen i Ryssland. Från den svenske försvarsattachéns sida var han väldigt glad över svenska parlamentariker på plats då vi hade möjligheter att träffa personer han svårligen skulle kunna nå. Under en dag sammanstrålade vi med försvars- och säkerhetspolitiskt ansvariga ledamöter från både under- och överhuset i Diet (som är namnet på deras riksdag). Av de årliga försvarsutgifterna på 390-410 miljarder svenska kronor går cirka 60 miljarder om året till materiel. Och den parlamentariska sekreteraren vid Försvarsdepartementet Hideo Jinpu berättade att han som barn byggt modellflygplan som föreställt Viggen och att han bara för några månader sedan fått drömmen uppfylld av flyga Jas Gripen.

Indiska intryck

India gate – formad som en triumfbåge i marmor är ena änden av en lång processionsgata. Åt andra hållet kan i det dallrande solljuset ses utrikes- och försvarsministeriet samt presidentpalatset på ett krön. Området omgärdas av en vacker öppen park som snabbt för tankarna till USAs huvudstad Washington DC. Det är inte de enda byggnadsmärken eller fotspår det forna brittiska imperiet lämnat efter sig i New Delhi. Denna 15 miljoner stad (kan rent av vara många fler som bor och verkar i denna en av världens megastäder) har genom århundradena likt andra delar av Indien präglats av många influenser och kulturer. Från hotellfönstret gick det att blicka ut över Humayuns mausoleum som är en del av den muslimska Mogultiden från 1500-talet. En fantastisk skapelse som förebådade det Taj Mahal som är ett av landets mest kända byggnadsverk.

 

Indierna är på många sätt stolta över sin demokrati. Med 1200 miljoner människor världens största. Sedan självständigheten 1947 har landet haft starka parlamentariska traditioner - och det på en kontinent som fortfarande har en provkarta på odemokratiska, förtryckande och i vissa fall rent avskyvärda system. Militären har alltid varit under civil kontroll. Det finns oberoende domstolar och rättsliga processer, även om saker och ting ibland kan ta lång tid. Mediefriheten är påtaglig med många tidningar och TV-kanaler. Och utöver rapporteringen kring olika skådespelares liv finns ett fränt och otvunget granskande av maktens många män och påtagligt färre kvinnor.

 

Just nu rasar en ”kol-skandal” där det riktas allvarliga anklagelser om att statliga gruvrättigheter sålts alldeles för billigt. Till det kan adderas ett parlament vilket de senaste åren fått skjuta upp förhandlingarna ett antal gånger därför att ledamöterna inte visar varandra tillräcklig respekt samt formalia används för att stoppa och bråka. Den indiska nationen gungade till i upprördhet för någon kväll sedan då förhandlingarna i överhuset avbrutits sedan två ledamöter kommit samman i vad som beskrevs som ett slagsmål.

 

Sverige har ett mycket gott rykte i Indien. Det handlar om allt från vårt internationella engagemang, tidigare hjälparbete över till Nobels litteraturpris som 1913 mottogs av Tagore. Alla har några vänliga ord att säga om vårt land. Och även om många svenskar fortfarande har starka bilder av fattigdom har åtskilligt gjorts för att öka levnadsstandarden. När jag själv var barn poängterades det att man skulle äta upp all mat och vara tacksam för ”tänk på barnen i Calcutta”. Många lever fortfarande under svåra förhållanden. Kanske bortåt 500 miljoner har mindre än en dollar per dag att röra sig med. Men det finns en växande medelklass. Ambitionerna är att göra mer i Indien och öka kunskapsöverförandet. Tillväxttakten behöver vara 7-8 procent om året för att klara de växande välfärdsambitionerna. Fortfarande bor cirka 70 procent av befolkningen på landsbygden.

 

Det har blivit många samtal kring försvars- och säkerhetspolitik. Indien är i dag exempelvis världens största köpare av försvarsmateriel. Endast 30 procent produceras i det egna landet och 70 procent kommer utifrån. Ryssland är den absolut största säljaren med cirka 50 procent. Ambitionen i New Delhi är dock att till 2020 fullständigt vända proportionerna så att mindre köps utifrån och mer egentillverkas. Ingen seriös bedömare tror att detta kommer att bli verkligheten så snabbt. En försvårande faktor är byråkratiseringen. Försvarsdepartementet kontrollerar drygt 40 egna produktionsanläggningar och till det ett antal hel- eller delägda statliga bolag. Det finns en ambition att söka samarbete med andra länder och bolag. Några av de större svenska aktörerna finns också på plats. I ett folkrikt land handlar det om stora pengar (motsvarande 30 dollar om året per person läggs på försvaret att jämföras med 60 för Kina eller knappt 700 dollar för Sverige). Nu planeras bland annat utveckling av ett eget stridsflygplan och möjligheterna av tre hangarfartygsgrupper (vilka tillsammans kan komma att handla om 100 olika fartyg).

 

Säkerhetspolitiskt befinner sig Indien onekligen i ett händelserikt område. I västra Asien finns de oljeproducerande länderna. Till dessa finns en stark historisk och kulturell koppling men också ett beroende av energileveranser samt cirka 5-6 miljoner indier som arbetar där och skickar hem motsvarande 35 miljarder dollar om året. Pakistan är rivalen. Just nu pågår samtal på högsta nivå om utökad handel och viseringslättnader. Samtidigt finns i Indien en stor irritation över att terrorgrupper, sannolikt med regeringens goda minne, opererat i grannlandet med attacker både i Mumbai som riktade mot parlamentet i New Delhi. Och i den Sydkinesiska sjön och Östra Asien finns ett Kina som alltmer växer sig starkare efter att ha bidat sin tid. Landet framför rent absurda krav på kontroll över vattenvägar och havsbottnar genom påståenden om att öar och i vissa fall klippor historiskt varit en del av Kina. Det här är en krutdurk som kan smälla, både genom kampen om olja och gas som kontrollen över vatten- och handelsvägar. Kina är också det landet som leder den rätt massiva upprustning som nu sker i Asien och Stilla havsområdet med konsekvens att bland annat USA lägger ned i Europa och satsar här.

 

Det är i dessa oroliga vatten Indien ska navigera. På sitt sätt förklarligt att det finns önskemål om samarbete med andra, såsom Sverige.

Från försvarspolitikens "säljorganisation"

Jag tycker att den pågående försvarsdebatten har sina uppförs- som nedförsbackar. Den som pläderar för sans och balans riskerar att beskrivas som en del av regeringens hejarklack och säljorganisation. Stor sak i det ifall det handlar om att medverka i formandet av en ny bättre organisation. De flesta seriösa bedömare är helt överens om att Sverige under lång tid levde på en myt om den egna förmågan. Från både politiskt- som försvarshåll fanns en genuin önskan om att forma något modernt och flexibelt. Det är den nyorientering vi sedan något år tillbaka befinner oss mitt uppe i. Bortåt 2017-19 ska den nya organisationen finnas på plats. Den som tar del av Försvarsmaktens årsredovisning eller de dragningar som görs finner inget annat presenterat material än att arbetet stadigt fortlöper framåt. Självfallet kommer det under vägen att finnas problem och svårigheter. Så är det med alla reformer.

 

Parlamentariskt reser socialdemokraterna en del invändningar. Somliga av dem fullt rimliga. Men det finns inga som helst konturer av ett seriöst alternativ till den försvarspolitik som förs idag. Det är i närtid S också lämnat den tidigare uppfattningen från det rödgröna valmanifestet från 2010 om neddragningar på två miljarder. Kvar i den mer kritiska hållningen är dock V och MP – mig veterligen de samarbetspartners socialdemokraterna trots allt önskar luta sig emot ifall det skulle bli regeringsskifte…

 

Så om kritik och invändningar riktas mot Alliansen är det fortfarande tunt med förslag och idéer i den parlamentariska miljön som kan beskrivas som bättre eller mer trovärdiga. Det är en god anledning att kyla av känslorna en smula. I själva verket är nog avståndet inte så förskräckligt långt mellan kritiker som mer regelbundet dyker upp i Svenska Dagbladet respektive Dagens Nyheter och vi i ”säljorganisationen”. Det finns all anledning att seriöst och brett analysera både den faktiska som kommande förmågan, liksom det som händer i vårt närområde. Självfallet måste särskilt intresse visas utvecklingen i Ryssland - ett land jag själv på många sätt kritiskt berört i ett antal inlägg och texter. Men det gäller också att sätta saker och ting i ett större sammanhang. Otvivelaktigt sker en modernisering av den ryska försvarsmakten, men följs den av en förändrad och försämrad attityd mot länder som Sverige? Alla är överens om att den globala upprustningen just nu har sin tyngdpunkt i Asien och Stillahavsområdet med Folkrepubliken Kina som den drivande kraften. Hur mycket måste Ryssland låsa upp österut? Allt detta är också dimensioner som bör lyftas fram i ett seriöst samtal. Ingen kan på allvar hävda sig ha svaren - just därför inleds snart försvarsberedningens arbete.

 

För någon dag sedan hade jag på Brännpunkt en artikel som tog sin utgångspunkt i regeringens och Allianspartiernas besked om att det nu blir köp av en uppgraderad version av Jas Gripen:

 

”En viktigt pusselbit i ett starkt svenskt försvar är våra flygstridskrafter. Ett modernt flygsystem ger Sverige möjligheten att snabbt vara på plats i och utanför vårt territorium. Vi är en till yta stor och central Östersjönation. Flyg och luftvärn är vitala delar av vårt försvar. Det är därför alliansregeringen nu föreslår riksdagen att följa Försvarsmaktens behov om att uppgradera till nästa generations Jas Gripen. Det handlar om att även i framtiden kunna upprätthålla en god förmåga enligt de behov Försvarsmakten anfört. Detta är helt i enligt med de analyser som gjordes i samband med det senaste stora försvarsbeslutet 2009.

 

Det handlar om en lång process som förtjänar respekt. För tre år sedan fattade riksdagen beslut om försvarets inriktning, vilket inkluderade behovet av kvalificerad stridsflygförmåga. Försvarsmakten har förordat en uppgradering av Gripen givet att det finns en partner att dela kostnader med i ett livscykelperspektiv. Nu har Sverige ett utmärkt tillfälle när Schweiz fattat beslut om att bli en strategisk allierad med Sverige för en ny generation Gripen. Till det kommer även intresse från ett antal andra länder på flera kontinenter som nu för samtal med Saab. Den rådande ekonomiska och finansiella oron gör att det tas fasta på den samlade kostnadsbilden inklusive exempelvis underhåll.

 

Finansieringen av nästa generation Jas Gripen görs dels med redan avsatta medel i den materielplan som räknat med ett svenskt flygvapen långt bortom 2025, och dels ger regeringen i budgetpropositionen ett långsiktigt tillskott till Försvarsmakten. Att Schweiz nu har beslutat om köp av den nya versionen gör att det går att pressa priset ytterligare. Det har spekulerats i att kostnaderna för att anskaffa nästa generations Jas Gripen skulle försvåra finansieringen av andra försvarsgrenar. Så blir det inte. Med regeringens förslag till upplägg går det att undvika att det sker på bekostnad av övriga delar av försvaret. Därmed skapar vi förutsättningar för att fortsatt ha ett försvar i balans.”

 

Här finns hela mitt inlägg på Brännpunkt:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nya-jas-plan-gar-inte-ut-over-ovriga-forsvaret_7464092.svd

Gripen: Ikea-plan eller imponerande plattform?

Ibland saknar den svenska debatten perspektiv. Så är det exempelvis med Jas Gripen. I andra sammanhang finns en glädje och stolthet över svenska exportframgångar. Här handlar det mer om misstänksamhet.

Sanningen är ju den att många fler länder än Sverige visar intresse för Jas Gripen. I takt med att åtskilliga ser över sin offentliga ekonomi blir en kostnadseffektiv lösning än mer lockande. En stor fördel för Gripen är just vad den samlade utgiften blir inklusive exempelvis bränsle och service. Fördelar som Schweiz framhållit då det landet nu går vidare med sin planerade affär.

Vid den stora flygmässan i Farnborough utanför London i juli märktes att de blåser nya vindar till förmån för 75-års firande Saab. Det går nog att tala om ett nyväckt intresse för Gripen. Allra helst som alla tester med den nya radarsökande jaktroboten Meteor som utvecklas mellan sex europeiska länder visat sig mycket framgångsrika.

Om detta skriver jag i Svensk Tidskrift:

”Tidigare talades nästan föraktfullt om att ’handla från hyllan’ när det gäller försvarsmateriel. Nu allt mer lockande. Vilka redan befintliga projekt och program går det att ansluta sig till som ett alternativ till egen utveckling av försvarsmateriel?/…/

Tidigare år har Farnborough ofta använts på samma sätt som Folk och Försvars årliga konferens i Sälen som en förevändning för industrin att med vädjanden och hot förmå Sverige att ge klartecken till en modifiering av Jas Gripen. Nu finns ett helt annat självförtroende som inte minst beskedet från Schweiz skapat. Med en affär har ju också Sverige förbundit sig att köpa även av den senaste versionen. Men det är många fler som knackar på dörren. Tjeckien är mycket nöjda med sina befintliga Jas Gripen. Det förhandlas nu om fler. Blir det affär är Slovakien en annan mycket sannolik kund.

Jas Gripen kan också bidra till stabilitet och ordning på Balkan. I många länder står olika MIG-plan och rostar i hangarerna. Även om det på papperet finns flygvapen finns det anledning att förhålla sig starkt tvivlande till den faktiska förmågan. I grunden kan det vara en källa till oro ifall länderna inte kan kontrollera och försvara sina territorier. Med Jas-landet Ungern som introduktör har kontakter upprättats med den blivande EU-medlemmen Kroatien. I bakgrunden finns Bulgarien och Rumänien. Även på andra kontinenter rör det på sig. Thailand kan vilja ha fler Jas Gripen. Efter att planet varit uträknat i Indien talas det plötsligt åter om det. Där beräknas behovet av nya stridsflygplan värderas till motsvarande 220 miljarder kronor! Även Sydamerika med Peru och Ecuador har identifierats som möjliga att föra samtal med.

Och parlamentet i Holland fattade för en tid sedan beslut om att avbryta affären med köp av F-35. Det visar att skenande kostnader kan få konsekvenser – och plötsligt dyker ännu ett land upp som kan vara intresserat av ett plan till ett vettigare pris. Danmark med sin nya rödgröna regering har markerat ett ökat intresse av nordiskt samarbete vilket av Saab tolkas som en möjlighet att också tala flygplansaffärer. Inom ramen för en nordisk dimension kan också mer göras. Nyligen inleddes ett samarbete i Öresundsområdet kring den civila flygövervakningen. Varför ha ett torn i Danmark som ser in över Sverige och omvänt istället för att samordna kompetensen? Den skulle egentligen kunna följas av något liknande på det militära området.

I Sverige existerar onekligen en tudelad inställning till Jas Gripen. På näthinnan finns bilder av ett kraschande plan och i öronen ljudet ringande av populisternas tal om ’världens dyraste jordfräs’. Det finns en misstänksamhet om kostnader. Å andra sidan talas nästan föraktfullt om att Schweiz nu är på väg att skaffa sig något som är alldeles för billigt – ett Ikea-plan. De båda påståendena är onekligen motsägelsefulla!

Nya beställningar och ett ökat internationellt intresse är bra för svensk exportindustri. Det handlar om att sälja kunnande men också säkerhet. För många länder är det viktigt att inte endast bli en kund bland andra utan att det också handlar om ett partnerskap, viljan att utveckla något tillsammans. Att Saab i dagarna fattat beslut om att i Sydafrika inrätta ett avancerat utbildningscentrum för erfarna stridspiloter som använder sig av Jas är ett sätt att stärka känslan av en ’Gripen-familj’. Just nu pekar allt på att det kan vara en växande skara!”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här:

http://www.svensktidskrift.se/?p=45719

Finland och försvaret

I och med att Svenska folkpartiet bytt ordförande har också Stefan Wallin avgått som försvarsminister och ersatts av Carl Haglund. Den tidigare europaparlamentarikern valde att vid sin första pressträff som nyutnämnd regeringsmedlem betona den nordliga dimensionen. Förvånansvärt få har uppmärksammat detta i Sverige. Jag tycker att det finns all anledning att markera att vi borde ställa oss väldigt positiv till de tankegångar som kan höras i Helsingfors. För några veckor sedan kunde också Nordens statsminister samlade till ett gemensamt möte i Nordnorge berätta om ambitionen att organisera gemensam luftövervakning av Island. Sverige och Finland står utanför Nato, de andra är med. Vissa folkrättsliga aspekter finns självfallet att beakta. Men förmågan att nu genomföra det regeringscheferna talat om blir något av ett test på om ett fördjupat nordiskt samarbete inom försvarsområdet är på riktigt eller bättre lämpar sig för vackra formuleringar att fyra av vid de fina middagstalen.

Norge och har tidigare visat vilja att samverka med Sverige inom ett par olika försvarsområden. Från Danmark kan höras helt nya signaler från den rödgröna regeringen om att det nordiska prioriteras. Det har rent av resulterat i att Saab börjat sondera terrängen ifall intresse finns för Jas Gripen som nästa generations plan efter 2020. Och Finland markerar nu genom Carl Haglund.

På Svenska Dagbladets Brännpunkt har jag en text om den nye finske försvarsministern och de förhoppningar som kan knytas till honom. Jag tror att Sverige och Finland de kommande åren kan ha stor nytta av varandra inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Båda länderna har att genomföra mer omfattande försvarsberedningar. Och då kan informationer och analyser behöva utväxlas, inte minst om läget i Ryssland. När jag lade ut en länk till min artikel via Facebook var en av de första att gilla denna Finlands gröne miljöminister Ville Niinistö. Det indikerar väl att fler än jag finner detta spännande…

På Brännpunkt noterar jag bland annat: ”Det finns anledning för oss i Sverige att hålla ögonen på Carl Haglund som ny finsk försvarsminister. Hans markeringar är viktiga för Finland och därmed för oss!

Vid den första presskonferensen slog han fast ett starkt intresse för ett djupare försvarssamarbete med de nordiska länderna. Inte minst sa han sig se fram emot att ta över ordförandeskapet i Nordefco (Nordic Defence Cooperation) som handlar om samverkan kring försvarsmateriel. En alldeles korrekt slutsats är att med krympande ekonomi blir det ännu viktigare att samordna och nå stordriftsfördelar. Även om en del positivt redan skett kan mer göras. En ambitionsökning från finsk sida är välkommen, inte minst med tanke på sparplaner på bortåt åtta miljarder kronor som drabbat det egna försvaret!

Sverige har med Norge utvecklat det gemensamma artillerisystemet Archer vilket beräknas ha minskat kostnaderna med ett par hundra miljoner. Och nyligen beslutade stortinget i Oslo om renovering av befintliga och köp av nya stridsfordon till ett värde av sju miljarder svenska kronor som kom BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik till del. Det visar på fördelarna av samarbete och samverkan!/…/

Bland de främsta uppgifterna i närtid pekar Finlands försvarsminister ut beredningen av den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen. Han hoppas att alla partier kommer att delta i det arbetet. Även i Sverige kommer en försvarsberedning att tillsättas. Onekligen skulle det finnas ett värde i att båda länderna - när det nu ska göras en gedigen analys - tar hjälp av varandra. Många av utmaningarna är nämligen delade som två alliansfria länder i Norra Europa, med Östersjön som det centrala närområdet, och i Rysslands närhet. Våra gemensamma försvar ska rimligtvis kunna komplettera varandra och analysen av både händelseutvecklingen i Ryssland som exempelvis de tre baltiska republikernas förmåga är av central betydelse.

Den nordiska utgångspunkten har framtiden för sig!”

Hela artikeln på SvD Brännpunkt finns här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-har-mycket-att-vinna-pa-samarbete-med-finland_7335880.svd

ÖB talar - sedan darrar det till

Inte utan vissa mediala talanger är landets Överbefälhavare. Med TV-intervju och allvarsbudskap lyckades han skickligt sätta agendan för inledningen på Almedalsveckan. Och redaktioner som sänt reportrar och annan personal till Gotland för dyra pengar måste ha något att rapportera om hem. Antydan om att marinen eller flygvapnet långsiktigt av besparingsskäl kan tvingas skrotas är onekligen tillräckligt kittlande. Och försvarsminister Karin Enström har fått förklara och lägga ut texten. Jag lyssnade via webben då Niklas Svensson från Expressen intervjuade henne direkt från Visby. Den balanserade och resonerande ton hon väljer retar naturligtvis en del och tas som intäkt för osäkerhet eller bristande förmåga att stå upp mot finansminister Anders Borg. Jag tycker hon agerar helt rätt och riktigt.

Alla som sysslat med budgetfrågor i exempelvis en kommun vet att förvaltningar återkommande levererar beskrivning av vad som är det värsta som kan ske. Blir det inte mer pengar, eller slantar i den utsträckning som krävs, sägs bibliotek och fritidsgårdar behöva stängas. Hela vårdavdelningar måste avvecklas. Under beredningstiden upptäcks att läget inte var fullt så allvarligt. Det går att moderera och hantera.

Därför är det fascinerande att personer som i andra sammanhang säger sig vara skattebetalarnas bästa bundsförvanter som är villiga att syna alla offentliga utgifter plötsligt darrar till så fort en ledande militär uttalar sig. Som försvarspolitiker har jag självfallet den största respekten för sakkunskapen. Men alla politiska beslut måste avvägas och det ska göras en prioritering. Därmed inte sagt att det kan ligga relevans och substans bakom framförda önskemål.

Det är inte heller första gången ÖB går ut med den här varningen. På liknande sätt var det när Folk och Försvar samlades till den årliga konferensen i Sälen januari 2011. Men även då talades det om sådant som ligger bortom 2015. Fram till dess har Försvarsmakten i sina underlag och redovisningar till riksdag och regering talat om en budget i balans. Det finns säkert både dem i media och oppositionen som vill få detta till en konflikt som gäller just nu. Så är det inte! Trist att även mer garvade folkvalda faller i den fällan.

Min uppfattning är att de "svarta hålen" är både mindre och inte fullt lika mörka som för några år sedan då det talades om felräkning på 1,5 miljard. Visst finns det anledning att reflektera kring ÖBs inlägg - väl värt att tänka på är att det inte är helt ovanligt att den offentliga verksamhetens företrädare kräver mer resurser via media oberoende om det gäller exempelvis sjukvård, äldreomsorg, missbruksvård eller försvaret. Det är knappast konstruktivt för någon att sedan samtala via pressmeddelanden. Jag har full respekt för dem som anser att Sveriges försvar behöver mer pengar, men det är hyggligt om de också anvisar varifrån. Antar att det är få departementschefer som frivilligt vill lämna en del av sina medel till Karin Enström. Det är alltid enklare att säga ja än nej. Men då är det också viktigt att antyda om hur det hela ska finansieras. Just nu har vi värnat oförändrad budget med sedvanlig uppräkning. Bara det i sig skiljer oss åt från ett antal länder. Se på Finland som nu har att hantera neddragningar på ungefär motsvarande åtta miljarder kronor.

Som försvarsintresserad drar jag mig till minnes vad debatten handlade om runt 1998 till 2004 - förbandsnedläggningar och underskott. Sedan 2006 har varken det ena eller andra precis dominerat försvaret. Ifråga om försvarsmateriel finns en puckel av beställningar och önskemål som skjutits på framtiden – ett inte oväsentligt arv från tidigare S-regeringar.

Sammanfattningsvis: ÖBs inlägg är intressant. Det ska inte avvisas. Men det måste vägas samman mot alla andra önskemål som kan finnas på statliga satsningar, från infrastruktur över till hälso- och sjukvård till skola. Låt försvarsberedningen inleda sitt arbete där både en långsiktig analys kan göras och avvägningar hanteras utan att ledamöterna behöver tala till varandra via debattartiklar och pressmeddelanden. Under 2014 är det dags för ett nytt långsiktigt försvarsbeslut. Och den som föreslår mer pengar till nya offentliga utgifter, inklusive det svenska försvaret, och anger trovärdig finansiering tycker jag förtjänar att lyssnas på - hittills rätt skralt av den varan. Det gäller att inte darra till. Försvaret är långt viktigare än 30 sekunders TV-tid.

Skriver om logistik

Sju av riksdagens åtta partier har genom en uppgörelse ställt sig bakom tankarna på hur försvarets logistikverksamhet kan reformers för att på så sätt frigöra pengar till den viktiga förbandsverksamheten. Endast Sverigedemokraterna väljer att gå egna vägar. Återkommande hamnar SD helt vid sidan av. Tillsammans med vänsterpartiet argumenterades exempelvis för någon dag sedan emot att Sverige skulle axla ansvar för en ny nordisk stridsgrupp under 2015 att kunna användas av EU.

Logistikverksamheten beräknas leda till besparingar på 760 miljoner kronor om året med start 1 januari 2015. Genom att säga nej sägs därmed också ja till fortsatt brist på ansvarstagande. Igen!

För egen del tycker jag det är bra att breda överenskommelser eftersträvas inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Det skapar möjligheter för den politiken att hålla över tid trots eventuella förändringar partierna emellan genom val. Dessutom är det en tydlig signal till soldater, sjömän och officerare som tillsammans utgör Sveriges försvar.

På Newsmill har försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M) och jag beskrivit en del av de förändringar som nu görs:

”Regering och riksdag har sett ett behov av att förändra försvarets underhållstjänst och stödverksamhet ända sen år 2000. De tre underhållsregementena lades ner till förmån för en underhålls- och stödverksamhet under Försvarsmakten 2002. Sedan dess har vissa verksamheter, som rese- och löneadministration, restauranger, lokalvård och transporttjänster och fartygsunderhållet på Muskövarvet, lagts ut på andra aktörer.

En enig Försvarsberedning identifierade 2008, behov av effektivisering av försvarets stödverksamhet, dvs. logistik, administration och materielförsörjning för att anpassa den till insatsorganisationen och dess operativa behov. Beredningen uppskattade att effektiviseringen skulle medge en överföring av 3-4 miljarder kronor till den operativa verksamheten.

På uppdrag av alliansregeringen har två utredningar analyserat hur effektiviseringar ska kunna genomföras. Den senare, Försvarsstrukturutredningen överlämnade sin rapport i april 2011. Efter att ha tagit del av remissinstansernas synpunkter gav regeringen Försvarsmakten och FMV i uppdrag att själva utforma hur effektiviseringar av materiel- och logistikförsörjningen ska genomföras på ett långsiktigt hållbart sätt/…/

Förslaget berör ca 1 500 personer. Grundförutsättningen är att Försvarsmakten fortsatt har tillgång till rätt logistikcenter för att inom rätt tidsförhållanden uppfylla regeringen och Riksdagens krav på beredskap och insatser. Regeringen kommer bl a noga följa arbetet och i kommande budgetpropositioner återkomma till riksdagen om hur arbete avlöper.

En ny tid, ny insatsorganisation behöver också ny tidsenlig logistik; smal och smart. Nu öppnas upp för fler kreativa framtidslösningar, där fler kan erbjuda sin erfarenhet och expertis för effektivare logistiklösningar. Ny energi och kunskap välkomnas.”

Hela vårt inlägg på Newsmill finns här:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/18/dagens-uppg-relse-med-s-st-rker-f-rsvarspolitiken

Norsk storaffär! Förbjud exporten?

De senaste månaderna har förts en bitvis hetsig debatt om svensk export av försvarsmateriel. Regeringen har också beslutat att tillsätta en parlamentariskt bred utredning för att se om ytterligare regelförändringar kan behövas. I sig inget konstigt eller nytt då bestämmelserna kontinuerligt moderniserats: Det kom en ny utförsellag 1982, slutanvändarintyg 1984, 85 respektive 88 gjordes andra ändringar av regelverket, ett helt nytt regelverk kom på plats 1993 (det som nu är gällande) samt avslutningsvis EUs uppförandekod 2009.

En del röster kan höras för att exporten helt borde förhindras. Ett sådant i grunden orealistiskt synsätt ger MP uttryck för i sitt partiprogram vilket onekligen borde försvåra ett rödgrönt regeringssamarbete. För egen del gläds jag åt att Schweiz, men även andra nationer, visat intresse för JAS Gripen. Och för någon dag sedan ställde sig Stortinget i Oslo bakom en ny storaffär av betydelse för Sverige. Märkligt nog rätt dåligt speglad i media. På Newsmill hade jag en text där jag försökte problematisera detta med export av försvarsmateriel i ljuset av den beställning BAE Systems Hägglunds nu fått:

”En total kostnadsram om 9 345 miljoner norska kronor föreslås. Till det kommer genomförandekostnader på 224 miljoner. För svenskt vidkommande är det hela mycket intressant då 5,8 miljarder (närmare sju miljarder svenska kronor) ska användas för direktanskaffning från BAE Systems Hägglunds.

Det handlar om att uppgradera befintliga 103 stridsfordon. Ambitionen är vidare att förvärva ytterligare drygt 100 nya vagnar med olika förmågor och användningsområden. Den norska försvarsmakten satsar på en förstärkning och vidareutveckling av bataljonerna vid Troms respektive Österdals garnisoner.

Det finns anledning att dra några slutsatser av denna rätt omfattande affär som belysts förhållandevis bristfälligt i svenska media.

För det första hur det nordiska samarbetet stärks inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Med Norge har tidigare utvecklats det gemensamma artillerisystemet Archer som beräknas ha lett till lägre kostnader med bortåt 400 miljoner kronor. Sverige agerade framgångsrikt med Norge och Danmark under Libyenmissionen. Tillsammans med Finland finns vi på plats i Afghanistan. I kommitténs skrivelse till Stortinget nämns det nordiska samarbetet på materielsidan inom ramen för NORDEFCO.

Det är en glädjande utveckling att de nordiska länderna kommer varandra närmare. Det handlar om delade system men också övningar och utbildning. Av den anledningen borde det vara fullt rimligt att statsministrarnas nyligen presenterade förslag om luftövervakning och flygrondering av Island kan genomföras enkelt och otvunget på ett sätt som redan för tre år sedan skissades i den rapport om fördjupat samarbete som togs fram av Norges tidigare utrikesminister Thorvald Stoltenberg. Sverige har dessutom i bred politisk enighet beslutat sig för att ännu en gång ta ansvar för en Nordisk stridsgrupp att ställas till EUs förfogande, den här gången under ena halvåret 2015.

För BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik är det en stor beställning. Det visar för det andra hur viktigt det är med öppenhet och modet att söka kostnadseffektivitet oberoende av land. Nu valde Norge en svensk lösning. Sverige föredrog något år tidigare en finsk lösning då svenskutvecklade Alligator förkastades till förmån för att FMV förvärvade finska Patria. En upphandling som överklagades och kritiserades. En del av de invändningar som restes byggde på att inhemsk industri borde stödjas. Den affären var värd 2,5 miljarder.

Vår förmåga att välja det bästa i förhållande till kostnad och kvalitet oberoende av leverantör leder till förtroende när vi uppmanar andra stater att göra på liknande sätt. Med tanke på den ekonomiska och finansiella oro som råder i Europa är risken stor att ett antal länder använder sina försvarsutgifter som ett slags budgetregulator. En konsekvens kan vara större noggrannhet vid upphandlingar och ambitionen att gå utanför det egna landet vid köp av försvarsmateriel för att på sätt hålla igen på utgifterna/…/

De krafter som ropar på begränsningar och ser exporten av försvarsmateriel som ett problem kan knappast glädja sig åt det norska Stortingets beslut i dag. Men för oss andra är det bra med den här affären. Den har en nordisk dimension, den är helt i linje med svenska försvars- och säkerhetspolitiska intressen och den stärker en bransch som direkt beräknas sysselsätta 30 000 personer och indirekt 100 000."

Artikeln på Newsmill finns här i sin helhet:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/13/ny-vapenexportaff-r-ger-jobb-i-sverige

Löfven och miljarderna

Stefan Löfven har till slut börja ta till orda som socialdemokraternas partiledare. Även om han utstrålar trygghet är svaren inte alltid kristallklara. I radions lördagsintervju blev det problematiskt både kring synen på kärnkraft som hur partiets föreslagna skatte- och avgiftshöjningar på 20 miljarder slår mot näringslivet. Självfallet innebär ökade kostnader också ökade utmaningar. I vissa branscher kan det vara mycket tufft och svårt att skjuta detta vidare.

För några dagar sedan ställde jag också på debattplats frågor till S om hur den dubblerade arbetsgivaravgiften slår mot försvaret som är på väg att nyanställa. Hittills ingen kommentar eller svarsartikel!

”Alliansregeringen förstärker i år Försvarsmaktens förbandsverksamhet med nära en kvarts miljard kronor. Regeringen har även lagt ett särskilt förslag till riksdagen om effektiviseringar i försvarets logistik som ska ge över 700 miljoner till förbandsverksamheten kommande år. Pengar som behövs för att förverkliga den nya insatsorganisationen för att nå ett flexibelt, tillgängligt och användbart försvar.

S föreslår återigen en dubblering av arbetsgivaravgifterna för unga under 26 år. I takt med att Försvarsmakten nu anställer soldater blir myndigheten en av Sveriges största ungdomsarbetsgivare. Förslaget slår hårt mot försvaret vars lönekostnader kan komma att öka med drygt 300 miljoner kronor per år. Det motsvarar kostnaden för 450 heltidssoldater och 2200 tidvis tjänstgörande.

Allianregeringen har tillsammans med ansvarig myndighet skapat ordning i försvarets ekonomi. Medan flera europeiska länder tvingas till nedskärningar kan Sverige i stället stärka försvarsförmågan tack vare stabila statsfinanser.

Med det nya försvaret får vi fler soldater, som är bättre utrustade och övade än idag, och som mycket snabbare kan användas om Sverige hotas. Intresset är stort och de frivilligt sökande har gjort bättre ifrån sig i tester och utvärderingar än de senaste årens värnpliktiga.

Revingehed i Skåne är en av de förbandsorter som gynnas mest av det nya försvaret. Enligt Försvarsmaktens planering ska omkring 400 soldater anställas på heltid och 900 för tidvis tjänstgöring. Men allt detta förutsatt att försvarets finansiering inte urholkas!”

Hela debattartikeln finns exempelvis här: http://hd.se/ledare/2012/05/08/revinge-heds-framtid/

Inför Natos toppmöte i Chicago

20-21 maj är det dags för Natos toppmöte i Chicago. Flera viktiga frågor står på agendan. Och det finns en aktiv ledare för organisationen i form av dansken Anders Fogh Rasmussen. Frågan är om han har medlemsländernas förtroende. Fullt ut?

I en artikel i Svensk Tidskrift redogör jag för några av utmaningarna men också erfarenheterna av ett givande möte på Natos högkvarter i Bryssel:

”För en svensk på besök är samtal med Nato-företrädare så nära men samtidigt så långt borta. Allra helst då en dynamisk generalsekreterare som dansken Anders Fogh Rasmussen tar emot gästerna. På danska tecknas de väsentliga linjerna inför det toppmöte i Chicago 20-21 maj som är en angelägenhet för så många, men inte alla. Med en blinkning noterar han att Sverige kunde ha varit med/…/

Anders Fogh Rasmussen är inte det minsta otydlig när det gäller att framhäva Sveriges insatser. Det handlade om ett avgörande bidrag i Libyen. Det gäller att axla ansvar, vilket inte alla gör. På direkt fråga om han vill peka ut några som inte sköter sig på önskvärt sätt avfyras ett stort leende samtidigt som han avböjer att kommentera just det. Men Europa måste tydligare samla sig bakom kontinentens eget försvar. Inte minst därför att USA i sin grundläggande strategi visar ett växande intresse för händelseutvecklingen i Stilla havet och den direkta upprustning som kan ses där. Libyen avslöjade att EUs länder inte utan rätt tungt bistånd från USA klarar av att hantera utmaningar i sitt eget närområde som Medelhavet. Det har fäst uppmärksamheten på bättre samordning för att klara av exempelvis lufttankning.

En av de stora frågorna vid toppmötet i Chicago blir Afghanistan. Budskapet har genomgående varit att trupp tas tillbaka när det finns afghanska säkerhetsstyrkor att lämna över till. Nu anses den tiden vara inne. Fram till 2014 kommer hemtagandet att ske med 2013 som det stora förändringsåret. Och när situationen beskrivs görs den i rätt hoppfulla ordalag. Frågan är dock hur mycket som är dikterat av inrikespolitiska skäl i ett antal av de länder som deltar i uppdraget och hur mycket som är frammanade förhoppningar för att döva samveten om att det inte riktigt blev som man tänkt sig?/…/

’Smart defence’ kommer att vara ett mantra som upprepas i Chicago. Det är Natos variant av det EU redan arbetar med inom ramen för ’pooling och sharing’ – det vill säga att kapaciteter och förmågor identifieras som sedan länderna kan dela med varandra. En god tanke i teorin som det sedan gäller att få att fungera i praktiken. Men det finns bra exempel: De väldiga transportplanen Boeing C17 stationerade i Ungern som Sverige är en av de större andelsägarna i.

Ett svårt ekonomiskt läge med rätt kraftiga budgetbegränsningar kommer att tvinga fram nya lösningar även om det från Nato-håll i Bryssel starkt understryks att ’Smart defence’ inte får ses som ett annat namn för besparing. Områden som kan vara av intresse, särskilt från europeiskt håll, är förmågan till precisionsbombningar, informationsinhämtning, utvecklingsarbete kring förarlösa farkoster och just lufttankning/…/

Anders Fogh Rasmussen skyndar vidare. Får han råda ensam skulle ett prioriterat partnerland som Sverige ges goda möjligheter till insyn i samband med toppmötet i Chicago. I fartvinden på väg ut förklarar dock en person i hans närhet att generalsekreteraren anses vara mycket dynamisk och villig att fatta egna beslut. De stora medlemsländerna måste ibland påminna honom om vem som ytterst bestämmer. Mötet 20-21 maj kan bli ett sådant tillfälle!”

Här finns artikeln i Svensk Tidskrift i sin helhet: http://www.svensktidskrift.se/?p=43652

Text om Tolgfors

Sten Tolgfors har avgått. Därmed slutar en vän och kollega som försvarsminister. På Facebook konstaterade jag att det säkert kommer elaka kommentarer riktade mot honom. Därför är det viktigt att komma ihåg att det alltid finns en människa av kött och blod bakom varje förtroendevald oberoende av parti! Något av en styrkeuppvisning har det varit att över 160 vänner gillade den kommentaren. Det visar på förståelse och respekt. Till det kommer också runt 40 olika inlägg på mina rader. Alla absolut inte snälla och förstående mot Sten Tolgfors. Särskilt värdesätter jag dock Sven-Otto Littorin som skrivit mycket medkännande och som själv har erfarenheter av hur det kan vara att komma till den punkt då det får räcka och avgång ur regeringen känns som det enda rätta. Precis som Littorin gjort viktiga saker både för moderaterna som landets Alliansregering i egenskap av arbetsmarknadsminister har Tolgfors gjort det. Och då gäller det att komma ihåg och påminna om det. Det gör jag gärna!

Alldeles oavsett den senaste tidens turer kring FOI och Saudiarabien finns det anledning att lyfta fram den reformagenda Sten Tolgfors haft som försvarsminister. Just av det skälet bör man också tro honom då han hävdar att uppdragets slutförande är en av huvudanledningarna till avgången. Han har gjort mycket och i och med att soldatpropositionen om tillfälligt tjänstgörande nu är på väg att behandlas av riksdagen är en av de sista pusselbitarna på plats när det gäller den nya organisationen.

I en debattartikel listar jag några av de synliga och mycket positiva spår Sten Tolgfors lämnar som försvarsminister:

”Han har på ett gediget sätt medverkat till en nödvändig reformering och renovering. För några år sedan präglades debatten mycket av budgetunderskott och förbandsnedläggningar. Så är verkligen inte fallet idag!

Överbefälhavaren har nyligen presenterat både Årsredovisning för 2011 som Försvarsmaktens budgetunderlag. Rutinerna har stramats upp och numera redovisas till och med överskott. Drygt 500 miljoner kronor kan föras över från 2011 till kommande år. Pengar som medverkar till ett välbehövligt manöverutrymme.

Parallellt med detta har uppbyggnaden av den nya insatsorganisationen fortsatt. Fullt införd, tränad och klar ska den vara runt 2019/…/

Det finns inom Försvarsmakten en stor stolthet över vad som görs och hur utmaningarna hanteras. Sverige får väldigt mycket internationell erkänsla för de insatser som utförs av svenska män och kvinnor utomlands.

Trots en del förbehåll är Försvarsmaktens bild att budgeten kommer att hållas hela perioden fram till 2015. Det är i kontrast till hur det tidigare varit och låtit. Dessutom slipper det svenska försvaret de stora neddragningar som nu planeras i många länder i vårt närområde. I Finland pågår en svår debatt om konsekvenserna av de nedskärningar på motsvarande åtta miljarder kronor som nu planeras. Det är inte den svenska verkligheten! Sedan 2006 och Alliansregeringen tillträdde har det varit mycket lugnt på det området.

Materieplanen löper mellan 2013 och 2022. Det handlar om köp för 9-10 miljarder om året. Därför är det viktig med både statsfinansiell stabilitet och ordnade processer. Sverige har nytta av kostnadseffektiv försörjning för Försvarsmakten i egenskap av beställare men också vårt land som starkt exportberoende. Det handlar om att utveckla tillsammans. Glädjande är därför signalerna från exempelvis Schweiz om intresse för Jas Gripen. Även fler länder har planet i åtanke. Och tillsammans med goda grannar som Norge utvecklas nya lösningar där den gemensamma artilleripjäsen Archer beräknas ha inneburit 400 miljoner kronor i lägre kostnader.

Det finns en målmedvetenhet i att forma en ny insatsorganisation, framtidstro då kraftiga budgetneddragningar och förbandsnedläggningar undviks såsom sker på andra håll i Europa och det finns en långsiktig strategi på materielsidan. Sverige sticker av! Sten Tolgfors har medverkat till detta på ett avgörande sätt!”

Hela min debattartikel finns här:
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/article1617431/Tolgfors-har-gjort-stora-insatser.html

Artikeln i Aftonbladet

Jag var knappast den ende som studsade till då språkröret Gustav Fridolin och miljöpartiets försvarspolitiske talesman Peter Rådberg i Aftonbladet trumpetade ut att de gröna motsätter sig en uppgradering av Jas Gripen och att en ny version kostnadsberäknas till 50 miljarder. Hittills finns som bekant inga summor att tillgå. Överbefälhavaren och Försvarsmakten har i sitt nyligen presenterade budgetunderlag sagt att kompletterande uppgifter, bland annat kring den långsiktiga ekonomin, kommer senast 2 maj. MP kommer med ett lika snabbt som tydligt ställningstagande: Partiet är emot. Notabelt är att resonemangen på inget sätt tar sin utgångspunkt i en försvars- eller säkerhetspolitisk analys. Istället konstateras att 50 miljarder kronor motsvarar 10 000 lärare i tio år. Eller snabbtåg för den delen. För egen del tycker jag att det krävs en grundligare analys än så – både för att med trovärdighet kunna säga ja eller nej. Det är ju rätt allvarliga saker och handlar om vårt lands långsiktiga försvarsförmåga.

För någon dag sedan hade jag ett debattsvar i Aftonbladet. Det har dock endast publicerats i papperstidningen (många gånger gäller ju lustigt nog det omvända att ett debattinlägg endast finns på nätet med i bästa fall en puff i tidningen). För den som är intresserad finns här hela min kommentar:

Lördag 3 mars skriver miljöpartisterna Gustav Fridolin och Peter Rådberg om ÖBs önskan om uppgradering av Jas Gripen. Inga summor har angetts men de gröna hugger snabbt till med siffrorna 30 till 50 miljarder. Och sedan räknas det ut att 50 miljarder motsvarar 10 000 lärare under tio år.

Oavsett summa handlar det om mycket pengar. Just därför finns det anledning att ha respekt för både ÖB:s underlag och den politiska analys som nu ska göras.

Samtidigt är det intressant att när ledande miljöpartister tar till orda om Jas Gripen görs ingen säkerhetspolitisk bedömning. Det handlar om utbildning och järnvägar. Viktiga saker! Men det gröna räknetricket om hur många lärare som kan anställas kan ju göras i ännu större skala ifall man räknade in hela försvarsbudgeten på drygt 40 miljarder om året!

En eventuell uppgradering av Jas Gripen tar sikte på åren efter 2020 och avgörs av vilken försvarsförmåga vi själva eftersträvar och hur vi tolkar vår omvärld. Vilka är villkoren som möter oss då och hur ser den säkerhetspolitiska situationen ut? Om detta sägs ingenting av de två gröna.

”Vi politiker måste se helheten och utifrån den prioritera”. Precis! Det gäller snabbtåg och utbildning likväl som försvaret. Då finns skäl att göra en grundlig analys snarare än att reflexmässigt ta ställning. Svensk försvar inför framtiden kräver större seriositet än så!

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Försvarsutskottet

De senaste turerna i försvarsdebatten

Ibland blir något som upprepas tillräckligt många gånger taget för en sanning. Lite slängigt sägs att det är ”något alla känner till”. Så påstås det nu exempelvis om försvaret och personalförsörjningen. Det talas om underfinansiering som om det vore ett faktum. När krav sedan ställs på faktaredovisning blir det tunnare. Någon hänvisar till en nyligen publicerad (i och för sig intressant) rapport från Officersförbundet. Andra till att det kan behövas mer pengar under nästa försvarsperiod från 2015 och framåt. Längst har kanske socialdemokrater gått de senaste dagarna som talat om ”kraschlandning”.

För egen del tycker jag att det är viktigt att landets försvarspolitiker har ett gediget underlag för ställningstaganden och beslut. Just nu finns inget från Försvarsmakten som inger omedelbar oro. Till de cirka 3 200 utbildningsplatserna har funnits ungefär 32 000 sökande. Försvarsmakten uppger att den rekryterar i tänkt takt med sikte på att hela den nya organisationen ska finnas på plats vid utgången av 2014 och vara fullt insatsberedd några år därefter. Till det kommer att Alliansen i budgeten för 2012 anslagit ytterligare 230 miljoner till just förbandsverksamhet och 700 miljoner för 2013.

Ett av de märkliga inslagen i de senaste dagarnas försvarsdebatt är Håkan Juholts kritik mot att statsminister Fredrik Reinfeldt drivit igenom det nya personalförsörjningssystemet med hjälp av SD. Rätt kvickt påmindes S om att sverigdemokraterna inte ens fanns i riksdagen då beslut fattades. Än mer pikant blir det då nu socialdemokraterna meddelar att man accepterar den nya ordningen och inte har för avsikt att ändra. Det är ett bra om än föga oväntat besked. Men då hade det ju varit bättre så tidigt som möjligt med en konstruktiv opposition som verkligen vill vara med och utveckla och säkra personalförsörjningen istället för att bara stå bredvid och klaga och hitta alla fel. För självfallet innebär varje stor reform att det under genomförandetiden kommer att finnas utmaningar och problem att lösa under vägen. Låt oss då göra det tillsammans!

Dessutom finns det anledning att jämföra den svenska debatten med hur det ser ut i andra länder. I Finland talas om stora neddragningar inom försvarsmakten på grund av det ekonomiska läget i landet. Till och med USA talar om besparingar. I Sverige används inte försvaret som något gummiband som kan dras fram och tillbaka av budgetskäl! I dagarna är också nya helikoptrar (Black Hawk) levererade insatsklara med förare, tekniker och utrustning cirka 1,5 år efter riksdagsbeslut. När vår verklighet är att diskutera utveckling är andras vardag avveckling!

På Politikerbloggen tar jag upp socialdemokraternas senaste utspel i försvarsdebatten. Bland annat påminner jag om att Alliansen kommit överens med socialdemokraterna den senaste tiden om flera viktiga saker såsom en nordisk försvarsgrupp, fortsatt närvaro i Afghanistan respektive Kosovo. Själv tycker jag det är bra med breda överenskommelser. Låt oss hedra dessa! På Politikerbloggen drar jag en slutsats: ”Men i så fall är Håkan Juholts förhandlingsinvit särskild bakvänd när han uppenbart helt felaktigt hävdar att en ny försvarspolitik drivs igenom med SD. Det är inte fel att närma sig förhandlingsparter med viss respekt. Det utgår jag ifrån att vi Alliansen gör.

Håkan Juholt är välkommen att berätta vad han är för.”


I Studio Ett, radions P1, tisdag 17 januari deltar jag i en debatt om försvarspolitiken. Det inslaget finns här:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637

Hela mitt inlägg på Politikerbloggen finns här: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2012/01/17/47514/

Samarbete och ansvar

För mig är nordiskt samarbete viktigt och jag tycker det är angeläget att ständigt lyfta fram Östersjöaspekten. Det faktum att de fem länderna tillsammans med de tre baltiska republikerna för några månader sedan undertecknat en överenskommelse om samordning på det diplomatiska området är helt klart steg i rätt riktning. På liknande sätt är det med den Nordiska stridsgrupp som satts upp. Tanken är att EU snabbt ska ha ungefär 2000 soldater att använda för en insats i närområdet. Delar av stridsgruppen som Sverige hade ansvaret för under första halvåret 2011 kom också att användas för den svenska flygspaningen över Libyen. För mig skulle en sådan stridsgrupp kunna ges ännu mer ordnade och långsiktiga former, för det innebär gemensam träning och att vi kommer varandra närmare.

Nu är det dags igen för Sverige att axla ansvar. Det finns förslag om att de andra ska samlas under blågul ledning 2014. Men det finns även kritiker från oppositionen som ifrågasätter detta. Jag hoppas att de ska tänka om. I Kvällsposten har jag skrivit om ansvarstagandet:

”När Finlands socialdemokratiske utrikesminister Erkki Tuomioja beskriver det internationella arbetet tillsammans eller hans svenska borgerliga kollega Carl Bildt redogör för försvarsläget sker det inte bara över lands- utan också partigränserna! Det nordiskt-baltiska betonas. Vi finns tillsammans i Afghanistan för att möjliggöra en ordnad övergång till egna myndigheter som kan säkra befolkningens vardag och ge alla, kvinnor som män, rätten att få utbildning eller sjukvårdshjälp. Flyginsatser med plan från Sverige, Danmark och Norge, utförande olika uppgifter, bidrog till att upprätthålla FNs resolutioner och skydda civilbefolkningen mot Khadaffi-regimens övergrepp i Libyen/…/

För några månader sedan besökte delar av riksdagens försvarsutskott Lettland och Litauen. På plats framfördes önskemål om att få delta i en nordisk stridsgrupp med Sverige som ansvarig nation. Det uppgavs vara ett naturligt steg att ta i samband med att trupp hämtades hem från Afghanistan. I Tallinn, Riga och Vilnius påminns ofta i olika sammanhang om Sveriges särskilda ansvar som Östersjönation. Ta det, lyder uppmaningen. Till skillnad från många andra länder har inga snabba inbromsningar skett eller dramatiska nedskärningar genomförts i den svenska försvarsbudgeten.

När det nordiska samarbetet betonas och Östersjögrannar önskar se Sverige i en tydligare roll är det märkligt att mötas av socialdemokraternas nuvarande inställning att vårt land inte ska vara ramnation för en ny nordisk stridsgrupp. Möjligtvis kan vi ducka och krypa ihop och delta ifall någon annan leder och styr.

Ännu märkligare blir det då utvecklandet av en nordisk stridsgrupp inleddes under den dåvarande S-regeringen. Även i senare sammanhang har både det nordiska som det baltiska samarbetet framhävts som något viktigt. Det finns alltid anledning att fylla orden med innehåll.”

Här finns hela debattartikeln i Kvällsposten: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2629138/ta-sveriges-ansvar-pa-allvar