Till försvar

Organisationen Folk och Försvar har nu 20 år i rad genomfört sin årskonferens i Sälen. Det gör att under några dagar i januari brukar media återkommande fokusera på frågor kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Jag såg en krönikör i tidskriften Fokus likna evenemanget vid ett ”på många sätt insnöat Almedalen”. Ganska fyndigt!

 

2013 skiljer sig dock på några sätt från tidigare år. Bevakningen har varit mer omfattande, delvis därför att ÖB i en tidningsintervju kom att spekulera kring vad som sedan döpts till ”en veckas försvarsdiskussionen.”

 

Det finns nyanserade och eftertänksamma debattörer. Men de senaste veckorna har också gett prov på dem som håller till på den helt andra änden av skalan. Det har spekulerats, framkastats konspirationsteorier och i bloggkommentarer hävdats att de som inte håller med ljuger samt spelar falskt.

 

Den som har varit med ett tag kan ju dra sig till minnes hur debatten såg ut för drygt tio år sedan. Jag kommer ihåg. Då handlade det om förbandsnedläggningar. I något fall gjordes budgetneddragningar för att frigöra pengar till vad som hävdades vara en psykiatrisatsning –det var i den vändan avvecklingen av F10 i Ängelholm beslutades. Och alla som seriöst ser tillbaka på 1980- och 90-talet vet att det huvudsakligen handlade om pappersstyrkor, inget som var rotat i verkligheten.

 

I Barometern-OT skriver jag på debattplats om dagens försvar:

 

”Jag tillhör dem som menar att den senaste tidens försvarsdebatt ibland missar helheten. Därmed inte sagt att kritik är fel i sig – tvärtom. Försvarsfrågan mår bra av ett sakligt utbyte med högt i tak. Däremot gynnas varken saken eller förankringen hos allmänheten om debatten förs skevt varför vissa förtydliganden kan vara på sin plats:

 

1. Försvarets grundläggande problem beror inte så lite på ett arv från tidigare socialdemokratiska regeringar. Alliansen initierade därför en reformering i samband med regeringsskiftet 2006. Det kommer att ta tid eftersom behoven varit så djupgående. Försvaret går från ett rent invasionsförsvar till ett riktat insatsförsvar. Kalla krigets slut har radikalt förändrat hotbilden mot Sverige. Internationellt samarbete med FN, EU och NATO kräver anpassning av verksamhet, bemanning och kompetens. Naturkatastrofer, sjöröveri och humanitära behov är numera en del av försvarets funktionssätt – både här hemma liksom internationellt. Centralt är att kunna ge hjälp och även ta emot hjälp.

 

2. Genom reformen har försvarets mobiliseringsförmåga stärkts. När Alliansen tillträdde låg försvaret i spillror. Då krävdes tre år för att mobilisera 30 000 man, varav ett år för de första 10 000. Någon samlad nationell försvarsplanering fanns inte. Därför initierades den kanske mest genomgripande anpassningen av försvaret i modern tid. Vi går från ett tungt och trögt värnpliktsförsvar till en toppmodern insatsorganisation på 50 000 man som med kort varsel står redo om vårt land skulle hotas. Och nu senast fattades beslut om 60 Jas Gripen av den senaste versionen!

 

3. Europa har förändrats enormt sedan Järnridån och dess kommunistiska diktaturer förpassades till historiens skräphög. Östersjön är inte längre ett vatten mellan öst och väst med Sverige inklämt i mitten utan ett i allt väsentligt fredligt hav. Därför har också hotbilden mot oss förändrats. En storskalig invasion av Sverige är osannolik under överskådlig tid, även om vi inte kan utesluta incidenter i närområdet. Nya hot som exempelvis terrorism, cyberattacker och klimatrelaterade risker har tillkommit.

 

Omvärldsförändringar kräver att försvaret följer sin samtid såväl som sin framtid - vilket är exakt vad försvarsreformen syftar till. Nya tider innebär nya behov vilket i sin tur kräver anpassning och uppdatering av personal, materiel och förvarsuppgifter.”

 

Här finns hela artikeln i Barometern-OT:

http://www.barometern.se/reagera/debatt/nya-tider-kraver-vassare-forsvar%283619612%29.gm

Juholt snackar

Efter sin avgång som partiledare har Håkan Juholt varit nästan lika tystlåten som efterträdaren Stefan Löfven. Skillnaden är ju bara den att den senare borde svara på en massa frågor kring partiets politik, vilka skatter som ska höjas för att finansiera utgiftslöftena och vilka samarbetspartier som ska hjälpa till att realisera förslagen. Nu har i vart fall Juholt börjat snacka. Barometern-OT lyckades fånga honom på en Wiehe-konsert i hemstaden Oskarshamn. Och plötsligt fick lokalnyheten rikskaraktär.

Håkan Juholt menar att det inte var hans misstag och felaktigheter som låg bakom det egna fallet. Själv tror jag att det nog hade en rätt avgörande betydelse. I en artikel på Newsmill följer jag dock upp ett annat av hans påståenden. Han menar nämligen att det kan ha spelat in att han kom från ett mindre samhälle långt borta från Stockholm. Otvivelaktigt finns det en slitning mellan centrum och periferi som många gånger är bortglömd eller bortretuscherad i svensk politik. Jag tycker att Juholt berör en intressant frågeställning.

Jag tror dessutom att det fanns en annan förklaring bakom hans problem, inte minst internt. Ett slags modernt klassförakt. Medelklassen med sina jobb bakom skrivbord eller inom service- eller tjänstesektorn betraktas fortfarande med misstänksamhet och ibland direkt nedsättande. Så har det inte alltid varit inom socialdemokratin. I takt med radikaliseringen under 1960- och 70-talet växte sig dock detta förhållningssätt sig starkare. Och det kan förklara varför en tyst Stefan Löfven snabbt blir jättepopulär.

Bland annat skriver jag på Newsmill: ”I knappt ett år hade jag Håkan Juholt som ordförande i Försvarsutskottet. I den rollen var han strålande. Kunnig, påläst men också påhittig. Han var noga med att låta kolleger från alla partier komma till tals och inriktad på breda överenskommelser. Dessutom fanns ett varmt klappande hjärta för kultur i alla former. Det var på ett personligt plan inte utan visst lidande hans korta tid som partiledare för socialdemokraterna kunde följas. Det brukar sägas att inget är så gammalt som gårdagens nyheter, och det krävs nästan att man gräver fram några tidningar från de första veckorna i januari för att dra sig till minnes det snabba förloppet av förtroendekris/…/

För den som har ett mer distanserat förhållande till Juholts partiledartid går det nog inte alldeles att frigöra sig från det faktum att ett antal uttalanden och påståenden högst påtagligt medverkade till att undergräva hans position. Trots det kan han ändå ha rätt när det gäller att hans försök att gå egna vägar av en del uppfattades som provocerande. Han var lantisen som vägrade att följa storstadsmedias agenda.

Ju närmare huvudstaden man kommer desto mer avvisas tanken på en motsättning mellan centrum och periferi. Det Sverige som består av mindre orter, landsbygd och samhällen utan höghus speglas inte alltid i debatten. Det finns nog ett antal personer som uppfattar att deras värderingar och förhållningssätt inte alltid tillmäts intresse. Inom politiken talas gärna om kön, ålder eller ifall man är utlandsfödd som intressanta faktorer att ta hänsyn till. Mer sällan funderas kring sammansättningen ur ett mer regionalt eller stad/land perspektiv.

Den förre S-ledaren är en viktig utmaning på spåren då han lyfter fram centrum och periferi som ett nyckelpar. Däremot missar han kanske en ännu större fråga. Klassföraktet. Inte på det traditionella sätt Göran Greider och andra vänsterdebattörer uppfattar det. Utan precis tvärtom. Håkan Juholt har inte blivit sämre behandlad därför att han är född in i socialdemokratin eller ens kan hänvisa till knapra förhållanden i Småland. Däremot har han hela tiden påmint om sin yrkesbakgrund och medlemskapet i Journalistförbundet. Han har suttit på en redaktion. Använt skrivmaskin och senare dator. Tagit foton. Vridit och vänt på bokstäver. Därmed har han utmanat gängse bilder av vad som är produktivt arbete. Det räcker med att Stefan Löfven förklarar att han varit svetsare i Örnsköldsvik för att många, särskilt inom socialdemokratin, ska se honom som en rekorderlig karl. Han behöver inte ens säga något politiskt. Det räcker med att vara. Håkan Juholt fick försvara sin position dagligen och stundligen.

Mot det tjänstemanna- och servicesamhälle där mångdubbelt fler arbetar än på industrigolvet finns ett slags nedsättande attityd. Det tar sig också uttryck i form av negativ syn på exempelvis RUT-avdrag eller sänkt moms på catering och annat som underlättar mångas vardag.

Att komma från en mindre kommun som Oskarshamn och dessutom genom yrkesval tillhöra den breda medelklassen blev Håkan Juholts dubbelfel. Och så felsägningar och misstag på det!”

Hela inlägget på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/04/25/socialdemokratiskt-klassf-rakt-bidrog-till-juholts-fall

25 december för 20 år sedan

Flygbussen hade gått och någon taxi gick inte att få tag i. Själv hade jag svårt att slita mig från redaktionen och de spännande och omtumlande rapporteringarna från Rumänien som kunde följas där. En kollega från Barometern-OT ställde upp som chaufför och därmed kunde jag och hustrun precis i tid lyckas hinna med planet från Kalmar för att sedan efter byte på Arlanda komma till Norrbotten för den stundande julhelgen. Det var för tjugo år sedan. Vi hade gift oss under sommaren. Och dagarna hemma hos föräldrarna i Haparanda innebar ständiga uppdateringar av läget i Bukarest.

20 december 1989 hade diktatorn Nicolae Ceausescu vinkat till folket. Istället för sedvanliga välregisserade hyllningar möttes han av burop. På de flimrande bilderna ser man hans förvåning. Förvirrad söker han sig bort från balkongen och därmed är han också på väg att försvinna ur historien. Under några dagar kommer rapporter om att han tillfångatagits och sedan körts omkring i ett militärfordon. Hustrun Elena, även hon hög kommunistdignitär, har gripits. Den 25 december avrättas båda efter en summarisk rättegång. Foton sänds ut över världen av de två livlösa kropparna liggande övergivna på den kalla vintermarken.

1989 var ett fascinerande år med många stora händelser. Det var allt från de första fria valen i Polen till Berlinmurens fall. Den snabba utvecklingen i Rumänien är, just genom det spektakulära förloppet och att allt gick att följa via TV under julhelgen, det som ändå mest tydligast etsat sig fast i minnet. Och paret Ceausescu kom också att representera den värsta personkulten och bland de svåraste övergreppen på den egna befolkningen. Centrala delar av Bukarest revs för att där skulle uppföras ett enormt palats och människor förföljdes av den ständigt närvarande och fruktade säkerhetspolisen Securitate.

Tjugo år är på samma gång nära i tid som ändå något som kan betraktas med stor distans. I Stockholm har jag kommit att lära känna några företrädare för Rumänien verksamma vid ambassaden och dess kulturinstitut. Och visst kan hos somliga ett ärligt engagemang uppvisas när det gäller att etablera demokrati och öppenhet där tidigare maktens lynnighet och slutenhet funnits. Samtidigt finns en djup misstro mot de statliga och offentliga organ som tidigare befolkades av Ceausescus hejdukar. Och dåliga vanor och maktmissbruk kan leva vidare trots stora personförändringar. I Rumänien finns det dem som rent av kan drömma sig tillbaka till den gamla tiden på samma sätt som Stalin fortfarande har anhängare i dagens Ryssland. Det är inte alltid så att folk önskar tillbaka ett system byggt på avrättningar, censur och svåra övergrepp utan det handlar om nostalgi bland människor som uppfattat att de farit illa av tidens förändringar. Den typen av ”förlorare” finns inte bara i Öst- och Centraleuropa utan kan rent av utgöra en politisk underström även hos oss. Här är det inte Ceausescu som lockar utan starkt idylliska skildringar av ett passerat Folhemssverige under 1950- och 60-talet. Seriösa statsledare gör klokt i att försöka tolka dessa känslor och inriktningar.

Men det finns också motbilder och motkrafter. Dagen efter den stora Nobelfesten hade jag möjlighet att träffa årets pristagare i litteratur under en mottagning. Herta Müller må vara liten och späd men äger en stark moralisk kraft. Hon är en av dem som kördes ut ur diktaturens Rumänien och upprättade en tankefrihetens exiltillvaro i Tyskland. I sin litteratur och som person har hon kommit att intressera sig just för människan utsatt för obarmhärtigt tryck och lägertillvarons många dimensioner. Med sina framträdanden under Nobelveckan har hon tydligt visat att skrivandet är viktigt och kan beröra många människor. Även de som i normala fall kanske inte läser hennes böcker har ändå berörts av vad TV visat och vad tidningar citerat och återgivit av det sagda. Att Ceausescu föll julhelgen 1989 och att Müller tjugo år senare tilldelas Nobelpriset i litteratur visar att ljuset kan bryta igenom även där mörker tidigare rått. Och denna fredagseftermiddag i december med snöflingor i Stockholmsluften och sånger på rumänska i en varm lokal konstaterar författarinnan efter ett par slitsamma dagar och några likadana till framför sig: Makeup är just nu min bästa vän.

Bullrande skratt från oss som pratat med henne. När hon går vidare finns det skäl att dra en slutsats: Ärlighet i det lilla leder till sanning i det stora

Kanske konservatism

KD har ett antal gånger vågat lägga fram vad som kan betraktas som konservativa förslag samtidigt som partiet har beröringsångest inför det ideologiska begreppet. Moderaterna hänvisar ett antal gånger till partiets också konservativa rötter men har ibland beröringsångest inför mer ideologiska förslag.

Det finns många förklaringar till rådande begreppsförvirring. I Sverige finns en bild av konservatism som vanligtvis är allt annat än positiv. Den betraktas som enbart bakåtsträvande och inskränkt. Omvänt är ju det hos oss hyllade begreppet liberalism mer av ett skällsord i anglosaxiska sammanhang där det är närmast liktydigt med slösaktig socialistiskt låtgåanda. Det är också en väsentlig och viktig skillnad mellan idédebatt och det mer praktiska hantverk som dagligt styre av kommun, region eller land handlar om.

Försök har gjorts av en och annan kristdemokrat att lägga beslag på begreppet konservativ. Samtidigt finns en stark tradition ända från partiets bildande under svenskt 1960-tal att värja sig mot etikettering. Göran Hägglund håller sig till den linjen.

Intressant nog kan dock ett växande intresse för denna ideologiska markör nu noteras i Sverige. Förre arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund (C) har de senaste åren öppet kritiserat det egna partiet. Han har då hävdat sig vara mer ”konservativ” samtidigt som Maud Olofsson anklagats för att svika det ”småfolk” som hävdats vara den traditionella väljarbasen. I hans fall kanske inte en genomtänkt idéanalys som gett högsta betyg vid statsvetenskapliga institutioner men intressant genom att han vågar använda just konservativ som något bra. En mer ideologiskt konservativ hållning intas av Roland Poirier Martinsson som för någon dag sedan på DN-debatt just uppmanade KD att närma sig en konservativ hållning: http://www.dn.se/opinion/debatt/konservativa-valjare-kan-gora-kd-till-ett-stort-parti-1.903103

Båda debattörerna och de ledarkommentarer som följt på Göran Hägglunds mer idébaserade tal i Almedalen visar på möjligheten att kanske föra seriös och djup diskussion om vad konservatism kan vara för vår tid. Roland Poirier Martinsson listar några grundvärden som han tror, baserad på gjord opinionsundersökning, har brett stöd bland svenskarna:

• Alla har lika värde och ska ha samma rättigheter oavsett ursprung, religion eller sexuell läggning.
• Företagsamma invandrare är bra för Sverige.
• Vuxna människor har en plikt att försörja sig själva.
• Politiker ska inte bestämma hur föräldraledigheten ska fördelas.
• Många som lever på bidrag skulle kunna arbeta.
• Sverige borde få exportera snus till resten av EU.
• Det daltas för mycket med brottslingar.
• Fler poliser och längre fängelsestraff ökar tryggheten i samhället.

Här finns goda möjligheter till ett seriöst samtal! Vad borde vara utmärkande för svensk konservatism? För egen del skulle jag vilja peka på följande: 1) Ett kosmopolitiskt förhållningssätt. Glädjen över att vara förankrad i en kultur och tradition gör att det enkelt går att visa intresse och nyfikenhet för annan kultur och tradition. 2) En stark rättsstat. Oberoende domstolar samt maktdelning mellan parlamentet och regering. 3) Ovilja mot det självklara. När alla uppfyllda av nya idéer eller uttalade så kallade sanningar springer åt samma håll vill den konservativa alltid hålla möjligheten öppen för att söka sig i rakt motsatt riktning. 4) Fördjupat samtal om statens roll. Det gemensamma behövs och skall vara starkt exempelvis ifråga om just rättsutövning men samtidigt måste alltid även väktarna övervakas. Integritet och den personliga sfären skall hållas högt. 5) Realistiskt försvars- och säkerhetspolitik. I Sveriges fall handlar det om insikten att vara ett land i en Östersjöregion präglad av en stor granne i öster med ibland oklara motiv.

Är KD eller M det konservativa partiet? Kanske något annat? I grunden är just denna tävling oviktig. Det väsentliga är att försöka forma innehållet för vad som skulle kunna vara en vettig konservativ politik i Sverige. Roland Poirier Martinsson har förhoppningsvis medverkat till att starta ett seriöst samtal. Ledarskribenter som Andreas Wejderstam, Barometern-OT, har gett bidrag genom de senaste dagarnas reflektioner (Skäms inte för konservatismen, KD): http://www.barometern.se/incoming/skams-inte-for-konservatismen-kd(1407456).gm