Sten Tolgfors har avgått. Därmed slutar en vän och kollega som försvarsminister. På Facebook konstaterade jag att det säkert kommer elaka kommentarer riktade mot honom. Därför är det viktigt att komma ihåg att det alltid finns en människa av kött och blod bakom varje förtroendevald oberoende av parti! Något av en styrkeuppvisning har det varit att över 160 vänner gillade den kommentaren. Det visar på förståelse och respekt. Till det kommer också runt 40 olika inlägg på mina rader. Alla absolut inte snälla och förstående mot Sten Tolgfors. Särskilt värdesätter jag dock Sven-Otto Littorin som skrivit mycket medkännande och som själv har erfarenheter av hur det kan vara att komma till den punkt då det får räcka och avgång ur regeringen känns som det enda rätta. Precis som Littorin gjort viktiga saker både för moderaterna som landets Alliansregering i egenskap av arbetsmarknadsminister har Tolgfors gjort det. Och då gäller det att komma ihåg och påminna om det. Det gör jag gärna!
Alldeles oavsett den senaste tidens turer kring FOI och Saudiarabien finns det anledning att lyfta fram den reformagenda Sten Tolgfors haft som försvarsminister. Just av det skälet bör man också tro honom då han hävdar att uppdragets slutförande är en av huvudanledningarna till avgången. Han har gjort mycket och i och med att soldatpropositionen om tillfälligt tjänstgörande nu är på väg att behandlas av riksdagen är en av de sista pusselbitarna på plats när det gäller den nya organisationen.
I en debattartikel listar jag några av de synliga och mycket positiva spår Sten Tolgfors lämnar som försvarsminister:
”Han har på ett gediget sätt medverkat till en nödvändig reformering och renovering. För några år sedan präglades debatten mycket av budgetunderskott och förbandsnedläggningar. Så är verkligen inte fallet idag!
Överbefälhavaren har nyligen presenterat både Årsredovisning för 2011 som Försvarsmaktens budgetunderlag. Rutinerna har stramats upp och numera redovisas till och med överskott. Drygt 500 miljoner kronor kan föras över från 2011 till kommande år. Pengar som medverkar till ett välbehövligt manöverutrymme.
Parallellt med detta har uppbyggnaden av den nya insatsorganisationen fortsatt. Fullt införd, tränad och klar ska den vara runt 2019/…/
Det finns inom Försvarsmakten en stor stolthet över vad som görs och hur utmaningarna hanteras. Sverige får väldigt mycket internationell erkänsla för de insatser som utförs av svenska män och kvinnor utomlands.
Trots en del förbehåll är Försvarsmaktens bild att budgeten kommer att hållas hela perioden fram till 2015. Det är i kontrast till hur det tidigare varit och låtit. Dessutom slipper det svenska försvaret de stora neddragningar som nu planeras i många länder i vårt närområde. I Finland pågår en svår debatt om konsekvenserna av de nedskärningar på motsvarande åtta miljarder kronor som nu planeras. Det är inte den svenska verkligheten! Sedan 2006 och Alliansregeringen tillträdde har det varit mycket lugnt på det området.
Materieplanen löper mellan 2013 och 2022. Det handlar om köp för 9-10 miljarder om året. Därför är det viktig med både statsfinansiell stabilitet och ordnade processer. Sverige har nytta av kostnadseffektiv försörjning för Försvarsmakten i egenskap av beställare men också vårt land som starkt exportberoende. Det handlar om att utveckla tillsammans. Glädjande är därför signalerna från exempelvis Schweiz om intresse för Jas Gripen. Även fler länder har planet i åtanke. Och tillsammans med goda grannar som Norge utvecklas nya lösningar där den gemensamma artilleripjäsen Archer beräknas ha inneburit 400 miljoner kronor i lägre kostnader.
Det finns en målmedvetenhet i att forma en ny insatsorganisation, framtidstro då kraftiga budgetneddragningar och förbandsnedläggningar undviks såsom sker på andra håll i Europa och det finns en långsiktig strategi på materielsidan. Sverige sticker av! Sten Tolgfors har medverkat till detta på ett avgörande sätt!”
Hela min debattartikel finns här:
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/article1617431/Tolgfors-har-gjort-stora-insatser.html
Visar inlägg med etikett Sven-Otto Littorin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sven-Otto Littorin. Visa alla inlägg
fredag 30 mars 2012
torsdag 8 juli 2010
Två farväl
Med mycket känslor tog Sven-Otto Littorin avsked från politiken. För den här gången. Även om oppositionen möjligtvis kan anse att fel politik förts är det få som förnekar att han som arbetsmarknadsminister varit oerhört engagerad och närvarande. Inget statsråd har deltagit i så många interpellationsdebatter. Samtidigt har alla full förståelse för argumentet om att familjen går före allt annat. Vid den sista presskonferensen beskrevs vilka tuffa villkor en medialt eftertraktad person tvingas leva under. Hur barn kontaktas av journalister och bostaden närmast uppfattas som omringad. Om liknande upplevelser och känslor har även andra vittnat, exempelvis Cecilia Stegö som var kulturminister under en dryg vecka i samband med regeringsskiftet 2006.
Som riksdagsledamot har rikliga möjligheter funnits att följa Sven-Otto Littorins gedigna arbete. För egen del sträcker sig ännu tydligare minnen ytterligare några år tillbaka i tiden då han var moderaternas partisekreterare. Med en ny partistyrelse efter valförlusten 2002 och partiledarskifte ett knappt år senare påbörjades ett viktigt förnyelsearbete. Totto, som han flitigt kallas, var en viktig aktör. De första åren handlade det om att täppa till de ekonomiska läckorna och vrida åt kranarna i själva M-organisationen. Och det skulle ske samtidigt som politiken gavs en ny inriktning.
Det paradoxala kan tyckas är att partistyrelsen under dessa rätt tuffa förhållanden trots allt hade en varm och glad stämning. Totto refererade till någon betydligt äldre partiföreträdare som hört rykten om att det till och med kunde skrattas under partistyrelsens möten. Som partisekreterare var han alltid inspirerande och det gick att påverka inriktningen med telefonsamtal eller e-post. Före valet 2006 hade vi haft en gedigen interutbildning inom Ängelholmsmoderaterna och då var det självklart att partisekreteraren kom ned en kväll för att dela ut diplom till dem som genomfört alla kurspass.
Ett helt annat farväl, av definitiv karaktär, är det att konstatera att Ingvar Eriksson hastigt avlidit. Fullmäktiges ordförande i Ängelholm sedan 2002 och dessförinnan riksdagsman i 23 år. Med stolthet såg han alltid tillbaka på tiden i politikens tjänst. Även om han många gånger påminde om glädjen i att bruka jorden och hur det var att för 65 år sedan spela fotboll med andra jämnåriga grabbar från gårdarna runt omkring. För Ingvar Eriksson kan sammanfattas med två stora M: Munka-Ljungby och moderaterna.
I med- som motgångar trodde han på det parti han representerat i så många olika sammanhang. Som ung tog han de första stapplande stegen in i kommunpolitiken i Munka-Ljungby. Och efter vägen blev det en del hårda törnar. Men han kom tillbaka, aldrig bitter eller besviken. Som representant för Kristianstads län i riksdagen hade han två andra mycket kända företrädare att tampas med: Bo Lundgren och Wiggo Komstedt. Just därför kände han säkert ett extra ansvar att komma med goda råd och tips till yngre kolleger. Han hade perspektiv och erfarenheter.
Jag är väldigt glad för att möjlighet fanns att medverka i den traditionella våravslutning M-föreningen i Munka-Ljungby genomförde 10 juni. Ingvar och jag hade kommit överens om att vi tillsammans skulle föra ett politiskt samtal istället för långa anföranden. Dagarna före hade han dock haft så ont i ryggen att han varken kunnat delta i fullmäktiges sammanträde eller nationaldagsfirandet. I mitt tack till honom konstaterade jag att mycket skall till för att stoppa Ingvar Eriksson från att delta i två så viktiga sammankomster som han verkligen värdesätter, men sina moderata vänner skulle han aldrig svika om det så innebar att han måste ta sig upp från sjuksängen med krycka i ena handen. Den applåd som mötte honom från oss andra var den varmaste och ärligaste jag tror att han någonsin fått uppleva i politiska sammanhang. Det blev också hans sista.
Som riksdagsledamot har rikliga möjligheter funnits att följa Sven-Otto Littorins gedigna arbete. För egen del sträcker sig ännu tydligare minnen ytterligare några år tillbaka i tiden då han var moderaternas partisekreterare. Med en ny partistyrelse efter valförlusten 2002 och partiledarskifte ett knappt år senare påbörjades ett viktigt förnyelsearbete. Totto, som han flitigt kallas, var en viktig aktör. De första åren handlade det om att täppa till de ekonomiska läckorna och vrida åt kranarna i själva M-organisationen. Och det skulle ske samtidigt som politiken gavs en ny inriktning.
Det paradoxala kan tyckas är att partistyrelsen under dessa rätt tuffa förhållanden trots allt hade en varm och glad stämning. Totto refererade till någon betydligt äldre partiföreträdare som hört rykten om att det till och med kunde skrattas under partistyrelsens möten. Som partisekreterare var han alltid inspirerande och det gick att påverka inriktningen med telefonsamtal eller e-post. Före valet 2006 hade vi haft en gedigen interutbildning inom Ängelholmsmoderaterna och då var det självklart att partisekreteraren kom ned en kväll för att dela ut diplom till dem som genomfört alla kurspass.
Ett helt annat farväl, av definitiv karaktär, är det att konstatera att Ingvar Eriksson hastigt avlidit. Fullmäktiges ordförande i Ängelholm sedan 2002 och dessförinnan riksdagsman i 23 år. Med stolthet såg han alltid tillbaka på tiden i politikens tjänst. Även om han många gånger påminde om glädjen i att bruka jorden och hur det var att för 65 år sedan spela fotboll med andra jämnåriga grabbar från gårdarna runt omkring. För Ingvar Eriksson kan sammanfattas med två stora M: Munka-Ljungby och moderaterna.
I med- som motgångar trodde han på det parti han representerat i så många olika sammanhang. Som ung tog han de första stapplande stegen in i kommunpolitiken i Munka-Ljungby. Och efter vägen blev det en del hårda törnar. Men han kom tillbaka, aldrig bitter eller besviken. Som representant för Kristianstads län i riksdagen hade han två andra mycket kända företrädare att tampas med: Bo Lundgren och Wiggo Komstedt. Just därför kände han säkert ett extra ansvar att komma med goda råd och tips till yngre kolleger. Han hade perspektiv och erfarenheter.
Jag är väldigt glad för att möjlighet fanns att medverka i den traditionella våravslutning M-föreningen i Munka-Ljungby genomförde 10 juni. Ingvar och jag hade kommit överens om att vi tillsammans skulle föra ett politiskt samtal istället för långa anföranden. Dagarna före hade han dock haft så ont i ryggen att han varken kunnat delta i fullmäktiges sammanträde eller nationaldagsfirandet. I mitt tack till honom konstaterade jag att mycket skall till för att stoppa Ingvar Eriksson från att delta i två så viktiga sammankomster som han verkligen värdesätter, men sina moderata vänner skulle han aldrig svika om det så innebar att han måste ta sig upp från sjuksängen med krycka i ena handen. Den applåd som mötte honom från oss andra var den varmaste och ärligaste jag tror att han någonsin fått uppleva i politiska sammanhang. Det blev också hans sista.
måndag 3 maj 2010
Kritisera Östros i sak, inte som person
Dagens nyhetsrapportering har varit ganska upptagen av den rödgröna oppositionens skuggbudget och kommentarer till denna. Det går naturligtvis att ha en mängd synpunkter på en politik vars bärande fundament är högre skatter och mer i bidrag. På en punkt får man ändå rikta beröm. De tre partierna har lyckats leverera en struktur till gemensam ekonomiskpolitisk plattform som det nu går att räkna på. Kraften i Alliansens samarbete har tvingat fram ett koalitionsbyggande vänstersidan aldrig tidigare förmått sig till. Det är inte längre socialdemokraterna som på nåder bjuder in miljö- och vänsterpartiet att vara med på delar utan nu tvingas S inom bärande områden anpassa sig efter MPs och Vs krav.
Som ledamot av kulturutskottet var det intressant att notera de rätt begränsade skrivningar som förekommer i det rödgröna dokumentet. Vid debatter och i kammaren slår man sig gärna för bröstet men när det gäller skarpa förslag är det mer tunnsått. Det är huvudsakligen gamla arbetsmarknadspolitiska åtgärder som återanvänds. Tidigare gavs arbetslösa akademiker en chans via det så kallade accessprojektet. Det kommer nu tillbaka. Det talas också om lönebidragsanställningar. Därmed ger man åter uttryck för att kulturen inte är en vanlig arbetsmarknad bland många andra. De jobb som uppstår kommer tack vare bidrag och växer inte fram på egna meriter. Arkiv och museer blir platser där universitetsutbildade placeras innan de kan få jobb hos arbetsgivare som anställer dem för det de kan. Kulturen blir en budgetregulator. Fantasilöst!
I något av alla nyhetstelegrammen som flimrat förbi noterade jag att Svenska kyrkan påstods ha uttalat sig välvilligt om budgetförslaget. Naturligtvis har inte landets enskilt största trossamfund tagit ställning till vad S, V och MP kokat ihop däremot har enskilda tjänstemän kommenterat detaljer. Och det kan man naturligtvis göra. Åsikter ingen dock skall räkna med sanktioneras av Kyrkostyrelsen eller något annat organ. Beröm utdelades för att klimatsatsningar skall göras i andra länder utanför dagens biståndsbudget. Det är alltid vanskligt när Svenska kyrkan uppfattas ta ställning i starkt partipolitiserade frågor. Att kommentera den rödgröna oppositionens aktstycke är ju ett tillfälle då man också kunnat välja att ligga lågt. Oklart är ifall exempelvis Baptistsamfundet eller romersk katolska kyrkan skickat ut pressmeddelanden. Svenska kyrkan med sitt starka engagemang för ungdomar hade ju också med rätta kunnat kritisera att arbetsgivaravgiften för dem upp till 26 år nu skall dubbleras. Det gör det svårare för många att komma in på arbetsmarknaden. Eller det hade också gått bra att ha synpunkter på att avskaffat RUT-avdrag kan leda till att människor som nu fått jobb inom hushållssektorn kommer att sparkas.
Ibland kan det dock gå till överdrifter med kritiken. Från Allianshåll hörs klagomål över Tomas Östros och hur tråkig han uppfattas. Samtidigt är det ju S-väljare han skall attrahera och då gör det kanske inget att borgerliga personer retar sig på honom. Sedan tiden vid Uppsala universitet känner jag honom. Jag kan ha synpunkter på Östros politik men som person är han trevlig. Det är för övrigt rätt många politiker där mediebilden inte alltid överensstämmer med verkligheten. Jag tillhör dem som även fortsättningsvis tänker kritisera Östros i sak och inte som person.
En bra kommentar till den rödgröna politiken gav dock arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin via Facebook. Han ”noterar att Östros vill spara en miljard på coacher och lotsar hos arbetsförmedlingen. Det är klart, i ett läge med 1,2 miljoner jobbyten så ska väl af ägna sig åt annat än att förmedla arbete. Skönast är dock förklaringen till att de rödgröna skär ner på lotsarna: ’de har inte fungerat’. Lotsarna införs i introduktionen av utlandsfödda den 1 jan 2011. Men Östros är väl så framsynt att han redan nu vet resultatet...”
Som ledamot av kulturutskottet var det intressant att notera de rätt begränsade skrivningar som förekommer i det rödgröna dokumentet. Vid debatter och i kammaren slår man sig gärna för bröstet men när det gäller skarpa förslag är det mer tunnsått. Det är huvudsakligen gamla arbetsmarknadspolitiska åtgärder som återanvänds. Tidigare gavs arbetslösa akademiker en chans via det så kallade accessprojektet. Det kommer nu tillbaka. Det talas också om lönebidragsanställningar. Därmed ger man åter uttryck för att kulturen inte är en vanlig arbetsmarknad bland många andra. De jobb som uppstår kommer tack vare bidrag och växer inte fram på egna meriter. Arkiv och museer blir platser där universitetsutbildade placeras innan de kan få jobb hos arbetsgivare som anställer dem för det de kan. Kulturen blir en budgetregulator. Fantasilöst!
I något av alla nyhetstelegrammen som flimrat förbi noterade jag att Svenska kyrkan påstods ha uttalat sig välvilligt om budgetförslaget. Naturligtvis har inte landets enskilt största trossamfund tagit ställning till vad S, V och MP kokat ihop däremot har enskilda tjänstemän kommenterat detaljer. Och det kan man naturligtvis göra. Åsikter ingen dock skall räkna med sanktioneras av Kyrkostyrelsen eller något annat organ. Beröm utdelades för att klimatsatsningar skall göras i andra länder utanför dagens biståndsbudget. Det är alltid vanskligt när Svenska kyrkan uppfattas ta ställning i starkt partipolitiserade frågor. Att kommentera den rödgröna oppositionens aktstycke är ju ett tillfälle då man också kunnat välja att ligga lågt. Oklart är ifall exempelvis Baptistsamfundet eller romersk katolska kyrkan skickat ut pressmeddelanden. Svenska kyrkan med sitt starka engagemang för ungdomar hade ju också med rätta kunnat kritisera att arbetsgivaravgiften för dem upp till 26 år nu skall dubbleras. Det gör det svårare för många att komma in på arbetsmarknaden. Eller det hade också gått bra att ha synpunkter på att avskaffat RUT-avdrag kan leda till att människor som nu fått jobb inom hushållssektorn kommer att sparkas.
Ibland kan det dock gå till överdrifter med kritiken. Från Allianshåll hörs klagomål över Tomas Östros och hur tråkig han uppfattas. Samtidigt är det ju S-väljare han skall attrahera och då gör det kanske inget att borgerliga personer retar sig på honom. Sedan tiden vid Uppsala universitet känner jag honom. Jag kan ha synpunkter på Östros politik men som person är han trevlig. Det är för övrigt rätt många politiker där mediebilden inte alltid överensstämmer med verkligheten. Jag tillhör dem som även fortsättningsvis tänker kritisera Östros i sak och inte som person.
En bra kommentar till den rödgröna politiken gav dock arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin via Facebook. Han ”noterar att Östros vill spara en miljard på coacher och lotsar hos arbetsförmedlingen. Det är klart, i ett läge med 1,2 miljoner jobbyten så ska väl af ägna sig åt annat än att förmedla arbete. Skönast är dock förklaringen till att de rödgröna skär ner på lotsarna: ’de har inte fungerat’. Lotsarna införs i introduktionen av utlandsfödda den 1 jan 2011. Men Östros är väl så framsynt att han redan nu vet resultatet...”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
