Till försvar

Organisationen Folk och Försvar har nu 20 år i rad genomfört sin årskonferens i Sälen. Det gör att under några dagar i januari brukar media återkommande fokusera på frågor kring försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Jag såg en krönikör i tidskriften Fokus likna evenemanget vid ett ”på många sätt insnöat Almedalen”. Ganska fyndigt!

 

2013 skiljer sig dock på några sätt från tidigare år. Bevakningen har varit mer omfattande, delvis därför att ÖB i en tidningsintervju kom att spekulera kring vad som sedan döpts till ”en veckas försvarsdiskussionen.”

 

Det finns nyanserade och eftertänksamma debattörer. Men de senaste veckorna har också gett prov på dem som håller till på den helt andra änden av skalan. Det har spekulerats, framkastats konspirationsteorier och i bloggkommentarer hävdats att de som inte håller med ljuger samt spelar falskt.

 

Den som har varit med ett tag kan ju dra sig till minnes hur debatten såg ut för drygt tio år sedan. Jag kommer ihåg. Då handlade det om förbandsnedläggningar. I något fall gjordes budgetneddragningar för att frigöra pengar till vad som hävdades vara en psykiatrisatsning –det var i den vändan avvecklingen av F10 i Ängelholm beslutades. Och alla som seriöst ser tillbaka på 1980- och 90-talet vet att det huvudsakligen handlade om pappersstyrkor, inget som var rotat i verkligheten.

 

I Barometern-OT skriver jag på debattplats om dagens försvar:

 

”Jag tillhör dem som menar att den senaste tidens försvarsdebatt ibland missar helheten. Därmed inte sagt att kritik är fel i sig – tvärtom. Försvarsfrågan mår bra av ett sakligt utbyte med högt i tak. Däremot gynnas varken saken eller förankringen hos allmänheten om debatten förs skevt varför vissa förtydliganden kan vara på sin plats:

 

1. Försvarets grundläggande problem beror inte så lite på ett arv från tidigare socialdemokratiska regeringar. Alliansen initierade därför en reformering i samband med regeringsskiftet 2006. Det kommer att ta tid eftersom behoven varit så djupgående. Försvaret går från ett rent invasionsförsvar till ett riktat insatsförsvar. Kalla krigets slut har radikalt förändrat hotbilden mot Sverige. Internationellt samarbete med FN, EU och NATO kräver anpassning av verksamhet, bemanning och kompetens. Naturkatastrofer, sjöröveri och humanitära behov är numera en del av försvarets funktionssätt – både här hemma liksom internationellt. Centralt är att kunna ge hjälp och även ta emot hjälp.

 

2. Genom reformen har försvarets mobiliseringsförmåga stärkts. När Alliansen tillträdde låg försvaret i spillror. Då krävdes tre år för att mobilisera 30 000 man, varav ett år för de första 10 000. Någon samlad nationell försvarsplanering fanns inte. Därför initierades den kanske mest genomgripande anpassningen av försvaret i modern tid. Vi går från ett tungt och trögt värnpliktsförsvar till en toppmodern insatsorganisation på 50 000 man som med kort varsel står redo om vårt land skulle hotas. Och nu senast fattades beslut om 60 Jas Gripen av den senaste versionen!

 

3. Europa har förändrats enormt sedan Järnridån och dess kommunistiska diktaturer förpassades till historiens skräphög. Östersjön är inte längre ett vatten mellan öst och väst med Sverige inklämt i mitten utan ett i allt väsentligt fredligt hav. Därför har också hotbilden mot oss förändrats. En storskalig invasion av Sverige är osannolik under överskådlig tid, även om vi inte kan utesluta incidenter i närområdet. Nya hot som exempelvis terrorism, cyberattacker och klimatrelaterade risker har tillkommit.

 

Omvärldsförändringar kräver att försvaret följer sin samtid såväl som sin framtid - vilket är exakt vad försvarsreformen syftar till. Nya tider innebär nya behov vilket i sin tur kräver anpassning och uppdatering av personal, materiel och förvarsuppgifter.”

 

Här finns hela artikeln i Barometern-OT:

http://www.barometern.se/reagera/debatt/nya-tider-kraver-vassare-forsvar%283619612%29.gm

Folk och Försvar 2013

Folk och Försvars årskonferens i Sälen är något av en vinterns Almedalen för alla intresserade av försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. I år får nog förpostfäktningen sägas ha börjat tidigare än vanligt med olika utspel - samt efterföljande tolkningar av dessa som finns i en fallande skala från väl- till rent illvilliga.

 

Krutröken - i vart fall den efter verbala bataljer - kommer nog att ligga tung över Dalafjällen. Själv ska jag delta på ett seminarium på tisdag. Dessutom har jag som ordförande i utredningen om översyn av exportkontroll av försvarsmateriel kallat KEX-kommitténs ledamöter till sammanträde på plats. Det är ju ett frågeområde som onekligen är en integrerad del av just svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik. Andra kolleger, både från moderaterna och övriga Allianspartier är självfallet också på plats.

 

En inte vidare modig gissning är att det kommer att göras försök att leta meningsskiljaktigheter. Alliansen har styrt landet sedan regeringsskiftet 2006. Tillsammans driver vi gemensam politik - inom alla områden! Det är naturligt, viktigt och uppfriskande med utbyte av olika tankar om möjliga vägval men också en styrka att Alliansen hela tiden levererar. Mot det står en splittrad samling, inte minst inom de områden som berörs i Sälen. Så sent som i den rödgröna valplattformen 2010 talade S, V och MP om behovet av besparingar på två miljarder kronor om året på försvaret. Efter förlusten har åtminstone Socialdemokraterna distanserat sig från den position och lägger sig numera på samma budgetnivå som Alliansen.

 

Men det finns flera frågor och fler områden där skillnaderna är mycket tydliga mellan S, V och MP. Det är faktiskt rätt svårt att tala om ett trovärdigt regeringsalternativ. Om detta skriver jag på Aftonbladet:

 

”Ifråga om centrala hörnstenar för Sveriges säkerhetspolitik såsom närvaron i Afghanistan, vårt partnerskap med Nato och synen på EUs gemensamma säkerhetspolitik är splittringen total. Om inte S kan enas med V och MP hur dessa frågor ska hanteras så är det ju utomordentligt svårt att tala om att det finns ett rödgrönt alternativ att gå till val på 2014. Försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik får anses vara fundamentala områden att hantera för en regering.

 

Beträffande Sveriges närvaro i Afghanistan har regeringen en överenskommelse med S och MP. Beslut om fortsatt reducering fattades för några veckor sedan i riksdagen. Det öppnas också för en mindre militär närvaro i Afghanistan efter 2014 för att utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna under förutsättning att regeringen i Kabul stödjer detta. Vänsterpartiet säger nej och vill omedelbart avbryta den svenska militära närvaron.

 

Även synen på hur Sverige ska samarbeta med Nato söndrar de rödgröna partierna. S accepterar i sin kommittémotion i riksdagen att Sverige har ett nära partnerskap med Nato. Även MP accepterar i princip denna linje trots att partiet har ett beslut från 2010 på att Sverige aldrig ska delta i Nato-ledda fredsfrämjande insatser. V kräver istället att Sverige avvecklar sitt engagemang inom ramen för Natos partnerskap för fred (PfP). Partiet hävdar att det hotar Sveriges militära alliansfrihet trots att Sverige nu varit medlem i 18 år utan att för den skull bli en del av Nato. PfP utgör vidare en förutsättning för att Sverige på ett säkert och framgångsrikt sätt ska kunna delta i de Nato-ledda insatser som görs på uppdrag av FN. V kräver även till skillnad från Socialdemokraterna och Miljöpartiet att Sverige ska avveckla sin diplomatiska representation vid Natos högkvarter i Bryssel.

 

Men även när det kommer till EUs säkerhetspolitiska samarbete är skillnaderna milsvida mellan de rödgröna partierna. Socialdemokraterna stödjer en starkare militär- och civilkrishanteringsförmåga inom EU i syfte att Unionen ska kunna ta ett större ansvar för säkerheten i det egna närområdet. V talar istället om att detta kommer att leda till en ’militarisering’ och ökad kapprustning. I ett läge där den ekonomiska krisen leder de allra flesta EU-länder, till skillnad mot Sverige, att skära ner sina försvarsbudgetar ter sig detta som verklighetsfrånvänt. S stödjer med viss tvekan Sveriges deltagande i den Nordiska stridsgruppen 2015. MP är kritiskt och V kräver uttryckligen att Sverige omedelbart avvecklar sitt engagemang för den Nordiska stridsgruppen.”

 

Hela debattinlägget finns här:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16055411.ab?fb_action_ids=10200337101576903&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582