I Tiden att vara elak

Tidskriften Tiden är ett klassiskt socialdemokratiskt idéorgan. Det startades av partiets nestor Hjalmar Branting 1908. I den öppna anda som nu och då kan prägla det svenska politiska samtalet har jag för mig att till och med någon artikel av mig själv publicerats där. Att lyssna på och läsa meningsmotståndare kan nämligen många gånger vara mer utvecklande än att ta del av alster präglade av den helt övertygades distanslöshet. Med den nu ganska omtalade nidbilden av kungaparet har denna anrika publikation passerat många publicistiska gränsstationer på vägen ut i tankens dyiga träskmarker. Vad värre är, det handlar knappast om ett tillfälligt misstag som chefredaktören antytt i någon intervju utan snarare om en illasinnad medveten handling. Den som vill kan nämligen köpa bilden som affisch för 200 spänn av Tiden.

 

Är det fel att satiriskt eller kritiskt kommentera kungen, drottningen och det konstitutionella statsskick vi har i Sverige? Absolut inte! Det är liksom ett av demokratins fundament att tillåta, rentav uppmuntra, en fri och obunden debatt med media som väljer egna vägar. Lika litet är det förkastligt att exempelvis skriva om S-ledares handel och vandel, om fackföreningsrörelsen som stor sponsor av socialdemokraterna eller ens påminna om hur det laborerades med löntagarfondssocialism endast 30 år bort i tiden.

 

Med stor frihet följer ändå ett personligt ansvar. Med vilken respekt ska vi möta varandra? Och just sagda Tiden tillsammans med andra S-röster i samhället brukar nogsamt påminna om hur den tidigare partiledaren Mona Sahlin behandlades under Toblerone-affären eller för den delen Håkan Juholt.

 

Att då presentera en bild (dessutom krängandes den kommersiellt som affisch) föreställande kungen tillsammans med ett grabbgäng som käkar pizzabitar tagna från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottningen på knä försöker städa bort ett hakkors från golvet kan knappast beskrivas som intelligent eller roligt. Bilden lanseras som satir. Jag tillsammans med många andra har svårt att se den komiska glimten. Däremot ser vi något annat som gör oss rejält oroliga och ledsna: Elakheten!

 

Tiden väljer att publicera en bild enbart för att vara taskig och gemen. Som de yrkesrepublikaner de flesta socialdemokrater är anses kungafamiljen vara legitimt villebråd för förakt. En spottkopp. Det är precis samma reaktion som ligger bakom vänsterfolkets vägran att sjunga kungssången i samband med Riksdagens högtidliga öppnande. De är för fega att utmana den starka folkopinion som är för dagens statsskick. Modet räcker inte längre än till att de står tysta och surmulna när symbolen och den främste företrädaren för landet Sverige hälsas välkommen till vårt parlament. Eller så kan de inte texten och har missat att den finns längst bak i det programhäfte som delas ut…

 

Därmed medverkar intelligenta socialdemokrater och Tiden till ett förgrovat och elakt klimat. För om man får behandla kungen och drottningen hur som helst borde ju toleranströskeln vara ännu högre ifall någon önskar vara taskig mot något så prosaiskt som en partiledare eller fackföreningsfolk!

 

Av och till brukar annars just socialdemokrater vara hyperkänsliga då politiker och deras villkor kritiskt granskas och beskrivs. Men att göra narr av landets främsta symboler är samtidigt inget problem. Ibland är det faktiskt bra att försöka se sig själv med den andras ögon!

 

Till Tidens övergrepp med bilden kan även adderas den rubrik som satts: ”Om detta må vi berätta.” Dels är det en markering att det finns något att säga utöver illvilligt skvaller. Och dels är det en omskrivning av det arbete som inleddes under Göran Perssons tid som statsminister att faktiskt öka kunskaperna och insikterna om nazitidens grymheter: ”Om detta må ni berätta”. Utöver att Tiden väljer att vara elak är detta också en trivialisering och relativisering som i grunden är lika anmärkningsvärd som beklaglig. För egen del kommer det att ta lång tid innan jag åter tar den här tidskriften på allvar. Men det kanske var på tiden?

Juholt snackar

Efter sin avgång som partiledare har Håkan Juholt varit nästan lika tystlåten som efterträdaren Stefan Löfven. Skillnaden är ju bara den att den senare borde svara på en massa frågor kring partiets politik, vilka skatter som ska höjas för att finansiera utgiftslöftena och vilka samarbetspartier som ska hjälpa till att realisera förslagen. Nu har i vart fall Juholt börjat snacka. Barometern-OT lyckades fånga honom på en Wiehe-konsert i hemstaden Oskarshamn. Och plötsligt fick lokalnyheten rikskaraktär.

Håkan Juholt menar att det inte var hans misstag och felaktigheter som låg bakom det egna fallet. Själv tror jag att det nog hade en rätt avgörande betydelse. I en artikel på Newsmill följer jag dock upp ett annat av hans påståenden. Han menar nämligen att det kan ha spelat in att han kom från ett mindre samhälle långt borta från Stockholm. Otvivelaktigt finns det en slitning mellan centrum och periferi som många gånger är bortglömd eller bortretuscherad i svensk politik. Jag tycker att Juholt berör en intressant frågeställning.

Jag tror dessutom att det fanns en annan förklaring bakom hans problem, inte minst internt. Ett slags modernt klassförakt. Medelklassen med sina jobb bakom skrivbord eller inom service- eller tjänstesektorn betraktas fortfarande med misstänksamhet och ibland direkt nedsättande. Så har det inte alltid varit inom socialdemokratin. I takt med radikaliseringen under 1960- och 70-talet växte sig dock detta förhållningssätt sig starkare. Och det kan förklara varför en tyst Stefan Löfven snabbt blir jättepopulär.

Bland annat skriver jag på Newsmill: ”I knappt ett år hade jag Håkan Juholt som ordförande i Försvarsutskottet. I den rollen var han strålande. Kunnig, påläst men också påhittig. Han var noga med att låta kolleger från alla partier komma till tals och inriktad på breda överenskommelser. Dessutom fanns ett varmt klappande hjärta för kultur i alla former. Det var på ett personligt plan inte utan visst lidande hans korta tid som partiledare för socialdemokraterna kunde följas. Det brukar sägas att inget är så gammalt som gårdagens nyheter, och det krävs nästan att man gräver fram några tidningar från de första veckorna i januari för att dra sig till minnes det snabba förloppet av förtroendekris/…/

För den som har ett mer distanserat förhållande till Juholts partiledartid går det nog inte alldeles att frigöra sig från det faktum att ett antal uttalanden och påståenden högst påtagligt medverkade till att undergräva hans position. Trots det kan han ändå ha rätt när det gäller att hans försök att gå egna vägar av en del uppfattades som provocerande. Han var lantisen som vägrade att följa storstadsmedias agenda.

Ju närmare huvudstaden man kommer desto mer avvisas tanken på en motsättning mellan centrum och periferi. Det Sverige som består av mindre orter, landsbygd och samhällen utan höghus speglas inte alltid i debatten. Det finns nog ett antal personer som uppfattar att deras värderingar och förhållningssätt inte alltid tillmäts intresse. Inom politiken talas gärna om kön, ålder eller ifall man är utlandsfödd som intressanta faktorer att ta hänsyn till. Mer sällan funderas kring sammansättningen ur ett mer regionalt eller stad/land perspektiv.

Den förre S-ledaren är en viktig utmaning på spåren då han lyfter fram centrum och periferi som ett nyckelpar. Däremot missar han kanske en ännu större fråga. Klassföraktet. Inte på det traditionella sätt Göran Greider och andra vänsterdebattörer uppfattar det. Utan precis tvärtom. Håkan Juholt har inte blivit sämre behandlad därför att han är född in i socialdemokratin eller ens kan hänvisa till knapra förhållanden i Småland. Däremot har han hela tiden påmint om sin yrkesbakgrund och medlemskapet i Journalistförbundet. Han har suttit på en redaktion. Använt skrivmaskin och senare dator. Tagit foton. Vridit och vänt på bokstäver. Därmed har han utmanat gängse bilder av vad som är produktivt arbete. Det räcker med att Stefan Löfven förklarar att han varit svetsare i Örnsköldsvik för att många, särskilt inom socialdemokratin, ska se honom som en rekorderlig karl. Han behöver inte ens säga något politiskt. Det räcker med att vara. Håkan Juholt fick försvara sin position dagligen och stundligen.

Mot det tjänstemanna- och servicesamhälle där mångdubbelt fler arbetar än på industrigolvet finns ett slags nedsättande attityd. Det tar sig också uttryck i form av negativ syn på exempelvis RUT-avdrag eller sänkt moms på catering och annat som underlättar mångas vardag.

Att komma från en mindre kommun som Oskarshamn och dessutom genom yrkesval tillhöra den breda medelklassen blev Håkan Juholts dubbelfel. Och så felsägningar och misstag på det!”

Hela inlägget på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/04/25/socialdemokratiskt-klassf-rakt-bidrog-till-juholts-fall

De senaste turerna i försvarsdebatten

Ibland blir något som upprepas tillräckligt många gånger taget för en sanning. Lite slängigt sägs att det är ”något alla känner till”. Så påstås det nu exempelvis om försvaret och personalförsörjningen. Det talas om underfinansiering som om det vore ett faktum. När krav sedan ställs på faktaredovisning blir det tunnare. Någon hänvisar till en nyligen publicerad (i och för sig intressant) rapport från Officersförbundet. Andra till att det kan behövas mer pengar under nästa försvarsperiod från 2015 och framåt. Längst har kanske socialdemokrater gått de senaste dagarna som talat om ”kraschlandning”.

För egen del tycker jag att det är viktigt att landets försvarspolitiker har ett gediget underlag för ställningstaganden och beslut. Just nu finns inget från Försvarsmakten som inger omedelbar oro. Till de cirka 3 200 utbildningsplatserna har funnits ungefär 32 000 sökande. Försvarsmakten uppger att den rekryterar i tänkt takt med sikte på att hela den nya organisationen ska finnas på plats vid utgången av 2014 och vara fullt insatsberedd några år därefter. Till det kommer att Alliansen i budgeten för 2012 anslagit ytterligare 230 miljoner till just förbandsverksamhet och 700 miljoner för 2013.

Ett av de märkliga inslagen i de senaste dagarnas försvarsdebatt är Håkan Juholts kritik mot att statsminister Fredrik Reinfeldt drivit igenom det nya personalförsörjningssystemet med hjälp av SD. Rätt kvickt påmindes S om att sverigdemokraterna inte ens fanns i riksdagen då beslut fattades. Än mer pikant blir det då nu socialdemokraterna meddelar att man accepterar den nya ordningen och inte har för avsikt att ändra. Det är ett bra om än föga oväntat besked. Men då hade det ju varit bättre så tidigt som möjligt med en konstruktiv opposition som verkligen vill vara med och utveckla och säkra personalförsörjningen istället för att bara stå bredvid och klaga och hitta alla fel. För självfallet innebär varje stor reform att det under genomförandetiden kommer att finnas utmaningar och problem att lösa under vägen. Låt oss då göra det tillsammans!

Dessutom finns det anledning att jämföra den svenska debatten med hur det ser ut i andra länder. I Finland talas om stora neddragningar inom försvarsmakten på grund av det ekonomiska läget i landet. Till och med USA talar om besparingar. I Sverige används inte försvaret som något gummiband som kan dras fram och tillbaka av budgetskäl! I dagarna är också nya helikoptrar (Black Hawk) levererade insatsklara med förare, tekniker och utrustning cirka 1,5 år efter riksdagsbeslut. När vår verklighet är att diskutera utveckling är andras vardag avveckling!

På Politikerbloggen tar jag upp socialdemokraternas senaste utspel i försvarsdebatten. Bland annat påminner jag om att Alliansen kommit överens med socialdemokraterna den senaste tiden om flera viktiga saker såsom en nordisk försvarsgrupp, fortsatt närvaro i Afghanistan respektive Kosovo. Själv tycker jag det är bra med breda överenskommelser. Låt oss hedra dessa! På Politikerbloggen drar jag en slutsats: ”Men i så fall är Håkan Juholts förhandlingsinvit särskild bakvänd när han uppenbart helt felaktigt hävdar att en ny försvarspolitik drivs igenom med SD. Det är inte fel att närma sig förhandlingsparter med viss respekt. Det utgår jag ifrån att vi Alliansen gör.

Håkan Juholt är välkommen att berätta vad han är för.”


I Studio Ett, radions P1, tisdag 17 januari deltar jag i en debatt om försvarspolitiken. Det inslaget finns här:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637

Hela mitt inlägg på Politikerbloggen finns här: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2012/01/17/47514/

McDonaldsbidrag?

Vi ska inte ha några McDonaldsbidrag, hävdade S-ledaren Håkan Juholt då det största oppositionspartiet i sin skuggbudget tog ställning emot Alliansregeringens förslag om sänkt restaurangmoms. I mina öron lät det nedsättande, rent av föraktande, mot vissa typer av jobb. För mig är det tvärtom: Alla behövs! Det finns inte fina eller fula arbeten! Det är lika ärbart att slita på McDonalds som i riksdagshusets café, att vara på bensinmack, sjukhus eller inom handeln hos Ica och Coop.

Socialdemokraterna är riktigt farligt ute som parti då det tycks gradera olika sorters jobb. Speciellt i de oroliga tider som vi går in i är det viktigt att värna om alla. Inom service- och tjänstesektorn är också för många den första arbetsgivaren verksam. Det är här man som ung får lära sig att ta ansvar men också nöjet att kvittera ut lönen och få beröm för gjord insats. Med det första jobbet som grund går det senare mycket enklare att söka det andra och tredje.

Den sänka restaurangmomsen har goda förutsättningar att underlätta för nya jobb. Och den kommer i vart fall att göra det enklare att behålla befintliga. Tillsammans med kommunstyrelsens ordförande i Hässleholm, Urban Widmark, besöktes den lokala McDonalds-restaurangen som ligger en bit utanför centrum i stan på vägen mellan Skånes östra och västra delar. Ägaren Yvonne Ollhage, som själv jobbar i köket och i övrigt håller ordning på den firma som startades för elva år sedan, bekräftar att många av dem som jobbar för henne är unga. Och redan nu planeras att nyanställa tio till de 60 som redan jobbar här i dag. Momssänkningen pekas ut som en anledning till att hon nu väljer att söka fler medarbetare. Med sänkt moms kommer priserna att sänkas och det kommer sannolikt att leda till fler kunder och därmed behov av dem som jobbar. Rent av talas om att dagens lokaler kan behöva byggas ut.

Tydligt och klart redogörs för de fördelar sänkt restaurangmoms skapar. Nu stannar det inte endast vid att S säger nej till detta. Dessutom vill partiet att den lägre arbetsgivaravgiften för dem under 26 år skall dubbleras. Ifall det för Sveriges samtliga arbetsgivare blir ungefär 16 miljarder kronor dyrare att ha unga anställda kan vem som helst räkna ut att det slår mot ungas möjligheter att få jobb! Och det dessutom i tider då politiker av alla politiska kulörer borde lägga ned tankekraft på att fundera på hur fler arbetsplatser ska kunna uppstå. De som år efter år fått vänta på sitt inträde på arbetsmarknaden riskerar en dag att aldrig komma in!

På McDonalds strax utanför Hässleholm stod en ung tjej och serverade med ett glatt om än ibland osäkert leende. På en liten plastbricka som hon bar på sin skjorta stod att läsa: Ny i kassan. Hässleholm, Skåne och Sverige behöver fler, inte färre, som hon! Unga som vågar ta steget. Som vill jobba och tjäna sina egna pengar. Det är personer likt hon, och McDonalds lokala ägare Yvonne Ollhage som gör skillnad. Ja, det gör Håkan Juholt också – fast på helt fel sätt!

Om besöket i Norra Skåne:
http://www.nsk.se/article/20111006/HASSLEHOLM/710069788/1163/-/sankt-moms-skapar-nya-mcdonalds-jobb

Om besöket i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/hassleholm/article1557222/McDonalds-lovar-sankt-pris.html

Om försvaret på Politikerbloggen

För någon dag sedan hade riksdagskollegan och vice ordföranden i Försvarsutskottet Cecilia Widegren och undertecknad ännu ett inlägg om försvarspolitiken. Den här gången på Politikerbloggen.

Allianspartierna i riksdag och regering har under de senaste åren mejslat ut en tydlig linje inom detta område. Det pågår en förnyelse och förändring som i grunden är bra både för det svenska försvaret som landet. Varje nytänkande leder dock lätt till att kritikerna står vid sidan av och pekar finger mot varje sak som kan ses som ett problem eller en svårighet. Sedan när dessa har lösts säger sig alla ha varit lika lojala och uppbackande. I all sin enkelhet visas denna dubbla bokföring nu i samband med firandet av 20 år av diplomatiska relationer med Baltikum. De som anklagade oss borgerliga både för att riskera nationens säkerhet som de baltiska folkens trygghet genom att högljutt angripa Sovjetunionens diktatur har nu bytt fot och säger sig alltid ha arbetat för Estlands, Lettlands och Litauens frihet som vi andra. Jo tjena!

I vår artikel konstaterar vi att socialdemokraterna gärna har hög svansföring när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. De pekar gärna mot nya utgifter. Samtidigt har partiet hittills förespråkat rätt kraftiga besparingar. Hur går detta ihop?

Vi skriver:

”Vad vill egentligen socialdemokraterna inom försvars- och säkerhetspolitiken? Det blev ett bra beslut om fortsatta Libyeninsatser, men det först efter en rejäl åsiktsmässig berg-och-dalbanetur med Håkan Juholt som en av passagerarna. S-ledaren har också i efterhand beklagat den interna hanteringen av hela det ärendet.

I det senaste budgetförslaget där försvaret berördes föreslog S tillsammans med de rödgröna nya miljardbesparingar inför 2011. Då skulle tas 810 miljoner på förbandsverksamheten, 465 miljoner på materielanslagen och 540 miljoner på internationella insatser. Totalt två miljarder skulle kapas från försvarsanslaget. Sedan valet har inget annat presenterats eller sagts!”

Den slutsats vi drar lyder:

”Till hösten kommer Socialdemokraterna som det stora oppositionspartiet att lägga fram sitt budgetförslag. Kommer det denna gång stå något om försvaret? Vad vill Socialdemokraterna: Behålls de neddragningar som lades fram för ett år sedan eller är det dags för satsningar för att motsvara de önskemål S-företrädare ger uttryck för?”

Hela artikeln på Politikerbloggen finns här:
http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/08/11/46880/

Skriver i Expressen

På debattplats i Expressen har jag haft en text om den kommande politiska hösten och dess vägval både för socialdemokraterna som Allianspartierna. Möjligheterna finns att S, V och MP gör gemensam sak med SD och fäller bärande inslag i regeringspolitiken. Då kan man tala om problem. Ett självklart alternativ är nyval. För egen del tycker jag inte att man ska vara rädd för att möta väljarna med det visade ansvarstagandet för svensk ekonomi och en tydlig jobbpolitik. Samtidigt kan det vara rimligt att också pröva förutsättningarna för ett breddat regeringsunderlag. Då är det vettigt att tala med miljöpartiet. De gröna i Finland är ju nu inne på sin andra mandatperiod tillsammans med moderaternas systerparti samlingspartiet.

Mitt inlägg i Expressen har uppenbarligen rönt intresse att döma av e-post och ledarkommentarer. Jag har i dag också intervjuats av Aktuellt som sannolikt kommer att göra något till kvällen med röster från Almedalen.

Bland annat skrev jag: ” Ibland är det lätt att glömma bort att skillnaden mellan Alliansen och de tre rödgröna partierna är större efter valet 2010 än efter valsegern och regeringsskiftet 2006! M, FP, C och KD har 17 fler mandat än S, V och MP. Det som komplicerar läget är sverigdemokraterna med sina 20 riksdagsplatser.

Det finns ett starkt stöd för den förda politiken. Moderaterna som enskilt parti fortsatte att öka i valet 2010 och skillnaden gentemot socialdemokraterna är blygsamma 0,6 procentenheter – 30,06 mot 30,66 procent.

I internationell jämförelse står sig Sverige starkt. Ekonomin imponerar. Utländska betraktare har liknat landet vid Pippi Långstrump och det har talats om en ö av ordning och stabilitet omgivet av ett oroligt hav. Många är det som vill ta åt sig äran men i skarpa voteringar i riksdagen och i de debatter som föregått besluten har skillnaderna mellan Alliansen och oppositionen, mellan moderaterna och socialdemokraterna, varit tydlig. Det var för att fortsätta längs den inslagna vägen mandat begärdes i valet 2010. Det är nämligen genom att politiken genomsyras av ambitionen att skapa förutsättningar för arbete och sunda finanser som Sverige kommit att utmärka sig.

Ifall arbetslinjen och inriktningen mot fortsatta skattelättnader för medborgare med vanliga jobb som lärare, sjuksköterskor, poliser, hemtjänstpersonal, butiksbiträden med flera faller genom att röstas ned i riksdagen har också ett helt nytt parlamentariskt läge uppstått. Då utmanar nej-sägandets koalition Alliansen. Avvisas bärande inslag är det rimligt att också träda tillbaka. Problemet för S-ledaren är att han möjligen kan fälla den sittande regeringen tillsammans med sverigedemokraterna men att Håkan Juholt inte vill forma en ny ministär tillsammans med SD. Och då återstår det faktum att M, FP, C och KD stadigt har 17 fler mandat även om det saknas tre för att uppnå egen majoritet.

Alliansen ska varken utesluta eller rädas att möta medborgarna i ett extra val kring den ekonomiska politiken och det faktum att breda grupper numera kan räkna med motsvarande en extra månadslön om året genom det utrymme skattesänkningarna skapat. Samtidigt är nyval en extraordinär händelse i Sverige. Det borde därför finnas anledning att seriöst pröva förutsättningarna att bredda regeringsunderlaget.”

http://www.expressen.se/debatt/1.2487633/lat-oss-valkomna-mp-till-regeringen

Oppositionens alla åsikter

I riksdagen har vi haft debatt om den samlade oppositionens förslag om att tillsätta en parlamentarisk utredning om luftförsvaret. S, V, MP och SD har varit överens om att ge Alliansen en knäpp på näsan. Där slutar också enigheten. SD hävdar sig vara försvarsvänligt och vill omedelbart köpa en ny version av Jas Gripen. MP är i grunden emot. Socialdemokraterna intar alla tänkbara åsikter.

Problemet med riksdagens beställning av en parlamentarisk utredning är att alla frågor, både i nutid som i framtid, måste behandlas. Det försenar och försvårar. Medan socialdemokraterna talat om att siktet är bortom 2035 eller 2040 har andra partier varit mer tydliga om att det också handlar om närtid. Handlingsförlamning riskerar att gå ut över industrijobb och kompetens. Det var dock varningens ord den samlade oppositionen helt bortsåg från.

Jag var Alliansens förste talare och följdes sedan av Allan Widman (FP) och Staffan Danielsson (C). Vi gav alla tre uttryck för en likartad uppfattning men kompletterade varandra i tempo och attityd: En kyligt resonerande Allan Widman och en distinkt känslomässig Staffan Danielsson. Det var ett sant nöje att tillsammans få peka på oppositionens totala splittring och snäva partitaktiserande att uteslutande komma åt Alliansen till priset av konsekvenser för svenskt flygvapen och all rimlighet. Under några timmar gav den samlade oppositionen uttryck för de flesta tänkbara uppfattningar. En sak rådde det total enighet om från S, V, MP och SD – nämligen att det borde tillsättas en parlamentarisk utredning.

Allan Widmans konklusion var tydlig: ”När oppositionen, kanske rent av en majoritet i denna kammare, inte vet vad som ska utredas saknas det en intellektuell grund för att stödja det tillkännagivande som utskottet har föreslagit.”

Vännen Staffan Danielsson var spetsig: ”Försvarsutskottets förre ordförande, Håkan Juholt, respekterade vad jag vet fram till sin avgång regeringens handlingslinje om JAS Gripens utveckling och stod inte bakom något krav på en luftförsvarsutredning, särskilt inte någon som byggde på en miljöpartimotion som närmast vill avveckla Sveriges stridsflyg. Vad är det som skett som gör att Socialdemokraterna plötsligt svänger 180 grader och tillstyrker en miljöpartimotion? Det samband jag kan se sitter framför mig och heter Peter Hultqvist. Han är ny ordförande i utskottet. Innan han blev vald till ordförande drev han hårt frågan om att skära ned anslaget till Regeringskansliet med 300 miljoner kronor. Det har bland annat resulterat i uppsägningar och besparingar på Försvarsdepartementet. Det hindrar uppenbarligen inte att nya utredningar tillsätts. Det första beslut utskottet fattar med Peter Hultqvist som ordförande är att gå Miljöpartiet till mötes och begära en stor utredning som ifrågasätter JAS Gripen. Jag minns när vi för länge sedan hade en socialdemokratisk jordbruksminister vid namn Ingemund Bengtsson som fick kritik för att han sade sig kunna behärska jordbrukspolitiken efter kan det ha varit några månader i tjänst. För Peter Hultqvist räckte det uppenbarligen med några dagar för att veta bättre än Håkan Juholt.”

För egen del gav jag yttryck för följande. ”Ett av huvudargumenten är att det är 44 år sedan frågan senast utreddes. För den som går tillbaka till materialet från 1967 framgår det att det inte alls var en parlamentarisk utredning utan ett av överbefälhavaren beställt underlag för kommande försvarsbeslut i början av 1970-talet.
Bland annat konstaterades: ’För LFU 67 har uppgiften varit att föreslå lämplig sammansättning av luftförsvaret på 1980-talet. Eftersom det inte finns skäl att tro på en långsammare utvecklingstakt i framtiden står det klart, att den bedömning utredningen gjort av luftförsvarets tekniska ståndpunkt och den miljö det skall verka i är behäftad med osäkerheter. Utredningens rekommendationer tar därför sikte främst på förslag till beslut, som är närliggande i tiden.’
Av vilket skäl tror sig då S, V, MP och SD ha bättre förmåga i dag än dåtidens militärer att skåda i kristallkulan? För 44 år sedan, 1967, tvekade man redan inför 13–15 år framåt, mot 1980-talet. Utskottsmajoriteten tror nu att det går att skåda 30 år framåt, mot 2040 och vidare. Vad bygger man detta antagande på för kunskap? Med all respekt: Är det realistiskt?
Jag kan naturligtvis ha fel i fråga om riskerna med en parlamentarisk luftförsvarsutredning såsom den nu föreslås. Samtidigt är det svårt att se att någon större skada skulle ske ifall kammaren i dag avslår utskottsmajoritetens förslag. Ifall majoriteten så skulle besluta kan frågan återkomma redan om ett år men då med ett tydligare, mer avgränsat och väldefinierat uppdrag än det som nu föreslås av utskottsmajoriteten. Kanske kan ett beslut fattas som vilar på en ny motion i stället för det JAS Gripen-kritiska från Miljöpartiets sida. En kommittés eller granskningsgrupps arbete skulle i så fall försinkas med tolv månader. Å andra sidan är det ganska överkomligt ifall det som ska granskas uteslutande ligger 2040 och senare. I det perspektivet är den eventuella tidsförlusten av ett års tänkande ganska försumbar. 29 eller 28 år till 2040 känns hanterbart.
Gör det omvända tankeexperimentet, anta att majoriteten har fel! Om en parlamentarisk luftförsvarsutredning, delvis baserad på en miljöpartistisk motion och med utskottsmajoritetens nuvarande formuleringar, just försenar och försinkar, som hävdats av företrädare från Alliansen och näringslivet, blir ju konsekvenserna så mycket värre, i vart fall enligt mig som tror att JAS Gripen under lång tid kommer att utgöra något av ryggraden i svenskt luftförsvar.”

Dags för försvars- och utrikespolitisk debatt!

Håkan Juholt, socialdemokraternas nyvalde partiledare var sedan 2010 ordförande i Försvarsutskottet. Det finns anledning att tro att han behåller intresset för dessa frågor även efter sitt avancemang i den interna röda hierarkin.

Det är lika bra som önskvärt ifall ett större intresse visas dessa viktiga områden. Trots stora förändringar i vår omvärld och att det gamla, traditionella värnpliktsförsvaret övergetts i Sverige är debatten ganska loj.

Svensk Tidskrift som borgerligt sinnad oberoende mötesplats försöker göra något åt detta. Cecilia Widegren, Försvarsutskottets vice ordförande (M), har fått inleda en serie med artiklar och inlägg. Näst på tur står Karin Enström, Utrikesutskottets ordförande (M).

I samband med Svensk Tidskrifts artikelserie gjorde jag följande redaktionella notering:

”Med en artikel av Cecilia Widegren, Försvarsutskottets vice ordförande (M), inleder Svensk Tidskrift en serie om svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik. Näst i tur står ett inlägg av Karin Enström, Utrikesutskottets ordförande (M).

Viktiga reformer har genomförts. Värnpliktsförsvaret har ersatts av en modernare och snabbare organisation som naturligtvis ställer nya krav. Andra länder tittar med intresse på det som sker i Sverige. Till det kommer den finansiella krisen som resulterat i panikbromsningar budgetmässigt i många EU-stater med Sverige som ett stort undantag. Där andra talar om nedskärningar och stora neddragningar talas hos oss om utveckling och konsolidering. Till det kommer Östersjöområdets betydelse med Ryssland i vår närhet. Här finns många gemensamma utmaningar, hot och möjligheter som delas mellan de nordiska och baltiska länderna. Allt detta medverkar till behovet av en lika bred som seriös diskussion om svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Det vill Svensk Tidskrift medverka till att möjliggöra

Med Håkan Juholt har socialdemokraterna fått en ny partiledare samtidigt som S förlorat sin tyngste och mest respekterade försvarspolitiker. I de förändringar och den förnyelse som kan komma hos det största oppositionspartiet finns det anledning att tro att även dessa områden kan beröras. Uppgörelsen inför valet 2010 med MP och V kom ju att ha en tydlig slagsida vänsterut med krav på bland annat stängning av amerikanska baser utomlands. Förhoppningsvis kan även förnyelsen inom socialdemokraterna ge bränsle åt ett givande samtal kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska frågor.”

Bland annat skriver Cecilia Widegren: ”I juni 2009 beslutade riksdagen Försvarsmaktens nya inriktning fram till år 2014. Inriktningen innebär att Försvarsmaktens förband ska vara redo att användas med mycket kort varsel i Sverige, i närområdet eller i mer traditionella fredsfrämjande operationer. Det kan låta som en självklarhet att Försvarsmaktens förband ska vara tillgängliga för insatser men så har inte varit fallet tidigare. Den tidigare inriktningen medförde att endast en tredjedel av Försvarsmaktens insatsorganisation, ca 12 000 människor, fanns tillgängliga – men då inom ett år. Oacceptabelt ansåg alliansregeringen.

Lösningen blev att den nya insatsorganisationen numer utgörs av två typer av förband, stående förband med anställda soldater samt kontrakterade förband med periodvis tjänstgörande soldater som de kombinerar med en civil karriär.”

Svensk Tidskrift hittas här:
http://www.svensktidskrift.se

Juholt - folklig gråsosse

Det har blivit en del frågor om Håkan Juholt och hur jag tror att han kommer att bli som ny S-ledare. I egenskap av försvarsutskottsledamot har jag haft nöjet att ha honom som ordförande sedan valet 2010. Och han har sin bakgrund på tidningskonkurrenten Östra Småland medan jag arbetade på Barometern-OT i Kalmar.

Redan från början skall erkännas att jag på ett personligt plan tycker Håkan Juholt är mycket trevlig. Han är socialt begåvad, ser människor i ett rum och kan både lyssna som själv föra samtal. I egenskap av ordförande har han agerat både respektfullt mot andra som markerat betydelsen av det egna uppdraget. Allt detta kommer han säkert att ha nytta av som socialdemokraternas främste företrädare.

Naturligtvis kan en del kritiska kommentarer höras från borgerligt håll. Det hör till. För oss som är aktiva i andra partier är det ju viktigt att komma ihåg att det inte är vi som är Juholts kärnväljare, få av oss ens potentiella. Det viktiga är inte hur han uppfattas bland Alliansens toppnamn utan hos den breda allmänheten. Och där kan han mycket väl gå hem med en stil som jag skulle beskriva i positiv mening som folklig gråsosse.

Genom åren har han färdats runt i landet och besökt mängder med S-distrikt och partiföreningar. Det är inte alltid något som syns utåt då få lokala medier längre bryr sig om sådana påhälsningar men som värdesätts internt. Han har dessutom tidigare petats från sitt tidigare uppdrag som biträdande partisekreterare vilket gör att han har förmågan att bida sin tid och svälja förtreten - goda egenskaper för den som är politiskt aktiv.

Politiskt anklagas Håkan Juholt för att vara vänster. För egen del tror jag att han är betydligt mer anpassningsbar. Att klistra på honom etiketter från motståndarhåll kan mer fungera som besvärjelser än ses som gediget gjorda analyser. Dessutom har han ett mustigt språk, gillar att höra sin egen röst och vet att han kan få en publik på sin sida. Skall han liknas vid någon far tankarna för min del snarast till Göran Persson när han var som populärast eller Malmös Ilmar Reepalu. Två politiker som borgerliga personer också alltid haft ett komplicerat förhållande till. Å ena sidan säger man sig ogilla personerna samtidigt som de i smyg beundras för handlingskraft och av att vara kraftfulla ledare. Bevisligen har dessutom Persson och Reepalu både kunnat vinna val som att bita sig kvar vid makten på motståndarnas bekostnad. Juholt gör dock klokt i att botanisera bland de kvarglömda namnen för att finna några förnyare och tänkare att komplettera sin laguppställning med, rimligtvis kommer Mikael Damberg att ges någon form av nyckelroll.

Med ett folkligare drag blir kontrasten mot regeringsmaktens teknokrati och förvaltande också tydligare. Det finns god anledning för oss på Allianshåll att kalibrera våra attityder och förhållningssätt. Håkan Juholt har potential att ge röst åt det Sverige som finns långt från de stora städerna - och där bor också många medborgare med rösträtt!

Håkan Juholt har heller inte att hantera alltför höga förväntningar. Det är en fördel! Därmed blir det nämligen lättare att överträffa dem. För socialdemokraterna hade det varit en helt annan utmaning med exempelvis Margot Wallström som ordförande då hon svårligen kunnat leva upp till den frälsarroll hon tilldelats.

Processen att vaska fram Håkan Juholt har dock inte varit till S-partiets fördel. Att namnet lanseras så pass sent innebär att kritikerna, och sådana finns alltid, kommer att få förhållandevis mycket utrymme de få dagarna kvar till kongressen. Bakom kulisserna har det ju också snackats mycket både om hans agerande gentemot Mona Sahlin som att han inte precis är superpopulär bland S-kvinnorna. Media gillar ju alltid att försöka ge vad som skulle kunna beskrivas som en ”alternativ bild” vilket gör att den korta tiden kan förhindra ett bra sätt att bemöta elakheter och grova påståenden.

I grunden är det bara att önska Håkan Juholt lycka till. Sverige har saknat en seriös opposition alltför länge.

Sälen: Både hot och möjligheter

Folk och Försvars årskonferens i Sälen är ett slags blandning av politikerveckan i Almedalen och en fackmässa i Älvsjö. För försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade är det ett viktigt arrangemang då både mer eller mindre djupa tankar utbyts som visitkort utväxlas. Framfödda idéer och skapade kontakter som sedan kan komma till nytta längre fram under året.

Årets möte kanske inte har präglats av de stora avslöjandena eller utspelen. Försvarsutskottets ordförande Håkan Juholt (S) tycks dock ha representerat oppositionen i de flesta mediesammanhang. Så mycket eget har han inte kommit med men däremot har han i alla tonlägen kritiserat Alliansen och regeringen för dess under åren vidtagna åtgärder. Notabelt är att alla riksdagspartier funnits på plats i Sälen med ett undantag: Vänsterpartiet. V prioriterar uppenbarligen inte försvaret och då går det ju att strunta i en konferens arrangerad av organisationen Folk och Försvar. Det säger också en hel del om det sönderfallande rödgröna samarbetet, inte minst inom detta område. Frågan bör dock ställas till socialdemokraterna som det stora oppositionspartiet: Vad vill man och med vem? Urban Ahlin, utrikesansvarig för S, hukade då det vid ett seminariepass ställdes en direkt fråga till honom huruvida socialdemokraterna vill medverka till att dra ned på försvarets budget eller öka densamma. Han ville inte svara utan hänvisade till Juholt som dock inte var på plats utan antogs sköta mediekontakter enligt sin partikollega. Ifall man känt någon som helst stolthet över vad de rödgröna tidigare enats om kunde dock Ahlin ha berättat att i S, V och MPs gemensamma budgetförslag yrkades på en minskning med två miljarder kronor!

Svenska Dagbladet kom att prägla en del av debatten genom en artikel där det varnades för kommande personalförsörjningsproblem för Försvarsmakten. Intresset att utbilda sig är stort, däremot har heltidsanställda prioriterats framför de som på deltid skall arbeta inom försvaret. Det är naturligtvis viktigt att det inte får finnas ett A- respektive B-lag bland de anställda. Samtidigt förklarar ÖB att detta skall prioriteras och att organisationen skall vara på plats först om ett par år. Naturligtvis är det viktigt att ta oro och varningssignaler på allvar. Endast så kan korrekta korrigeringar genomföras i god tid!

Något som också fick öronen att spetsas på dem som lystrar efter potentiella konflikter och motsättningar var när ÖB pekade på behovet av mer resurser efter 2014. I dag finns inga svarta hål i ekonomin men för framtiden kan nytt material behöva införskaffas eller kapaciteten höjas på det befintliga. ÖB menar att materialkostnader i andra länder nu stiger snabbare än index och att detta också kan bli fallet för svensk del från 2014 och framåt.

De utmaningar och hot som nämnts under dagarna i Sälen är många och väldigt skiftande. Klimatförändringar har angetts av några. Den organiserade brottsligheten pekades ut av EU-kommissionären Cecilia Malmström. Det har talats om IT-attacker. Och från tidigare år finns funderingarna kring vad som sker i Ryssland. Ifråga om det stora landet på andra sidan Östersjön är väl sanningen den att det både går att iaktta positiva saker som kraftiga steg tillbaka. I den ena vågskålen kan läggas övergreppen i närtid mot grannländer som Georgien och Estland, hur mänskliga rättigheter sätts ur spel och vissa moderniseringar inom försvarsmakten. Samtidigt handlar det om ett land som sakta förstår att det är beroende av andra, råvaruekonomi till trots så är nivån låg och folk ställer allt mer berättigade krav att få del av resurserna istället för att de används till vapen. Försvarsminister Sten Tolgfors påminde om att i slutet av 1980-talet hade Sovjetunionen i vårt närområde 78 armédivisioner och 2 brigader, i dag har Ryssland en luftlandsättningsdivision och sju brigader. Då hade man 20 000 stridsvagnar, nu 300! Då hade man 120 större ytstridsfartyg, nu 15! Då 160 ubåtar, nu 24! Officerskåren skall minskas från 355 000 man till 156 000 man.

För oss i Sverige med vår nära relation till andra gäller det att svara upp mot detta. Tillsammans. Sverige bidrar där med ubåtar vilket en del av våra grannar saknar. Det svenska konventionella systemet räknas som ett av världens bästa. Vi har ett flygvapen som är ungefär dubbelt så stort som grannländernas med våra 100 Jas Gripen. Och med 50 000 soldater som är målet för omställningen kommer vi att ha normal storlek jämfört med grannländerna. Tyskland räknar med 165 000-180 000 man i ett befolkningsmässigt tio gånger så stort land. Polen 90 000 man med cirka 40 miljoner invånare.

Och det är väl detta en seriös försvars- och säkerhetspolitisk debatt borde handla om. Förmågan att använda båda ögonen för att på så sätt se reella hot likaväl som faktiska möjligheter och det som är bra!