Organisationen Folk och Försvar har nu 20 år i rad genomfört
sin årskonferens i Sälen. Det gör att under några dagar i januari brukar media
återkommande fokusera på frågor kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitik.
Jag såg en krönikör i tidskriften Fokus likna evenemanget vid ett ”på många
sätt insnöat Almedalen”. Ganska fyndigt!
2013 skiljer sig dock på några sätt från tidigare år.
Bevakningen har varit mer omfattande, delvis därför att ÖB i en
tidningsintervju kom att spekulera kring vad som sedan döpts till ”en veckas
försvarsdiskussionen.”
Det finns nyanserade och eftertänksamma debattörer. Men de
senaste veckorna har också gett prov på dem som håller till på den helt andra
änden av skalan. Det har spekulerats, framkastats konspirationsteorier och i
bloggkommentarer hävdats att de som inte håller med ljuger samt spelar falskt.
Den som har varit med ett tag kan ju dra sig till minnes hur
debatten såg ut för drygt tio år sedan. Jag kommer ihåg. Då handlade det om
förbandsnedläggningar. I något fall gjordes budgetneddragningar för att frigöra
pengar till vad som hävdades vara en psykiatrisatsning –det var i den vändan
avvecklingen av F10 i Ängelholm beslutades. Och alla som seriöst ser tillbaka
på 1980- och 90-talet vet att det huvudsakligen handlade om pappersstyrkor,
inget som var rotat i verkligheten.
I Barometern-OT skriver jag på debattplats om dagens
försvar:
”Jag tillhör dem som menar att den
senaste tidens försvarsdebatt ibland missar helheten. Därmed inte sagt att
kritik är fel i sig – tvärtom. Försvarsfrågan mår bra av ett sakligt utbyte med
högt i tak. Däremot gynnas varken saken eller förankringen hos allmänheten om
debatten förs skevt varför vissa förtydliganden kan vara på sin plats:
1. Försvarets grundläggande problem
beror inte så lite på ett arv från tidigare socialdemokratiska regeringar.
Alliansen initierade därför en reformering i samband med regeringsskiftet 2006.
Det kommer att ta tid eftersom behoven varit så djupgående. Försvaret går från
ett rent invasionsförsvar till ett riktat insatsförsvar. Kalla krigets slut har
radikalt förändrat hotbilden mot Sverige. Internationellt samarbete med FN, EU
och NATO kräver anpassning av verksamhet, bemanning och kompetens.
Naturkatastrofer, sjöröveri och humanitära behov är numera en del av försvarets
funktionssätt – både här hemma liksom internationellt. Centralt är att kunna ge
hjälp och även ta emot hjälp.
2. Genom reformen har försvarets
mobiliseringsförmåga stärkts. När Alliansen tillträdde låg försvaret i
spillror. Då krävdes tre år för att mobilisera 30 000 man, varav ett år för de
första 10 000. Någon samlad nationell försvarsplanering fanns inte. Därför
initierades den kanske mest genomgripande anpassningen av försvaret i modern
tid. Vi går från ett tungt och trögt värnpliktsförsvar till en toppmodern
insatsorganisation på 50 000 man som med kort varsel står redo om vårt land
skulle hotas. Och nu senast fattades beslut om 60 Jas Gripen av den senaste
versionen!
3. Europa har förändrats enormt
sedan Järnridån och dess kommunistiska diktaturer förpassades till historiens
skräphög. Östersjön är inte längre ett vatten mellan öst och väst med Sverige
inklämt i mitten utan ett i allt väsentligt fredligt hav. Därför har också
hotbilden mot oss förändrats. En storskalig invasion av Sverige är osannolik
under överskådlig tid, även om vi inte kan utesluta incidenter i närområdet.
Nya hot som exempelvis terrorism, cyberattacker och klimatrelaterade risker har
tillkommit.
Omvärldsförändringar kräver att
försvaret följer sin samtid såväl som sin framtid - vilket är exakt vad
försvarsreformen syftar till. Nya tider innebär nya behov vilket i sin tur
kräver anpassning och uppdatering av personal, materiel och förvarsuppgifter.”
Här finns hela artikeln i
Barometern-OT:
